GARDEROBSGRUBBEL & BYRÅBEKYMMER - "drömmarna om shopping,lyx och frilansjobb, tankarna om vardagen och livet som är"..

its a bittersweet symphony..

2017-02-21 | 12:50:38 | Illustration/Teckning/Konst/Design,

 
Jag har börjar få fler och fler beställningar på tavlor. Riktigt stora tavlor och det känns så fantastiskt kul. Både att få sälja konst som jag målat direkt från hjärtat men även att få specialbeställningar med motiv men som ändå ska vara "Avanna".
Som målningen här ovan som skeppades iväg till en kund strax innan jul. Önskemålen var starka färger, musikinfluenser, gärna en drink och fjärilar. Men komposition, uttyck etc var ju helt upp till mig.
en 90x70 cm stor akrylmålning som nu pryder nåns hem.
Och det är alltid en bitterljuv känsla att skicka iväg en tavla för det finns ju bara en enda av den..och man skapar ju ett band till sina målningar medan man skapar dom, en kärlek...och att aldrig få se dom igen är lite hjärtskärande..men samtidigt är det ju en sån glädje att få göra den från början.
 
Sen känns det så skönt att mitt Avanna får leva vidare...att jag inte lade ner företaget där när jag lade ned webshoppen och kläddesignen utan att det nu finns kvar och verkar så som det var tänkt från början : konst-teckning-foto-grafisk design.
Besök gärna hemsidan om ni vill: www.avanna.se
Kommentera 2 st

the weekend past

2017-02-20 | 16:26:06 | Egocentrerat&Vardagligt, på resande fot,

 
 
 
 
I helgen, med Alla Hjärtans Dag bakom oss och 13årsjubileum framför oss inom några veckor, så tog vi oss en liten weekendgetaway till Sveriges framsida Göteborg i helgen som var. En hotellnatt på Scandic Rubinen, en pizza på Joe Farellis, bakverk på Cappucino, söndagslunch på Bryggeriet, Burger Kingbuffé på hotellrummet på lördagskvällen, hotellfrukost och så shopping shopping shopping. Dessutom givetvis lyxen att bara få komma hemifrån litegranna, mysa lite extra och bara vara...jag och han♥
 
Jag hade bestämt mig innan att jag verkligen bara skulle packa nattnecessär och typ ombyte underkläder...Ändå lyckas jag liksom packa ner 3 par byxor, en tjock bok, en extra handväska utöver den jag bar på och även ett par extra boots? Alltså det där med att packa lätt, hur gör man? Och varför tror jag att jag ska använda mer grejer på 36 timmar borta än vad jag gör på 5 dagar hemma? Särskilt när jag ändå har tänkt att liksom shoppa.. Ja jisses.
Dock lyckades jag ju packa två par boots som jag normalt inte går jättelånga sträckor i, än mindre i storstad och på mycket kullersten..så orutinerat, så fötterna brände, fick skav och blåsor..men hey! Anledning att köpa ett par sneakers! Som kändes som att gå på fluffigt, vispad grädde när jag satte på mig dom i jämförelse med skoskavspjucksen.
 
Jaja, jag gör verkligen skäl av mitt bloggnamn ibland.
Kommentera 1 st

"djävulsdansen"

2017-02-13 | 17:14:45 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
Vill bara tacka för alla kommentarer på förra inlägget, både skrivna här på bloggen och ni som skickat sms, mail och även en del som kommit fram till mig på jobbet. Tack till er som också öppnat upp er ♥
Det var nervöst och med liten klump i magen jag publicerade det. För tyvärr är det ju fler personer än jag själv inblandade i det där. Och tyvärr känns det, ja jag vet inte, tabubelagt fast det är det sista det ska vara.
Kanske därför jag allra mest bryter min egna tystnad.
För sanningen är, en alkoholist är beroendesjuk, och vi runtomkring blir ofta medberoendesjuka och hjälper till med lögner och bortförklaringar och ursäkter, döljande hit och dit och kors och tvärs. Till slut vet man knappt själv ens vad som är sant och inte och är man en familj så finns det dessutom de andras uppfattningar som ibland går helt stick i stäv med ens egna eller så har man upplevt saker annorlunda helt enkelt.
 
Jag bor i en liten stad. Det är väldigt många som känner till min pappa och det är väldigt många senaste åren som kommit fram till mig på jobbet och frågat om honom, en del är bara groteskt nyfikna på ett fult sätt, en del bryr sig ..och så är det en klick som man så tydligt ser själva har alkoholproblem som liksom frågar om saker för att jämföra sig med sig själva eller nästan berättiga sitt eget missbruk. 
För det är inte bara en liten stad, det är en stad med bruksmentalitet och alkohol på många sätt en del av denna industristadskultur känns som det som. Överlag har jag blivit så medveten de senaste åren om hur just alkohol och bruklandet av det är så mycket norm och normaliserat kontra synen på "onormalt" det är med nykterhet.
 
Men som jag skrev i förra inlägget, ingen frågar hur JAG mår..eller min mamma ..eller min bror. Förutom de allra allra närmsta som ens bästa vän..eller dom som fattar, verkligen fattar.
Jag är glad att jag jobbar där jag gör för där vet ingen vem min pappa är så de har bara fått höra min version och det har varit så skönt.
 
Det blir alltid så mycket fokus på själve alkoholisten, både under och efter missbruk.
Jag vill väl öppna upp för mer fokus på oss som levt och lever med missbrukare. Våra känslor och hur vi mår och hur vi drabbas.
 
Något som kom väldigt lägligt i mitt liv var Sanna Lundells och Ann Söderlunds tvserie "Djävulsdansen" där för 3 år sedan. Ibland kändes det som att få en käftsmäll när man såg det och ibland som en varm och trygg filt runt sig. Tycker dom ska ha stor eloge för den produktionen.
 
Som jag också skrev i min förra text så är det en strid och kamp inuti mig nästan var gång jag själv ska dricka alkohol.
Jag smsar ofta just mamma om det. Jag är inte nykterist. Jag gillar ett glas vin eller två till maten, en öl när jag tar ett bad eller rosé en varm sommardag på altanen. Jag dricker alkohol nästan varje vecka. Men jag gillar inte känslan av att bli full, även om jag blivit det många gånger och säkerligen kommer bli det många gånger i framtiden. Men jag är aldrig ute efter "ruset". Jag dricker aldrig för att "glömma" eller sörja något. Och jag kan lämna ett icke urdrucket glas. 
Att jag har spärrar och dessutom får någon sorts skuldkänslor och reflektioner när jag ska dricka alkohol är en tröst för mig att jag inte ligger i riskzonen själv att bli alkoholist. Men att just få de där enorma skamkänslorna över att vilja ta just ett glas vin en tisdagkväll är också en del av ärren till av att vara barn till en missbrukare.
 
 
 
Kommentera 2 st

noll poäng

2017-02-08 | 16:40:56 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
Nedan följer en text som jag skrev för ett år sedan, men som jag sedan valde att aldrig publicera. Jag har skrivit ett antal texter kring samma ämne senaste åren men när det väl kommit till att trycka på "Publicera" har det tagit stopp. Och jag vet inte riktigt varför. Kanske räckte det för mig att bara få ner orden, för mig själv...för att själv försöka börja sortera känslorna och tankarna någonstans... men sen stannar det ändå kvar inne i en själv och man "tar hänsyn" och "vågar inte"...konstigt nog. För är det något jag lärt mig senaste åren så är det just att det är bättre att just VÅGA och det där med att ta hänsyn, vem är det riktat till?
 
Varför jag nu väljer att publicera just denna text vet jag inte riktigt mer än att jag faktiskt vill hitta tillbaka till bloggandet igen. Till mitt forum, mitt space på nätet , till min plats där jag får göra min röst hörd om det som är viktigt för mig och om saker och ting jag tycker om, saker jag tycker är fel och saker jag brinner för och älskar. Jag har varit väldigt frånvarande bloggare senaste åren och nedan text är en av  flera anledningarna till det. Senaste åren överlag har varit så totalt utmattande på så många sätt och vissa dagar är jag så trött att jag knappt orkar prata. Men samtidigt i den tröttheten har jag hittat just livet också. Det som betyder nåt för MIG. Var och hur jag kan tanka energi och glädje för att just orka fortsätta prata och inte låta vare sig sorg, ilska eller trötthet ta över.
 
---
 

Öl. Dubbelbokstav.Tolv poäng.Nej det kan jag ju inte skriva.

Gin då. Nio poäng, inget extra.

Nej..inte gin.

Ön. Ön tio poäng, det blir bra. Eller… påminner ön för mycket om öl?

Jag skriver ”Ni”. Sju poäng.”

Skicka.

Lägger ned iphonen men tar lika snabbt upp den igen.

Jag tar ett glas vin nu till maten mamma”. Ser att mamma är redo att svara med en gång i imessage så låter telefonen vila i handen.

Det är helt ok gumman, skål!

Andas ut och häller upp ett glas.

Via rosaskimrande Hollywoodfilmer så växer man upp med, matas med, en viss bild av alkoholism. Efter lite tårfylld konfrontation så erkänner alkoholisten att denne har ett problem. Kanske väntar lite behandlingshem där ett gäng sköna typer med lite olika bakgrund finner varandra och pratar ut lite granna om sitt beroende , de sitter i ring och säger ” Hej jag heter blabla och jag är alkoholist”, lite  mer tårar, lite applåder och ett känslofyllt tal sen poff är de nyktra alkoholister och efter ett litet förlåt till familj och vänner så lever de alla lyckliga i alla sina dagar. Allt är frid och fröjd och förlåtet.

Telefonen piper till.

Bärs. 38 poäng…Va fan! Hur kan han med?

Vad de där filmerna inte visar är allt det andra. När man konfronterar gång på gång och skriker på hjälp tills varken ork, röst eller tårar finns kvar. Varför lyssnar ingen? Varför fattar ingen?...Varför gjorde jag inte mer själv?

När alkoholisten ändå, till slut, erkänner att han är just alkoholist, men att det gått så långt att han räknas som för sjuk att ens få komma in på behandlingshem för att bli frisk.

När man inte ser röken av något som heter Anonyma Alkoholister överhuvudtaget.

När man vet att det inte finns något lyckligt slut på historien alls då alkoholisten utvecklat skrumplever och skrumplevern har blivit till levercancer och enda räddningen är en transplantation som kanske inte ens är möjlig att genomföra trots att jag sett det göras på Greys Anatomy.

Filmerna visar inte det.

Så är det då så konstigt att man inte har en aning om hur man ska hantera det? Alls. Ett enda virrvarr och en bergochdalbana utan ände med hat, kärlek, sorg, förakt, förvirring, bitterhet och det ständigt gnagande varför, varför och åter varför?

 Jag dricker ur mitt glas vin.

Gott.

Jag häller upp ett halvt till men får genast dåligt samvete. Det är ändå bara en simpel torsdagskväll, men jag är ensam hemma. Jag är ju ledig imorgon.

Är jag alkoholist nu?

Nej det är jag inte.

Jag har kontroll.

Eller?

Ja det har jag. Bara för att bevisa det häller jag upp lite till. Jag vet vad jag gör. Jag är inte som han. ” Hej jag heter Anna och min pappa är alkoholist”.

 Jag har haft en "alkoholistpappa" i över tjugo år. Ändå var det först för två år sedan som han själv erkände. Då dansade jag nästan en segerdans och skrek ”Yes” rakt ut i luften och höjde näven i en vinnande gest. För ja det kändes som om jag vann.

Det var inte som jag inbillat mig. Det var inte bara i mitt huvud. Alla lögner, allt som inte stämt nån gång, allt som bara känts fel. Det var inte inbillning. Sen kände jag förlust. Förlust över en pappa som jag inte hade haft på väldigt länge och som nu aldrig kommer komma tillbaka heller. En familj som trasats sönder och samman likt ett fotografi som rivits i tusen bitar. Förlust över all tid som gått till spillo.

Det sägs att alkoholist är en sjukdom. Det är det nog. Men det är svårt att känna samma sympatier för en dödssjuk alkoholist som ändå kunnat ändra sitt öde , som gjort aktiva val, mot en dödssjuk cancerpatient som kanske inga val hade alls utan bara ren otur i livets lotteri.

Jag känner att alkoholismen i sig drabbar oss runtikring långt mer än alkoholisten själv som under lång tid mest lever i ruset…och vi andra får ta själva baksmällan, gång på gång på gång. När vi försökt stoppa drickandet fått höra att vi var tråkmånsar "Låt honom vara" och nu när han är jättesjuk är det synd om honom. Ingen..Ingen frågar oss hur vi mår.

 ”Helgdagar. Alla bokstäver, Trippelord och en dubbelbokstav. 104 poäng

Skicka.

Nej varför skickade jag det nu då..nu leder jag med 176 poäng, stackars pappa"

Fast är väl inte mitt fel att han supit bort hjärncellerna heller”.

Och så håller det på. Så har det alltid hållit på. Som en pingismatch utan slut där Dåliga Samvetet spelar mot Skyll Dig Själv .

När inga ord finns kvar får Wordfeud vara den enda sociala kontakt vi har kvar, men även där tar orden  slut och sorgen ekar i huvudet.

Jag vinner matchen som vanligt, men ändå känns det som om jag förlorat.

Skål då.

Noll poäng.

 
 
Kommentera 14 st

Jag springer

2017-01-08 | 17:03:07 | Träning&Hälsa,

 
Bild från idag när jag stretchade lite i trädgården efter en löprunda.
Flera minusgrader, snömodd och isfläckar hela rundan..och det var kallt första minutrarna jag sprang...men fasen man kommer fort upp i värme när man springer och jag får alltid ta av mig vantar och kavla upp ärmarna på löparjacka och tröja när jag springer.
 
Blev en runda på 5,5 km i vackert vinterlandskap och på grund av snön kändes det som om benen fick jobba lite extra.
Behövde denna stund med klar frisk luft att rensa skallen och fylla lungorna med renhet..bara springa varv efter varv där runt kyrkogården och då och då blicka till och se alla blommor som nu stod uppställda där bland alla gravar...blommor med hälsningar om att Vila i frid..till en vän som tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt..Detta märkliga tomrum. Det gör ont i hjärtat.
 
Jag älskar att springa där runt kyrkogården, året om. Se årstiderna ändra landskapet och vyerna, varven runtom blir litegranna till livscykler.
Jag har inga nyårslöften om mer motion, mer träning, mindre mat, ändra kost etc.
Mitt löfte är helt enkelt bara att fortsätta springa och fortsätta äta det jag vill.
Jag har hittat en sån fantastisk balans vad gäller just min löpning, att den blivit en del av mig. Den är bara för mig. Och den är på den nivån att jag hittar tillbaka till den oavsett om jag haft en segdragen förkylning eller kanske problem med knät..och den har blivit en sådan naturlig del av mig att den hålls igång oavsett jobb, semester , stressperioder eller annat. Den bara är.
 
Och jag är tacksam för den, på det sätt att jag , som jag tidigare nämnt, lärt känna min kropp på ett helt nytt sätt efter propparna i lungorna..känner av när nåt är fel , lyssnar på kroppen...och att löpningen i sig kan vara en förlösande ventil som just denna vecka när mycket känns tungt, svårt och jobbigt.
 
 
Kommentera 2 st

Frost

2017-01-03 | 11:40:15 | Egocentrerat&Vardagligt, Foto/Fotografering,

 
Canon 6D, Canon EF 24-70mm f/4L IS USM
Jag har haft en del plåtningar under hösten. Bröllop, familjefotograferingar, gravidporträtt, bebisar i studion och det är ju fantastiskt roligt.
Men roligast är nog, att sen när jag gav mig själv ny kamera och nytt objektiv i 35årspresent ( får göra eget inlägg om just det) så har återigen funnit glädjen i att bara ta med mig kameran ut på promenader och fota naturen..så som jag gjorde mycket förr.
Det är ren njutning och terapi. Det behöver inte bli nånting alls, men fasen vad mycket vackert det finns som är gratis.
Kommentera 1 st

2016, du var ett gott nytt år

2016-12-31 | 17:36:00 | Egocentrerat&Vardagligt,

 
Julen den kom och gick och likaså har snart 2016 helt passerat.
Ett märkligt år. 
Kanske det allra sämsta rent bloggmässigt för mig. Eller kanske, det ÄR det sämsta. Jag har knappt varit här inne, detta mitt tionde bloggår. 
Men samtidigt så har detta året på flera plan varit mitt allra bästa på andra sätt så länge jag varit bloggare. Så jag koncentrerade mig helt enkelt på att leva 2016 och på så sätt faktiskt kanske ha mer att skriva om 2017.
 
2016 känns på många sätt som det innehållit flera år i ett. Det började mörkt och ängsligt, som en fortsättning på de oerhört jobbiga 2014 och 2015. Jag trodde och det såg ut som våren 2016 skulle präglas av behöva begrava min pappa.  Det blev inte så och någonstans där i kampen mellan liv och död, ljus och mörker och tusentals känslor däremellan så hittade även jag själv en livsglädje jag ine känt på jag vet inte hur många år. Om jag ens någonsin känt den.
Jag släppte en massa självhat, släppte nojjor om både kropp och knopp och föreställningar om hur man borde vara eller bete sig. Jag började gilla mig själv på ett helt nytt sätt, jag började äntligen leva och vara så som JAG vill och inte i nån föreställning om hur jag tror ANDRA tycker jag ska vara. Aldrig mer.
 
2016 kommer vara året då jag blivit än mer medveten om hur galen världen är, hur präglade vi är av miljö och uppfostran. Patriarkatet, maktstrukturer, maktutövningar, vanföreställningar, könsroller, orättvisor, jävla skitgrejer rent ut sagt..ifrågasättande..hur , var, varför, varför därför, varför inte. Jag blir säkrare och tryggare i mig själv vad jag vill, vad jag kan, vad jag tror på, vem och hur jag är men att det heller inte behöver vara hugget i sten.
 
2016, året jag fyllde 35 och eventuell åldersnoja fick inte tillstymmelse ens att komma fram eftersom jag aldrig känt mig snyggare eller bättre.
 
2016 gav mig en resa till Mallorca och en till Grekland. Jag såg Suede och Winnerbäck. Kalmar, Öland, Göteborg och Stockholm.
Ny kamera, ny dator. Husrenovering. Ekonomiskt lugn. Kul på jobbet.
Många fantastiska kvällar och samtal, som varje år, med den bästa vän man kan ha.
Diskbänksromantik med min karl. Nya vänner och bekantskaper.
Jag har hittat tillbaka till en harmoni och balans som företagare nu. Jag säljer tavlor, jag behöver inte jaga jobb utan kan tacka både nej om jag inte har lust eller känner att det inte är rätt. JAg behöver inte pruta med mina egna priser i desperat jakt på pengar. Jag har fått många fina fotojobb i år, och gjorde till och med årets sista idag på Nyårsafton i form av ett nyårsbröllop.
 
2017, du kommer börja tungt med begravning för en vän, men 2016 du lade grunden för en styrka och hopp om att saker kan bli bra, de kan ordna sig och det blir lättare och ljusare emellanåt.
2016 du gav mig tillbaka mig själv.
 
GOTT NYTT ÅR ALLESAMMANS!!
 
 
 
Kommentera 8 st

Julen är här

2016-12-23 | 22:11:36 | Egocentrerat&Vardagligt,

Skriv inläggstext 

Älskade bloggosfären .. jag hoppar in här denna 23:e december , i uppesittarmyset när julefriden till slut , sakta men säkert sänker sig även i min kropp medan regnet smattrar mot fönstren..

Det har varit väldigt mycket jobb det senaste.. lite sorger .. en del tid till eftertanke och så välbehövligt umgänge med dom som betyder mest och de som ger energi och kärlek.
Nu ska jag vara ledig i dagarna två innan jobb drar igång igen.
Jag ska ha mysiga juletröjan på, äta snuskiga mängder choklad, bara vara hemma. 

Jag önskar er alla en helt fantastiskt God Jul och helg . ❤

Kommentera 2 st

35årspresenten..

2016-11-18 | 22:41:38 | Egocentrerat&Vardagligt, Träning&Hälsa,

Nu är det en vecka sedan jag blev 35 år. Jag har ingen åldersnoja Men det känns konstigt att ha uppnått just denna ålder.. att jag har funnits till i 35 hela år.
Och tänk att det skulle krävas mitt 35:e levnadsår för att jag skulle idé mitt egna värde, landa i mig själv, inte ta nån skit.. i alla fall inte på det stora hela men ibland lämnar man ändå hjärtat naket och öppet och sårbart..
Att det skulle ta så här länge för mig att faktiskt börja acceptera mig själv, älska mig själv, min kropp istället för det uttröttande självhatet.
Att det var när jag gick mot de 35 som jag skulle känna mig snyggare, starkare och bättre än vad jag någonsin gjort.
Och med flera mörka år bakom mig, fruktansvärda dippar och stora sorger, ja även första halvan av detta år var väldigt smärtsamt och vilset.. så vad var väl just en perfekt present om något om inte just "Jag älskar Mig"..?

Nånstans där i maj månad släppte jag mig själv fri och jag har vågat leva.. livet... kan vara ganska jävla fantastiskt om man bara vågar vara sig själv.

Kommentera 1 st

Birthdayweekendgetaway

2016-11-11 | 23:27:51 | Egocentrerat&Vardagligt, Lyx, Vardag,

God fredagskväll på er bloggosfären . Hoppas ni mår fint.
Det är en alldeles nyfylld 35åring som skriver nu och 35 känns toppen.
Det enda jag verkligen ville inför denna födelsedag var att inte "bara vara hemma" och låta dagen vardagligt passera.
Så i födelsedagspresent från mannen i mitt liv har jag fått en helg i mitt älskade Stockholm, givetvis med redan nämnda mannen som sällskap. Hotell, hotellfrukostar, mys, shopping... Bara ha det gott i staden som jag räknar som min andra hemstad.
Men olikt från min riktiga hemstad Tidaholm som haft mest snö i Sverige flera gånger så verkar Stockholm vara sisådär på att kunna skotta och ploga ... Herregud det har varit benbrottsrisk längs med hela Drottninggatan .
Nåväl.
Vi åkte ganska tidigt imorses och färdades med tåg genom frostigt och vackert vinterlandskap . Checkade in i vårat fina, rymliga rum och sen blev det födelsedsgslunch i Gamla Stan.
Shopping och fika.
Sen köpte jag mig en ny kamera i födelsedagspresent !
Öl nere i hotell-lobbyn och sen gick vi upp på rummet. Tanken var väl att gå ut och äta på nåt fancysmancy ställe.. Men vet ni.. Karln min jobbat natt och tvingas nu vända på dygnet, jag ar gått av en sjudagarsarbetsvecka och lägg därtill tröttande husrenovering och annat..ja vi är trötta..så..
...jag kunde faktiskt inte tänka mig en bättre 35årsmiddag än Burger King på hotellrummet med ett glas bubbel. Helt perfekt. Det har varit en fin start på mitt 35:e år .

Kommentera 5 st

I'm still here

2016-11-10 | 22:22:21 | Egocentrerat&Vardagligt, Vardag,

Att tala är silver , tiga är guld.. Men nu får det vara slut på bloggtystnaden för denna gång.
Livet med utdragen husrenovering, massa jobb, höstdvala och bara vanlig vardag har kommit emellan.
Jag lyckas vara aktiv nästan dagligen på Instagram med inte mindre än tre konton , två för företaget @fotografannalarsson och @avannaillustrations och så det gamla vanliga då @avanadesign .
Med blogg blir det allt svårare , när tiden inte finns eller lusten eller behovet att längre "fläka" ut sitt liv eller "sälja" in sig för företags skull.
Instagram är mer ögonblick, som ju är grundtanken, med blogg känns det i alla fall för mig att man ska säga nåt.. Vilja nåt mer, få ur sig både mer bild och mening än nån oneliner och lite hashtags för uppmärksamhet och klicks skull.
Jag saknar bloggen , bloggandet och bloggosfären . Så hoppas jag hittar tillbaka hit igen, lite mer frekvent med lite mer att säga.

Nu i denna mörka tid då en sexistisk, rasistisk, homofobisk, kvinnofientlig tillika mansgrisigt svin blev vald till President på andra sidan Atlanten , ska jag dock fokusera och njuta av det faktum att jag imorgon fyller 35 år.

35... Wow.

Kommentera 1 st

Jag fortsätter säga YEY till mig..och Dig, till KVINNOR!

2016-08-28 | 23:11:00 | Krönika/Politik/Tankar,

 
 
 
 
Bloggkommentatorerna är nästan den enda blogg jag själv läser nu för tiden. Jag gillar verkligen Mia och Anna-Maria , de känns på nåt sätt som två vänner eller som bloggosfärens Mia & Klara .
Så därför känns det alltid lite konstigt, fast på ett bra sätt, när man själv omnämns där bland de "riktiga" bloggkändisarna som Blondinbella, Lady Dahmer, Alex och Sigge, Kenza m fl. Jag har aldrig varit en storbloggare med massa besökare, däremot märker jag att det ändå cirkulerar en hel del åsikter kring mig som jag aldrig kan sätta i relation till just min lilla följarskala.
Så det är alltid spännande, med ett visst pirr och lite skräck som man sedan följer kommentarerna på ett inlägg hos någon anna som handlar om en själv.
Men yey för de flesta som kommenterat! Eller yey för alla, även de som är kritiska ty alla har ju rätt till sin åsikt.
 
Jag vill fortsätta bara säga ett rungande fett YEY till MIG.
Till DIG!
Till ALLA KVINNOR!
 
Jag vill fortsätta avdramatisera denna ack så heta laddade potatis som Kvinnobrösten är.
Jag vill fortsätta att bara på de sätt jag kan visa att det är JAG som bestämmer över MIG. Inte samhället, inte konstiga normer och fördomar, inte mina föräldrar, inte min sambo, inga påtvingade tabun och skambelägganden.
 
Det är sannerligen intressant det där med bilder och vad som tolkas in. 
Jag vet allt som oftast helt vad jag vill med vad jag visar och lägger upp, vilket många gånger är annorlunda än vad många som betraktar tolkar eller läser in eller bara bestämt sig för att jag är och menar. Det i sig säger i slutändan, tycker jag, mer om den som bedömer, dömer...än vad det gör om mig överhuvudtaget.
 
Det är intressant att på en påklädd halvkroppsbild så fokuserar så många på de naturligt styva bröstvårtorna som anas och inte på nyllet eller håret eller näsan.. Kroppsdelar som likt brösten är en del av det som tillsammans utgör min kropp. Så ibland blir det ju snarare ni betraktare som skapar era egna budskap som inte fanns från början eller som bekräftar just de problem/normer/synsätt jag vill "krossa" eller inte vill vara en del av.
 
Men återigen, varför är kvinnokroppen så laddad?
Varför är en hängpattePlura i ett kockande kök i tv mer acceptablet än en ammande kvinna?
Varför är en ammande kvinna kanske lite mer beundransvärd om hon visar delar av brösten kontra en ickemamma som bara gillar sin kropp ?
Madonna-Horakomplex, skambeläggande, censurering.
 
f(otograf Michaela Zabel för @r.evolver.photoshoots -instagram)
 
Var fokuserar ni blicken? Vad är det ni ser..och varför?
Kommentera 1 st

And together we will take on all the world

2016-08-25 | 01:10:34 | Krönika/Politik/Tankar,

..ja ganska ofta vill jag bara peka finger och säga Fuck you till haters, till inskränkta människor, till förståsigpåare, till de som dömer, trycker ned , till nedärvda sociala normer, könsroller och patriarkatet...
 

Jag hade aldrig bloggat i snart tio år eller valt att flitigt instagramma med öppen profil om jag inte nånstans velat ha följare och uppmärksamhet. Inget jag skäms för heller att vilja ha.. Och varför skulle jag? Men det är också skillnad på att vilja ha uppmärksamhet och det i folkmun fula ordet "bekräftelse" för saker man själv står för, vill ha uppmärksamhet för och som jag känner att JAG kontrollerar och själv väljer och har makten över , kontra helt sälja ut mig och gå över lik , trampa på andra och göra vad som helst "bara för att".*

Jag gjorde det inte som egen företagare och designer och jag gör det inte nu heller. Klädföretaget mitt gick i graven kanske just för att jag inte orkade eller ville sälja ut mig. För att jag sa nej till att sponsra vissa "skandalbloggare" etc..

Och jag tappar följare snarare än vinner några nu för tiden genom att vara helt sann mot mig själv.  Nu när jag äntligen känner mig helt fri, vågar, är tillfreds. Men må så vara då. Jag känner ju mig själv bäst. Jag äger mig och min kropp, ingen annan. Inte sociala normer, jantelagen, patriarkatet eller andra konstiga föreställningar och uppfattningar om hur man ska vara, se ut och bete sig.

Jag och min bästa vän satt senast igår och hade ännu en underbar "livets liv-afton " med bubbel och tapas och njöt av en augustikväll ute på trappen när sommaren gjorde comeback och pratade om hur vi liksom mer och mer..dag för dag, upptäcker i stor och smått just hur vi som kvinnor , bara för att vi är just kvinnor döms, behandlas, trycks till..hur vi är så indoktrinerade till att ursäkta oss själva, vår existens, våra behov. Vad vi förväntas bara ska ta och svälja för att vi föddes med vagina och inte penis. Jag faller själv fota dit i nedärvda mönster hur medveten jag än tycker att jag är..senast för nån dag sedan när jag liksom berömmer en kille för att han tar ställning för en tjej och säger feministiska saker. Varför ska jag berömma något som borde vara självklart? Inte fssen får jag höra "wow, fan vad bra" när jag proklamerar en killes rättigheter.

Och ni som har så mycket problem med bröst.. Det är en kroppsdel precis som en näsa eller en fot. Man som kvinna föds du med dom och de sitter där de sitter. Sluta skam och tabubelägg. Bara sluta.

Det är skjukt att vi fortfarande år 2016 gör skillnad på bröst och bröst. Antingen tillhör de porrindustrin och ska vara till för främst männens tillfredsställelse, men tar du som kvinna kontroll över dina egna kroppsdelar ratas du, censureras du, raderas du. Herregud..kan man nånsin ens göra rätt som kvinna?

Vi har alla fått ett liv på denna jord. En livstid som vi aldrig riktigt vet hur kort eller långt det blir. Det är ett sådant slöseri med den tiden och livet att inte leva så som man själv vill utan istället ängslas, förakta eller försöka passa in i vad man tror andra tycker om eller vara rädd för vad andra ska tycka. Bara sluta med det med. Lev ditt liv. DITT! Så lever jag MITT.

 

(* för övrigt dömer jag inte er som eventuellt vill ha uppmärksamhet "bara för att" eller gör lite vad som för att få det heller.)

Kommentera 3 st

äg dig själv

2016-08-16 | 00:17:00 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

foto: Michaela Zabel @kostologik
 
I söndags kväll efter att jag slutade jobbet så var jag bara hemma och bättrade på sminket litegranna och rafsade ihop lite kläder och accessoarer i en kasse innan svägerskan min hämtade upp mig. Vi har båda köpt varsin liten Canon Eos M3 i sommar som komplement till våra stora systemkameror och nu tyckte vi 
1) att det var dags att leka lite med våra nya fina "leksaker"
2) att det banne mig var dags att vi fotade lite snygga bilder på varandra.
 
Som fotograf är det ju annars mer att hårdiskar och minneskort är fulla med bilder på andra människor och sällan man har annat än instagramtagna bilder på sig själv i sneda vinklar eller kanske nån enstaka som man fått sambon suckandes att ta.
 
Det kändes dock nästan lite tabubelagt att just stå framför kameran så här och vilja ha bilder på sig själv.
Men varför?
 
Det får vara nog med jantelagstänk, bodyshaming och bespottande. Sociala medieflöden tillhör inte bara unga, supersmala tjejer med milslånga ben och enormt lårgap..om det ens gör det för de unga och vackra får ju även de en hel del kritik.
 
Ni som följt denna blogg vet att jag att jag i perioder lidit av BDD. Ibland mer ibland mindre och det har blivit bättre med åren. I år är första gången i mitt vuxna liv som jag verkligen känt mig jäkligt tillfreds med mig själv, med bara några mindre svackor och kanske helt vanlig "pms-fan-vad-ful-jag-är".
 
Och det är och ska vara självklart att det är helt ok att älska sig själv som 30plussare.
Det ska vara ok oavsett ålder.
Oavsett storlek.
Oavsett kön.
 
Att vara nöjd med sig själv och att posta bilder på sig själv och det man gillar mest med sig själv behöver varken vara desperata skrik efter uppmärksamhet i form av massa komplimanger eller få penisbilder skickade till sig.
Och skulle du ändå faktiskt bara vara ute efter lite uppmärksamhet eller faktiskt må bra av att få höra att du är snygg..är det så jäkla fel?
 
I slutändan så är det ju som så här. Oavsett om det är du som väljer och vill blogga, instagramma, Snappa, twittra - ja det är ditt val. Det är dock inte du som tvingar nån att följa dig. Det är helt upp till följaren.
 
Låt ingen annan än du själv definiera dig.
Ta kontroll över dig egna kropp.
DU äger DIG.
Kommentera 10 st

High five till livet.. Och mig!

2016-08-14 | 23:08:52 | Egocentrerat&Vardagligt,

Jag vill bara säga SKÅL till livet lite extra och särskilt ikväll. Det är nu två år sedan jag låg på sjukhus med fruktansvärda smärtor och minst lika mycket ångest och rädsla och med båda lungorna fulla med blodproppar .
Men jag överlevde. Både det och en massa prövningar efteråt. Det har varit så jäkla mörkt stundtals de två senaste åren så jag fattar det knappt.. Men!
Jag känner mig stark, frisk och lycklig idag.
Tacksam för mycket och jag försöker mer och mer för varje dag att bara njuta.. Av stort och av smått. Älska mig själv och min kropp. Aldrig ta vare sig den eller livet för givet.
Skratta
Älska
Uppskatta
Inte ta nån skit, inte låta mig dömas och inte låta någon annan definiera mig.
Lyssna på mig själv och på min kropp.
Omge mig med människor som älskar mig för den jag är och inte lägga energi på saker och människor som jag ändå inte kan göra nåt åt. Sluta älta sånt jag ändå inte kan göra något åt men istället ta hel och full kontroll över det jag kan.
Jag själv är viktigast i mitt liv, jag har huvudrollen i min egna bok. Som tur är har jag också ett fantastiskt persongalleri runtomkring mig att bygga berättelser med.

Kommentera 8 st