GARDEROBSGRUBBEL & BYRÅBEKYMMER - "drömmarna om shopping,lyx och frilansjobb, tankarna om vardagen och livet som är"..

magic friends

2017-03-16 | 22:03:21 | Foto/Fotografering,

foton & montage : jag , Canon 6D, 24-70mm f/4
 
När jag anlitas som fotograf är det mestadels som porträttfotograf: bebisar, småbarn, parfotografering, gravidfoto, bröllop, dop...ibland blir det företags/profileringsjobb.
 
Men då fotograferandet varit en passion i över 20 år och skapandet en livslång kärlek så älskar jag ju att bara vara med min kamera..ta med mig den ut på långa fotopromenader..fota macro, blommor,bin, djur, natur..
Älskar att säta ihop egna plåtningar med idéer och tekniker jag vill testa och utveckla, lära mig..skapa nåt fritt.
Jag älskar att fota mat, vilket ju var en stor del av denna bloggsbegynnelse..och ett slutidéprojekt på en utbildning jag hade att göra en egen "kokbok"...eller mat blandat med fashion.
Jag älskar att fota saker i mitt hem, testa mig fram, experimentera..
Det behöver inte bli perfekt, det behöver inte sälja..det ska bara vara jag..och vara kul.
 
Bilden ovan får symbolisera lite leklusta...magin jag känner när jag får vara kreativ och hålla på med det..
Men den får också symbolisera vänskap och det magiska med riktigt bra vänner..de där själarna man bara klickar med..Som stöttar en och pushar..de som ger och man vill ge tillbaka till.
Jossan som syns på bilden och som jag fotat många gånger, är en sådan fantastisk , härlig, sprudlande eldsjäl som bara sprider sån positivitet och bra vibbar. En sån man bara gillar rakt av och som man känner gillar en tillbaka, precis som man är.
 
En vars personlighet, driv och karisma man önskar man kunde spara eller köpa lite av och ha på burk.
Om ni är i närheten av Skövde borde ni definitivt fixa hår och skägg på henes salong Trendcut eller shoppa lite loppis och coola kläder i hennes affär Rebell.
 
Kommentera 0 st

Girl Power!

2017-03-13 | 22:00:06 | Illustration/Teckning/Konst/Design,

 
 
En av dagens teckningar. Tecknad direkt med fineliner och på frihand, inspirerad av den helt fantastiskt grymma Linnea Claeson , hennes instagram @linneaclaeson . En riktig GirlPowerförebild!
På min teckningsinstagram kan ni se finelinerskissen innan jag tog in den i datorn för färgläggning samt även en liten filmsnutt när jag drar några linjer.
@avannaillustrations
Ni är givetvis också jättevälkomna till mitt fotografkonto på @fotografannalarsson
 
 
Kommentera 0 st

Måndagsomelette

2017-03-13 | 12:12:05 | Egocentrerat&Vardagligt,

(canon 6D , 24-70mm f/4)
 
Måndag och ledig efter jobbhelg. Förutom några företagsgrejer såsom momsdeklaration och lite bildleveranser så ska jag bara "götta" mig idag. Ha det så rofyllt jag kan här hemma med massa musik, gos med katterna, ha på skön hemmaklänning och sitta och teckna . Bara njuta av en kopp kaffe och mitt hem som jag älskar så mycket.
Känna tacksamhet och glädje...vilket jag tror är viktigt att stanna upp och göra. Det kan vara så lätt att fastna i ledsna tankar, ångest, tvivel och grubbel.
Då är det viktigt att påminna sig om vad man faktiskt kan, lyssna på den där klicken människor som lyfter en, känna kärlek tur och retur...och se på fan, det verkar bli en vår även i år..och efter vår kommer sommar.
 
 
Kommentera 1 st

Vi kan väl säga grattis när dagen inte behövs?

2017-03-08 | 22:01:52 | Krönika/Politik/Tankar,

(illis by moi)
 
Internationella Kvinnodagen.
Hur många har fått ett "glad kvinnodag" eller "Grattis på Kvinnodagen !" idag?
Som om att det är något att fira i positiv bemärkelse?
Grattis kan vi ju säga den dagen då kvinnor inte längre diskrimineras och förtrycks, ratas , objektifieras och censureras just för att de är kvinnor.
 
Däremot är Internationella Kvinnodagen en dag väl värd att uppmärksammas och lyfta fram kampen extra mycket även om den för många av oss fortsätter varje dag året om.
 
Feminism för mig är absolut det givna JÄMLIKHET FÖR ALLA!
Ingen skall diskrimineras på grund av kön, sexuell läggning, hudfärg, religion, ålder, utseende etc.
 
Men så handlar det framför allt för mig om MIN RÄTT till MIG SJÄLV.
Till min egna kropp.
Jag ska inte, aldrig någonsin, behöva känna att jag måste behaga en man eller att jag i någon situation måste visa brösten, att det är ett krav.
Andra sidan av det myntet är att VILL JAG visa brösten så ska jag få det utan att det döms eller att det som på Instagram raderas och censureras.
En kvinnas rätt till sin egna kropp. Att själv få välja hur hon ser på den, hur hon visar den och vad.
 
Att kvinnans bröst inte ska vara någon laddad grej.
Att ett par naturligt styva bröstvårtor ens ska bli en debatt eller att det automatiskt skall ses som att kvinnan är kåt och villig och därmed ska acceptera snoppbilder i sin inkorg .
Att det leder till att en kvinna ska skyla sig. Skämmas för sin kropp och kroppsdelar, hela tiden tänka på hur hon ser ut, vad som visas, vad som är "rumsrent".
Alla dessa jävla krav, begränsningar och sjuka vanföreställningar.
 
Jag önskar och hoppas att fler och fler , män som kvinnor blir medvetna om alla dessa konstiga normer. Saker som är fel som vi ändå tar som normala.
Att vi lär pojkar från början att behandla tjejer med respekt och samtidigt inte tuta i tjejer när de är små att pojkar som är elaka mot dom egentligen gillar dom och liksom lära dom då från start att "acceptera" grisiga beteenden som nåt man får stå ut med. Visa pojkar att det är ok att vara öm, känslig, snäll.
Lära tjejer att stå på sig, inte ta någon skit och att deras värde inte sitter i deras utseende.
 
 
Fortsätta lära mig själv att det är JAg och JAG allena som bestämmer över mig, min kropp, mina tankar. Fortsätta vara medveten. Fortsätta kampen på de sätt jag kan.
 
Sen kan jag gratulera mig själv denna dag för att jag har lyckan att jag fick hänga en stund med en av de bästa medsystrar och kvinnor jag vet, min bästa vän Karin och vi gick och såg Musse Hasselvall och hans " En mansgris bekännelser", det var mest kvinnor i publiken, fler män borde se den.
 
 
Kommentera 2 st

Oscars 2017, red carpet

2017-02-27 | 00:08:58 | Film/TV/Kändisar, Modebloggerskan , Mode & Modestuff,

Först : R.I.P Bill Paxton.

Så var Oscars 2017 igång! Just nu är det röda mattan och kommer så vara i cirka 2,5 timmar till. Får se om jag håller mig vaken.
Men Röda Mattan öppnade väldigt starkt med en fantastisk just Röd klänning.
Oscarsnominerade Ruth Negga anlände i en fantastisk Valentinoskapelse.
Jag har inte sett Ruth i hennes Oscarsnominerade roll (loving) men hon är en bra skådis i två favoritserier hos mig ; Agents of Shield och The Preacher

Ohh nu anlände Felicity Jones! Jag älskar tyllen och längden på klänningen från Dior, härligt med icke hellångt eller släp så en skogalning som jag får se just lite hela .. och dessa ser fantastiska ut!

Hailee Steinfeld har anlänt i en romantisk och skir men ändå ganska svulstig blomstermönstrad vit klänning från Ralph and Russo. 

Rolf Lassgård har också skymtats på mattan, i smoking och mörkgrön scarf. 


Kirsten Dunst har skymtats i en jättesnygg voluminös svart alt midnattsblå klänning med fickor. Kirsten brukar vara en favorit hos mig och är inget undantag denna afton. Kommer definitivt teckna av denna hollywoodglamouristiska siluett Kirsten visar upp ikväll.

Emma Roberts har dykt upp i en väldigt urringad men sober Armani Privé i svart och gräddvitt. Snygg och klassisk look med modernt snitt. 



Leslie Mann har en stor härlig gul klänning med lite ballongpuffvidd ala 80tal, snygg rosettdetalj och älskar hårets "slarvlook". 

Och underbara Octavia Spencer ser ljuvlig ut i en silvrig/grå lång klänning med liten ärm och fjäderprydd kjol . 

Vad jag sett i rutan hittills ser Jessica Biel helt majestätisk ut i en heltäckande tight och långärmad guldig brokadklänning. 

Kommentera 0 st

Oscarsdags!!

2017-02-26 | 19:38:01 | Film/TV/Kändisar, Illustration/Teckning/Konst/Design,

 
en #throwback till för ett år sedan och en snabb fashionistateckning av Alicia Vikander och hennes look på Oscarsgalan då hon ju kammade hem en statyett.
Inatt är det dag igen!
Åh Oscarsgalan..Jag har bara missat några stycken livesädningar sedan jag började kolla 1996..då var det jag och Karin, min bästa vän, som ockuperade mina föräldrars säng och sovrum och såg galan på en liten 14 tums tjock-tv...pappa fick sova på soffan och mamma tog mitt rum minns jag. 
Vi mumsade köttbullemackor och hade tevatten i en termos som smakade gammalt kaffe och gich sedan något trötta till skolan morgonen efter.
Vi har sett fler galor efter det tillsammans, men oftast har jag suttit uppe och Oscarsvakat själv...jag ÄLSKAR OSCARS! Jag älskar att Oscarsvaka.
 
Jag har ju flera år suttit här och uppdaterat bloggen live under hela galasändningarna, från röda mattan tills det att sista statyetten delats ut...och det är en härlig grej.
 
Men får se hur det blir inatt..börjar jobbet kl 7 imorrn bitti..så behöver väl några timmars sömn..men Röda Mattan..den tänker jag minsann inte missa.
Sova får jag göra nån annan dag..på torsdag.
 
Kommentera 0 st

just a perfect day off

2017-02-24 | 11:44:09 | Egocentrerat&Vardagligt,

 
 
Jag är ledig idag och var så även igår. Blir ju så när man jobbar inom handel att ibland har man sin "helg" mitt i veckan. Ibland jobbar man en dag, ledig en, jobbar två, ledig igen..och ibland blir det som när jag går på igen imorgon att min kommande arbetsvecka  består av jobb 7 dagar på raken varav två morgonar börjar jag redan klockan 5 ..bröööl. Jag är verkligen ingen morgonmänniska.
 
Men gårdagen var verkligen en perfekt ledig dag!
 
Jag kom ut på en härlig löprunda på 6,5 km och prickade in den lilla stund som solen sken.
En härlig dusch efterföljt av insmörjning av min favoritbodylotion från Rituals.
Tog på mig en ny favoritklänning från Mango, som så här års passar perfekt att mysa inne i alternativt matcha med strumpbyxor och kängor för en retro 90talslook, men ser mest fram emot att få matcha den i sommar med sandaletter och en solbränna.
 
Lite småpiff och städ här hemma för att skapa lugn, tände massa ljus tidigt på eftermiddagen och sjönk sedan ned i soffan , först med en stor kopp kaffe och choklad och på kvällen blev det en pizza och rödvin...och mer choklad. Under tiden såg jag färdigt på den sista av originalsäsongerna av Gilmore Girls och påbörjade sedan de nya avsnitten som kom i höstas.
 
Så det var sannerligen en perfekt ledig dag...om man bortser från menskramper....och det faktum att två av katterna simultant lyckades bajja ned sig och spy på samma gång...hoho. Nåväl, vad är väl en bal på slottet som den där Askungen sa.
Kommentera 0 st

Tokhyllning vs tokcensur

2017-02-23 | 14:57:13 | Krönika/Politik/Tankar,

(Bilder : TT/Aftonbladet)



Yep.. manliga bröst och blottade bröstvårtor tokhyllas och får visas på bästa sändningstid och i familjeunderhållning.. det är rumsrent och härligt och hejjas på. 
Fy fan vad bra och så modigt!
Bröööl.

Kvinnor som själva vill visa upp sina kroppar, som tar kontrollen och utan mäns inblandning ja se det går inte.. det stoppas, det censureras , raderas och du kan stängas av på sociala medier och blir anmäld som stötande och provocerande. 
O Gud förbjude om du som kvinna har styva bröstvårtor. Skyl dig för fan kvinna!

Fast inte så där heltäckande som muslimer då för då är du ju förtryckt.. ajabaja.
Eller så får du stå ut med att du mest anses som kåt och villig och tacka och bocka för män som skickar penisbilder.. för ja tydligen är en styv bröstvårta just en invit till det. 

Jämlikhet.. tsss My ass.

Kommentera 0 st

its a bittersweet symphony..

2017-02-21 | 12:50:38 | Illustration/Teckning/Konst/Design,

 
Jag har börjar få fler och fler beställningar på tavlor. Riktigt stora tavlor och det känns så fantastiskt kul. Både att få sälja konst som jag målat direkt från hjärtat men även att få specialbeställningar med motiv men som ändå ska vara "Avanna".
Som målningen här ovan som skeppades iväg till en kund strax innan jul. Önskemålen var starka färger, musikinfluenser, gärna en drink och fjärilar. Men komposition, uttyck etc var ju helt upp till mig.
en 90x70 cm stor akrylmålning som nu pryder nåns hem.
Och det är alltid en bitterljuv känsla att skicka iväg en tavla för det finns ju bara en enda av den..och man skapar ju ett band till sina målningar medan man skapar dom, en kärlek...och att aldrig få se dom igen är lite hjärtskärande..men samtidigt är det ju en sån glädje att få göra den från början.
 
Sen känns det så skönt att mitt Avanna får leva vidare...att jag inte lade ner företaget där när jag lade ned webshoppen och kläddesignen utan att det nu finns kvar och verkar så som det var tänkt från början : konst-teckning-foto-grafisk design.
Besök gärna hemsidan om ni vill: www.avanna.se
Kommentera 2 st

the weekend past

2017-02-20 | 16:26:06 | Egocentrerat&Vardagligt, på resande fot,

 
 
 
 
I helgen, med Alla Hjärtans Dag bakom oss och 13årsjubileum framför oss inom några veckor, så tog vi oss en liten weekendgetaway till Sveriges framsida Göteborg i helgen som var. En hotellnatt på Scandic Rubinen, en pizza på Joe Farellis, bakverk på Cappucino, söndagslunch på Bryggeriet, Burger Kingbuffé på hotellrummet på lördagskvällen, hotellfrukost och så shopping shopping shopping. Dessutom givetvis lyxen att bara få komma hemifrån litegranna, mysa lite extra och bara vara...jag och han♥
 
Jag hade bestämt mig innan att jag verkligen bara skulle packa nattnecessär och typ ombyte underkläder...Ändå lyckas jag liksom packa ner 3 par byxor, en tjock bok, en extra handväska utöver den jag bar på och även ett par extra boots? Alltså det där med att packa lätt, hur gör man? Och varför tror jag att jag ska använda mer grejer på 36 timmar borta än vad jag gör på 5 dagar hemma? Särskilt när jag ändå har tänkt att liksom shoppa.. Ja jisses.
Dock lyckades jag ju packa två par boots som jag normalt inte går jättelånga sträckor i, än mindre i storstad och på mycket kullersten..så orutinerat, så fötterna brände, fick skav och blåsor..men hey! Anledning att köpa ett par sneakers! Som kändes som att gå på fluffigt, vispad grädde när jag satte på mig dom i jämförelse med skoskavspjucksen.
 
Jaja, jag gör verkligen skäl av mitt bloggnamn ibland.
Kommentera 2 st

"djävulsdansen"

2017-02-13 | 17:14:45 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
Vill bara tacka för alla kommentarer på förra inlägget, både skrivna här på bloggen och ni som skickat sms, mail och även en del som kommit fram till mig på jobbet. Tack till er som också öppnat upp er ♥
Det var nervöst och med liten klump i magen jag publicerade det. För tyvärr är det ju fler personer än jag själv inblandade i det där. Och tyvärr känns det, ja jag vet inte, tabubelagt fast det är det sista det ska vara.
Kanske därför jag allra mest bryter min egna tystnad.
För sanningen är, en alkoholist är beroendesjuk, och vi runtomkring blir ofta medberoendesjuka och hjälper till med lögner och bortförklaringar och ursäkter, döljande hit och dit och kors och tvärs. Till slut vet man knappt själv ens vad som är sant och inte och är man en familj så finns det dessutom de andras uppfattningar som ibland går helt stick i stäv med ens egna eller så har man upplevt saker annorlunda helt enkelt.
 
Jag bor i en liten stad. Det är väldigt många som känner till min pappa och det är väldigt många senaste åren som kommit fram till mig på jobbet och frågat om honom, en del är bara groteskt nyfikna på ett fult sätt, en del bryr sig ..och så är det en klick som man så tydligt ser själva har alkoholproblem som liksom frågar om saker för att jämföra sig med sig själva eller nästan berättiga sitt eget missbruk. 
För det är inte bara en liten stad, det är en stad med bruksmentalitet och alkohol på många sätt en del av denna industristadskultur känns som det som. Överlag har jag blivit så medveten de senaste åren om hur just alkohol och bruklandet av det är så mycket norm och normaliserat kontra synen på "onormalt" det är med nykterhet.
 
Men som jag skrev i förra inlägget, ingen frågar hur JAG mår..eller min mamma ..eller min bror. Förutom de allra allra närmsta som ens bästa vän..eller dom som fattar, verkligen fattar.
Jag är glad att jag jobbar där jag gör för där vet ingen vem min pappa är så de har bara fått höra min version och det har varit så skönt.
 
Det blir alltid så mycket fokus på själve alkoholisten, både under och efter missbruk.
Jag vill väl öppna upp för mer fokus på oss som levt och lever med missbrukare. Våra känslor och hur vi mår och hur vi drabbas.
 
Något som kom väldigt lägligt i mitt liv var Sanna Lundells och Ann Söderlunds tvserie "Djävulsdansen" där för 3 år sedan. Ibland kändes det som att få en käftsmäll när man såg det och ibland som en varm och trygg filt runt sig. Tycker dom ska ha stor eloge för den produktionen.
 
Som jag också skrev i min förra text så är det en strid och kamp inuti mig nästan var gång jag själv ska dricka alkohol.
Jag smsar ofta just mamma om det. Jag är inte nykterist. Jag gillar ett glas vin eller två till maten, en öl när jag tar ett bad eller rosé en varm sommardag på altanen. Jag dricker alkohol nästan varje vecka. Men jag gillar inte känslan av att bli full, även om jag blivit det många gånger och säkerligen kommer bli det många gånger i framtiden. Men jag är aldrig ute efter "ruset". Jag dricker aldrig för att "glömma" eller sörja något. Och jag kan lämna ett icke urdrucket glas. 
Att jag har spärrar och dessutom får någon sorts skuldkänslor och reflektioner när jag ska dricka alkohol är en tröst för mig att jag inte ligger i riskzonen själv att bli alkoholist. Men att just få de där enorma skamkänslorna över att vilja ta just ett glas vin en tisdagkväll är också en del av ärren till av att vara barn till en missbrukare.
 
 
 
Kommentera 2 st

noll poäng

2017-02-08 | 16:40:56 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
Nedan följer en text som jag skrev för ett år sedan, men som jag sedan valde att aldrig publicera. Jag har skrivit ett antal texter kring samma ämne senaste åren men när det väl kommit till att trycka på "Publicera" har det tagit stopp. Och jag vet inte riktigt varför. Kanske räckte det för mig att bara få ner orden, för mig själv...för att själv försöka börja sortera känslorna och tankarna någonstans... men sen stannar det ändå kvar inne i en själv och man "tar hänsyn" och "vågar inte"...konstigt nog. För är det något jag lärt mig senaste åren så är det just att det är bättre att just VÅGA och det där med att ta hänsyn, vem är det riktat till?
 
Varför jag nu väljer att publicera just denna text vet jag inte riktigt mer än att jag faktiskt vill hitta tillbaka till bloggandet igen. Till mitt forum, mitt space på nätet , till min plats där jag får göra min röst hörd om det som är viktigt för mig och om saker och ting jag tycker om, saker jag tycker är fel och saker jag brinner för och älskar. Jag har varit väldigt frånvarande bloggare senaste åren och nedan text är en av  flera anledningarna till det. Senaste åren överlag har varit så totalt utmattande på så många sätt och vissa dagar är jag så trött att jag knappt orkar prata. Men samtidigt i den tröttheten har jag hittat just livet också. Det som betyder nåt för MIG. Var och hur jag kan tanka energi och glädje för att just orka fortsätta prata och inte låta vare sig sorg, ilska eller trötthet ta över.
 
---
 

Öl. Dubbelbokstav.Tolv poäng.Nej det kan jag ju inte skriva.

Gin då. Nio poäng, inget extra.

Nej..inte gin.

Ön. Ön tio poäng, det blir bra. Eller… påminner ön för mycket om öl?

Jag skriver ”Ni”. Sju poäng.”

Skicka.

Lägger ned iphonen men tar lika snabbt upp den igen.

Jag tar ett glas vin nu till maten mamma”. Ser att mamma är redo att svara med en gång i imessage så låter telefonen vila i handen.

Det är helt ok gumman, skål!

Andas ut och häller upp ett glas.

Via rosaskimrande Hollywoodfilmer så växer man upp med, matas med, en viss bild av alkoholism. Efter lite tårfylld konfrontation så erkänner alkoholisten att denne har ett problem. Kanske väntar lite behandlingshem där ett gäng sköna typer med lite olika bakgrund finner varandra och pratar ut lite granna om sitt beroende , de sitter i ring och säger ” Hej jag heter blabla och jag är alkoholist”, lite  mer tårar, lite applåder och ett känslofyllt tal sen poff är de nyktra alkoholister och efter ett litet förlåt till familj och vänner så lever de alla lyckliga i alla sina dagar. Allt är frid och fröjd och förlåtet.

Telefonen piper till.

Bärs. 38 poäng…Va fan! Hur kan han med?

Vad de där filmerna inte visar är allt det andra. När man konfronterar gång på gång och skriker på hjälp tills varken ork, röst eller tårar finns kvar. Varför lyssnar ingen? Varför fattar ingen?...Varför gjorde jag inte mer själv?

När alkoholisten ändå, till slut, erkänner att han är just alkoholist, men att det gått så långt att han räknas som för sjuk att ens få komma in på behandlingshem för att bli frisk.

När man inte ser röken av något som heter Anonyma Alkoholister överhuvudtaget.

När man vet att det inte finns något lyckligt slut på historien alls då alkoholisten utvecklat skrumplever och skrumplevern har blivit till levercancer och enda räddningen är en transplantation som kanske inte ens är möjlig att genomföra trots att jag sett det göras på Greys Anatomy.

Filmerna visar inte det.

Så är det då så konstigt att man inte har en aning om hur man ska hantera det? Alls. Ett enda virrvarr och en bergochdalbana utan ände med hat, kärlek, sorg, förakt, förvirring, bitterhet och det ständigt gnagande varför, varför och åter varför?

 Jag dricker ur mitt glas vin.

Gott.

Jag häller upp ett halvt till men får genast dåligt samvete. Det är ändå bara en simpel torsdagskväll, men jag är ensam hemma. Jag är ju ledig imorgon.

Är jag alkoholist nu?

Nej det är jag inte.

Jag har kontroll.

Eller?

Ja det har jag. Bara för att bevisa det häller jag upp lite till. Jag vet vad jag gör. Jag är inte som han. ” Hej jag heter Anna och min pappa är alkoholist”.

 Jag har haft en "alkoholistpappa" i över tjugo år. Ändå var det först för två år sedan som han själv erkände. Då dansade jag nästan en segerdans och skrek ”Yes” rakt ut i luften och höjde näven i en vinnande gest. För ja det kändes som om jag vann.

Det var inte som jag inbillat mig. Det var inte bara i mitt huvud. Alla lögner, allt som inte stämt nån gång, allt som bara känts fel. Det var inte inbillning. Sen kände jag förlust. Förlust över en pappa som jag inte hade haft på väldigt länge och som nu aldrig kommer komma tillbaka heller. En familj som trasats sönder och samman likt ett fotografi som rivits i tusen bitar. Förlust över all tid som gått till spillo.

Det sägs att alkoholist är en sjukdom. Det är det nog. Men det är svårt att känna samma sympatier för en dödssjuk alkoholist som ändå kunnat ändra sitt öde , som gjort aktiva val, mot en dödssjuk cancerpatient som kanske inga val hade alls utan bara ren otur i livets lotteri.

Jag känner att alkoholismen i sig drabbar oss runtikring långt mer än alkoholisten själv som under lång tid mest lever i ruset…och vi andra får ta själva baksmällan, gång på gång på gång. När vi försökt stoppa drickandet fått höra att vi var tråkmånsar "Låt honom vara" och nu när han är jättesjuk är det synd om honom. Ingen..Ingen frågar oss hur vi mår.

 ”Helgdagar. Alla bokstäver, Trippelord och en dubbelbokstav. 104 poäng

Skicka.

Nej varför skickade jag det nu då..nu leder jag med 176 poäng, stackars pappa"

Fast är väl inte mitt fel att han supit bort hjärncellerna heller”.

Och så håller det på. Så har det alltid hållit på. Som en pingismatch utan slut där Dåliga Samvetet spelar mot Skyll Dig Själv .

När inga ord finns kvar får Wordfeud vara den enda sociala kontakt vi har kvar, men även där tar orden  slut och sorgen ekar i huvudet.

Jag vinner matchen som vanligt, men ändå känns det som om jag förlorat.

Skål då.

Noll poäng.

 
 
Kommentera 14 st

Jag springer

2017-01-08 | 17:03:07 | Träning&Hälsa,

 
Bild från idag när jag stretchade lite i trädgården efter en löprunda.
Flera minusgrader, snömodd och isfläckar hela rundan..och det var kallt första minutrarna jag sprang...men fasen man kommer fort upp i värme när man springer och jag får alltid ta av mig vantar och kavla upp ärmarna på löparjacka och tröja när jag springer.
 
Blev en runda på 5,5 km i vackert vinterlandskap och på grund av snön kändes det som om benen fick jobba lite extra.
Behövde denna stund med klar frisk luft att rensa skallen och fylla lungorna med renhet..bara springa varv efter varv där runt kyrkogården och då och då blicka till och se alla blommor som nu stod uppställda där bland alla gravar...blommor med hälsningar om att Vila i frid..till en vän som tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt..Detta märkliga tomrum. Det gör ont i hjärtat.
 
Jag älskar att springa där runt kyrkogården, året om. Se årstiderna ändra landskapet och vyerna, varven runtom blir litegranna till livscykler.
Jag har inga nyårslöften om mer motion, mer träning, mindre mat, ändra kost etc.
Mitt löfte är helt enkelt bara att fortsätta springa och fortsätta äta det jag vill.
Jag har hittat en sån fantastisk balans vad gäller just min löpning, att den blivit en del av mig. Den är bara för mig. Och den är på den nivån att jag hittar tillbaka till den oavsett om jag haft en segdragen förkylning eller kanske problem med knät..och den har blivit en sådan naturlig del av mig att den hålls igång oavsett jobb, semester , stressperioder eller annat. Den bara är.
 
Och jag är tacksam för den, på det sätt att jag , som jag tidigare nämnt, lärt känna min kropp på ett helt nytt sätt efter propparna i lungorna..känner av när nåt är fel , lyssnar på kroppen...och att löpningen i sig kan vara en förlösande ventil som just denna vecka när mycket känns tungt, svårt och jobbigt.
 
 
Kommentera 2 st

Frost

2017-01-03 | 11:40:15 | Egocentrerat&Vardagligt, Foto/Fotografering,

 
Canon 6D, Canon EF 24-70mm f/4L IS USM
Jag har haft en del plåtningar under hösten. Bröllop, familjefotograferingar, gravidporträtt, bebisar i studion och det är ju fantastiskt roligt.
Men roligast är nog, att sen när jag gav mig själv ny kamera och nytt objektiv i 35årspresent ( får göra eget inlägg om just det) så har återigen funnit glädjen i att bara ta med mig kameran ut på promenader och fota naturen..så som jag gjorde mycket förr.
Det är ren njutning och terapi. Det behöver inte bli nånting alls, men fasen vad mycket vackert det finns som är gratis.
Kommentera 1 st

2016, du var ett gott nytt år

2016-12-31 | 17:36:00 | Egocentrerat&Vardagligt,

 
Julen den kom och gick och likaså har snart 2016 helt passerat.
Ett märkligt år. 
Kanske det allra sämsta rent bloggmässigt för mig. Eller kanske, det ÄR det sämsta. Jag har knappt varit här inne, detta mitt tionde bloggår. 
Men samtidigt så har detta året på flera plan varit mitt allra bästa på andra sätt så länge jag varit bloggare. Så jag koncentrerade mig helt enkelt på att leva 2016 och på så sätt faktiskt kanske ha mer att skriva om 2017.
 
2016 känns på många sätt som det innehållit flera år i ett. Det började mörkt och ängsligt, som en fortsättning på de oerhört jobbiga 2014 och 2015. Jag trodde och det såg ut som våren 2016 skulle präglas av behöva begrava min pappa.  Det blev inte så och någonstans där i kampen mellan liv och död, ljus och mörker och tusentals känslor däremellan så hittade även jag själv en livsglädje jag ine känt på jag vet inte hur många år. Om jag ens någonsin känt den.
Jag släppte en massa självhat, släppte nojjor om både kropp och knopp och föreställningar om hur man borde vara eller bete sig. Jag började gilla mig själv på ett helt nytt sätt, jag började äntligen leva och vara så som JAG vill och inte i nån föreställning om hur jag tror ANDRA tycker jag ska vara. Aldrig mer.
 
2016 kommer vara året då jag blivit än mer medveten om hur galen världen är, hur präglade vi är av miljö och uppfostran. Patriarkatet, maktstrukturer, maktutövningar, vanföreställningar, könsroller, orättvisor, jävla skitgrejer rent ut sagt..ifrågasättande..hur , var, varför, varför därför, varför inte. Jag blir säkrare och tryggare i mig själv vad jag vill, vad jag kan, vad jag tror på, vem och hur jag är men att det heller inte behöver vara hugget i sten.
 
2016, året jag fyllde 35 och eventuell åldersnoja fick inte tillstymmelse ens att komma fram eftersom jag aldrig känt mig snyggare eller bättre.
 
2016 gav mig en resa till Mallorca och en till Grekland. Jag såg Suede och Winnerbäck. Kalmar, Öland, Göteborg och Stockholm.
Ny kamera, ny dator. Husrenovering. Ekonomiskt lugn. Kul på jobbet.
Många fantastiska kvällar och samtal, som varje år, med den bästa vän man kan ha.
Diskbänksromantik med min karl. Nya vänner och bekantskaper.
Jag har hittat tillbaka till en harmoni och balans som företagare nu. Jag säljer tavlor, jag behöver inte jaga jobb utan kan tacka både nej om jag inte har lust eller känner att det inte är rätt. JAg behöver inte pruta med mina egna priser i desperat jakt på pengar. Jag har fått många fina fotojobb i år, och gjorde till och med årets sista idag på Nyårsafton i form av ett nyårsbröllop.
 
2017, du kommer börja tungt med begravning för en vän, men 2016 du lade grunden för en styrka och hopp om att saker kan bli bra, de kan ordna sig och det blir lättare och ljusare emellanåt.
2016 du gav mig tillbaka mig själv.
 
GOTT NYTT ÅR ALLESAMMANS!!
 
 
 
Kommentera 8 st