run with me baby, lets take a chance

2020-04-17 | 19:32:08 | Egocentrerat&Vardagligt

 

Jag har precis läst ut Brett Andersons första bok - Coal Black Mornings och nu börjat med hans andra; Afternoons with the Blinds drawn. Den första var vackert skriven och i stil med Patti Smiths ”Just Kids”.. dessa vackert skrivna människoöden.. minnen, anekdoter.. vanliga liv och människor.. men ändå inte .

Suede var tillsammans med Oasis en så stor del av mina tonår  - kin högstadietid och min gymnasietid och de var de  första band jag liksom hittade och började gilla ”själv”. Inte för att mina föräldrar gillade dom , inte för att storebrorsan spelade dom och jag ville försöka vara cool och gilla samma som han gjorde i hopp om en vänskap,  utan Jag. Det var MINA band. Och de två vänner jag kom att dela denna Suedepassion med för över 20 år sedan är fortfarande mina närmsta. Den ena - Karin träffar jag så ofta jag bara kan då hon är en av få människor jag litar blint på och kan umgås med dygnet runt utan att vilja vara ensam ens stund... och den andra- Martina , ja vi ses nästan bara nu för tiden just vid Suedespelningar ( tack som fasen för att de återförenades efter några års paus)  men då tar vi bara vid där vi slutade sist och det är en gemensam trygghet och kärlek i den vänskapen, band som aldrig bryts.

Med dessa två vänner har jag så mycket Suedehistoria och äventyr ..  Från den allra första spelningen blott 15 år gammal på Hultsfredsfestivalen och sedan ända uppe i Östersund och Storsjöyran. Det har blivit  fanclubspelningar, en vinst i en Aftonbladettävling ”träffa suede”... vi har efterfestat med bandet på café opera ,  varit på signeringar,  gjort maniska spaningar och jag minns med värme hur man satt i internets begynnelse med uppringt modem och sparade ner bilder och artiklar på diskett...  och hiur vi ivrigt väntade på singelsläpp och tillhörande musikvideopremiärer på MTV redo med vhskassetten och trycka på rec play ... och så denna fantastiska låtskatt . Alla konserter. Minnena.

Och idag när jag satte på plattan Sci-Fi Lullabies ,som släpptes ungefär samtidigt som prinsessan Diana omkom så tragiskt i en bilolycka 1997, som bara består av så kallade b-sides så märkte jag med sådan värme och kärlek hur varenda låttext liksom sitter inne i benmärgen.
Så är det något jag verkligen hoppas blir av i år trots läget i världen så är det Coming up-spelningen i höst. En konsert helt dedikerad till suedes tredje studioalbum från 1996 och den första konsert som jag förhoppningsvios kommer uppleva med båda dessa två vänner.

Kommentera 0 st