Jag har varit på bio två dagar i rad nu , jag och Karin. Igår såg vi The Greatest Showman, så jättebra film med fantastiska musiknummer och koregrafi. Se den!

 

Och idag gick vi på den väldigt efterlängtade TED. Både jag och Karin har varit älskare av Ted Gärdestad i flera decennium och det var Karin som den där junidagen sommaren 1997 faktiskt berättade den tragiska nyheten för mig att Ted var död...sommaren innan vi skulle börja gymnasiet.

Min mamma har också alltid varit ett stort Ted-fan så jag har alltid lyssnat på på honom, men det var väl där efter hans död som jag verkligen bev frälst...det blev en kärlek och jag längtade hem efter skolan minns jag bara för att få lyssna på hans plattor.

 

Ted var ju en framgångssaga med många mörka baksidor, vilket öde. 

Den här filmen gestalatr och skildrar Ted på ett helt fantastiskt vis. Så himla vacker film som berör. Den fångar verkligen både ljuset och mörkret och på ett så värdigt, fint, trovärdigt och respektfullt sätt.

Och lika mycket som den är ett porträtt över Ted så är det också en skildring av psykisk ohälsa.

 

Jag hoppas att så många som möjligt kommer se den vare sig de gillar Ted Gärdestad eller ej.

Adam Pålsson, Happy Jankell, Hanna Ahlström och Peter Viitanen gör alla så himla bra skådespelarinsatser och Hannes Holm har gjort en underbar film.