Bild från idag när jag stretchade lite i trädgården efter en löprunda.

Flera minusgrader, snömodd och isfläckar hela rundan..och det var kallt första minutrarna jag sprang...men fasen man kommer fort upp i värme när man springer och jag får alltid ta av mig vantar och kavla upp ärmarna på löparjacka och tröja när jag springer.

 

Blev en runda på 5,5 km i vackert vinterlandskap och på grund av snön kändes det som om benen fick jobba lite extra.

Behövde denna stund med klar frisk luft att rensa skallen och fylla lungorna med renhet..bara springa varv efter varv där runt kyrkogården och då och då blicka till och se alla blommor som nu stod uppställda där bland alla gravar...blommor med hälsningar om att Vila i frid..till en vän som tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt..Detta märkliga tomrum. Det gör ont i hjärtat.

 

Jag älskar att springa där runt kyrkogården, året om. Se årstiderna ändra landskapet och vyerna, varven runtom blir litegranna till livscykler.

Jag har inga nyårslöften om mer motion, mer träning, mindre mat, ändra kost etc.

Mitt löfte är helt enkelt bara att fortsätta springa och fortsätta äta det jag vill.

Jag har hittat en sån fantastisk balans vad gäller just min löpning, att den blivit en del av mig. Den är bara för mig. Och den är på den nivån att jag hittar tillbaka till den oavsett om jag haft en segdragen förkylning eller kanske problem med knät..och den har blivit en sådan naturlig del av mig att den hålls igång oavsett jobb, semester , stressperioder eller annat. Den bara är.

 

Och jag är tacksam för den, på det sätt att jag , som jag tidigare nämnt, lärt känna min kropp på ett helt nytt sätt efter propparna i lungorna..känner av när nåt är fel , lyssnar på kroppen...och att löpningen i sig kan vara en förlösande ventil som just denna vecka när mycket känns tungt, svårt och jobbigt.