egentid hela tiden

2016-01-31 | 18:24:39 | Krönika/Politik/Tankar

 

Jag blir 35 år i år. Känns konstigt. Inte för att jag har någon åldersnoja utan för att åldern i sig känns så konstig att ha nått.

Med denna ålder och det faktum att jag och Stefan varit tillsammans i tolv år nu så har det återigen blivit en period då folk kommer med "de där frågorna"...

"Ska ni inte skaffa barn snart?

"Men hur länge har ni varit ihop egentligen? Inga barn?"

"Tror ni inte att ni kommer ångra er sen?"

"Vem ska ta hand om er när ni blir gamla?"

"Det är ju meningen med livet!"

 

Och svaren blir som de alltid blivit:

"Nej vi ska inte ha några barn."

Jag kan ju inte veta NU om vi kommer ångra oss sedan när vi sitter där på ålderns höst men det är ju inget skäl att skaffa något nu som vi inte vill ha nu ifall om att vi skulle ångra oss sedan. Eller hur?

Jag hoppas och sätter också min tillit till att samhället ändå kommer fungera så pass i framtiden att äldre tas om hand om, om det behövs. En unge är ju ändå inte någon garanti för nån slags äldrevård och bör ju heller inte ens vara ett barns livsmening. Risken finns ju alltid att den relationen fuckas upp helt och hållet.

 

Och meningen med livet..denna abstrakta fråga med lika många svar som det finns människor...tro mig, man kan njuta, älska och uppskatta livet utan barn. Man kan känna en mening med det , jag lovar.

Det är andra som har problem med att vI valt att inte skaffa barn. Många blir rent av provocerade känns det som.

Jag och min bästa vän, också barnlös, har diskuterat det där fenomenet just att somliga med barn blir så upprörda när man säger att man inga vill ha. Gissningsvis känns det som att det för en del då går upp för dom som ett rungande smärtsamt EUREKA att det fann ett alternativ till just normen med "klassiskt" familjeliv.

 

Jag hade ingen taskig barndom, nej både min mamma och pappa sa ofta hur mycket de älskade mig och min bror, jag hörde aldrig att de ens yppade det här med egentid eller behovet av "date night, och jag minns knappt att ens skällt på oss eller att tålamodet tröt när vi var mindre. Jag tvingades inte till aktiviteter utanför skolan, jag behövde inte träna sporter utan jag fick sitta med mina Barbiedockor, pyssla, rita.

Dock vet jag inte om jag gillade att vara barn...?

Tänkte på det nu denna söndagsafton när jag och Stefan tog en promenad i skymningen och vi passerade stadens ena gymnastikhall/badhus och ännu så här 25 år senare får jag den enorma söndagesångestkänslan i magen av att just se dessa byggnader och tänka på just simskola, gympapåsar, skolscheman, läxor etc.

 

Vi har ett liv. Ett enda liv ( vad vi vet) och tänk vad lite av tiden som faktiskt är vår egen.

Du har 12 års skolgång där du är bunden till ett schema med tider där du måste vara och göra som lärare säger. Därefter måste du lägga ett visst antal timmar av din fritid på just läxor hemma.

Sen måste de flesta av oss på ett eller annat sätt jobba och tjäna pengar, somliga lyckas med att vara egna företagare och styra över sin egna tid på så vis och ändå håva  in pengar, somliga av oss har försökt men insett att det är skönare och tryggare med anställning. Men det är ändå mycket av livets tid som går bort.

Jag värderar den tid som är över så mycket att jag vill lägga den på mig själv allra helst. Göra det jag vill och känner för. Har alltid funkat så.

 

 

Jag har alltid haft jättesvårt för att planera och boka saker då det gett mig ångest ju närmare det bestämda kommer. Detta slår igenom på det mesta, allt från min träning så som löpning då ställa upp i tävlingslopp inte är nåt för mig till att bestämma att jag ska träffa en kompis eller gå på fest. Vilket väl också gjort att jag kanske ses eller uppfattas som lite osocial och enstörig...men ja jag är ganska mycket ensamvarg. Så vilken lycka att jag funnit en bästa vän som accepterar det fullt ut och likaså funnit en livskamrat och sambo som det aldrig är jobbigt att vara tillsammans med och ett förhållande där det finns utrymme att vara både för sig själv och tillsammans på samma gång.

 

Jag älskar mitt barnlösa liv och att jag kan sitta en hel dag och okynnessurfa på internet, maratonkolla på Sex and the City för 5673:e gången, dra ut på löprunda när jag vill och aldrig igen behöva gå igenom skolåldrar, läxor, känna klordoft i badhus om jag inte vill, dra till Stockholm och gå på konsert utan dåligt samvete.

Jag vet värdet av egentid...annars hade jag inte värderat den så högt och just valt att ständigt ha den.

Kommentera 9 st

Skulle du göra abort OM du blev gravid? Eller hur skyddar ni er för att vara så säkra?

hej! håller med om precis vartenda ord! har aldrig varit sugen på barn och man kan ju inte skaffa barn för att man förväntar dem att finnas till hands senare i livet, de kan ju ha helt andra planer.. har också svårt att planera som du skrev, har inte tänkt på det innan men tänk så skönt det måste vara att ha vänner som är likadana och förstår det.

Jag vet också värdet av egentid, ännu mer nu än när jag var barnlös. Jag tänkte på det häromdagen hur mycket tid jag hade till ingenting när jag inte hade barn, nu förvaltar jag min egna tid på ett mycket bättre sätt. Men alla gör ju olika. Jag älskar mitt liv så mycket mer med ett barn, och tur är väl det såklart =)

BRA skrivet!!!! Känner igen mig precis!!!

Håller med dig.

"Gissningsvis känns det som att det för en del då går upp för dom som ett rungande smärtsamt EUREKA att det fann ett alternativ till just normen med "klassiskt" familjeliv."

- det var kanske lite väl hårt, jag tror helt ärligt att man aldrig (med någon miniprocents undantag) ångrar ett barn. Snarare är det människor med den dåliga egenskapen att värdera sitt eget livsval högre än alla andras som säger så.

Det är förmodligen ingen lögn att du går miste om något fantastiskt, eftersom praktiskt taget alla föräldrar tycker att deras barn är det bästa som hänt i livet. Men jag tänker samtidigt att jag själv inte hade någon aning om hur den upplevelsen skulle vara förrän jag väl hamnade här, så det spelar ju ingen roll. En så stor upplevelse är svår att beskriva och då tycker jag att det borde räcka med att förvalta den känslan inombords och inte kämpa så mycket för att få ovilliga att känna likadant?

Med det sagt tycker jag att det vore otroligt märkligt att skaffa barn när man inte alls vill ha ett. Och ännu märkligare att försöka få någon som verkligen inte vill ha barn att skaffa ett. Fan vad otrevligt!? Nej, jag tycker du gör helt rätt. En smäll på käften borde de ha. Nya bekantskaper har ju dessutom ingen aning om vad som ligger bakom ert beslut.

För övrigt är jag precis som du vad gäller planering och socialt liv. Har alltid sett mig som mamma i framtiden, men inte "nu". Sedan blev jag gravid och jag är så otroligt tacksam över att jag slapp planera det hela :D

För mig känns det väldigt märkligt att så många anser sig ha rätt att tycka till om andra väljer att få barn eller inte. Lika många tycks ha åsikter om att man skaffar för många barn. Eller för få. Det om något måste ju få vara ett personligt val.
I ditt fall handlar det om att stå upp för sitt val vilket jag kan tänka mig kan vara krävande ibland. Men lika gärna kan de ju ställa frågan till ett par som försöker få barn men inte kan och i det fallet blir det ju ren tortyr.
Jag vet så många som valt bort barn och är fantastiska fastrar, mostrar, farbröder, tillgångar och förebilder för andra barn (kanske just för att de inte är utmattade av sina egna) och hur kan det vara fel?

Vågat inlägg. Jag tror inte alla är menade att ha barn, inte för att dem inte skulle bli bra föräldrar, utan att dem inte vill eller känner den där längtan. Vet själv inte var jag står i denna fråga, skulle säkert bli glad av att bli mamma, men samtidigt skulle inte världen gå under om jag inte blir det.

Barn finns ofta runt omkring i livet ändå. Jag har kusinbarn jag kan "låna" ibland när jag vill och göra roliga saker med dem, du själv har väl brorsbarn? (tror jag läst det?)
Hur ser du på det? Vill du spendera din tid på dem eller känner du att du inte vill ta av din egentid för att vara barnvakt?
Det är ju också något man kanske inte borde ta för givet att alla vill.

I´m with you!
Jag är 40 år, mitt i livet med glädje och utan barn! Jag trodde när jag var riktigt ung att jag skulle vara gift och ha barn vid 25 men livet gjorde att jag valde andra vägar. Först och främst har jag aldrig känt klockan som tickar och suget efter barn (kan bero på att jag jobbat med barn i 20 år). Jag har aldrig haft ett långt förhållande eftersom jag inte träffat någon jag velat leva med och än mindre skaffa barn med.
Träffade en man för några år sen och vi diskuterade "barnfrågan" mycket. Jag kom då fram till att jag inte vet om jag vill ha barn. Det är liksom inte mitt prio ett. För mig är det viktigaste i livet kärlek! Det får jag i mitt liv hur jag än väljer att leva. Jag tycker att andra har alldeles för mycket åsikter om att man väljer bort barn. De är inte meningen med livet!! Meningen med livet är vad du vill! Precis som du så kan jag säga att om jag någon gång ändrar mig och skaffar barn så är det för att jag vill. Blir det barn så blir det barn, blir det inte barn så blir det inte barn.
Kärlek <3

URL: http://ingenannansord.wordpress.com