Kate Moss har sina stuprörjeans, Magnus Uggla sin skinnpaj och solbrillor, Miss Li sina slokhattar, Michael Jackson hade sin handske, Kurt Cobain sin stickade kofta och Jackie O sina pillerburkshattar och A-linjeformade klänningar. Jag pratar om signaturplagg. Plagg och accessoarer som är så ”typisk” vissa personer att så fort du ser något liknande så tänker du genast på denna människa och när du tänker på denna människa tänker du genast på plagget. Lite som min bästa vän Karin som jag tänker på så fort jag ser en randig jumper med lite trekvartsärm.

Jag har i många år nu eftersträvat just ett egent ”signatur”plagg. Nåt som är så typiskt jag att folk kring mig genast utbrister ” Åh så Anna”. Jag har försökt med utsvängda jeans som jag älskar även om jag ganska så omedvetet senaste åren tenderat köpa redan nämnda stuprörsbyxa, ur en mer rent praktiskt outfitsvinkel skall tilläggas.

Kanske är det för att jag har en ganska så splittrad stil överlag som gör att jag itne kan finna ett signaturplagg, nåt väldigt typiskt mig har jag sedan tänkt. Jag menar jag dras ju både åt hippie/bohemstil och till en mer rockig såväl som jag finner inslag av en preppy chiclook ganska så fin. Det kanske är omöjlig att med en så blandad kompott i garderoben ha just signaturplagg?

Fast nu under sommaren visade det sig att jag tydligen hade ett visst typ av plagg som är ”så jag” utan att jag visste om det själv. Efter en fredagstur till Skövde med sambo och svärföräldrar, då jag absolut INTE skulle köpa något, ja då kom jag självklart hem med en hel del. Ty är det inte alltid så att man hittar massor när man inget ska köpa? Dagarna innan var vi t ex i Göteborg just för shoppings skull och då fick både jag och min karl 30 minuter innan tåget hem nästan tvångsköpa nåt eftersom vi då vi hade siktet inställt på just konsumtion inte hittade nåt...fast de där klackarna jag till slut hittade är å andra sidan nu mina favoriter..

Men tillbaka till den där fredagen. I en butik hittade jag det ”perfekta” virkade linnet som jag letat efter en längre tid samt en tunika i härligt skirt material. Och i en butik hittade jag två vanliga klänningar. Ja vanliga var vad jag trodde de var men när jag visade mina fynd för mamma hann jag knappt mer än öppna påsen innan hon konstaterade ”Åh Annaklänningar!” . Jag tittade först lite smått förbryllat på min ömma moder ” vadå Annaklänningar ?” tänkte jag. Men så tänkte jag lite till och självklart, som alltid, har ju mamma rätt.

Så nu kramar jag ur det sista av sommaren och struttar runt i dessa klänningar med de där nya favoritklackarna och i den oundvikliga analkande hösten kommer jag matcha klänningarna med kängor, grova strumpor och skinnjacka.

www.avanna.se