Jag vet inte exakt vad det är som doftar, jag vet bara att det är den absoluta sommardoften. Kanske är det en perfekt blandning av soluppvärmd asfalt , lite schersminbuske , kanske lind och gräs. Men jag vet inte. Jag vet bara att doften är å totalt ljuvlig och när den fyller mina näsborrar så där nån gång efter att midsommar har firats så blir känslorna övermäktiga. Bröstet fylls till bredden av en sprängfylld kärlek men också av en melankoli. Tomas Ledin har verkligen satt en av livets sanningar på pränt och sång när han författade ”Sommaren är kort”.

 Varje år går mitt hjärta sönder och det är inte på grund av att jag går in i nya stormiga kärleksrelationer utan för att varje år tar min älskade Sommaren slut. Mitt hjärta börjar att läka någon gång där i mars eller april när man återigen börjar förnimma och hoppas och se att vintern är över och sommarmånaderna ligger framför en. När första maj kommer är mitt hjärta helt läkt och det bultar och det bankar och slår kullerbyttor i takt med att världen blir grönare , dagarna längre och ljusare och de vintertrötta fuskpälskarna och kängorna kan ställas undan och fram kommer jeansjackan och sandaletterna. De där första ljuva varma majmorgonarna. Ojojoj.

Så kommer juni och den magiska syréndoften övergår till schersminen och kvarteren fylls om kvällarna av grillarom. Det tappra försöket att få rent köksfönstren efter höststormar och snöoväder och avgaser är förgäves när de täcks av flugskit och flugorna surrar ikapp med fläkten i sovrummet . Midsommar kommer och midsommar går och i trädgården är det doft av kaprifol och nånstans här börjar hjärtat mitt så smått att krackelera igen. För hur kan det vara i slutet av juni allra redan?

Med lika delar lycka och vemod sitter jag den sista tisdagen i juni under altantaket med ett glas rödvin och läser ut en fantastisk bok medan ett försynt sommarregna spelar mot plåttaket och årets storspindel gör sin kvällentré i hörnet mellan några brädor och inspekterar dagens fångst. så hör jag premiären av Allsång på Skansen dra igång på tv:n och när det sjungs om Mälarens kärlek till havet , en blandning av sött och salt brister det i mig. Om jag kunde stanna tiden hade jag stannat den i detta nu och försatt den i ett evigt vackert juni med en temperatur på 24 grader och lummig grönska. För mer fylld av liv än så här blir inte naturen och ej heller jag.