Njutet. Det fullständiga och totala njutet. Augusti har fyllts av dagar som skänkt harmoni i hela mig. Jag har varit så innerligt tacksam för varje solig dag.

 

 

 

 

 

I början av en av mina favoritfilmer ” Medan du sov” så pratar Sandra Bullocks karaktär om sin barndom och hur hon och hennes pappa gjorde saker. Man får se scener på en liten flicka och en man och helt plötsligt i minnesberättandet säger Sandra ” I just don´t remember it being so orange” vilket ju i sig är en skojig replik till berättargreppet att just porträttera dåtid i varma toner eller svartvitt.

Men jag kom att tänka på denna replik idag när jag själv fick upp sådana där bildminnen ala  ”den här dagen för 3 år sedan” och att jag för mitt liv inte klunde minnas att jag just kunde varit så brun eller haft den storleken på mina ögon.

Filter Filter Filter.

Som fotograf vet jag allt om att skapa ”drömbilder”. Redigering. Förvrängning. Ibland handlar det helt enkelt om att skapa en stämning eller att man efter samtal med kunder kommit fram till vilket stuk de vill ha på de bilder de betalat för och vill smacka upp på väggen.

Man kanske tar bort en störande lyktstolpe i en bild och vill en kudn att jag ska ta bort en finne så gör jag det.

Och ibland är det helt enkelt omöjligt att just exakt fånga alla färger man upplever att man ser , kamerabilden blir lite platt så i efterhand justerar man med kontrast och mättnad etc.

Och självklart fanns retusch och censur och filter även innan sociala medier och digitalkamerornas tid. Sjuttiotalets polaroidbilder gav ofta en mer gul eller rödaktig ton på det som fångades och visst sjutton var det bara de bästa bilderna som hamnade i fotoalbumen förr, inte alla dom när folk blundade eller nån satt med smörgåstårtan halvvägs in i munnen eller alla bilder med ett finger framför linsen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att jag undrar lite, i all filtrerad verklighet som idag visas upp i flödena, skapar folk nu mer helt filtrerade minnen?

Minns man ens vad som faktiskt hände eller minns man bara den bild man valde att lägga upp? Och för vem är det egentligen man filtererar?

Det pågår ju just nu en #challenge på sociala medier där kvinnor ska lägga upp en svartvit bild efter att de nominerats av nån annan kvinna eller flera. #challengeaccepted och #womensupportingwomen.

Ursprunget till det här, som väl kommit bort i löpelden balnd alla jättekända kvinnor som postat en bild är att det hela började av kvinnor i Turkiet och även andra länder för att uppmärksamma att allt fler länder går ifrån Istanbulkonventionen som i sin tur gäller kvinnliga rättigheter. 

Så det får vi varken förbise eller glömma!

 

Men det har blivit mer som en "vanlig" social mediachallenge där man skickar det vidare. Vissa skriver bara att de accepterat den och inte mer text än så vilket nog är tanken. Vissa av oss har ändå valt att skriva lite mer och även i texten valt att lyfta fram några kvinnor i min närhet som jag verkligen finner värda att lyftas, var och en för olika egenskaper.

 

Kvinnor med en enorm företagaranda och kämparglöd. Kvinnor med enormt hjärta. Kvinnor som är rakt igenom snälla och genuina och envisa. Kvinnor som får mig skratta. Kvinnor som vågar gå sin egen väg och trotsar både normer och ideal.

Framförallt kvinnor man känner är med en i både med och motgång.För det där sista är viktigt.

Vänskap och lyftande av kvinnor ska väl vara i både nöd och i lust. Inte bara något som för stunden kanske genererar lite mer följare och likes tillbaka. Eller man väljer lite småstötta så där när det passar.

 

Jag blir ledesen när jag ser andra kvinnor ta avstånd från "utmaningen" och det inte för att de tycker att grundbudskapet kommit bort eller något sådant utan för att de tycker att kvinnor är falska. Att de tycker att de blivit huggna i ryggen av andra kvinnor och att de trivgs bättre bland män och att män alltid behandlat dom bättre etc.

Grattis först och främst till att alltid ha blivit bra behandlad av män - det är vi inte alla som blir.

Jag beklagar att ni känner att ni inte har andra kvinnor i er närhet eller som ni beundrar som ni vill lyfta istället utan att ni låter de som gjort fel sätta agendan...och låter något som skulle handla om kvinnor ändå handla om män...igen.

Det som blir lite paradoxalt är att se hur många kvinnliga följare vissa av de här "anti-kvinnorna" har och hur mycket stöd de får av anadra kvinnor. Se där - där hade tusentals kvinnor som hyllar dig , varför inte hylla nån av dom tillbaka? Eller se att ditt konto inte hade varit särskilt mycket alls utan just kvinnor?

 

Jag blir också allergisk mot just det här när kvinnor fortfarande faller in i att kalla sig " pojkflickor" eller att de alltid trivts bättre med män" för att män "är så raka". Bullshit.

Allt är ett system, strukturer att vi kvinnor lärt oss framförallt på bekostnad av andra kvinnor ska söka mäns gunst och gillande och därför sätter vi också gärna en status på oss själva att "vi är en av grabbarna". 

Kvinnor som säger sig inte vara särskilt tjejiga utan snarare mer killiga..ursäkta vilka är dessa "könstypiska" egenskaper?

 

Ja jag har också behandlats illa av flera kvinnor och kommer säkerligen behandlas illa mången gång igen...av både män och kvinnor.

Men jag hatar inte alla män på grund av hur många män beter sig.

Därför låter jag heller inte bli att stötta kvinnor bara för att jag blivit illa behandlad av somliga kvinnor.

Precis som jag inte slutar kalla mig människa för att människor beter sig som rövhål.

 

Lite hängpattar, lite bristningar, en magbulle och väldigt långt ifrån magrutor och lite skräp som ska till tippen i bakgrunden...väldigt långt ifrån instagramperfektion. Däremot en helt perfekt tillvaro för denna kvinna och som skiter blankt i huruvida några nipples syns genom tyg eller inte.  Min kropp är mitt tempel och den får njuta av både Aperol Sprits, väldigt mycket ost, solen när den väl visar sig, bodylotions efter dusch och den får lata sig i solsäng och den får ta mig runt på löprundor.

 

Ahh som jag njutit denna helg när det äntligen varit lite värme igen och gått att spendera dagarna mestadels utomhus. Både i solen men också under molnen - huvudsaken är ju värmen. Det är den jag njuter av mest. Skiner solen så är det en jäkla lyckobonus absolut , men att bara få ligga på altanen med en bok och inte huttra...oh yes! 

 

Morgonen började hyfsat sent och utsövd. Satte på kaffe och satte på bikini och gick ut på altanen.

Ömsom sol och ömsom molnigt och det kändes verkligen som att det åter skulle bli ännu en dag med allt mer moln, blåst och mer inomhus än utomhus.

Så bytte om och begav mig ut på långpromenad med mamma som kom förbi och det blev nästan en mil.

Väl hemma så hade det minsann spruckit upp igen på himlen så bikinin åkte på igen och för första gången i juli så åkte det regnöversvämmade poolöverdraget av.

 

 

Äntligen! 

Det enda jag haft som önskan att få lov att göra sedan det stod klart att livet - tillvaron - världen inte skulle vara sig lik i år på grund av Corona är att i alla fall få komma iväg på "Marilyn - the untold story" i Örebro. En jätteutställning om Marilyn Monroe bestående till stor del av många av hennes privata ägodelar. Igår åkte vi och det blev en liten 28timmars getaway och jag kommer visa lite mer bilder från den i senare inlägg...Detta inlägg får handla om utställningen/Marilyn.

 

Marilyn Monroe har varit ett av mina största intressen sedan över 25 år tillbaka. Marilyn Och Familjen Kennedy. Men främst Marilyn. Alltid varit en egen kategori här på bloggen till och med.

I varenda hem jag haft som vuxen har jag haft Marilyn Monroesaker i nästintill varje rum. Muggar, klockor, tavlor, posters, filmboxar och framförallt böcker - fotoböcker och en massa biografier. Jag vet inte hur många böcker jag faktiskt slukat eller hur många dokumentärer och filmer jag sett om och med Marilyn. Tror till och med Marilynsaker var det allra första jag nånsin näthandlade utanför Sverige i början på 2000talet.

 

Jag har alltid fascinerats och beundrat denna kvinna.

Sen skulle jag aldrig ta det så långt att jag skulle säga att jag känner mig själsligt bunden till henne eller tvillingsjäl bla bla.

Men att nu på så nära håll få se och uppleva kläder hon burit..med svettfläckar kvar..papiljotter med hårstrån...sovmasken som låg på hennes sovrumsgolv natten hon dog....Det var en så märklig känsla. Hela bröstet bara fylldes upp..

Ja jisses.

 

Har ni möjlighet oavsett om ni är Marilynfans eller inte, gå på utställningen. Texterna är helt fantastiska, kläderna, fotona..För att hon är en del av historien, en myt och en ikon går inte komma ifrån..men också bara en kvinna och en människa som kämpade och som kanske många har en viss uppfattning eller fördomar om.

 

 

För en evighet sedan , ja om man räknar i sociala medieår ty något kan ju bli totalt gammalt och "so last year" över en natt här och saker faller i glömska...som om de aldrig hänt. Ja kanske är det till och med så att om ett bloggarkiv har raderats så har faktiskt inte vissa saker hänt..?

Men ja för ett antal år sedan så drev jag en webshop efter att jag under några år släppte egendesignade kollektioner hos Nelly - ja jag tror faktiskt jag var den första bloggaren av alla som släppte egna kollektioner där fast kanske den enda som inte stod modell själv för egna kollektioner...ja ni hör ju - jag är ett unikum!  Skämt åsido. Jag drev alltså en egen webshop. Ekologiska och Fair Wearmärkta plagg, tygkassar och sådant.

En del av jobbet var ju defintivt att försöka sälja in sina produkter till influencers med makt.

Ibland fick man mail från somliga som bad om gratisprodukter.

Jag sa nej till flera stycken på den tiden större så kallade provokations/skandalbloggare för att jag helt enkelt inte ville se dom i mina produkter även om det kanske hade gett reklam och sälj.

Men vissa saker är för mig heliga och betyder mer än pengar och framgång. En av de sakerna är mina principer. Mina värderingar.

Detta gör mig nog många gånger till en totalt usel företagare. .. men inga pengar eller kontrakt har någonsin varit värda att jag ska överge mitt värde på mig själv eller vad jag sätter värde på. För utan mina principer .. vad vore jag då?

 

En av de där provokationsbloggarna svarade med att sedan publicera nåt/några inlägg om mig med förvanskade bilder och en rad kommentarer om mitt utseende.

Den här bloggaren har jag sedan genom åren sett dyka upp i program likt Lyxfällan och sådant. Och det leder in mig på det här att saker faller i glömska och att somliga kan bete sig hursomhelst. De får alltid nya chanser, ny luft under vingarna, ny uppmärksamhet.

Vi har bloggare/influencers som kunnat ändra sin livshistoria hur många gånger som helst genom åren så att det passar den aktuella agendan och de "vinner" ..ny mark, ny respekt, nya framgångar och efter varje ny gråta-ut-historia hyllas de med lovord om "de aldrig varit ärligare" fastän att den nya historien inte stämmer överens med den förra. Varför är inte folk mer kritiska och ifrågasätter sanningshalter?

Vissa influencers produkter/tjänster kommer jag aldrig kunna supporta eller lägga pengar på hur bra de än är när de kommer från värderingar och grunder som är så långt ifrån mina man kan komma.

Därmed inte sagt att jag inte kan gilla människor som t ex röstar annorlunda än vad jag själv gör. JAg gillar flertalet influencers som säkerligen inte är vänsterpartister..nej det där med principer och värderingar går liiite djupare än så.

 

Jag är även smått allergisk mot och ställer mig ifrågasättande till allt detta "fiiiiiiinaste finaste du" som folk svänger sig med vitt och brett.  Detta överdådiga lismande. Ses det aldrig igenom? "Hallå du skrev ju just att jag var fiiiiinaste, hur kan hen också vara det?"

Vidare kan jag ställa mig väldigt skeptisk till företagare som spelar på folks dåliga samvete och med överpriser ber kunder att supporta deras produkter och skyltar med att en viss del går till ditt och datt/välgörande ändamål...för att sedan se samma influencers gå på en lyxshoppingrunda...Är inte det ett "laughing all the way to the bank" om något så säg?

 

Vi har ju också haft en vår med  och lever fortfarande i en pågående pandemi vilket fått många företag och verksamheter att gå på knäna. Vissa har utnyttjat detta till max och fogat in sig själva i kampen. Hade jag varit en smart företagare, eller nej en samvetslös företagare hade jag väl också under våren kunnat sålla mig till det där. Kämpande småföretagare. Men jag hade fram tills i onsdag en anställning. Ett jobb. Med företaget vid sidan av. En lön. En fast inkomst. Även om jag hela tiden, sedan 2007 försökt ha liv i mitt företag så kunde jag knappast utge mig för en ekonomiskt kämpande företagare när jag ändå hade en lön som kom den 25:e varje månad.

 

Nu är jag inte längre anställd. Jag är arbetslös men med en f-skattesedel och jag ska väl försöka kämpa för att fortsätta hålla liv i mitt företag, absolut allra helst få det att växa. Min kamp ligger snarare just nu i att försöka hålla fast vid det som är jag, inte tappa bort mig själv. Och vill någon stötta det så är jag evigt tacksam.

 

 

Ja värmeböljan som var förra veckan och helgen känns väldigt avslägsen nu när det mest öser ner regn och temperaturen väl inte ens nått upp till 20 grader sedan i måndags. Så solning och poolplask har bytts ut mot bubbelbad och netflixsoffhäng. Jag sover åter med dubbla täcken och raggsockor. Men så är jag också en jäkligt frusen själ. Jag tycker liksom att det är lite lagom varmt så där vid 30 grader. 

Det påverkar dock mitt psyke något enormt det här med att många sommardagar "går till spillo" genom att det känns som höst. Liksom det är ju kyligt 9-10 månader om året så det räcker och blir över. Den logiska människan i mig vet ju att det är ingen idé att sura ty vädret är en av de få saker här i världen vi liksom egentligen bara kan gilla läget med. Det går ju inte göra något åt. Men känslomänniskan i mig. Soldyrkaren. Den värmestörstande totala sommarälskaren...ja den gråter där bland bubblorna medan tår och fingrar skrynklar sig i det kallnande badvattnet.

 

Ja så där mådde jag igår när det så var dags att skriva in mig på Arbetsförmedlingen samt hos A-kassan. På arbetsförmedlingen hade jag för mycket kompetenser och erfarenhet så jag fick ta bort cirka 75% av vad jag hade listat att jag kunde. Ursäktsa mig men är inte just kompetens och erfarenhet av ganska så stor vikt vid just jobbsökande och jobbmatchning?

 

Och A-kassan..snark, pust, stånk, stön. Här har man betalat in i alla år. Så möts man av att det dels är sju veckors handläggningstid och sedan tusen följdfrågor och "att-göra" på vad jag förde in om min situation och det ska in intyg på precis allt. Hur kan det ens vara relevant för en a-kassa att ha intyg på en restuppgift jag har på en kurs som jag läst för skojs skull och inte fått varken stöd/pengar/bidrag för? Fasiken mina a-kassepengar borde bara finnas där som en pott, redo för mig att ta ut. Det lär ju ändå märkas på deklarationer sen om jag mot förmodan skulle ha fuskat.

Jag är snart 39 år. Jag har hållt mig sysselsatt sen studenten i allt utom 4 månader i tjugo år. Jag lovar jag har gjort rätt för mig. Jobbat som anställd, pluggat, startat och drivit företag i 13 år, frilansgrejer etc.

 

Just nu känns det litegranna som ett vakuum. Självklart vill jag hitta ett jobb. Men jag vill också absolut få lov att vara lite kräsen och ändå drömma lite om att hitta ett jobb jag verkligen vill ha. Jag vill plugga. Jag har kommit in på en skrivarlinje. Det är vad jag vet säkert. Dock är den på folkhögskolenivå och jag har förbrukat min CSNpott på den nivån. Så det är ju kört, men jag har tänkt att hålla mig sysselsatt med den så länge jag eventuellt är arbetslös eller hittar nåt jobb med timmar.

Jag har  även sökt Universitet och högskola. Både program och kurser men det är antagning först om en vecka. Och skulle jag mot förmodan komma in på ett program så har jag inte CSN kvar som täcker hela utbildningstiden. Ja jag har pluggat för mycket genom åren.

Men det måste väl vara fler "mitt i livet" som i dessa tider faktiskt kommer behöva skola om sig?

 

Jag hade dessutom mitt andra samtal idag med min "jobbcoach" som jag tilldelats från TSL. Nåt man har rätt till vid uppsägning. MIn forna arbetsgivare får pengar för att de sagt upp mig för att jag ska ha samtal med nån som mest bara säger " jag kommer inte hitta ett jobb åt dig". 

Vad är det här för system? Hade det inte varit bättre att jag som arbetslös fått det arvodet istället? Jag bara undrar.

 

Men så är jag också litet trött och vilse just nu. Men mest trött.