Sommaren.. jag älskar dig. Fan vad jag älskar dig.

Kommer aldrig att någonsin hitta orden som beskriver denna enorma kärlek jag har till Dig.. maj, juni , juli..och ambivalensen jag nu har mitt i denna låna värmebölja att jag vet att sommaren kommer ta slut så småningom.. 

Det enorma njutet blandat med den där ångesten som alltid kommer när augusti börjar närma sig och sommaren inte längre ligger framför mig. Suck. Jag blir så trött på mig själv. Att jag i den här kärleken och totala sommareuforin samtidigt glömmer allt vad Carpe Diem heter och faktiskt sitter och gråter just i detta nu i denna ljuva sommarkväll där klockan är 23 och temperaturen ännu tillåter endast den tunnaste av sommarklänningar.

Jag ligger i altansoffan och blickar upp mot altantaket där humlen eller vad det nu är för grön klätterväxt hänger ner bland ljusslingorna , nån enstaka syrsa hörs, då och då en mygga och näsan fylls med alla dessa fantastiska sommarkvällsdofter som odlats och värmts upp under ännu en stekande het dag.

Herregud sommar jag älskar dig så förbannat mycket att jag knappt vet vad jag ska göra med alla känslor eller ens med mig själv.

Kanske är det just det.. kärleken är så enorm och likt all annan kärlek vill man inte att den ska ta slut... men likaså i just kärleksyrheten och rädslan gäller det ju att inte glömma just njutningen av härligheten. 

Allt från friheten jag känner i att inte behöva tänka på jackor , tröjor , kyliga mornar.. lättheten i att bara behöva typ trosa och en klänning , det ljuvliga i att ha altandörren öppen dygnet runt, gå in ut ut in ... utan sko... billigare elräkning, naturen, ljuset , dofterna, tanka d-vitamin och solenergi från morgon till sen kväll..

Sommar.. sommar.. sommar