Hej på er blogosfären! Hoppas ni har det underbart i semesterlunk och njuter av sommaren så här den sista kvällen i juli..Tänk imorrn är det augusti..Galet!
Men jag har det underbart. Eller haft i allafall och tänker komma igång med uppdateringarna så snart semestern är över, sista veckan börjar imorgon och då drar vi till mitt "andra hem" - mitt älskade Stockholm. Ja om jag piggnar till. För som sagt, jag har haft detunderbart hela sommaren och semestern fram tills imorse då jag på ett hotellrum i Göteborg vaknade av plågorna i vad jag tror är en matförgiftning. Fy fasen.
..och visst hade jag väl kunnat lägga upp en selfie med kräksigt ansikte här, men vem hade blivit gladare av att se den "verkligheten"? Vilket leder mig in på vad jag mest ville skriva om när jag loggade in här i afton.
Jag har bloggat i snart 10 år , twittrat, Instagrammat, Facebookat etc utöver det i flera år också. Sociala medier är en del av min vardag. Och jag har nog aldrig under dessa tio år upplevt att följare av sociala medieprofiler är så förbaskat ängsliga och dömande som de är nu.
?
Är du för smal och visar dig är du en ätstörningstrigger, är du tjock så föregår du med dåligt exempel och sprider fetmasjukdomar. Lägger du upp bilder på din mat så måste du i efterhand helst gå in och redigera hur mycket av portionen du tog till dig du faktiskt åt upp, för gud förbjude om du blivit mätt och inte ätit upp men ändå låtit folk tro att du åt allt så att de i sin tur överäter.
Har du äntligen kommit till ro i dig själv, skiter i vad andra tycker , gillar din kropp och att både fotografera och fotograferas ja då säljer du ut dig själv.
Vi kan nog bara komma överens om att vi alla mer eller mindre är dömda att misslyckas och vara dåliga förebilder med vad vi än tar oss för från den dagen vi föds. Vi kommer aldrig kunna göra alla nöjda. Men behöver vi det? Behöver man ens försöka vara en god förebild, vad det nu än är, bara för att vi väljer att vara offentliga eller vida upp vissa sidor av våra liv, passioner och intressen?
Ibland förstår jag mig inte på anhängare/läsare/följare som mest bara går in för att kritisera precis allting den de följer gör. Det ska även kritiseras och gormas om saker som bloggaren inte ens hävdat motsatsen. Det ska kritiseras för kritiserandets skull.
En stillbild kan aldrig visa verkligheten på det sätt som ett face-to-facemöte gör. Folk kan sitta och störa sig på uppsärrade ögon eller plutande läppar eller ush och fy "posande"..men det är ett enda foto , det kan aldrig visa mimik, rörelser, daller, valkar, kropp, knopp etc som verkligheten gör. Och tänker kritikerna nånbsin efter hur de själva agerar när en eventuell kamera åker fram vid familjeträffar eller dylikt.
Jag tror att så länge folk haft en kamera så har de valt att sätta de bästa bilderna i fotoalbumen och kasta de dåliga.
För ska man föreviga nåt vill man ju oftast i efterhand se det bra, minnas det vackra och det glada..det dåliga minns man oftast ändå tills det bleknar i jämförelse..och är det inte så det ska vara?
Nej när ska folk sluta vara så förbannat ängsliga och bara börja leva sina liv, sina egna liv och inte söka efter andras eventuella misslyckanden att grotta ned sig i eller greppa efter halmstrån att " hmm har inte den där smala bloggerskan en valk där minsann, vad fet hon blivit!"?
Som jag sa till mamma i helgen. Kan folk inte ta att andra är lyckliga så kan de ju ta sig i röven och skita ned sig.
URL:
2016-08-01 - 10:33:54