Jag är en ganska lat och bekväm människa egentligen. Jag gillar att slöa. Jag hatar att ha saker inplanerade. Jag kan om nån skulle fråga mig just i detta nu att ”ska vi inte göra x och y om tre veckor” och jag är skitpå och pepp. För att i minuten efter börja känna de små första knorren av ånger.och ju närmare det kommer det där bestämda så börjar jag tänka ut ursäkter och ha riktig ångest och vill mest bara vara hemma, inte träffa nån, inte göra nåt. 

Jag har inget behov av ett rikt socialt liv även om jag ibland kan sikta efter det när jag ser andra ha kul.

I min bekväma lathet så gillar jag ju ändå att ta löprundor och långpromenader. 

Och på ett jobb så är jag nog ändå en Do:er och med enormt hög stresstålighet.

Jag kan vara jättesocial på jobb och serviceminded men då är det också än mer viktig för mig med den tysta härliga underbara egentiden.

Trots min bekväma lathet som inte vill ha en enda plan för dagen så , tja, har jag ändå väldigt många bollar i luften trots allt.

Jag läser ju just nu TVÅ heltidsutbildningar.

Jag driver eget företag sedan 2007 som illustratör/konstnär/fotograf med egen webshop.

Jag är frilanskrönikör sedan 2010.

Och nu då har jag dessutom , bara så där, dessutom blivit med jobb igen. I alla fall två förmiddagar i veckan så är jag nu någon slags informations-kommunikations-layoutare-annonsansvarig-grafiker-socialmediaansvarig-hemsidebyggare-struktursamordnare åt ett företag här i stan. Ja väldigt luddig titel än så länge. Men det känns kul. Har liksom för första gången , förutom krönikejobbet, blivit headhuntad. Och jobbet i sig går hand i hand med vad jag pluggar dessutom. 

Så jag älskar väl att vara igång men jag längtar ständigt efter vilodagar, sovmorgonar, snask och vin och seriesträcktittande.