Elin Kling..i lite Barbietappning:

Mon Dieu vad trött jag var igår kväll. Jobbat 9-18 ons-tors , men kom inte hem förrän vid halv åtta. Dusch kolla post kolla mail försöka varva ner men blir snabbt uppe i varv igen över diverse grejer. Jobb  påfredagen 8-18 och  igår lördag 10 – 18..det jobbades över ty allt med julen skulle plockas fram i butiken.

Men nu  är jag ”ledig” söndag, mån,tis..nej just det ja..då skall egna företaget skötas och det är bokföringstid dessutom..och ja just det ja..så ska ju en massa med James&Marilyn ordnas också.

Den enda riktiga avkoppling jag känner att jag hinner med just nu..som får hjärnan att koppla bort stress,press,oro,grubbel,tapeter, färgkoder, photoshop, mail, blogg och allt annat är böcker. Böcker har alltid varit lite av min drog. Det som får mig fly verkligheten, det som får mig att stanna upp, som ger mig lugn.

Och ja jag är en chiclit-o-holic. Jag vill ha det sockersött banalt drömmande romantiskt rosa ytligt skimrande och det ordnar sig alltid-till-slut som motvikt till vardagens lite ostochskinkasmakande grå verklighet.

Jag har liksom redan läst Brott&Straff, Dantes Inferno och andra tunga tegelstenar.

Så oj vad skönt att ha  två nya just chiclitböcker här hemma just nu. Mums.

Sitter här i handduk och väntar på att ansiktskrämen ska torka in i huden och funderar på dagens outfit. Om en halvtimme skall jag hoppa in i mina föräldrars bil och följa med dom 6 mil söderut till Jönköping och Ikea. Har blivit lovad fika och kanske kanske kan jag fjäska till mig storpack med värmeljus eller nåt.

Men får jag inga värmeljus så är jag nog förbannat glad ändå ty jag möttes denna morgon av nyheten att jag blivit framröstad som Årets Blogg i Pelles Alternativo Awards. Wow!

Jag skulle utan tvekan kunna betala fullt biljettpris enbart för att få höra För Dig och Söndermarken live.

Nu fick jag höra de två låtarna plus en massa andra.

Det enda sorgliga med en sådan här magisk afton är att den tar slut…och att jag inte vet när nästa gång blir jag får se honom live igen.

Godkväll blogosfären.

Jobbat hela dagen efter en ganska sömnlös natt men har då och då fått underbara flashbacks från gårdagens konsert.

Och igår kände jag förutom glädjen över att åter få se och höra Winnerbäck live igen, förutom det där fantastiska lyckoruset över att få höra dessa fantastiska låtar i extaseuforiska kärleksögonblick..även den rena sanna fotoglädjen.

Jag har inte fotat nämnvärt mycket alls det senaste året. Inte mot vad jag brukar. Det har mest varit tecknande och illustrationer och klädmotivtänk i skallen..kameran har fått stiga åt sidan..Kameran och fotandet som förr var mitt allt. Mitt syre min mat min passion.

Fotoögat mitt har varit vilande men på senaste tiden ändock kritiskt till många av de fotobloggar som finns…Inte sett det ”wow:iga” med vissa andras bilder..saknat personligt uttryck..det där lilal extra.

Nu säger jag inte att jag skulle vara så jävla mycket bättre..särskilt inte nu..Men jag vet att jag kan..Jag vet att jag och min Canon kan klicka och blixtra mer än vad Kungen och Drottningen nånsin gjort.

Konsertfoto är nåt jag alltid älskat att göra. Likaså porträttfoton. Och jag vet att jag har ett eget fotospråk och uttryck. Ett fint bevis på detta är t ex när denna söta bloggerska själv tyckte att hon fick fram ett foto som var lite i min ”anda”.

Babbel babbel..Anyway..Just nu önskar jag i alla fall lite mer tid till fotandet, mer övning mer inspiration och så småningom återigen lite fotouppdrag..Men kanske mest en jäkla massa stålars för att köpa mig en ny kamera ty min 400D är bra jäkla sliten nu.

Jag har två riktiga ”specialintressen”. Sådana där intressen där jag vill sluka all info, historia,berättelser, bilder,böcker,filmer etc som finns i ämnet. Intressen där jag samlar på det mesta jag kommer över och har råd med.

Dessa två är Kennedy och Marilyn Monroe. Kennedy som i JFK – John F Kennedy, Robert Kennedy och Jacquline Bouvier Kennedy Onassis.

Marilyn Monroeintresset är ren kärlek och Kennedyintresset är fascination.  Inne på Gekås i lördags hittade jag en miniserie om JFK’s ungdomsår, vägen till hans presidentskap. Dessutom med den alltid så braige Patrick Dempsey i huvudrollen. Jag har ett vagt minne av att jag sett den förut på tv för många år sen. Men allt om Kennnedy tåls att ses om. Och jag har lägenheten för mig själv ikväll så nu blir det soffan, knäckemackor och mintchoklad samt en kanna te!

Har ni några sådana där specialintressen?

Det har ju blivit en hel del skisser och teckningar senaste tiden. Vilket jag är glad för  ty det betyder att min kreativitet och skapandeprocess är igång.

Och publicerar man på nätet så blir det ju också en hel del reaktioner, i min blogg, i andras bloggar, bland kommentarer och i inlägg och även i mail. Det blir ris och det blir ros, buskrik och hurrarop.

Och jag välkomnar alltihop. Alla kan inte älska och gilla det man gör särskilt inte inom konst/design/teckning/illustration. Det är så himla individuellt vad man fascineras av, vad man attraheras av, vad som tilltalar en. Jag har min speciella stil. En stil som jag tror att man antingen hatar eller då älskar. Inget mellanting. Det finns dom som tycker att jag är precis kass, ritar hur fult som helst, de fattar inte grejen, de tycker jag ritar som en treåring, det är kladdigt , det är fläckigt.

Det finns dom som tycker det är unikt, personligt, fint, imponerande, tilltalande. Jag har ingenting emot att jämföras med en treåring. En treåring har så livlig fantasi och är fri från yttre påverkan, lärare och regler som säger att så där får det inte se ut. De skapar sina egna världar. Jag har tillverkat hundratals klädesplagg varav nästan alla sålt slut. Jag har ett designersamarbete med Nelly.com som tror på mig som designer och som nåt som säljer. Ja allt är ju slutsålt där med.

Men jag välkomnar också kritiska röster. man måste kunna ta kritik. Måste kunna ta att en del verkligen inte gillar det man gör. En del tycker att Louis Vuittonväskor är to die for, jag ser inte det fina alls.

Det finns jätteduktiga tecknare och konstnärer därute som ritar fläckfritt och perfekt men det kanske inte berör mig det minsta. Jag tycker att Mona Lisa och Skriet är tråkiga tavlor.

Kritiska röster sporrar.

Hyllande röster peppar.

Jag behöver båda för att komma framåt.

( krönika tidigare publicerad 9 augusti 2009)

Imorgon drar Stockholm fashion Week igång igen.

Jag har bara besökt visningar under modeveckan en gång, för 1,5 år sedan. Det är show, det är wow. Snygga kläder, fantastiska kreationer. Men det där wow:et var inte lika stort som mitt ledsna  ”oj”.

Modellerna som visade upp kläderna var så magra. Jag förstår fortfarande inte hur de där tjejerna ens orkade stå upp. Och jag förstod heller inte hur de som skapat kläderna tänkt. Vill en designer verkligen bara att deras kläder ska kunna bäras av Size Minus? Ja minus ty de där modellerna var bortom size zero.

Modeskapare, moderedaktörer och modefotografer, en del av dom hävdar att det är vad ”vi” vill ha. Att det är det enda som blir snyggt på bild, det är vad som säljer.  Jag vet inte. Jag kan själv aldrig identifiera mig med modeller i en tidning. Jag kan inte bli inspirerad och sugen på att härma stylingtips i modetidningar då de endast passar en lång och smal kvinna. Det måste finnas motvikter. Det måste finnas fotografer och moderedaktörer som vågar visa det vackra hos alla sorters människor och kroppar.

Till slut nöts det in. Jag jämför det med den svårighet jag och många andra tyckte det var i början att titta på widescreentv jämfört med en ”vanlig” tv. Idag är det snarare tvärtom – att se på en vanlig fyrkantig tv-skärm känns helkonstigt.

Jag själv då? Jag är ju faktiskt inte bara konsument. Jag är skapare. Jag är designer. Hittills har jag bara tryckt mina motiv på grossistplagg. Och det har tagit mig lång tid, mycket pengar och många provbeställningar för att finna grossistplagg som inte bara passar de långa och smala, utan de långa och kraftiga, de kurviga, de korta och små, de korta och kraftiga. Jag har sett till att ha plagg i xs – xl.

När det gäller samarbetet med Nelly har det också varit en kamp många gånger och gett mig dåligt samvete när en del av de plaggen endast passat en viss kroppstyp. Men Nelly har också gett mig chansen att få designa en egen kollektion. En kollektion som var tänkt att släppas i mars månad i våras. En kollektion som fortfarande inte är färdigställd.

Jag har ratat kollektionsprov efter kollektionsprov på grund av att de varit för små i storlek. Jag har haft diskussioner med klädtillverkarna om storlekarna. Vid det senaste mötet i juni hade de med sig toppar som  skulle vara, enligt dom, i stor Medium. Jag kallade in den smalaste tjejen på Nellykontoret , som knappt fick ena t-shirten över huvudet.

Det diskuterades att endast ha storlekarna S,M,L möjligtvis också Xs. För jag hade ju sålt mycket Xs men ingen Xl. Men det är svårt att sälja storlekar som inte finns i lager och att utesluta en XLkund känns för mig otänkbart. Så färdigställs min kollektion hos Nelly kommer t-shirtarna, linnena,t-shirtklänningarna och collegetröjorna finnas i S,M,L och XL. Och jag hoppas att så många som möjligt både kommer vilja och kommer kunna bära plaggen.

Och fortsätter jag jobba som designer kommer jag fortsätta försöka göra det jag kan från mitt håll för att visa att alla duger.

Och nu råder jag alla att läsa Ebba von Sydows krönika i Expressen –> HÄR!

Följer min bloggkollega Tyras inlägg om självförtroende/självkänsla och att det hela inte sitter i utseendet – hennes utseende att hon har bra självförtroende/självkänsla.

Läser också kommentarerna och Bloggkommentatorernas replik på det hela. Och jag håller med båda sidor till viss del.

Dels så är det allt som oftast väldigt snygga smala tjejer som just uttalar sig om att de är nöjda med sig själva och att de har bra självförtroende/självkänsla ( vet inte riktigt skillnaden på de båda om jag ska vara ärlig). Det är sällan man faktiskt läser att storväxta, kraftiga, finniga, skalliga etc  – de som inte tillhör det ”vackra idealet” är helt nöjda med sig själva. Som bloggkommentatorerna skriver så är det ju ofta mulliga som TROTS sin mullighet är självsäkra. Det ska liksom ändå alltid dras upp att de är vackra TROTS det ena TROTS det andra ”felet”. De som inte tillhör iealet har hittat en nöjdhet trots allt..och det stör mig. inte att de är nöjda men att det ändå ska uppmärksammas att de ändå inte riktigt är vackra som ”vackra bör vara”.

Vilket jag själv kan känna igen bland kommentarer här på min egna blogg. Jag får komplimanger för att det är skönt att jag är ”inte pinnsmal”, att jag ” är lite mer normalviktig” än de smala bloggarna. och helt plötsligt blir normalvikt en kontrast till smalt medan jag själv växte upp i tron om att normalvikt just är = smalt.

Å andra sidan finns det ju väldigt många smala söta tjejer där ute som förstör sig själva  t ex med anorexia, en sjukdom som ofta bottnar just i taskigt självförtroende/självkänsla,. Och då kan de även ha varit väldigt smala innan de hamnade i sjukdomen. Så nej absolut lycka sitter inte automatiskt i en smalhet, definitivt inte. Och som Tyra ofta visar så duger inte ens de allra vackraste människorna utan även de går igenom retuschering för att bli en ouppnåelig version av sig själva.

Jag tror, som bloggkommentatorerna, att de smala och bekräftat vackra människorna – de som får synas, som blir beundrade och kan leva på sitt utseende kan ha ett försprång vad gäller att tycka om sig själva och  accepterar hur de ser ut. Jag tror att vi som vaknar upp med ett antal nya finnar i nyllet varje morgon, som har svårt att komma i de vanliga storlekarna på t ex H&M för at ideal/Storlekarna blir allt smalare/mindre, vi som absolut inte kan äta vad vi vill utan att det syns på midjemåttet, vi som är så korta att de flesta ser över våra huvuden och inte syns och vi som sägs åt att vi är fina trots att vi är mulliga och trots att vi är det ena och det andra ibland kan ha det lite svårare att känna att vi faktiskt duger som vi är..när det ibland blir så tydligt att vi inte gör det.

Jag vet att jag är smart, jag är kreativ, jag kan klara mig själv i de flesta situationer, jag är rolig, jag kan en massa saker. Men när det kommer till mitt utseende är jag verkligen expert på att dels klanka ner på mig själv vad gäller allt och jag känner verkligen allt som oftast att jag inte duger. Men jag kommer ju aldrig få veta om jag hade känt detsamma eller motsatsen om jag sett ut som t ex Tyra heller..För ja kanske, kanske sitter allt i min skalle ändå.

Så där, logotypeskisserna är lämnade, beställningar paketerade, lite bokföring gjord. Kanske jag skulle tillåta mig ta helg nu. Vädret ute är ruggigt och soffan ser lockande ut, en kopp te, filt, katterna och kanske en film?

Tittar i dvdhyllorna..JFK, Dirty Dancing, Grey’anatomyboxar, Bobby, Scrubs, Zombiefilmer…och där..där mellan Medan du sov och Trogen tjur sökes står den.. SATC the movie.

Lite mer än ett år sedan den hade premiär på bio efter år av  ”blir det en film?”spekulationer.

Jag tänker att jag ska sätta på filmen. Men jag kommer inte göra det. Och gör jag det kommer jag bara sitta och skruva på mig, flyga upp och ner från soffan och hitta annat och göra och sen stänga av den ungefär när Carrie sitter och äter nudlar på nyårsafton och stänger av den där musikalfilmen.

Jag tycker SATC the movie är kass.

Och då dyrkar jag serien. SATC är genialiskt.  Jag tillhör dom som såg den första gången den sändes på svensk tv. Som köpte varje säsong för sig på dvd innan där rosa shoeboxen ens fanns. Som kollat sönder dvd:erna totalt. Som tycker att säsong 5 är annorlunda mot de andra då det märks att SJP’s skådespeleri påverkas starkt av hennes graviditet. Som kände en enorm tomhet när sista avsnittet, avsnitt 96 sändes.

Jag ville aldrig ha en film. Jag ville aldrig veta om Big och Carrie lived happily ever after eller se om Samantha och Smith fortsatte göka som nykära eller se om Charlotte skulle få fler barn eller om Miranda och Steve gjorde dittan och dattan i Broolyn. Serien slutade på bästa tänkbara sätt..Why ruin a perfect ending?

Men filmen kom och jag såg den och jag sörjde den.

Filmen uppfyllde alla de fördomar som t ex min sambo hade om serien. Ytligt ytligt ytligt.

För det som serien förmedlade under 6 säsonger – ”kvinnor kan”, stark kvinnlig vänskap, du duger som du är, män kommer i andra hand..ja allt det där är som bortblåst i filmen.

Aldrig att Samanthas ”viktproblem” skulle hånats på det sätt det gör i filmen i serien..Det hade aldrig varit en issue. Aldrig att serien hade tagit fram den sensmoral att oavsett om din kille lämnar dig vid altaret eller hoppas i säng med nån annan för att du är lite trött så ska du förlåta honom.

Never.

Något annat som dessutom skiljer serien och filmen åt är högtiderna. Jag tror SATC är en av få serier där varken jul, nyår, alla hjärtans dag eller holidays firas. I filmen firas alltihop. Vilket bidrar till den enorma klyftan och känslan mellan serie och film.

Nej, jag tar ett steg tillbaka i dvdhyllan och väljer Medan du sov istället. En kanonrulle…och kanske är det just det jag komemr göra när SATC2 kommer..Sover.

(illustration: jag)

(krönika från 09-06-11 )

Tidaholms gator kryllar ikväll av stolta föräldrar som klätt upp sig och håller i videokameror och vanliga kameror samtidigt som de vinkar åt pyntade veteranbilar som åker förbi.

I bilarna sitter deras 15-16åringar som idag lämnat högstadiet ” för de har slutat nian fy fan vad de är bra” uppklädda från topp till tå i kostymer och finklänningar redo att gå på bal. Många av dom tänker nog att är de inte barn längre, nu är de vuxna, de ska ju börja gymnasiet i höst.

Och jag måste säga att de ser skitvuxna ut.

För 12 år sen slutade jag nian. Jag åkte inte bil till balen. Jag har för mig att jag gick. Iklädd vit kjol, vitt linne och vit spetstunika över och väldigt klumpiga svarta platådojjor på fötterna. Kläderna var av storlek 44, jag var glad att jag hade hittat nåt som passade överhuvudtaget. Mina kompisar hade riktiga balklänningar. Smärta och fina.

Jag minns inte mycket alls från kvällen, men det beror ju inte på nån alkoholhaltig minneslucka. Vad drack vi- coca cola? Jag vill helt enkelt bara inte minnas den där tiden..alls. Även om nu små små flashbacks svischar förbi medan jag ser alla glada småvuxna nior åka förbi utanför. Jag minns att jag stod i ena hörnet av dansgolvet i slutet av kvällen , för mig själv, och såg mina vänner dansa tryckare.

I helgen måste det så då vara dags för studenterna och deras bal.

För nio år sen tog jag studenten. På min studentbal gick jag arm i arm med min då för tillfället bästa tjejkompis. vi såg ut som ett förälskat överförfriskat lesbiskt par. Ja de flesta trodde nog att jag var lesbisk när vi tog studenten för oh my god jag hade ju aldrig synts med nån kille…nej jag hade ju haft fullt upp med att gå ner 22 kilo och spela kall.

Jag bar en kolsvart lång balklänning och på fötterna hade jag svarta pissetofflor och ena stortån klädd i ett plåsterpaket. Ty kvällen innan krossades nageln av en väldigt vass stilletklack i en toalettkö inne på Plantis i Falköping.

Minns inte så mycket av den kvällen heller, dock mer alkoholhaltiga minnesluckor denna gång. Men kvällens enda dans dansades med gympaläraren.

Jag känner mig fortfarande inte vuxen trots att jag klarat av gymnasiet,högskolor,universitet,skitstövlar,jobb hit och dit,arbetslöshet,start av företag och samboförhållande sedan nians bal. Men jag avundas de där 15åringarnas blickar ikväll som vittnar om en tro på att nu börjar livet.

Kanske borde jag också skandera ikväll att ”jag har slutat nian fy fan vad jag är bra”…fast inse att livet pågår mest hela tiden och börjar redan när man föds.

..och fan vad de där svarta platåskorna hade varit moderna idag.