konstnärsdrömmen,drömtillvaron frivilliga barnlösheten och lite introvert
2020-06-30 | 22:58:51 | Egocentrerat&Vardagligt, Illustration/Teckning/Konst/Design,
En glammig, rosa 70talsvibbig lady jag tecknade förra veckan.
Ibland slår det mig verkligen hur mycket jag älskar att teckna. Och måla. Men framförallt teckna. Timmar som mest känns som minuter passerar medan jag sitter försjunken. Jag när väl fortfarande den drömmen någonstans att kunna leva på tecknandet. Eller på tecknandet och måleriet. Kanske blandat med lite skrivande. Det vore sannerligen en drömtillvaro och fan om inte pengar hade styrt så mycket i ens vardag, liv och leverne hade jag ju levt den drömmen.
Ibland får man kanske dock tänka att det är drömmigt nog att i alla fall unna sig tiden, ta sig tid för skapandet. Detta är en av de anledningar till varför jag valt att aldrig skaffa barn - för att jag aldrig vill tumma på MIN tid. Utöver de timmar man måste lägga på rent jobb och då och då kanske i alla fall hålla hyfsat rent här hemma, den tiden vill jag bara ska vara min min min och fri att göra vad jag vill.
Så även om jag inte lever "konstnärsdrömmen" som lyckad konstnär så lever jag ändå på ett för mig drömmigt sätt.
Lägg därtill att jag verkligen kommit underfund med hur jäkla introvert jag faktiskt är. Jag har inget behov av att umgås med massa människor, parmiddagar, fester, sammankomster och rikt socialt liv.
Nu har jag haft ett väldigt socialt yrke de senaste sex åren och det har varit helt ok, jag klarar den rollen galant, men det har också gjort att jag varit än mer mån om min ensamtid efter jobbet.
Jag kan absolut säga ja idag till att "visst en fika nästa vecka, jajamänsan!" för jag tycker på allvar att det låter kul. Men ju närmare det kommer till just det fikatillfället börjar det kännas motigt och jag börjar i huvudet hitta på än den ena än den andra ursäkten till att kanske boka om. Jag fattar att vissa människor tröttnar på mig. Slutar höra av sig. Att jag kanske uppfattas som en svikare i vissa lägen. Samtidigt, jag har inga problem med att förstå om andra mår dåligt eller inte har tid, eller får förhinder...så varför är det egentligen många gånger så svårt för andra att ta in att man bara inte orkar/vill?
Men, det finns några få människor som jag kan umgås med, dygnet runt, vilken dag i veckan som helst men så accepterar dom mig också helt för den jag är. En är min sambo ( hade fasiken blivit jobbigt om jag inte tålde att umgås med honom haha), en är min bästa vän och en är min mamma.
Kommentera 1 st
dessa dagar ...mmm
2020-06-29 | 21:57:12 | Egocentrerat&Vardagligt,
Som jag njuter av varenda dag som det är möjligt att få känna solen mot huden, då och då doppa sig i poolen och bara vara här i min egna lilla hemmaoas.
Se de blöta fotspåren över träplankorna på altangolvet, lyssna på en podd eller två och plöja böcker. Hemester är verkligen min grej.
Idag blev det ett hiit-träningspass när molnen hopade sig en stund och jisses, svetten den rann. Känns skönt att ha hittat lite andra träningsformer utöver löpningen då ju både smalben, häl och hälsena krånglat sen i november. Så kan man ju göra lite vattengympa i poolen hehe.
Måste dock ganska så snart fylla på min att-läsa-bokhög. Den är snart tom!
Kommentera 0 st
Vernihelg!
2020-06-28 | 23:31:47 | Egocentrerat&Vardagligt, Illustration/Teckning/Konst/Design,
Phew vilken vecka! Det har varit veterinärbesök med skadad katt, intensivt utställningsbygge och så en hel "Vernihelg". Ja jag och min utställningskollega valde att köra Vernissage en hel helg för att dels kunna ha distans på besökare pga corona och dels då vi inte ens visste hur sugna folk ens skulle vara på att gå på Vernissage om alla tänkte " det kanske blir för mycket folk". Så i dagarna tre i värmebölja har jag och Maria Alloh suttit där. Och det är givetvis så himla roligt . Men det är ju också det här sårbara som konstnär..man vill att andra ska älska det man skapar Man ställer ut bitar av sig själv. Sin själ. Så efteråt känner i alla fall jag mig så himla matt och trött. Nästan bakis ...vilket jag väl också bokstavligen var efter själva premiären och lite för mycket bubbel i värmen. Nåväl.
Jag har verkligen en konstnärsdröm. Drömmen om att kunna leva på mitt skapande både vad gäller ord och bild. Och kommande vecka så blir jag ju arbetslös från mitt jobb då min anställning löper ut den 30/6. Just nu känns allt så himla ovisst. A-kassa, f-skattsedeln, kommer jag komma in på nån utbildning eller inte? Kommer i så fall CSN räcka...kommer jag hitta nytt jobb?
Jaja..Imorgon tänker jag i alla fall vara LEDIG.
Jag får väl ha semester i två dagar innan jag skriver in mig på arbetsförmedlingen.
Här följer i alla fall lite bilder från Vernissagehelgen och ni som har vägarna förbi Tidaholm, utställningen pågår till den 31/7, Konsthallen på Turbinhusön. En helt fantastisk liten grön oas mitt i staden.
Kommentera 1 st
Är det nu hon blommar ut...
2020-06-17 | 23:17:43 | Egocentrerat&Vardagligt, Text//Författarskap/Dikt/Prosa,
..och varje kväll i slutet av maj tillika i början på juni klev hon ut i den gyllene timmen när solens sista strålar belyste takens översta tegelplattor och trädens längsta grenar och plockade sig ett fång syrener medan de barfota fötterna sjönk
ner i det något för långa maskrossmyckade gräset. En ritual så helig som något kan bli när tiden det är möjligt är så begränsad som den när syrenen blommar ...
När syrenen sedan börjat att falna tar sumaken vid. Doftlös men praktfull. Så hemma men ändå en vajande känsla av exotisk plats någon annanstans. När syrenens blommor torkat och spritts med vinden och vindpustarna inte längre doftar då
böljar sumakens grenar som palmer från ett annat land. Och över en natt som genom en magisk fingerknäppning doftar sedan vinden av schersmin och av kaprifol . Maj och juni är som att man lär sig lukta på nytt efter en höst och en vinter
som inte luktar något alls. Och all grönska och blomsterprakt får henne att känna att sig som om lär se igen efter ett års blundande..
Hon saknar redan syrenens doft. ..
Men Schersminen står redo och hon kan inte låta bli att undra om det är i sommar som även hon blommar ut vid framtidens ovissa rand..
Kommentera 1 st
Katten
2020-06-04 | 20:49:01 | Egocentrerat&Vardagligt,
Det här Katten.
Ja hon heter så. Hon bor hemma hos mina föräldrar. Vi skaffade henne året innan jag tog studenten. Förra millenniet . Hon har funnits över halva mitt liv. Hon var för jävlig som kattunge. Gömde sig inuti pannan i tvättstugan första natten hon kom
till oss. Hon var en katt som klöste och revs. Bet och klättrade på en.
Hon gömde en av sina kattungar under det nybyggda altandäcket året jag flyttade hem från Stockholm så pappa fick bryta upp plankorna. Flera gånger. Nån kull gick hon och födde i hemlighet. En kull skaffade hon med hankatten vi hade som hon hatade.
Ja hon avskydde det mesta. En gång kom hon hem helt trasig med saknade tänder och hål upp genom hakan och huvudet. Men efter några dagar på djursjukhus så kämpade hon och jag oss igenom en jul med dränage , medicin och jag tvångsmatade henne.
En annan gång kom hon hem med ett stort hål i magen.
Hon var borta i över ett halvår för att sedan som om ingenting hänt möta mamma en morgon när mamma gick till jobbet. Sedan dess har hon inte lämnat trädgården. Hon har överlevt alla sina ungar. Hon verkar nästintill döv nu. Och blind. Förhoppningsvis
blir hon 21 år gammal i oktober. Vi hade en härlig stund hon och jag idag i mitt barndomshems trädgård. Hon gick lite själv men jag bar också runt på henne så hon fick lukta på blommor och titta i växthuset. Hon varken bits eller rivs längre utan
klamrar sig mer fast. Hon heter Katten för att hon helt enkelt är Katten med stort K.
