Min senaste krönika i lokaltidningen:
Vi har nu nått den ljuva månaden juni då syrénerna blommat över men jasminen tagit över. Nybakade studenter har vrålat sig hesa och nu vankas det EM-feber och vi kommer antagligen få se den ene fotbollsspelaren efter den andre ta av sig sina svettiga tröjor och visa sina bara bringor efter att de gjort mål och hyllas av fans, folket och pressen.
* * *
Män som visar brösten glorifieras. Kvinnor som gör det samma stämplas, sexualiseras, bespottas, ja till och med raderas.
För det är ju så att på sociala medier som till exempel Instagram så kan dina bilder och konton raderas om du som tjej väljer att visa bröstvårtorna. Du blir censurerad. Nån gång, nånstans av nån i världshistoriens bestämdes det att det är skillnad på bröst och bröst och att om de sitter på kvinnor är de av sexuell art och väcker anstöt oavsett storlek (ja för det finns ju män med större bröst än kvinnor).
* * *
Vad har nu detta med mode att göra undrar ni kanske, läser ni fel krönikör? Men faktum är ju att vi nu har nått den tid på året då det stressas och pressas till ”perfekta strandkroppar” vad än det nu är, det peelas och filas, rakas, vaxas, plockas och smörjs lite extra och hetstränas in i det sista i hopp om lite glapp mellan låren.
Och jag säger inte att män inte har press på sig eller att det finns vissa ouppnåeliga ”manskroppsideal” men det är ändock kvinnokroppen och kvinnan som äger den som döms hårdast. Naken som påklädd. Kjollängden kan avgöra om du är tant eller slampa och faktiskt får skylla dig själv om du nu valt att visa lite hud.
* * *
Jag minns så väl sommaren 1997 och dagarna innan modeikonen prinsessan Diana så tragiskt omkom…hur dagstidningarna hånfullt förstorade bilder på henne i baddräkt och ringade in eventuella celluliter på hennes lår med tillhörande taskiga rubriker. För sedan efter hennes död hylla henne. Hur vore det om vi helt enkelt bara var lite snällare mot varandra medan vi lever istället? Respekterar och uppskattar varandra här och nu.
* * *
Denna sommar önskar jag utfärda ett sommarmanifest. Låt detta bli sommaren då framförallt vi kvinnor tar tillbaka rätten helt och hållet till våra kroppar. Vi äger oss själva och således är det också enbart vi själva som överhuvudtaget har att göra med hur våra kroppar ser ut och vad vi väljer att klä den med, visa eller inte visa. Feminism sitter inte i smink eller spetsunderkläder eller i rakhyvlar precis som ditt värde inte räknas i antalet magrutor.
* * *
Som jag så ofta mantrat tidigare: Livet är alldeles för kort för att inte ha på sig det man vill. Så i sommar, snälla, dra på dig vilken klänning eller shorts du vill, strunta blankt i ideal och bär vilken bikini eller baddräkt du så önskar! Sluta noja över valkar eller över huvudtaget vad folk ska tycka och tänka. Bär dina finaste skor på väg till jobbet, skapa tillfällen att känna dig som ditt snyggaste och bästaste jag. Det mina kära läsare är ett mode att hålla fast vid säsong efter säsong.
Glad LevaLivetSommar önskar jag er!
"Just nu handlar det mest om att faktiskt sluta be om ursäkt för mig själv , våga göra vad jag vill, inte isolera mig, inte ta på mig skulden för allting, våga leva och uppleva.. Ta för mig av stort och smått.
Fylla livet med liv och minnen och skratt. Självförverkligande och självläkande och självälskande !"
Det var ett svar på en av alla de peppande kommentarer jag fick på mitt "Fylla livet med liv..." dör en läsare undrade vad jag ville göra.
Är jätteglad att det inlägget inspirerade en del av er.
Bilderna här ovan är från i fredags då jag och svägerskan min var i Skövde och festade till det. Min förre chef och numera gode vän, hade bjudit in mig på hemmafest och utgång och det är en typisk sådan grej jag bara för några månader sedan bara hade tackat nej till...eller tackat först Ja och sen ju närmare dagen kommit för festen desperat försökt hitta på nån ursäkt att till slut banga.
Men inte nu.
Fylla livet med liv och minnen...träffa nytt folk, våga..våga leva och våga lämna trygghetszoner.
Inte isolera mig..vilket ingen bett mig göra utan något som jag som person av och till gjort sen tonåren. Dragit mig undan, skapat nån ensambubbla, trott att jag kunnat rädda situationer eller personer bara genom att stanna hemma.
Jag är så glad att jag och svägerskan min festade till det i fredags, luftade våra klackar och väskor. Jag hade skitkul. Hade glömt hur härligt det är att bara dansa loss med en tjejkompis. Skratta, dansa, sjunga.
Och just nu svävar jag på moln. För jag och svägerskan och min allra bästa vän gjorde slag i saken i tisdags kväll och bokade en solresa!
Vi alla tre ville bara dra till värmen, ligga på beachen, unna oss nåt alldeles extra, bara vara. Vi alla vill liksom bara LEVA!
Så nu är en vecka till Chania/Kreta bokad! Femstjärnig all inclusive precis vid stranden. Lyxrum med badrockar, tofflor, flera restauranger på själva hotellet. Bara vi tre, sol , värme, pocketböcker, bikinis, inga dåliga samvetskänslor, inga kroppsnojor, inga krav, inga måsten mer än ha det gott...Livet!
Det är VÅR tid nu!
..det som händer en onsdagskväll efter jobbet när man får sitta på trappen med sin allra bästa vän i världen och dricka rosé, prata om allt mellan himmel och jord och lyssna på den allra bästaste playlisten... Låt efter låt som bara ger en gåshud, nostalgitrippar och glädjerus medan samtalsämnena avlöser varandra och bara bildar ett så fantastiskt mentalt lapptäcke av samförstånd, gemenskap och livslust.
Livets liv!
Jag tror jag har nått en punkt i livet där jag bara "vill mer".
Jag är hyfsat nöjd med mitt jobb i matbutik och att jag får skriva modekrönikor en gång i månaden till lokaltidingen, nöjd med stadig inkomt och "lugn" efter flera turbulenta år, och givetvis några bra också, som egen företagare.
Men jag har alltid favoriserat Belle från Skönheten & Odjuret som Disneykaraktär och det främst baserat på att hon sjunger " Jag vill nåt mer än leva småstadsliv".
Nu är det exakt småstadsliv jag lever och jag har inga planer på att flytta...
Nej det här med att jag vill mer..det handlar mest om att jag helt enkelt vill LEVA.
Därför duggar inläggen här på bloggen mer sällan än regnet i Sahara...just för att jag vill fylla livet med liv och kanske sen ha nåt mer att skriva om än man gått upp, ätit en macka och sen jobbat.
Och det behöver inte vara så stort egentligen heller.
Det kan vara av den mentala sorten också som livet skall fyllas.
Som nåt så simpelt att helt enkelt bara VÅGA VARA SIG SJÄLV:
Sluta upp helt med att ens börja bry sig om "men vad ska andra tycka och tänak om dittan och dattan".
Jag bir 35 år i år. Det är tamejsjuttsan dags att jag styr över mitt liv. Gör vad jag vill. JAg mår bättre än på länge, känner mig starkare, snyggare , bättre än nånsin.
Bara släppa loss sidorna av mig själv som jag alltid haft men som man tryckt undan och därmed också förklarligt, när de väl kommer ut, blir till att folk tycker att man ändrat sig och blivit någon annan.
Men det är ändå lustigt det där..just att andra tycker man blivit någon annan när man blivit sig själv.
Nej det får vara nog med mesigheter, be om ursäkt för sig själv och bara sitta still.
John Lennon hade ju så rätt i det där att "Life is what happens while you are busy making other plans"..
Stopp!
