Midsommarhelgen den förflöt förbi med en lagom blandning av god mat, god dryck, skratt, kärlek, mys och umgänge med några av de bästa och närmsta samt några stycken löprundor.
I midsommarpresent med Posten kom en uppsättning snygga löparkläder från min fina moster. Blev så glad och tacksam. Linnet är ju bara så fint och det har redan fått vara med på två löprundor.
Förra veckan hade jag semester och blandade de dagar vädret tillät solning och lathet med några härligt svettiga springturer.
Och även denna vecka när jag på två dagar varit på jobbet 19 timmar har det sprungits två rundor.
Just nu satsar jag på att få in några fler löppass i veckan som är kortare men lite snabbare än vanligt , istället för några få längre.
För omväxlings skull. Jag vet att jag kan springa en mil om jag vill. Nu vill jag springa kortare och snabbare
Igår morse så var det ljuvliga 23 grader varmt när jag begav mig ut vid 8tiden ...och det finns inget härligare nästan än just de här så fantastiska sommarmorgonarna när solen står högt redan jättetidigt och det är varmt och böja sin dag med att just möta grönska, natur, blå himmel, sol..känna svetten rinna, lyssna på bästa musiken och bara flyga fram över asfalt, grusväg och gräs.
Det är inte så mycket prestige i det här med springandet för mig..som jag skrivit förr. Jag är inte intresserad av att springa lopp. Jag är inte intresserad av att dela med mig av exakta tider på vilken distans etc. Det här med löpningen är bara min grej, min bubbla, min tid.
Jag känner itne heller att jag tävlar mot/med mig själv.
Däremot kämpar jag FÖR mig.
Ikväll var det lite extra viktigt att komma ut på en runda, trots att jag sprang igår och trots att jag jobbat och redan vart igång en hel del på jobbet..
För det var ju det här med min lungemboli..
Ikväll är/var det premiär för Allsång på Skansen.
Mysigt, idylliskt och trevligt på alla sätt och vis.
Jag minns att jag såg säsongavslutningen förra året..den där kvällen den 12:e augusti
Till en början satt jag här i soffan där jag sitter nu och njöt av programmet men kände ett styng av sorg..att det liksom var lite sommarslut och hösten skulle ta vid..
Och den där känslan..den växte sig bara starkare och starkare tills jag satt här med en så ofantligt stor ångestklump i hela mig. Jag kände faktiskt någon konstig dödskänsla.
Sen hostade jag blod. Bara så där.
Blev rädd. Chockad.
Gick och la mig..sov.
Gick upp.
Kände mig märklig.
Gick till jobbet.
Mådde konstigt.
Tills det inte gick längre.
Akuten..väntan..röntgen..smärtor..än mer smärta.
En ickediagnos.
Hemfärd.
Sova hemma.
Än mer smärta.
Panik.
Sen ringde sjukhuset. De hade kollat plåtarna igen. Proppar i båda lungorna.
Sen väntade de värsta dygnen i mitt liv.
Ett halvår med blodförtunnande.
Jag är frisk nu.
Även om de psykiska ärren är något jag jobbar med nästan varje dag. Jag gråter fortfarande mycket.
Jag kommer liksom aldrig veta om jag kommer få proppar igen. Jag vill inte. Jag vill inte.
Men springandet är ett sätt för mig att känna att jag ÄR frisk.
Att jag orkar.
Och kväll hjälpte löpturen mig att få känna mig frisk , att bekräfta det för mig själv, medan Ptera Marklund står vacker och grann och sjunger där i tv:n i detta nu.
Jag vann över de där propparna.
Dom tävlade jag mot.
Men jag kämpar för mig. För min skull.
URL:
2015-06-23 - 21:54:36