tänk så mycket man har gjort...
2022-02-27 | 16:06:48 | Egocentrerat&Vardagligt,
Målarredskap och skrivdon.
Konstnär och skribent.
Ja, det är väl mina mest älskade redskap och det är de ”titlar” jag håller kärast. Passionen och elden, glädjen och livet ligger där.
Konstnär och skribent.
Ja, det är väl mina mest älskade redskap och det är de ”titlar” jag håller kärast. Passionen och elden, glädjen och livet ligger där.
I skapandet.
Av penseldrag och streck och färgfält som blir till bilder.
Av bokstäver och ord som blir till meningar och till berättelser.
Men så backar jag ett steg och ser helheten. Att så här vid 40 har jag så ofantligt många strängar på min lyra.
Vad mycket jag gjort egentligen. Och gör.
- Jag har drivit eget företag sedan sommaren 2007.
- Jag har designat kollektioner för Nelly 2008-2010 och drivit egen webshop inom kläder/mode
- 2008 designade jag ett t-shirtmotiv för Lindex
- Jag har haft med en illustration på Miriam Bryants skiva
- Jag designad en tygkasse ett år till blogawards
- Jag driver fortfarande webshop, men nu rent konstinriktad
- Jag är konstnär och har medverkat på väldigt många Konstnätter och haft egna utställningar.
- Mot sommaren tar jag en högskoleexamen som Informationsarkitekt. Förhoppningsvis en filosofie kandidatexamen nästa år.
- Utöver det har jag nära 300 högskolepoäng i andra ämnen så som statsvetenskap, litteraturvetenskap, filosofi, genusvetenskap, journalistik, samhällsekonomiska utmaningar mm
- Jag har varit frilanskrönikör i över 10 år med ”egen månadskrönika” i lokaltidningen.
- Jag är fotograf
- Jag har stått på fabriksgolv
- Jag har över 8 års erfarenhet inom handel.
- Jag blev årets rookie vid stadens egen näringslivsbolaget ett år.
- Jag är författare! Jag har bokkontrakt. Jag ska bli utgiven.
Sen har man ju en massa andra erfarenheter och kunskaper utöver allt det nämnda . Så jag har inget stort konto, eller är särskilt känd och kanske inte räknas som särskilt framgångsrik- framförallt inte rik, vad gäller pengar.
Men fasen vad saker jag gjort och testat och lyckats med ändå och fyllt just livet med att försöka uppfylla vissa drömmar och skapa en tillvaro och ett liv som är Jag.
Men så backar jag ett steg och ser helheten. Att så här vid 40 har jag så ofantligt många strängar på min lyra.
Vad mycket jag gjort egentligen. Och gör.
- Jag har drivit eget företag sedan sommaren 2007.
- Jag har designat kollektioner för Nelly 2008-2010 och drivit egen webshop inom kläder/mode
- 2008 designade jag ett t-shirtmotiv för Lindex
- Jag har haft med en illustration på Miriam Bryants skiva
- Jag designad en tygkasse ett år till blogawards
- Jag driver fortfarande webshop, men nu rent konstinriktad
- Jag är konstnär och har medverkat på väldigt många Konstnätter och haft egna utställningar.
- Mot sommaren tar jag en högskoleexamen som Informationsarkitekt. Förhoppningsvis en filosofie kandidatexamen nästa år.
- Utöver det har jag nära 300 högskolepoäng i andra ämnen så som statsvetenskap, litteraturvetenskap, filosofi, genusvetenskap, journalistik, samhällsekonomiska utmaningar mm
- Jag har varit frilanskrönikör i över 10 år med ”egen månadskrönika” i lokaltidningen.
- Jag är fotograf
- Jag har stått på fabriksgolv
- Jag har över 8 års erfarenhet inom handel.
- Jag blev årets rookie vid stadens egen näringslivsbolaget ett år.
- Jag är författare! Jag har bokkontrakt. Jag ska bli utgiven.
Sen har man ju en massa andra erfarenheter och kunskaper utöver allt det nämnda . Så jag har inget stort konto, eller är särskilt känd och kanske inte räknas som särskilt framgångsrik- framförallt inte rik, vad gäller pengar.
Men fasen vad saker jag gjort och testat och lyckats med ändå och fyllt just livet med att försöka uppfylla vissa drömmar och skapa en tillvaro och ett liv som är Jag.
Kommentera 0 st
måste man verkligen alltid hänga med i allt?
2022-02-02 | 19:28:10 | Film/TV/Kändisar, Krönika/Politik/Tankar, SATC-Sex&theCity,
Imorgon sänds det sista avsnitet av And just like that. Och som jag kommer sakna dessa torsdagar med ett nytt avsnitt. Jag hoppas verkligen att det blir en säsong 2 och att detta inte bara var en en-säsongs-grej.
För jag har verkligen älskat den. Upplägget, storyn och hur karaktärerna växt och var de kontra mot där serien slutade 2004.
Alla håller inte.
För någon vecka sedan så lyssnade jag på ett avsnitt av Ebba von Sydow Kleebergs och Emilia de Porets podd där de pratar om And just like that och att de är "besvikna" på var Carrie &Co är i livet vid 55 års ålder och hur och var och vad de anser att kvinnorna borde ha porträtterats och varit i livet.
Och jag håller inte med. Jag blir bara besviken, igen, på detta dömande. För det första vet jag inte om vi som är 15 år yngre cirka ens ska tycka hur en 55 åring ska porträtteras för vi är inte ens samma generation. Likaså vad är ”lyckade och framgångsrika karriärer”? Precis som SATC alltid ifrågasatts så blir nu AJLT dömt och ifrågasatt...
För att det handlar om kvinnor? Jag skrev en krönika om detta till lokaltidningen förra några veckor sedan där jag just tog upp detta. Blir det någonsin samma debatt kring serier som handlar om män och hur män ska eller borde bete sig?
Jag tycker inte alls att det är orimligt att Carrie & Co inte riktigt hänger med i allt vad sociala medier och Poddar etc är…
Och jag håller inte med. Jag blir bara besviken, igen, på detta dömande. För det första vet jag inte om vi som är 15 år yngre cirka ens ska tycka hur en 55 åring ska porträtteras för vi är inte ens samma generation. Likaså vad är ”lyckade och framgångsrika karriärer”? Precis som SATC alltid ifrågasatts så blir nu AJLT dömt och ifrågasatt...
För att det handlar om kvinnor? Jag skrev en krönika om detta till lokaltidningen förra några veckor sedan där jag just tog upp detta. Blir det någonsin samma debatt kring serier som handlar om män och hur män ska eller borde bete sig?
Jag tycker inte alls att det är orimligt att Carrie & Co inte riktigt hänger med i allt vad sociala medier och Poddar etc är…
För ärligt talat, måste man det? Återigen - att sätta sitt egna yngre perspektiv och sin egna karriär och tekniska kunskaper i jämförelse..nja. Och ska man se till ”stay true to character ” får vi inte glömma att Carrie knappt hade en mobiltelefon förrän i säsong 6 och knappt ens använde internet. Att Miranda tröttnat och vill skola om sig något, är det ett misslyckande? Måste man vara nöjd vid 55 års ålder? Kan man inte fortfarande få sträva efter mer eller efter något annat?
Jag var 15 år yngre än karaktärerna när serien började. Under åren har jag ju kommit ikapp åldersmässigt och med åldern har jag ju också tagit till mig serien på ett annat sätt..Nu är jag återigen 15 år yngre. Jag kan absolut känna igen mig i vissa saker. Men , just nu är ju min snart 64åriga mamma närmare Carrie i ålder än vad jag själv är och jag kan känna igen mamma och hennes distans till hashtags och virala trender etc . Hon andas och lever inte i sociala medier , hon klarar sig utan och det gör henne varken mossig eller misslyckad.
Jag var 15 år yngre än karaktärerna när serien började. Under åren har jag ju kommit ikapp åldersmässigt och med åldern har jag ju också tagit till mig serien på ett annat sätt..Nu är jag återigen 15 år yngre. Jag kan absolut känna igen mig i vissa saker. Men , just nu är ju min snart 64åriga mamma närmare Carrie i ålder än vad jag själv är och jag kan känna igen mamma och hennes distans till hashtags och virala trender etc . Hon andas och lever inte i sociala medier , hon klarar sig utan och det gör henne varken mossig eller misslyckad.
Snarare kan jag tycka att det är ett tecken på en powerkvinna, som kan tänka själv, sållar bland nyheter och verkligen inte tänker det minsta i FOMO-banor.
Kommentera 0 st
känslan av att inte ha gjort nåt alls när man gjort massor
2022-02-01 | 20:03:42 | Egocentrerat&Vardagligt,
Pluggat, skrivit, pluggat mera, målat, pluggar, målat igen, städat lite i källaren….tillbaka till pluggandet, kort promenad, mer plugg, målamålamåla och nu planerat skrivpass.
Aaarrghh.. somliga dagar är jag så splittrad och gör ditt och datt, all over the place… och så känner jag att jag inte får något gjort och så får jag skuldkänslor för att jag inte sitter och pluggar rakt upp och ned i 8 timmar.
Men då får jag stanna upp. Vänta lite här nu..
Inte fått nåt gjort? Det har jag ju.
- Jag har målat EN tavla och TRE modeteckningar.
- Jag har har läst 65 sidor engelsk kurslitteratur och tittat på 2 h föreläsning.
Och det där med skuldkänslor… så idiotiskt. Ja, jag pluggar heltid, men jag har ju också ett företag. Men ligger skuldkänslorna i att det där med skapandet inte har OMEDELBAR EFFEKT? Att jag liksom inte får betalt för det med en gång? Eller kanske faktiskt aldrig? För det är ju aldrig givet, särskilt inte som icke-jätteetablerad eller känd eller med massa tusentals följare , att något alls blir sålt som du skapat… men om jag heller inte skapar så kan jag ju å andra sidan inte heller kanske få något sålt.
Så det är det eviga dilemmat.. ihop med att faktiskt ta sig själv och det man…JAG gör på allvar. Det räknas. Det är inte ett stämpla-in-på-fabrik eller annan arbetsplats-jobb men det räknas.. Jag måste liksom komma ihåg det och påminna mig om det mellan varven. För jag lägger ner en jäkla massa tid och möda och kraft och tanke på det. Utöver passion och kärlek.
Precis som det kanske ibland kändes att jag var ledig hela sommaren som en lyxlirare så la jag ju väldigt mycket tid på att skriva mitt bokmanus… och det gav ju till slut lön för mödan när jag fick mitt bokkontrakt i november.
Som konstnär och författare, skribent och illustratör, kan lönen komma väldigt mycket långt senare, men det gör inte tiden jag lägger nu ovärd.
Måste komma ihåg det. Får inte falla in i de där presterar-svarta tankarna.
Aaarrghh.. somliga dagar är jag så splittrad och gör ditt och datt, all over the place… och så känner jag att jag inte får något gjort och så får jag skuldkänslor för att jag inte sitter och pluggar rakt upp och ned i 8 timmar.
Men då får jag stanna upp. Vänta lite här nu..
Inte fått nåt gjort? Det har jag ju.
- Jag har målat EN tavla och TRE modeteckningar.
- Jag har har läst 65 sidor engelsk kurslitteratur och tittat på 2 h föreläsning.
Och det där med skuldkänslor… så idiotiskt. Ja, jag pluggar heltid, men jag har ju också ett företag. Men ligger skuldkänslorna i att det där med skapandet inte har OMEDELBAR EFFEKT? Att jag liksom inte får betalt för det med en gång? Eller kanske faktiskt aldrig? För det är ju aldrig givet, särskilt inte som icke-jätteetablerad eller känd eller med massa tusentals följare , att något alls blir sålt som du skapat… men om jag heller inte skapar så kan jag ju å andra sidan inte heller kanske få något sålt.
Så det är det eviga dilemmat.. ihop med att faktiskt ta sig själv och det man…JAG gör på allvar. Det räknas. Det är inte ett stämpla-in-på-fabrik eller annan arbetsplats-jobb men det räknas.. Jag måste liksom komma ihåg det och påminna mig om det mellan varven. För jag lägger ner en jäkla massa tid och möda och kraft och tanke på det. Utöver passion och kärlek.
Precis som det kanske ibland kändes att jag var ledig hela sommaren som en lyxlirare så la jag ju väldigt mycket tid på att skriva mitt bokmanus… och det gav ju till slut lön för mödan när jag fick mitt bokkontrakt i november.
Som konstnär och författare, skribent och illustratör, kan lönen komma väldigt mycket långt senare, men det gör inte tiden jag lägger nu ovärd.
Måste komma ihåg det. Får inte falla in i de där presterar-svarta tankarna.
