I helgen som var gick årets Konstnatten-evennemang av stapeln här i Tidaholm/Falköping. Och jag ställde ut för 7:e gången.

Men innan jag skriver om denna fantastiska helg så måste jag ju som utlovat visa lite från den utställning jag hade tillsammans med Fredrik Lindberg i augusti.

 

"Du, jag & jämställdheten" hette utställningen och detta var ju då en budskaps/konceptutställning där jag och Fredrik gick samman kring ett tema vi arbetade fram och sedan på varsitt håll tolkade och skapade kring det budskapet.

 

I mitt egnet skapande så arbetar jag ofta med just budskapet att kvinnokroppen och kvinnan ska få ta plats, så som hon är, på sina egna villkor. Få vara fri, känna sig fri. Modig. Ägande istället för ägd. Styra över sin kropp och dess kontext, sexuell eller inte. Det är hennes val.

Mitt val.

Ingen annans.

 

Och vi pratade mycket om deet där, Fredrik och jag, och hur han skulle tolka och skapa och anamma budskapet som man utan att det blev just "här kommer en man och ska ge sig på hur kvinnor känner". Så han fokuserade mycket på just mäns ansvar. Alla mäns ansvar.

 

Jag tycker att vi fick till en väldigt fin och bra utställning som faktiskt väckte en hel del intressanta tankar och samtal mellan oss och besökare.

 

 

Där ser ni en guldmedaljör🥇i livsnjuteri när det bjuds på sol och värme.
Något annat jag är ganska bra på är att skita i vad andra tycker om mig. Eller att ha något behov av att vara till lags. Anses vara en ”god” kvinna.

Vi spenderar hela tonåren med att försöka vara så lite barn som möjligt, tas på allvar, räknas som vuxna, ses som äldre än vad vi är. När vi är yngre är det det finaste betyget vi kan få - att vi verkar äldre. Sen, så fort vi fyller 18 börjar striden. Mot gammelhet och åldersnojjor, fina linjer och fula bedömningar, mot biologiska klockor och tiden som har sin gång. Så fort vi har blivit vuxna ska vi helst se ut som vi aldrig nått puberteten mellan benen men ändå gärna ha ett par stinna pattar. Pattar som vi ska visa när andra säger varsågod och dölja all övrig tid däremellan.

Omöjliga krav och ouppnåeliga ideal. Tacka snällt och ta emot de eftersträvansvärda kommentarerna att vi ser yngre ut än vad vi är för gud förbjude att vi skulle se ut som den ålder vi verkligen har eller än värre, se äldre ut. Eller så får man lite tacksamt så där fnittra och le, om man har turen, att i alla fall nå en åtråvärd plats på milf-pallen och det oavsett om man har fött fram ett barn eller ej. 

Madonna och hora, mamma och oskuld, älskarinna och förlegad. Det är de roller vi är förevigt satta att spela i ett manus vi inte ens får vara med och skriva. Våga inte vara en boss för då är du en bitch, som kvinna kan du fan aldrig vinna så jag kör på…för i slutändan, om jag ändå inte kan vinna, vad har jag att förlora?