Chasing cars

2015-05-14 | 22:30:12 | Film/TV/Kändisar

OBS! Om ni inte sett senaste veckornas Greys Anatomy så innehåller inlägget spoilers.

Jag började min Kristi Himmelfärdstorsdag med att bege mig ut i solsken och blåst för en 5,5km löprunda. Njöt därefter av gofrukost på altanen i form av kaffe och minibaguetter gräddade i ugnen.. Ost skinka Philadelphia och aprikosmarmelad. 

Medan somliga nu har långhelg så åkte jag och jobbade ett pass.

Sambon min är iväg på annat ikväll så jag har avnjutit ett glas rött och en ugnspizza samt börjat kolla om på Greys Anatomy från allra första början.. Första säsongerna av denna serie är ju helt fantastiska .. Känslorna, storyn, tempot, soundtracket. 

Jag såg säsong 1-5 slaviskt.. Sen dess har det varit sisådär med tittandet om jag ska vara ärlig .

Dessutom kände jag för lite härlig McDreamynostalgi nu när han dött och blivit utskriven ur serien .. Efter 11 säsonger. 

Jag har varit ett Patrick Dempsey-fan sedan barndomen och första gången jag såg Can't buy me love. 

Det har varit totalt ramaskri i sociala medier när McDreamy dog och det har dessutom varit sån ilska över det 2timmarsavsnittet som sändes efter hans död.. Att det var en skymf .. Inte sorgligt nog inte känslosamt nog inte nog med tårar..

Jag tillhör dom som tycker att avsnittet var ett av de bästa på mycket länge. 

För grejen är ju den att tårar är ju inte det enda tecknet på sorg.. Inget absolut bevis. Sorg är så mycket mer.. Det är tomhet, ilska, oförstånd, frågor, än mer tomhet.. Och kanske mest om just hitta sätt att överleva och gå vidare. Hitta det sätt som funkar för dig. Och det tyckte jag att avsnittet på många sätt visade och respekterade . Fint stillsamt berättat och visat. 

Men #ripmcdreamy 

Kommentera 2 st

Så gott :)

URL: http://annster.se

Hej Anna!
Det märks att du och löpningen har funnit varandra, att du njuter av att löpträna. Visserligen kanske det inte är något som man skulle ta upp i sin blogg om det skulle inträffa, men det känns som om du inte har den där hetsen eller ångesten över att du inte tränat på länge eller att du måste ut och träna... Kan du känna så ibland?

Jag har den senaste tiden börjat inse att jag inte längre har den där kärleken till träningen när jag känner att jag njuter av den, den känns mer som ett måste eller som en ångest som ligger och gror långt bak i huvudet hela tiden. Jag har alltid gillat att träna, men jag har börjat inse att den senaste tiden har jag övertalat mig själv att jag gör det.
Har du något tips på hur jag kan återfå min kärlek till träning?