Vi lever i ett så prestigesuget, statusjagande, pengakåt och framförallt stressat och i slutändan själaslukande samhälle. Vi stressar oss själva, vi stressar varandra, vi stressas av allt och ingenting. Vi jagar och vi pressar. Vi ljuger för andra och vi ljuger för oss själva. I den besatta jakten på och sökandet efter lycka så känner vi oss totalt misslyckade.

I fredags dog en ung man som på pappret tycktes "ha allt" men som mellan raderna..eller nej, faktiskt ganska så uttalat inte mådde bra någonstans.

Vad är det vi vill uppnå egentligen?

Jag har nästan hela livet drömt om att bli "känd". Känd fotograf, författare, konstnär, skådis, illustratör, skribent och många gånger känt mig så totalt misslyckad som människa för att jag inte blivit något utav det . För att jag inte blivit något alls.

Jag kan spendera sjukligt mycket tid på sociala medier och uppdatera mig om andras liv och istället gå miste om så mycket tid att bara leva mitt egna liv och njuta av här och nu. Jag kan känna en rastlös tomhet över att inte ha kommit någonstans eller dit jag tror mig vill vara och inte konstigt att man känner sig olycklig då...tills ens mycket klokare sambo och även ens mamma påminner en om hur lycklig man faktiskt är. Jag älskar och är älskad. Jag har hus och jobb, jag svälter inte...jag har det faktiskt ganska så jäkla gôtt.

Jag har mitt skyddsnät av en klunga underbara människor som fångar upp mig och ser när jag mår dåligt, som lyfter mig, som sätter stopp när det behövs, som får mig att känna och veta att jag duger precis som jag är.

Alla har inte den lyxen.

Sen finns det dom som heller inte tillåter eller vill ha just det nätet. För i dagens samhälle där "entrepenör" är den forna företagaren och "influencer" är det nya svarta och utbrändhet/utmattningsdepression är ett verkligt helvete för många så verkar det också som om många nästan ser det som någon slags högstatusgrej att just kunna säga att de "nästan gick in i väggen" . Att jobbajobbajobba som en tok med dubbla, trippla jobb är något beundransvärt, nåt att sträva efter för att sedan då och då mellan varven klaga över trötthet och att man jobbat "sjuuuukt" mycket och sedan ändå tvångsmässigt instragramma när man re-la-la-laxar i badet. Gärna ska det startas företag till höger och vänster och karriärklättras samtidigt som en vacker kärnfamilj bildas och hetsbantning förklätt i "jag vill bli stark" och det hoppas på dieter och trendiga sätt att äta/inte äta som oftast funkar för stunden tills det testas nästa...och så ska det dejtnajtas och tjejgängshängas, mancavegrottas och weekendtrippas etc etc.

Folk bygger upp sådana bubblor och fasader om bara visar framgång och lycka och perfektion och sedan blir de arga när ingen har fattat hur de egentligen mått och att allt just bara var en fasad. Men hallå vi tar ju inte ens till oss när nån rakt upp och ner säger att de tror att de kommer att dö. Vi har så många kanalar att kommunicera via idag att vi dels glömt hur man pratar med varandra men att vi också så blint litar på att bara för att något postas på Facebook så blir vi sedda.

Och nu ska jag inte uttala mig så mycket om det här med barn då jag helt valt bort den här biten och jag fattar att det ÄR ett jäkla pussel för många för att få vardagen att gå runt med barn-skola-dagis-jobb-hämta-lämna...men man kanske inte måste göra precis allt på samma gång?

Är det för barnens skull vissa bara vill jobba mer och mer? Är det verkligen för barnens skull alla dessa gigantiska, dyra, påkostade födelsedagskalasen, dopfesterna etc görs eller bara för den perfekta bilden utåt och ett perfekt instamoment?

När jag var liten älskade jag att sitta i timmar och teckna eller leka på mitt rum hur länge som helst med Barbie, lego eller lyssna på de där titta-lyssna-läskassettbanden...barn jag möter idag kan knappt hålla på med nåt i mer än fem minuter innan det ska bytas aktivitet. Självklart blir de rastlösa och uttråkade när vi vuxna runtikring hela tiden just stressar och jagar och aldrig bara är nöjda.

Jag kände mig helt förkrossad och framförallt skämdes jag för fyra år sedan när jag lade ner min webshop. Jag kände mig så totalt usel som företagare och som människa. Idag är jag jäkligt stolt och glad över det beslutet. Jag är jäkligt glad över mitt "vanliga" jobb i en livsmedelsbutik vilket inte ens är en heltidstjänst även om det i perioder blir att jag jobar 8-9 dagar i sträck.

Men jag vill inte ha heltid. Och jag vill aldrig bli företagare på heltid igen heller. Nu har jag mitt Avanna på de tider och den nivå jag själv väljer och vill med tryggheten i att jag vet att jag får in en fast lön varje månad från mitt andra jobb och jag och min sambo har det bra.

För är det något jag värderar oerhört jäkla mycket nu för tiden är det lugn och ro och LEDIGT. Ja jag älskar att vara ledig. Bara få vara. Göra ingenting.

Jag önskar så att fler bara kunde inse det goa och välgörande med det här med sextimmars arbetsdag t ex.

För i fredags dog en man, en ung framgångsrik, nästintill geniförklarad kille på blott 28 år, som tjänat väldigt mycket pengar åt både sig själv och andra och som jobbade kopiöst mycket och som ansågs som själva definitionen av lyckad. Men han var inte lycklig. Han hade insett det finns bara så mycket pengar man behöver allt annat är överflöd. Han skrek väl i det närmaste på hjälp, men vilka hörde? Smärtor och demoner och problem dämpades med mediciner och alkohol.

En man som nog många tyckte levde livet... och nu är han död.

Och det enda enda positiva som nånsin eventuellt kan komma ur en sådan tragedi är att förhoppnings är det alltid nån som i samma sits nu får hjälp. Och förhoppningsvis stannar några själar upp och frågar sig "Vad vill jag" och "Är det värt det?".