Hej på er blogosfären! Hoppas ni har det underbart i semesterlunk och njuter av sommaren så här den sista kvällen i juli..Tänk imorrn är det augusti..Galet!
Men jag har det underbart. Eller haft i allafall och tänker komma igång med uppdateringarna så snart semestern är över, sista veckan börjar imorgon och då drar vi till mitt "andra hem" - mitt älskade Stockholm. Ja om jag piggnar till. För som sagt, jag har haft detunderbart hela sommaren och semestern fram tills imorse då jag på ett hotellrum i Göteborg vaknade av plågorna i vad jag tror är en matförgiftning. Fy fasen.
..och visst hade jag väl kunnat lägga upp en selfie med kräksigt ansikte här, men vem hade blivit gladare av att se den "verkligheten"? Vilket leder mig in på vad jag mest ville skriva om när jag loggade in här i afton.
Jag har bloggat i snart 10 år , twittrat, Instagrammat, Facebookat etc utöver det i flera år också. Sociala medier är en del av min vardag. Och jag har nog aldrig under dessa tio år upplevt att följare av sociala medieprofiler är så förbaskat ängsliga och dömande som de är nu.
?
Är du för smal och visar dig är du en ätstörningstrigger, är du tjock så föregår du med dåligt exempel och sprider fetmasjukdomar. Lägger du upp bilder på din mat så måste du i efterhand helst gå in och redigera hur mycket av portionen du tog till dig du faktiskt åt upp, för gud förbjude om du blivit mätt och inte ätit upp men ändå låtit folk tro att du åt allt så att de i sin tur överäter.
Har du äntligen kommit till ro i dig själv, skiter i vad andra tycker , gillar din kropp och att både fotografera och fotograferas ja då säljer du ut dig själv.
Vi kan nog bara komma överens om att vi alla mer eller mindre är dömda att misslyckas och vara dåliga förebilder med vad vi än tar oss för från den dagen vi föds. Vi kommer aldrig kunna göra alla nöjda. Men behöver vi det? Behöver man ens försöka vara en god förebild, vad det nu än är, bara för att vi väljer att vara offentliga eller vida upp vissa sidor av våra liv, passioner och intressen?
Ibland förstår jag mig inte på anhängare/läsare/följare som mest bara går in för att kritisera precis allting den de följer gör. Det ska även kritiseras och gormas om saker som bloggaren inte ens hävdat motsatsen. Det ska kritiseras för kritiserandets skull.
En stillbild kan aldrig visa verkligheten på det sätt som ett face-to-facemöte gör. Folk kan sitta och störa sig på uppsärrade ögon eller plutande läppar eller ush och fy "posande"..men det är ett enda foto , det kan aldrig visa mimik, rörelser, daller, valkar, kropp, knopp etc som verkligheten gör. Och tänker kritikerna nånbsin efter hur de själva agerar när en eventuell kamera åker fram vid familjeträffar eller dylikt.
Jag tror att så länge folk haft en kamera så har de valt att sätta de bästa bilderna i fotoalbumen och kasta de dåliga.
För ska man föreviga nåt vill man ju oftast i efterhand se det bra, minnas det vackra och det glada..det dåliga minns man oftast ändå tills det bleknar i jämförelse..och är det inte så det ska vara?
Nej när ska folk sluta vara så förbannat ängsliga och bara börja leva sina liv, sina egna liv och inte söka efter andras eventuella misslyckanden att grotta ned sig i eller greppa efter halmstrån att " hmm har inte den där smala bloggerskan en valk där minsann, vad fet hon blivit!"?
Som jag sa till mamma i helgen. Kan folk inte ta att andra är lyckliga så kan de ju ta sig i röven och skita ned sig.
En liten hälsning ifrån Agia Marina, Kreta.
Jag har det underbart. Det är soligt hela tiden, det är jättevarmt , hotellet är lyx och vyerna helt fantastiska. Jag, min svägerska och min bästa vän .. Vi bara är. Vi njuter. Inga måsten. Inga krav.
Vi äter, dricker, läser böcker, solar, badar, är tysta långa stunder utan att det känns jobbigt precis som vi pratar om det allra mesta.
Livets liv!
Jag vill känna att jag lever..
Äntligen ! De senaste veckorna har jag verkligen kommit tillbaka i min älskade löprutin med i alla fall några mils spring i benen. Drogs ju med knäproblem och bara oflyt hösten och vintern och en bra bit in i våras.. Sen blev jag sjuk i maj efter Mallis i flunsa, tappade matlusten ( väldigt olikt mig) och ingen ork. Vilket var DN sorg för löprundorna är ju som allra härligast tycker jag just sommarmånaderna.
För mig är mina löprundor, när flowet finns där och skador obefintliga, livet! Löpning för får mig är att känna att jag lever! Det är nu två år sen sommarendå jag sprang på fast nåt var"fel".. Tungt och motigt och jag trodde mest jag var ur form och lat och tjock och stressade mg själv.. Men det var lungemboli- proppar i båda lungorna som tog över min kropp med trötthet och smärta och sedan mitt psyke med ångest...
Aldrig nånsin igen att jag pressar och stressar min kära kropp att göra nåt den inte vill när den skriker på hjälp. Men löpningen har också just lärt mig den läxan - att se och känna skillnaden. Löpningen visar mig också att jag är frisk, kan och lever!
Löprundor, korta som långa, ljumma sommarkvällar innehållandes samtal om allt och inget medan rosévinet flödar med min bästa vän , livespelningar med favoritband, sex med Honom, borra ner näsan i mjukaste kattpäls, en flottig fantastisk pizza på uteservering, ligga i solen i timmar och lyssna på nostalgimusik.. Det är livets liv!
Jag känner mig ganska high on life sen nån månad tillbaka och det bottnar mest i det jag skrivit om här det senaste: Jag vill fylla livet med liv! Det är mitt liv ingen annans. Jag har hittat hem i mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förr och jag tar ingen skit. JAG äger MIG ingen annan.
