I början av en av mina favoritfilmer ” Medan du sov” så pratar Sandra Bullocks karaktär om sin barndom och hur hon och hennes pappa gjorde saker. Man får se scener på en liten flicka och en man och helt plötsligt i minnesberättandet säger Sandra ” I just don´t remember it being so orange” vilket ju i sig är en skojig replik till berättargreppet att just porträttera dåtid i varma toner eller svartvitt.

Men jag kom att tänka på denna replik idag när jag själv fick upp sådana där bildminnen ala  ”den här dagen för 3 år sedan” och att jag för mitt liv inte klunde minnas att jag just kunde varit så brun eller haft den storleken på mina ögon.

Filter Filter Filter.

Som fotograf vet jag allt om att skapa ”drömbilder”. Redigering. Förvrängning. Ibland handlar det helt enkelt om att skapa en stämning eller att man efter samtal med kunder kommit fram till vilket stuk de vill ha på de bilder de betalat för och vill smacka upp på väggen.

Man kanske tar bort en störande lyktstolpe i en bild och vill en kudn att jag ska ta bort en finne så gör jag det.

Och ibland är det helt enkelt omöjligt att just exakt fånga alla färger man upplever att man ser , kamerabilden blir lite platt så i efterhand justerar man med kontrast och mättnad etc.

Och självklart fanns retusch och censur och filter även innan sociala medier och digitalkamerornas tid. Sjuttiotalets polaroidbilder gav ofta en mer gul eller rödaktig ton på det som fångades och visst sjutton var det bara de bästa bilderna som hamnade i fotoalbumen förr, inte alla dom när folk blundade eller nån satt med smörgåstårtan halvvägs in i munnen eller alla bilder med ett finger framför linsen.

Men jag kan ändå inte hjälpa att jag undrar lite, i all filtrerad verklighet som idag visas upp i flödena, skapar folk nu mer helt filtrerade minnen?

Minns man ens vad som faktiskt hände eller minns man bara den bild man valde att lägga upp? Och för vem är det egentligen man filtererar?