lungemboli - en personlig berättelse

2014-08-18 | 10:55:08 | Egocentrerat&Vardagligt

Om man googlar och wikipediar lungemboli, vilket man ju naturligtvis gör när man sitter och väntar på olika röntgen och blodprovstagningar när läkaren säger att de vill utesluta just lungemboli.., ja då står det nästan uteslutande på alla dessa sidor att lungemboli är ett livshotande tillstånd.

Man kan dö.

Man dör.

 

Nu har jag fått lära mig att detta är en väldigt missvisande beskrivning.

Jo, en del är livshotande. Folk dör av lungemboli - bodproppar i lungorna. Men det finns många olika sorters lungemboli.

 

Mina proppar satt i ytterkanten av lungorna. Mina proppar var ett "avfallsproblem" inte relaterat till hjärtat eller de stora kärlen.

Mina var inte livshotande även om jag faktiskt trodde att jag skulle dö.

 

Likaså har inte storleken på propparna någon som helst relation till den smärta man kan uppleva.

 

Mina proppar var flera, men väldigt små.

Men jag hade fruktansvärt ont.

 

Jag hade konstant smärta i 4 dygn , från onsdag lunch till lördag lunch.

Varav från cirka klockan 23 på fredagskvällen till cirka 07 på lördagsmorgonen var de absolut värsta.

Jag kan inte skriva att smärtan var outhärdig, för på nåt sätt, sitter jag ju nu här och jag uthärdade den.

Men det var fruktansvärt.

Fruktansvärt smärtsamt.

Som att någon om och om igen krossade mina revben samtidigt som de kramade om alla inre organ med den allra hårdaste knytnäve slog mig om och om igen.  Hela högersidan av rygg och bröst krampade och varje inandning var en plåga.

Jag fick starka tabletter, en del med morfin i och jag fick snedreaktion på dessa då jag i denna plågsamma smärta dessutom till slut pratade med människor som absolut inte var i rummet och såg sköterskor utan huvuden.

 

Jag sitter här nu, åter hemma igen och är relativt smärtfri. Men den här upplevelsen. Att få diagnos blodproppar i lungorna men framförallt denna natt av smärta och rädsla och dödsångest.

Det har ärrat mig.

Jag känner redan nu att jag knappt vågar tro på att jag kommer känna mig frisk.

Jag var rädd för att ens åka hem.

Rädd för att behöva vara ensam hemma idag medan Stefan är på jobbet.

Det har blivit till något av ett psykiskt trauma alltihop nu.

Jag vågar knappt harkla mig för att jag är rädd att det åter ska bli blodigt i halsen.

 

Och det här är nåt google eller wikipedia antagligen aldrig kommer informera om.

 

Även om du inte har en livshotande variant så tänk aldrig att du inte mår väldigt väldigt dåligt för det.

Även om läkare och infotexter beskriver smärtan som medel och väldigt kliniskt bara säger att du har ont...låt ingen förringa att du kanske kommer ha helvetiska smärtor.

 

Nu väntar ett halvår för mig på blodförtunnande medicin som kommer göra mig mer blödningsbenägen.

Jag måste ha extra koll på hur jag mår, om jag börjar blöda, akta mig för att smällar. I övrigt försöka leva som vanligt.

Jag ska göra mitt bästa fö att ta mig igenom den här konstiga fängelsekänslan av panik, rädsla och oro jag nu känner.

Och jag har en helt fantastisk familj och några vänner kring mig som jag vet kommer hjälpa mig.

 

 

 

 

Kommentera 12 st

Stackars fina du❤️ den där panikkänslan och dödsångesten kan jag relatera till, vidrigt!
Skönt att du har ett närverk omkring dig det behöver du nu.
Sköt om dig finaste och säg till om jag kan göra något❤️

URL: http://ingelamolly.se

Usch din stackare. Har gått in flera ggr per dag för att se om du uppdaterat. Vila dig nu och krya på dig! Kram

Usch din stackare. Har gått in flera ggr per dag för att se om du uppdaterat. Vila dig nu och krya på dig! Kram

Och så har du bloggläsare som tänker på dig och hoppas att du får må bra!

Hör av dig om det finns nåt jag kan göra!
Kram Mia

Vila dig nu fina du ❤❤❤

Hej Anna! Jag vet precis vad du menar med den där psykiska biten... Har haft problem (allehanda fysiska, ej lungorma) flera år och just när jag tror att det blir bättre så kommer ofta något nytt, även om det inte är livshotande så kan det ju vara traumatiskt och den känslan kan sprida sig.. Fick precis rådet om ACT och boken Lyckofällan, så har beställt den och ska ev försöka hitta en bra terapeut också... Lycka till och en stor kram!

<3 <3 <3

Hänger upp mig lite på sista stycket. Tycker det är helt idiotiskt att läkare ger sig på och ska klassa smärtan. Smärta är en högst individuell upplevelse och ingen annan kan säga hur den känns, att det "bara" är si och så. Så urbota korkat av de människorna. Som vårdpersonal måste man lyssna på patienten!
I alla fall så är jag glad att du är hemma och jag hoppas att du mår bättre snart både fysiskt och psykiskt. Kram

URL: http://hannafialotta.blogg.se/

Jag finner inga ord. Har du inte varit igenom tillräckligt nu. Jag hoppas verkligen att du känner dig bättre snart. Verkligen. När jag läste att du hade proppar i lungorna kunde jag inte sluta tänka på det, du vet den där dödsångesten som uppkommer när någon som är född samma år som en själv blir sjuk. För man vill ju inte dö. Vissa är rädda för att bli gamla men jag VILL bli gammal och jag förmodar att du också vill det, att det är och var därför du är och blev så rädd. Jag hoppas verkligen för allt i världen att du får den bästa vården, att du slipper de starkaste blodförtunnande medel och att du slipper känna rädsla och oro. Slänger en stor styrkekram till underbara dig. Fortsätt vara du och kämpa på! Puss

URL: http://anliso.blogg.se

Usch vad otäckt! Skönt att du har stöd från familj och vänner i en så jobbig tid <3

URL: http://mejline.blogspot.com

Läste först nu vad som hänt... Hemskt och är ledsen att blev så för dig men skönt att du mår bättre, iallafall fysiskt. Hoppas du får hjälp och stöd att komma vidare, för det måste verkligen vara ett trauma.
Kram!