Godkväll blogosfären.

Jobbat hela dagen efter en ganska sömnlös natt men har då och då fått underbara flashbacks från gårdagens konsert.

Och igår kände jag förutom glädjen över att åter få se och höra Winnerbäck live igen, förutom det där fantastiska lyckoruset över att få höra dessa fantastiska låtar i extaseuforiska kärleksögonblick..även den rena sanna fotoglädjen.

Jag har inte fotat nämnvärt mycket alls det senaste året. Inte mot vad jag brukar. Det har mest varit tecknande och illustrationer och klädmotivtänk i skallen..kameran har fått stiga åt sidan..Kameran och fotandet som förr var mitt allt. Mitt syre min mat min passion.

Fotoögat mitt har varit vilande men på senaste tiden ändock kritiskt till många av de fotobloggar som finns…Inte sett det ”wow:iga” med vissa andras bilder..saknat personligt uttryck..det där lilal extra.

Nu säger jag inte att jag skulle vara så jävla mycket bättre..särskilt inte nu..Men jag vet att jag kan..Jag vet att jag och min Canon kan klicka och blixtra mer än vad Kungen och Drottningen nånsin gjort.

Konsertfoto är nåt jag alltid älskat att göra. Likaså porträttfoton. Och jag vet att jag har ett eget fotospråk och uttryck. Ett fint bevis på detta är t ex när denna söta bloggerska själv tyckte att hon fick fram ett foto som var lite i min ”anda”.

Babbel babbel..Anyway..Just nu önskar jag i alla fall lite mer tid till fotandet, mer övning mer inspiration och så småningom återigen lite fotouppdrag..Men kanske mest en jäkla massa stålars för att köpa mig en ny kamera ty min 400D är bra jäkla sliten nu.