Jag och Bob Dylan under stjärnorna
2020-08-20 | 20:40:11 | Egocentrerat&Vardagligt
Till tonerna av The sound of silence och vad som låter som ettusen gräshoppor
I skenet av gatlyktan ute vid gatan doppar jag först fötterna.
I skenet av gatlyktan ute vid gatan doppar jag först fötterna.
Vattnet som nu känns ljummare än augustikvällens luft som är fylld av flera dagars värme.
Av hetta.
Vattnet når knäna innan jag drar upp benen igen.
Jag reser mig.
Våta fotsulor mot soluppvärmt trädäck.
Kläderna faller.
En hög av tyg bredvid vattenmörknat trä.
En kropp som sätter sig.
Som sedan glider i.
En hög av tyg bredvid vattenmörknat trä.
En kropp som sätter sig.
Som sedan glider i.
Ner.
Vatten mot hud. Ett simtag. Två simtag. Vänd. Kroppen som delar vattnet. Skvalpet.
Vatten mot hud. Ett simtag. Två simtag. Vänd. Kroppen som delar vattnet. Skvalpet.
En kropp som är ett med vattnet.
Med sig själv.
Hud som blänker under kvällshimmelen som kommer tidigare för varje dag nu.
Mörkret som komma skall.
Men där och då är det bara ljus.
Liv.
Jag och vattnet.
Det ljumma .
Ljudet av tystnad och jag hör hela världen.
Jag känner mig aldrig så levande och så fri,
som jag gör under de där baden de här stilla sommarkvällarna .
Min egna heliga ritual.
Min stund.
Mitt jag.
Det byts låt och sedan lovsjunger jag och Bob Dylan tillsammans under stjärnorna .
Kommentera 0 st
Kommentarer
