Tänkte ni skulle få läsa min krönika som publicerades i lokaltidningen förra veckan.

--------

Ahh sköna maj! Bästa månaden på hela året är äntligen här! Månaden då allt spricker ut i sin vackraste mest grönskande prakt och hela sommaren fortfarande ligger framför en. Det är väl också nu högsäsongen för bröllop drar igång på allvar och två förhoppningsvis kära människor säger Ja till varandra.

Bröllop ja. Bröllopsklänning. Har ni sedan ni var små fantiserat just om den där brudklänningen ni en dag kanske kommer få bära eller kanske redan rentav burit? Nu är jag inte i närheten av att gifta mig, jag lyckas ju inte ens få min sambo till en liten förlovning. Men då och då faller jag in i de där fantasierna och drömmarna och visionerna om den där eventuella, möjliga bröllopsklänningen jag en dag kanske ska bära.

Vilket kanske inte är så konstigt. Ända sedan jag var liten har ju bröllopsklänningar florerat i mitt liv på ett eller annat sätt. Först via Barbie. Vilken dröm det var när man fick en brudBarbie eller när man fick en ny bröllopsklänning att sätta på en av alla dockorna ( ja jag hade nog en 30 stycken..) och sedan leka bröllop och sitta där på flickrumsgolvet och säga I do till Ken så där som de gjorde i alla amerikanska filmer och serier man såg på kanal 1 och 2.

Ja för alla dessa Dallas, Falcon Crest och romantiska komedier skapade ju också bröllopsdrömmar och sådde fröna till att börja försöka ”se” sin egna känning framför sig. Det mäktga kostymdramat Nord och Syd med alla fantastiska klänningar med enorm vidd och åtstramande korsettliv. Som väldigt litet barn och första bröllopsdrömmarna såg jag mig själv nog som nån väldig marängbrud.

Sen kom nittiotalet och då läste man i tidningarna Okej och Frida om kändisar som gifte sig barfota på sandstränder och det lät ju så himla romantiskt och helt plötsligt var all spets och tyll utbytt mot nåt bastkjolsaktigt och blomkrans runt halsen och visionen om att vara en bikinibrud i solnedgång med lite lyckosamt kärlekshoppande delfiner i bakgrunden.

Sagan om ringenboomen i början av 2000talet skapade lite drömmar om nåt alviskt lite överjordiskt med nåt glittrande skimmer över hela bröllopsceremonin och bröllopsklänningtänket gick då i lite trumpetärm och långt släp, ja kanske rent av en cape? Och blivande maken, i det här fallet då nån Aragorngestalt , skulle se så där lagomt halvskitig och vildvuxen ut.

År 2008 kom första Sex and the Cityfilmen och det enda braiga med den rullen var de minutrarna som Carrie gör en bröllopsphotoshoot för Vogue och visar upp en rad , helt fantastiska bröllopsutstyrslar från alla stora modehusen. Dior, Lanvin, YSL med flera. Ojoj. Den snutten kan jag se hur många gånger som helst. Vad som särskilt fastnat i min bröllopshjärnbalk är ett maffigt pärlhalsband Carrie har på sig med jättestora pärlor. Samma år kom dock också Mamma Mia och visst skulle det vara väldigt romantiskt att rida iväg så där på en åsna på fina klippor bredvid turkost vatten iklädd en enkel spetsdröm med lite hippievibbar med en väldigt vacker gyllene solbränna istället för massa blingblingsmycken.

Å så var det ju den 19 juni 2010 då. Nu är inte jag en rojalist överhuvudtaget men jag satt bänkad och klistrad framför tv:n hela den lördagen och följde det kungliga bröllopet när Victoria fick sin prins. Hennes klänning av Pär Engsheden var så enkel men ändå så vacker. Och det är väl nånstans där mina bröllopsdrömmar fastnat, nån personlig egen blandning av den där åsnan och prinsen.

 

 

Kommentera 7 st