Lucky star

2015-08-11 | 21:56:17 | Egocentrerat&Vardagligt

Ikväll är det ett år sen jag satt i soffan och halvkollade Allsång på Skansen.. Och kände mig märklig. Nedstämd. Ångestfylld.

Nåt var fel.

Stängde av tv:n när programmet var slut , gick in på toa, hostade till och ut kom blod.

Blev ställd. 

Borstade tänderna, skrev mail till mamma om vad som hänt , gick och la mig. Orolig.

Gick upp kl 06 för att gå och jobba. Hade ont på två ställen i ryggen men tänkte det var "triggarpunkter" .

På jobbet kände jag mig konstig. Inte helt närvarande . Febrig. Mosig. Blodsmak i munnen .

Men jobbade på tills det inte gick mer. Tills det kändes som hela höger sida av rygg gick sönder.

Ringde i panik till Stefan som kom och hämtade mig. 

Ringde mamma , ringde 1177.  Ring ambulans sa de.

Jag ringde men bara för att säga att jag minsann skulle åka bil till akuten.

Vilket vi gjorde med stopp på media markt för att köpa ny laddarsladd till mig.. Ja hjärnan funkar inte alltid riktigt när det är panik i kroppen 

12 timmars väntan på akuten med smärtor. Blodprover som visade på blodproppar. Röntgen där jag trodde att jag skulle gå av på mitten av smärta.

Men vågade inte ens be om en alvedon. Jag hade så jäkla ont men vågade inget säga. Jag ville inte läggas in.

Och nej första röntgenbilderna visade inget så blev hemskickad med värktablett och en diffus diagnos av lungsäcksinflammation.. Men fick sova i egna sängen .

Smärtvåg framåt morgonen som mamma fick trösta mig igenom via telefon.

Vid lunch ringde sjukhuset och sa att de visst såg proppar i lungan så jag var tvungen att komma tillbaka . "Packa väska" sa de.

Det var fullt med proppar i båda lungorna visade det sig. Lungemboli.

Små små och många men storlek har inget med smärta att göra.

Jag hade ont. Väldigt ont.

Det blev tre nätter på MAVA varav den andra var så otroligt hemsk. Smärtan. Dödsångest . Otäck snedtändning på morfin. Urinvägsinfektion mitt i alltihop. 

Jag har aldrig känt mig så liten och så ensam som de där nätterna. Så rädd.

Desperata gråtande sms och samtal till mamma och Stefan.

Men när  jag verkligen trodde det var kört, när jag tänkte "nu dör jag" då minns jag också att jag tänkte " ska man ens höra av sig till nån då och säga hej då.. Hur?".. 

Varför frågade jag mig då.. Och gör det än.

Jag hatar de där propparna.

Jag avskyr att jag nu är medveten att man kan få det. Att jag kan få det igen. 

Jag kanske aldrig får några igen.. Men det är möjligt.

Jag är frisk nu. Men det är fortfarande ett psykiskt trauma på många sätt och var gång det är tungt i bröstet , jag känner mig trött eller det gör ont i ryggen så tror jag det är proppar .

Fan ta er jävla proppar ! skriker min hjärna ibland. 

Men samtidigt.. Så här ett år senare..

Jag lever. 

Och det är jag väldigt glad för. 

Kommentera 9 st

Skönt att allt gick bra tillslut <3

URL: http://annster.se

❤

Skönt att det gick att bota. Jag kan förstå skräcken. Hoppas det inte blir påbakning från det. :-)

URL: http://isdraken.blogg.se

många kramar till fina dig Anna <3

URL: http://pastellkaramell.blogg.se/

Du kämpe! Jag förstår att det sitter känslomässiga ärr efter det där. Minns när jag läste om det för ett år sedan, så dramatiskt och otäckt. Viktigt att du fortsätter prata om och bearbeta det. Heja dig!

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. För tio år sen var jag 20 år, hade precis flyttat till en gemensam lägenhet med min kille, börjat plugga, hittat rätt i träningen. Jag var lycklig. Då insjuknade jag i blodproppar i magen. Eftersom propparna satt på ett så ovanligt ställe hade läkarna svårt att diagnostisera det och när de väl fann dem insåg jag att det hade gått riktigt illa om jag väntat några dagar till med att åka in till sjukhuset eftersom de då förmodligen hade tagit sig mot hjärtat. Jag var så rädd, hade sån dödsångest och jag var så arg. Varför skulle detta hända mig? Och jag trodde verkligen att jag låg på min dödsbädd. En veckas senare fick jag iaf åka hem med domen om att äta blodförtunnande waran hela livet ut. Mitt liv var förstört. Jag fick in i en djup depression och fick flera ångestattacker i veckan. Min mamma tvingade iväg mig till en psykiater. Och tack och lov gick jag till henne för hon räddade mitt psykiska jag. Snabbt insåg hon att jag led av posttraumatiskt strrssyndrom och depression. I ett år gick jag hos henne tvåfärgad gånger i veckan, åt antidepp och tog lugnande när jag fick en ångestattack. Efter första året kände jag mig bättre och gixk hos henne en gång i veckan och fortsatte med medicinerna. I tre års tid fick jag hos henne och när jag var "tvungen" att sluta för att jag skulle flytta utomlands kände jag mig klar. Hon räddade verkligen mig. Än idag kan jag få ångestattacker och mitt psyke är inte så stabilt. Jag äter fortfarande antidepp men jag är inte längre rädd för att somna varje kväll eller svimmar av rädsla för att jag hsr ont någonstans. Idag ser jag der som hände som en styrka. What doesn't kill you... Jag ser på livet på ett helt annat sätt. Inget är självklart. Jag tar inget för givet. Jag är tacksam. Jag kan leva i nuet. Idag, tio år senare, är jag till och med tacksam för det som hände. För der har format mig till den person jag är idag.

Jag känner inte dig men vill säga att jag förstår vad du går igenom. När jag själv mådde som sämst hade jag önskat att någon sagt till mig "jag vet hur det känns! Jag hsr också gått igenom det. Och der blir bra!". Försökte hitta andra unga personer som fått blodpropp men hittade då ingen. Det sades att der bara är gamlingar och överviktiga rökare som drabbas av blodpropp. Så fel de hade.

Läser att det redan gått ett år sedan det som hänt dig. Så du kanske inte behöver detta tips men till andra i samma situation vill jag skriva: ge dig själv den mest värdefulla presenten och gå och prata med någon. Se till att du får gå hos någon du litar på. Klickar det inte med första, byt. Byt, byt, byt tills det känns rätt. Om du vill, tacka ja till mediciner. Mediciner i kombination med terapi kan göra under. Men gå runt och ha ångest, dödsångest, vara rädd och deprimerad, så behöver man inte ha det. Länge leve terapi vill jag säga :)

Stor kram till dig.

URL: http://Www.sarahrundt.com

ber om ursäkt för alla stavfel... auto correct och en hungrig bebis gjorde sitt, hehe.

URL: http://www.sarahrundt.com

Kram 💕

URL: http://sarahlinnealarsson.blogg.se/

Kram ❤️

URL: http://simplewomen.blogg.se