Igår var det dags för min krönika i lokaltidningen igen, något som jag älskar att jag får hålla på med. Älskar att skriva och det är något jag gärna vill hålla på med mer.

 

Brukar allt som oftast publicera krönikan här i efterhand och denna är inget undantag i alla fall.

Så här kommer den.

 

-------------------------

 

En av sommarens höjdpunkter varje år tycker jag är ”Sommar i P1” och sommarpratarna. Vissa mer intressanta än andra såklart. Jag minns än idag hur jag som tioåring sommaren 1992 totalt fängslades av Britt Eklands sommarprat om sitt liv som bondbrud, äktenskapet med Peter Sellers, förhållandet med Rod Stewart etc. I år hann jag lyssna på en hel del medan jag låg ute på en filt i trädgården och en av favoriterna var Sveriges kanske största modebloggare, i alla fall internationellt sett, Elin Kling.

Det var ett ganska så enkelt prat, men det som gladde mig var att höra att hon ändå var så pass medveten.

Medveten om att hon som modebloggare som endast visar upp det bästa i sin blogg, bästa outfitbilden, snyggaste egofotot, framgångarna och lyxköpen också bidrar till den hets och press som ändå råder idag bland unga tjejer och kvinnor och att man i detta prat ändå fick en lite djupare bild av henne än vad hon tyvärr inte ger sken av i sin blogg.

Även om jag själv tillhör denna värld då jag driver egen blogg sedan 2006, lever och verkar på nätet karriärsmässigt är jag så glad för att jag faktiskt växte upp i en tid då modebloggen inte fanns och inte skapade en världsbild där unga tjejer ständigt visade upp ”måsteha”-märkesprylar, dyra väskköp, kallar sig för det lite luddiga ”entreprenör” och alla startar företag till höger och vänster som man inte riktigt vet vad det är för företag egentligen eller var själva inkomsterna kommer ifrån som finansierar senaste Celinéväskan eller Chanelesparadillosen.

Jag är glad att jag växte upp utan detta ständiga krav på självbekräftelse geonom Facebookstatusar eller illusioner av andras perfekta liv genom varmtonade Instagramfilter. Att jag inte behövde få min Oboy och koktmedvurstmackefrukost se ut som en nobelmiddag eller få 17 kommentarer om att jag kolhydratsförgiftar min kropp.

Något som kanske inte ändrats så mycket från förr till nu är väl kravet på att vara ”rätt” klädd. De som var mest poppis i skolan på 90talet var ju de som hade ungefär likadana kläder och man kunde bli utstött om man inte hade den där Aqua Limonetröjan. Även om jag tycker att det kanske börjat komma fram lite fler modebloggare som vågar gå sin egna väg och också blir hyllade för en egen stil så är det ändå en oerhörd ickevariering på den så kallade ”modemaffian”. Många ser ut att vara stöpta i exakt samma form.

”Opium för folket” sa ofta min gamle samhällslärare Sven Athley ( som för övrigt är en man med egen stil och signaturplagg i form av lite tweedaktig kavaj) och även om det var politik som kanske diskuterades då så är det ett uttryck som kanske allra bäst stämmer in på modevärlden och som märks så markant just inom modebloggsfären.

Under sommaren kunde jag och min sambo observera en invasion av tjejer , ja en del killar med, som gick runt med linnen och tshirts med ett tryck som sa OBEY. Var och varannan kotte i Stockholm gick runt med det och det blev verkligen så talande just för ovan nämnda uttryck och det faktum att många just är slavar under vad som är ”rätt och fel”. För mig handlar dock mode, kläde och stil om det motsatta – det handlar för mig om individualism och gå sin egna väg. Så kära läsare. Lyd inte. Var medveten.