Förra veckan var det dags för ännu en av mina krönikor i lokaltidningen.
Och nu publicerar jag den här på bloggen.

------------------

Sommaren 2006 så hade jag en visstidsanställning på Swedish Match där jag jobbade vid en bana och kontrollerade askar och fyllde på stickor och ibland tillverkade jag lim. Då och då på radion spelades en låt ” I wish I was a punkrocker” av Sandi Thom. Vissa tycker att det är en urbota fånig låt ( läs t ex min sambo) . Jag totalälskar den. Den är bara så jag om nu en låt kan vara ens personlighet.Var gång den spelades medan jag stod där på fabriksgolvet så blev jag bara så totalt lycklig och under tre minuter nån gång om dagen flydde jag verkligheten och i tanken var jag istället på öppna fält med långhåriga människor med v-jeans, virkade klänningar, allt var lite gultonat och vi alla hade en önskan om förändring.

”Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair
In seventy-seven and sixty-nine revolution was in the air
I was born too late into a world that doesn't care
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair”

Jag är en sjuttiotalsvurmare av stora mått. Jag älskar modet, stilen och musiken från tiden runt Woodstock 1969 fram tills dess att discoeran tog över. Min första sjuttiotalsförälskelse kom via Karlsson på taketfilmen. Jag blev redan som litet barn helkär i de vida byxorna tighta t-shirtarna, de långa raka håren och platåskorna. De virkade västarna, mönstrade tunikorna och de enkla tyg – och läderväskorna.

Dock dröjde det tills sista året på gymnasiet innan jag började att klä mig just i typiska sjuttiotalskläder då jag upptäckte Ted Gärdestads storhet. Jag började köpa väldigt utsvängda jeans, en kortare skinnjacka, enkla trikåtoppar och en del skrikigare skjortblusar. Jag gick från min britpopgarderob influerad av Suede och Oasis till en mer Janis Joplin/Joni Mitchell-look. Jag minns ett par jeans med fransar längst ned och lite ”indian”liknande applikationer. Jag älskade de där jeansen. Jag var den enda på hela Rudbeck som hade sådana och till och med min lärare Sven Athley kommenterade jeansen en gång när vi var på skolresa i Askim, Norge. ” Ehh är det verkligen modernt med sådana där byxor nu Anna?” Det var det inte. Just då var sjuttiotalet väldigt ute, men då precis som alltid struntar jag ju i trenderna och klär mig i det ja älskar. Att ingen annan klädde sig så var ju bara ett stort plus.

Jag traskade ringleden runt med min bärbara cdspelare antingen i handen eller i en väska och struttade fram med fladdrande jeanstyg runt vristerna medan jag lyssnade på T-rex och Clash och önskade att jag hade levt där och då på sjuttiotalet, så som det såg ut på alla polaroidfoton i mina föräldrars fotoalbum. För även om JAG var sjuttiotal så var ju inget annat det. Och det kvittar ju hur många gånger sjuttiotalet gör en comeback inom modet så kommer det ju aldrig se ut som det gjorde då när det var på riktigt.

Men jag kommer ändå möta våren och sommaren i mina fladdriga lite för långa jeans som suger åt sig alla vattenpölar de passerar, jag kommer ha enkla klänningar tillsammans med stora runda solbrillor och klumpiga klackar på fötterna och önska att några fler joinar mig i min sjuttiotalsdröm medan vi till tonerna av Bob Dylan och John Lennon önskar oss och strävar efter lite samhällsförändring.

"

When the head of state didn't play guitar

Not everybody drove a car
When music really mattered and when radio was king
When accountants didn't have control
And the media couldn't buy your soul
And computers were still scary and we didn't know everything”

 

Kommentera 8 st