"...Och i aprilkvällens sjunkande gula sol skålade hon med plommonblom. För livet. För friheten. Att åter barfota kunna släntra ut i trädgården och nästintill timme för timme skåda hur allting pånyttföds. Den starka grönskan som tar överhand över det bruna. De varma tonerna som färgar över de kalla. Kvarterets nydoppade asfalt och garageuppfarter som fylls av hemhämtade husbilar inför annalkande långhelger med doft av grillad karré och rosé i bag-in-box. Fågelkvitter och humlesurr blandat med tunga joggsteg och flåsande andhämtning. Skål för möjligheten och privilegiet att inte längre behöva frysa och låta altandörren stå på vid gavel och fylla det vinterinstängda huset med syre och låta solen strålar den vinterbleka huden rasa ut i våra fjällar..."

 

Ja det där var nån rödvinspoesi jag skrev härom kvällen men jag kände bara just då en sådan enorm glädje till livet, för at det änligen är vår med hela sommaren framför oss. Påsken kom och med den ett underbatrt somrigt väder och grönskan är i startgroparna för explosion av grönaste klorofyll. Den sprittande nästintill tårframkallande glädjen jag känner över friheten att nu kunna ha altandörren öppen igen och njuta av morgonkaffe och kvällste utomhus.

Den där första magiska morgonpromenaden till jobbet som fullkomligt badar i solsken till ljudet av det mest glädjefyllda fågelkviter hela vägen .

 

Jag har känt  sliten och urlakad det senaste. Jag kämpar för att få hjälp inom vården för mina  enorma mensproblem, misstänkt endometrios, blödningar och smärtor. Bara sen nyår har jag haft flera svampinfektioner, halsinfektion, influensa, nässelutslag, magproblem..bara senaste veckan en urinvägsinfektion, fler mensproblem  och så idag på väg till jobbet imorse snubblade jag på nån vajer som låg på trottoaren och ramlade ..skrapade upp vänster hand och kom blodig till jobbet och nu spränger det i både handled och tumme.

Men ändå, jag ser hur trädgården, ja allt ändras varje dag, ja timme för timme. Plommon och äppelträden som slår ut allt mer i blom, syrénbusken som snart står redo att sprida sin ljuvliga doft, humlor och fjärilar ovan gräs och maskrosor oh hur min hud redan fått en mer gyllene ton...och jag äldkar det, det fyller mig med liv, energi och glädje.

 

Och nu är det bara dagarna två kvar av april innan magiska maj är här. Och majs första helg kommer att tillbringas i London med min karl och majs sista helg på Korfu med min bästa vän och helgerna och dagarna däremellan skall det bara älskas och njutas.

Det är en ljuvlig tid att leva.

 

 

Något som stör mig väldigt mycket är när man förminskar en kamp eller ett brinnande engagemang genom att börja skriva/skandera/säga eller söka uppmärksamhet genom ” men det här då ? Varför görs inget mot det här då? Det här är också viktigt!”.

Allt som oftast gäller det kvinnliga kamper, rörelser eller initiativ. Av kvinnor för kvinnor.

Men en kamp utesluter väl inte en annan?

 

Att välja att hashtagga #brinnförjosefin utesluter inte att man även vill brinna för andra kvinnor, ickekända kvinnor, att ingen kvinna någonsin ska behöva bli misshandlad eller leva i ett destruktivt förhållande. Men någonstans måste vi ju börja. Någonstans måste lexfallen komma ifrån. Jag kan inte se det negativa i att låta det som kan få mest strålkastarljus riktat mot sig för att sedan sprida ljus nedåt, vidare , bredare.

Att nu visa att tystnadskulturen och skyddandet av män som slår är inte ok på Dramaten och låta det statuera som exempel att det är inte ok någonstans alls. Punkt.

Men som sagt det måste börja någonstans.

Att man brinner för den kampen utesluter inte att man även tycker att det är fel med misshandel av barn. Eller att man förnekar att det finns män som far illa också precis som kvinnor.

Men förminska just inte en kamp för att den genom en enda hashtag inte innefattar allt och alla. Låt den inspirera, men förminska inte. Tävla inte om vad som är viktigast eller vem som har det värst.

 Jag vet inte hur många feministiska debatter eller trådar jag läst och varit i där män blandat sig i. Kvinnor som kanske kämpar och brinner för gratis mammografi eller preventivmedel och män genast ” men gratis prostataundersökning då vavavavava!?”.

Snälla Snälla män. Ta tag i era egna brinnande engagemang. Vi kvinnor har nog med att kämpa för våra egna rättigheter och viljor. Vi ska inte behöva kämpa för era också.

Men visst, jag kan förstå er handfallenhet då ni aldrig riktigt behövt kämpa i underläge på samma sätt. Nånsin.

 ”Men hallå, kvinnor slår också. Män blir också misshandlade”. Absolut. Svinaktigt, lömskt , ondskefullt beteende är mänskliga drag.

Men särskilj det ändå från patriarkatets makt och maktstrukturerna i vårt samhälle. Om män som får slå och bete sig hur som helst, knulla runt och strunta i ungar där, skaffa nya där, skylla på lite alkoholproblem där och sedan ändå beundras och hyllas. Kvinnor döms och skuldbeläggs på ett helt annat sätt. Av samhället. Av arbetsplatser, av medmänniskor, av motmänniskor, av kollegor, av media.

 Så alla män, sätt igång och brinn. Brinn som bare den och för eera egna kamper för gemensam jämlikhet och rättvisa. Och vi alla – brinn brinn och brinn men försök inte släcka andras brinnande lågor under tiden.