soft...kan bli tufft
2024-04-21 | 12:46:56 | Egocentrerat&Vardagligt, Text//Författarskap/Dikt/Prosa,
Hemmafru, girl boss, fotbollsmorsa, pojkflicka, queen of fucking everything, milf och nu soft girl…
Ja, vi kvinnor placeras i så många fack, tillsätts roller och får etiketter vad vi än gör och väljer. Ja, om det nu ens är ett val eller bara ännu ett tvång.
Det där med den nya ”soft girl” -trenden skapar debatt, särskilt då den kanske buntas ihop med en ”trad wife”-grej.
Jag tror helt och fullt på att varje kvinna måste få välja själva ”vilken sorts kvinna” de vill vara.
Jag tror också helt och fullt på att vi människor – både män och kvinnor, inte har vårt värde i hur mycket vi jobbar eller vad vi jobbar med. Livet måste få bestå av mer än jobb.
Jag tror på sex timmars arbetsdag. Både för effektivitet och för hälsans skull. För livskvalitet.
Som en som valt bort barn kommer jag aldrig ifrågasätta en kvinna som valt barn huruvida hon vill spendera tiden med just barnen. Egentligen tvärtom, för jag tror att så som samhället ser ut idag att fler föräldrar – mammor OCH pappor behöver vara mer närvarande med de barn de väljer att skaffa. Att det kanske inte ska göras superkarriär jämte familjelivet… att uppfostran är skolans uppgift.
Men jag hoppas också att soft girl-grejen innefattar att även män kanske behöver ta till sig de mjuka värdena. Att fler män/pappor steppar upp och tar ansvar för hem och barn så att kvinnor just slipper dubbelarbetande med både karriär och hem. Och jag tror inte heller det är bra att lägga hela försörjningsbördan på männen.
Och kvinnor som blir ekonomiskt beroende av sina män – glöm inte att du oftast har mer trygghet i en anställning än vad det finns garantier att ett förhållande håller.
Och tyvärr, i den SoMe-tid vi lever i tror jag att det precis som med superkarriärer kommer det tävlas i vem som är lyckligaste Soft Girlen eller den mest lyckade hemmafrun. För i slutändan har vi kvinnor blivit så indoktrinerade i att tävla med och mot varandra… och det är aldrig hälsosamt.
Ja, vi kvinnor placeras i så många fack, tillsätts roller och får etiketter vad vi än gör och väljer. Ja, om det nu ens är ett val eller bara ännu ett tvång.
Det där med den nya ”soft girl” -trenden skapar debatt, särskilt då den kanske buntas ihop med en ”trad wife”-grej.
Jag tror helt och fullt på att varje kvinna måste få välja själva ”vilken sorts kvinna” de vill vara.
Jag tror också helt och fullt på att vi människor – både män och kvinnor, inte har vårt värde i hur mycket vi jobbar eller vad vi jobbar med. Livet måste få bestå av mer än jobb.
Jag tror på sex timmars arbetsdag. Både för effektivitet och för hälsans skull. För livskvalitet.
Som en som valt bort barn kommer jag aldrig ifrågasätta en kvinna som valt barn huruvida hon vill spendera tiden med just barnen. Egentligen tvärtom, för jag tror att så som samhället ser ut idag att fler föräldrar – mammor OCH pappor behöver vara mer närvarande med de barn de väljer att skaffa. Att det kanske inte ska göras superkarriär jämte familjelivet… att uppfostran är skolans uppgift.
Men jag hoppas också att soft girl-grejen innefattar att även män kanske behöver ta till sig de mjuka värdena. Att fler män/pappor steppar upp och tar ansvar för hem och barn så att kvinnor just slipper dubbelarbetande med både karriär och hem. Och jag tror inte heller det är bra att lägga hela försörjningsbördan på männen.
Och kvinnor som blir ekonomiskt beroende av sina män – glöm inte att du oftast har mer trygghet i en anställning än vad det finns garantier att ett förhållande håller.
Och tyvärr, i den SoMe-tid vi lever i tror jag att det precis som med superkarriärer kommer det tävlas i vem som är lyckligaste Soft Girlen eller den mest lyckade hemmafrun. För i slutändan har vi kvinnor blivit så indoktrinerade i att tävla med och mot varandra… och det är aldrig hälsosamt.
Kommentera 0 st
svammel om yta och djup
2024-04-17 | 21:40:19 | Egocentrerat&Vardagligt,
Hur jämför du dig, om alls, med andra på nätet?
Det debatteras ju ofta och kritiseras att nätet och sociala medier skapar snedvridna ideal, det är filterbubblor och förskönade vardagar som inte visar sanningen.
Att det inte visar hur dåligt folk mår under ytan.
Att det skapar utseendehets.
Och nog är det så alltid.
Och jag förstår verkligen om väldigt unga påverkas negativt.
Jag tänker också att iaf om en har varit med ett tag lär en sig också tänka kritiskt. En fattar att allt inte är så rosenskimrande som många framställer det.
Att somliga mår dåligt bakom en perfekt frukostbowl eller under ytan av all marmor.
Men att det kanske också är somligas räddning ibland. Att faktiskt kunna fly från det mörka genom att skapa lite ljus.
Jag har väldiga psykiska dippar till och från och visst hade jag kunnat låta det visas i min konst t ex. Men grejen är att när jag mår dåligt vill jag skapa något som gör mig glad och när jag är glad vill jag ju fortsätta vara det när jag ser konstverket.
Som 42åring jämför jag mig sällan utseendemässigt med andra på nätet. Det är liksom ingen idé. Varken att jämföra mig med bra mycket yngre kvinnor eller dom som fixat sig.
Det jag däremot kan jämföra mig ibland är vad gäller det där som kallas framgång. De som iaf verkar mer framgångsrika inom konsten och författandet. Där kan jag absolut fastna i en avundsjuka ibland.
Men samtidigt vet jag ju att även där, går det att påskina och framställa att det går så mycket bättre än vad det egentligen gör.
Mycket handlar i slutändan om fake it til u make it tror jag.
Och jag undrar om vi egentligen skulle bli så mycket lyckligare om vi såg ”olycklig verklighet” på nätet och i flödet.
För när blev nån glad senast av en nyhetssändning?
Oh Well… det var onsdagsbabbel från den här kvinnan. Som på bilden och utanför den har ett endometriosskov med magsmärtor. Men hur skulle jag ha visualiserat det?
För jag tänker att en bild som tas med ett syfte hur ärlig den kanske än är ändå är en planerad bild.
Det debatteras ju ofta och kritiseras att nätet och sociala medier skapar snedvridna ideal, det är filterbubblor och förskönade vardagar som inte visar sanningen.
Att det inte visar hur dåligt folk mår under ytan.
Att det skapar utseendehets.
Och nog är det så alltid.
Och jag förstår verkligen om väldigt unga påverkas negativt.
Jag tänker också att iaf om en har varit med ett tag lär en sig också tänka kritiskt. En fattar att allt inte är så rosenskimrande som många framställer det.
Att somliga mår dåligt bakom en perfekt frukostbowl eller under ytan av all marmor.
Men att det kanske också är somligas räddning ibland. Att faktiskt kunna fly från det mörka genom att skapa lite ljus.
Jag har väldiga psykiska dippar till och från och visst hade jag kunnat låta det visas i min konst t ex. Men grejen är att när jag mår dåligt vill jag skapa något som gör mig glad och när jag är glad vill jag ju fortsätta vara det när jag ser konstverket.
Som 42åring jämför jag mig sällan utseendemässigt med andra på nätet. Det är liksom ingen idé. Varken att jämföra mig med bra mycket yngre kvinnor eller dom som fixat sig.
Det jag däremot kan jämföra mig ibland är vad gäller det där som kallas framgång. De som iaf verkar mer framgångsrika inom konsten och författandet. Där kan jag absolut fastna i en avundsjuka ibland.
Men samtidigt vet jag ju att även där, går det att påskina och framställa att det går så mycket bättre än vad det egentligen gör.
Mycket handlar i slutändan om fake it til u make it tror jag.
Och jag undrar om vi egentligen skulle bli så mycket lyckligare om vi såg ”olycklig verklighet” på nätet och i flödet.
För när blev nån glad senast av en nyhetssändning?
Oh Well… det var onsdagsbabbel från den här kvinnan. Som på bilden och utanför den har ett endometriosskov med magsmärtor. Men hur skulle jag ha visualiserat det?
För jag tänker att en bild som tas med ett syfte hur ärlig den kanske än är ändå är en planerad bild.
Kommentera 0 st
konstnärligt babbel
2024-04-16 | 21:08:30 | Egocentrerat&Vardagligt, Illustration/Teckning/Konst/Design,
”Oj, det var dyrt!”
”Ska du verkligen ha betalt för det där? Du tycker väl att det är kul?”
”Kan du tänka dig gå ner i pris?”
”Det där skulle ju vilket barn som helst kunnat måla!”
”Skulle du kunna skänka den där tavlan- det går till välgörenhet!”
”Oj, konstnär. Då är du ganska rik va?”
Ja, mycket får en höra som konstnär. Väldigt mycket åt fördoms- och nedvärderande hållet. För att inte tala om ifrågasättandet att ens få kalla sig konstnär alls.
Ibland känns det som att mycket åt tiden går åt till att bara försvara sig själv, sin konst, sitt sätt att skapa och rätt att ens få vara.
Att en både kan älska att skapa men också att vilja tjäna pengar på det.
Ett skapat konstverk betyder för många av oss inte automatiskt ett sålt konstverk. Tyvärr.
För många av oss får tiden åt att skapa i hopp om att kanske möjligtvis eventuellt kunna vaska in något senare…någon gång.
För många av oss handlar det också om att sätta ett värde på det vi gör och oss själva i en värld där det kanske inte anses vara värt något alls.
För många av oss är det en ständigt kamp att varken pruta med oss själva eller tillåtas att prutas med.
Och är det någon annan yrkesgrupp som så ofta ombeds att skänka bort sitt arbete och sin tid ”för den goda sakens skull”?
Och varför anses det fult att tjäna pengar på just konst och skapande? Varför ska skaparglädje vara lön nog?
Ja, det var lite tisdagsbabbel från den här konstnären.
”Ska du verkligen ha betalt för det där? Du tycker väl att det är kul?”
”Kan du tänka dig gå ner i pris?”
”Det där skulle ju vilket barn som helst kunnat måla!”
”Skulle du kunna skänka den där tavlan- det går till välgörenhet!”
”Oj, konstnär. Då är du ganska rik va?”
Ja, mycket får en höra som konstnär. Väldigt mycket åt fördoms- och nedvärderande hållet. För att inte tala om ifrågasättandet att ens få kalla sig konstnär alls.
Ibland känns det som att mycket åt tiden går åt till att bara försvara sig själv, sin konst, sitt sätt att skapa och rätt att ens få vara.
Att en både kan älska att skapa men också att vilja tjäna pengar på det.
Ett skapat konstverk betyder för många av oss inte automatiskt ett sålt konstverk. Tyvärr.
För många av oss får tiden åt att skapa i hopp om att kanske möjligtvis eventuellt kunna vaska in något senare…någon gång.
För många av oss handlar det också om att sätta ett värde på det vi gör och oss själva i en värld där det kanske inte anses vara värt något alls.
För många av oss är det en ständigt kamp att varken pruta med oss själva eller tillåtas att prutas med.
Och är det någon annan yrkesgrupp som så ofta ombeds att skänka bort sitt arbete och sin tid ”för den goda sakens skull”?
Och varför anses det fult att tjäna pengar på just konst och skapande? Varför ska skaparglädje vara lön nog?
Ja, det var lite tisdagsbabbel från den här konstnären.
Kommentera 0 st
Livstecken och vårkänslor
2024-04-15 | 20:59:31 | Egocentrerat&Vardagligt,
Hej på er! Jodå, jag lever...det blev bara lite väl tyst här inne igen lite längre än jag hade tänkt.
Senaste veckorna har jag mest legat däckad i först en förkylning som genast avlöstes av en influensa och ett litet endometriosskov på det och jag känner mig trött och mörbultad..och som ni kan se på bilden - något tilltufsad.
Men men.
Jag målar och jag skriver för fulla muggar.
Min kommande bok "Skobutiken Hjärtats Klackar" är sin sista runda hos redaktören. Boken släpps i augusti. Och jag skriver dessutom på uppföljaren som kommer i januari.
Och trots hosta och värk spritter det ändå av glädje i kroppen - det är ju april vilket betyder att underbara maj bara är veckor bort!
Och vilken tur att den här författaren och konstnären med väldigt ogröna fingrar har en mamma som fixat vårfint på trappen med planteringar i krukor ♥
...så ska jag bara ta tag i att skrapa bort den där mossan kanske.
