En sensommarfredag i Stockholm
2024-08-20 | 21:08:31 | Egocentrerat&Vardagligt,
Idag är det tisdag (aka lillfredag) men här kommer ett gäng bilder från min fredag som spenderades i ett soligt och härligt sensommarStockholm.
Jag mötte upp älskade Stephanie för en AW. Det var säkert 14 år sedan vi sågs- vi lärde känna varandra under bloggarnas storhetstid och hållit kontakten sen dess vilket jag är så tacksam för 🩷
Jag njöt av värmen och storstadspulsen och lät klackarna klappra över asfalt och kullersten, över övergångsställen och förbi vägarbeten. Jag tänkte att det där gör jag gärna om och kände lycka, kärlek och meningen med livet.
Tog en pasta och ett glas vin i Gamla stan innan jag gick till hotellet som var mysigt, litet och murrigt men med en fantastisk liten takterrass där jag satt och skrev flera kapitel på mitt nya bokmanus medan solen gick ner och färgade himlen och taken guldiga.
Därefter åt jag lösgodis och såg på Emily in Paris innan det var dags att sova i den kanske lite väl smala men ack så fluffiga sängen för att få en natts sömn inför vad som väntade på lördagen....
Kommentera 0 st
Hemma
2024-08-14 | 18:41:40 | Egocentrerat&Vardagligt,
Hemma 🩷
Som jag älskar hemma.
Min plats,
mitt hem,
min borg,
mitt paradis på jorden.
Där tryggheten finns.
Lummigheten, härligheten och det ljuvliga.
Där drömmar skapas,
Där drömmar slår in.
Bland vildvin och humle,
Under stjärnor och norrsken.
Hemma är där hjärtat finns,
Mitt hjärta är hemma.
Som jag älskar hemma.
Min plats,
mitt hem,
min borg,
mitt paradis på jorden.
Där tryggheten finns.
Lummigheten, härligheten och det ljuvliga.
Där drömmar skapas,
Där drömmar slår in.
Bland vildvin och humle,
Under stjärnor och norrsken.
Hemma är där hjärtat finns,
Mitt hjärta är hemma.
Kommentera 0 st
Hej fina livet 10 år
2024-08-12 | 21:30:59 | Egocentrerat&Vardagligt,
Vet ni, idag är det tio år sedan jag fick blodproppar i båda lungorna och trodde att jag skulle dö. Nästan önskade det när smärtorna var som allra värst.
Nu är jag inte den som tycker det är något viktigt att uppmärksamma så sett eller hänga fast vid minnena av hur jävla jobbigt och ont det gjorde. Och även om det förde med sig en hel del psykiska besvär och gjorde att endometriosen blossade upp i full kraft tycker jag att det ändå så här tio år senare stanna upp och bara vara lite extra tacksam över i livet i sig. Över allt det som blivit så fint och bra sedan dess.
Var det något som det där lärde mig var det verkligen att uppskatta det ”lilla” och de små ögonblicken. Att få må bra är värt allt och att det fina här i livet oftast ligger i det vardagliga, det trygga och enkla.
Ett hem.
En kram i förbifarten i hallen.
En katt som spinner.
En kopp kaffe på altantrappen i solskenet.
Nu är jag inte den som tycker det är något viktigt att uppmärksamma så sett eller hänga fast vid minnena av hur jävla jobbigt och ont det gjorde. Och även om det förde med sig en hel del psykiska besvär och gjorde att endometriosen blossade upp i full kraft tycker jag att det ändå så här tio år senare stanna upp och bara vara lite extra tacksam över i livet i sig. Över allt det som blivit så fint och bra sedan dess.
Var det något som det där lärde mig var det verkligen att uppskatta det ”lilla” och de små ögonblicken. Att få må bra är värt allt och att det fina här i livet oftast ligger i det vardagliga, det trygga och enkla.
Ett hem.
En kram i förbifarten i hallen.
En katt som spinner.
En kopp kaffe på altantrappen i solskenet.
En promenad med mamma.
En bra bok.
En konsert med Winnerbäck.
En väldigt god pizza.
En varm sommarkväll.
Kommentera 0 st
Hjärtat bultar
2024-07-17 | 16:48:00 | Egocentrerat&Vardagligt, Text//Författarskap/Dikt/Prosa, karriären och drömmen om en,
Ojoj, nu växer sig nervositeten allt större.
Nu har min kommande bok ”Skobutiken Hjärtats Klackar” börjat att skickas ut och hamna hos förhandsläsare, bookstagrammers och recensenter och kan alltså nu bli läst och bedömd.
Hittills är det ju bara förlaget, min redaktör samt inläsaren av ljudboksversionen som läst den.
Vanligtvis brukar min mamma få läsa mina bokmanus medan jag skriver dem för att komma med feedback och korr på mina värsta felskrivningar, men just den här boken har hon inte läst. Förrän nu.
Så när jag fick ett sms som löd: ”Jag är igång och läser gumman, och tro mig- du behöver inte vara orolig” ja då var det nära att den här författaren och dottern började att lipa.
För även om hon är min mamma och av bara det skälet kanske skulle vara väldigt partisk är hon ändå kräsen med vad hon läser och den här boken är inte "hennes genre". Dessutom är hon ärlig.
Så det där sms:et betydde väldigt mycket.
Men jo- orolig och nervös som tusan är jag ändå. Såklart. Konstigt vore kanske annat.
Boken släpps i alla format på streamingstjänster, nätbokhandar och de bibliotek och fysiska bokhandlar som valt att ta in boken den 5 augusti.
Kommentera 1 st
Mamma, mammor, moderskap och icke-mamma
2024-05-26 | 20:35:00 | Egocentrerat&Vardagligt,
Mors dag idag. Och jag har två fantastiska mammor i mitt liv i form av både svärmor och min egen mamma.
Just min egen mamma anser jag vara min bästa vän och hon har alltid funnits där och är den finaste tryggaste punkten i livet.
Jag har inga barn själv och aldrig heller velat ha det. Inte ens funderat på det.
Men just det där med mammor och mödraskap har på något sätt blivit ett tema i mina böcker.
Kanske att jag så ofta tyckt att mammor får oförtjänt mycket skit i böcker. Ofta har en huvudkaraktär en väldigt dålig relation med sin mamma i så många böcker.
Jag har velat skriva annorlunda om det. I mina böcker är det mamman som är limmet i familjen. Det är mammor och döttrar som har varandra i vått och torrt. Starka kvinnor som har varandra. Hur frispråkig och enveten Barbro än är så har hon varit en bra mamma åt Ingela och en fin mormor till Barbie.
Och i "Fanny & Alejandro" ville jag även lyfta den otacksamma roll kvinnor och framförallt mammor axlar och förväntas ta i juletid och vad som händer när hon inte längre har lust med det.
Även i min kommande bokserie ”Skobutiken Hjärtats klackar” handlar det mycket om just vad en mamma gör att gå vidare. Överleva. Och smärtan när relationerna med döttrar brister.
Så, jag är tacksam för de fina mammorna i mitt liv som gjort att jag kunnat skriva om moderskap utan att vara mamma själv...
Just min egen mamma anser jag vara min bästa vän och hon har alltid funnits där och är den finaste tryggaste punkten i livet.
Jag har inga barn själv och aldrig heller velat ha det. Inte ens funderat på det.
Men just det där med mammor och mödraskap har på något sätt blivit ett tema i mina böcker.
Kanske att jag så ofta tyckt att mammor får oförtjänt mycket skit i böcker. Ofta har en huvudkaraktär en väldigt dålig relation med sin mamma i så många böcker.
Jag har velat skriva annorlunda om det. I mina böcker är det mamman som är limmet i familjen. Det är mammor och döttrar som har varandra i vått och torrt. Starka kvinnor som har varandra. Hur frispråkig och enveten Barbro än är så har hon varit en bra mamma åt Ingela och en fin mormor till Barbie.
Och i "Fanny & Alejandro" ville jag även lyfta den otacksamma roll kvinnor och framförallt mammor axlar och förväntas ta i juletid och vad som händer när hon inte längre har lust med det.
Även i min kommande bokserie ”Skobutiken Hjärtats klackar” handlar det mycket om just vad en mamma gör att gå vidare. Överleva. Och smärtan när relationerna med döttrar brister.
Så, jag är tacksam för de fina mammorna i mitt liv som gjort att jag kunnat skriva om moderskap utan att vara mamma själv...
...men jag låtsas att morgontvätten jag fick av ena katten i morse var hans tecken på att visa lite extra uppskattning till sin kattmaten/crazy cat lady idag
Kommentera 0 st
en helg fylld med liv
2024-05-19 | 19:46:00 | Egocentrerat&Vardagligt,
Tack helgen för livet, tack livet för helgen.
Det har absolut inte hänt något speciellt. Ingen resa, ingen fest, ingen lottovinst eller något drömmigt erbjudande.
Ändå har helgen varit just en sådan där helg, några få dagar som läggs i minnesbanken. Dagar som bara var.
Sommarvärmen och den berusande doften av syren.
En pool som skrubbades och tömdes och gjordes ren på höstens, vinterns och vårens regn, snö, slask och löv.
En pool som sedan fylldes med förhoppning om många svalkande dopp framöver.
En spontan tanke om att ”jag svänger ihop nån slags pizza på tortillabröd” som blev till en lyxig uteserveringskänsla på altanen.
Sitta ute med kärleken i ens liv och samtala om allt, dricka öl och lyssna på musik. Spela spel. Det spelar roll.
Grillmiddag.
Se ena katten försöka fånga blomblad och insekter bland grässtråna.
Och bara den rena glädjen att den andra katten fortfarande är med oss och får njuta av sommar precis som vi när det såg så oerhört mört ut för några veckor sedan.
Så, jag behöver inte resor, extravagans och påkostade happenings.
Det bästa livet sker här hemma i det enkla.
Det har absolut inte hänt något speciellt. Ingen resa, ingen fest, ingen lottovinst eller något drömmigt erbjudande.
Ändå har helgen varit just en sådan där helg, några få dagar som läggs i minnesbanken. Dagar som bara var.
Sommarvärmen och den berusande doften av syren.
En pool som skrubbades och tömdes och gjordes ren på höstens, vinterns och vårens regn, snö, slask och löv.
En pool som sedan fylldes med förhoppning om många svalkande dopp framöver.
En spontan tanke om att ”jag svänger ihop nån slags pizza på tortillabröd” som blev till en lyxig uteserveringskänsla på altanen.
Sitta ute med kärleken i ens liv och samtala om allt, dricka öl och lyssna på musik. Spela spel. Det spelar roll.
Grillmiddag.
Se ena katten försöka fånga blomblad och insekter bland grässtråna.
Och bara den rena glädjen att den andra katten fortfarande är med oss och får njuta av sommar precis som vi när det såg så oerhört mört ut för några veckor sedan.
Så, jag behöver inte resor, extravagans och påkostade happenings.
Det bästa livet sker här hemma i det enkla.
Kommentera 0 st
röd
2024-05-01 | 22:17:00 | Egocentrerat&Vardagligt,
Första maj och den rödaste dagen av dem alla.
Och jag är röd.
Jag tar gärna politiska diskussioner och jag räds inte för att säga min åsikt.
Men jag har inte behovet av att engagera mig partipolitiskt. Jag vill inte vara ”styrd” att ett partis agenda och program.
Jag försöker engagera och visa ändå. Genom inlägg på sociala medier.
I mina krönikor genom åren.
I min konst.
I mina böcker.
Min största hjärtefråga är jämställdhet. Feminismen.
I det ligger solidaritet och jämlikhet.
Jag tror att kärlek föder kärlek och kärlek föder respekt och acceptans.
Hat föder och göder bara hat.
Jag tror på politik och värderingar som är bäst för största möjliga mängd inte för enskilda individer och små klickar som skapar klyftor och utanförskap.
Därför är jag röd.
Kommentera 0 st
soft...kan bli tufft
2024-04-21 | 12:46:56 | Egocentrerat&Vardagligt, Text//Författarskap/Dikt/Prosa,
Hemmafru, girl boss, fotbollsmorsa, pojkflicka, queen of fucking everything, milf och nu soft girl…
Ja, vi kvinnor placeras i så många fack, tillsätts roller och får etiketter vad vi än gör och väljer. Ja, om det nu ens är ett val eller bara ännu ett tvång.
Det där med den nya ”soft girl” -trenden skapar debatt, särskilt då den kanske buntas ihop med en ”trad wife”-grej.
Jag tror helt och fullt på att varje kvinna måste få välja själva ”vilken sorts kvinna” de vill vara.
Jag tror också helt och fullt på att vi människor – både män och kvinnor, inte har vårt värde i hur mycket vi jobbar eller vad vi jobbar med. Livet måste få bestå av mer än jobb.
Jag tror på sex timmars arbetsdag. Både för effektivitet och för hälsans skull. För livskvalitet.
Som en som valt bort barn kommer jag aldrig ifrågasätta en kvinna som valt barn huruvida hon vill spendera tiden med just barnen. Egentligen tvärtom, för jag tror att så som samhället ser ut idag att fler föräldrar – mammor OCH pappor behöver vara mer närvarande med de barn de väljer att skaffa. Att det kanske inte ska göras superkarriär jämte familjelivet… att uppfostran är skolans uppgift.
Men jag hoppas också att soft girl-grejen innefattar att även män kanske behöver ta till sig de mjuka värdena. Att fler män/pappor steppar upp och tar ansvar för hem och barn så att kvinnor just slipper dubbelarbetande med både karriär och hem. Och jag tror inte heller det är bra att lägga hela försörjningsbördan på männen.
Och kvinnor som blir ekonomiskt beroende av sina män – glöm inte att du oftast har mer trygghet i en anställning än vad det finns garantier att ett förhållande håller.
Och tyvärr, i den SoMe-tid vi lever i tror jag att det precis som med superkarriärer kommer det tävlas i vem som är lyckligaste Soft Girlen eller den mest lyckade hemmafrun. För i slutändan har vi kvinnor blivit så indoktrinerade i att tävla med och mot varandra… och det är aldrig hälsosamt.
Ja, vi kvinnor placeras i så många fack, tillsätts roller och får etiketter vad vi än gör och väljer. Ja, om det nu ens är ett val eller bara ännu ett tvång.
Det där med den nya ”soft girl” -trenden skapar debatt, särskilt då den kanske buntas ihop med en ”trad wife”-grej.
Jag tror helt och fullt på att varje kvinna måste få välja själva ”vilken sorts kvinna” de vill vara.
Jag tror också helt och fullt på att vi människor – både män och kvinnor, inte har vårt värde i hur mycket vi jobbar eller vad vi jobbar med. Livet måste få bestå av mer än jobb.
Jag tror på sex timmars arbetsdag. Både för effektivitet och för hälsans skull. För livskvalitet.
Som en som valt bort barn kommer jag aldrig ifrågasätta en kvinna som valt barn huruvida hon vill spendera tiden med just barnen. Egentligen tvärtom, för jag tror att så som samhället ser ut idag att fler föräldrar – mammor OCH pappor behöver vara mer närvarande med de barn de väljer att skaffa. Att det kanske inte ska göras superkarriär jämte familjelivet… att uppfostran är skolans uppgift.
Men jag hoppas också att soft girl-grejen innefattar att även män kanske behöver ta till sig de mjuka värdena. Att fler män/pappor steppar upp och tar ansvar för hem och barn så att kvinnor just slipper dubbelarbetande med både karriär och hem. Och jag tror inte heller det är bra att lägga hela försörjningsbördan på männen.
Och kvinnor som blir ekonomiskt beroende av sina män – glöm inte att du oftast har mer trygghet i en anställning än vad det finns garantier att ett förhållande håller.
Och tyvärr, i den SoMe-tid vi lever i tror jag att det precis som med superkarriärer kommer det tävlas i vem som är lyckligaste Soft Girlen eller den mest lyckade hemmafrun. För i slutändan har vi kvinnor blivit så indoktrinerade i att tävla med och mot varandra… och det är aldrig hälsosamt.
Kommentera 0 st
svammel om yta och djup
2024-04-17 | 21:40:19 | Egocentrerat&Vardagligt,
Hur jämför du dig, om alls, med andra på nätet?
Det debatteras ju ofta och kritiseras att nätet och sociala medier skapar snedvridna ideal, det är filterbubblor och förskönade vardagar som inte visar sanningen.
Att det inte visar hur dåligt folk mår under ytan.
Att det skapar utseendehets.
Och nog är det så alltid.
Och jag förstår verkligen om väldigt unga påverkas negativt.
Jag tänker också att iaf om en har varit med ett tag lär en sig också tänka kritiskt. En fattar att allt inte är så rosenskimrande som många framställer det.
Att somliga mår dåligt bakom en perfekt frukostbowl eller under ytan av all marmor.
Men att det kanske också är somligas räddning ibland. Att faktiskt kunna fly från det mörka genom att skapa lite ljus.
Jag har väldiga psykiska dippar till och från och visst hade jag kunnat låta det visas i min konst t ex. Men grejen är att när jag mår dåligt vill jag skapa något som gör mig glad och när jag är glad vill jag ju fortsätta vara det när jag ser konstverket.
Som 42åring jämför jag mig sällan utseendemässigt med andra på nätet. Det är liksom ingen idé. Varken att jämföra mig med bra mycket yngre kvinnor eller dom som fixat sig.
Det jag däremot kan jämföra mig ibland är vad gäller det där som kallas framgång. De som iaf verkar mer framgångsrika inom konsten och författandet. Där kan jag absolut fastna i en avundsjuka ibland.
Men samtidigt vet jag ju att även där, går det att påskina och framställa att det går så mycket bättre än vad det egentligen gör.
Mycket handlar i slutändan om fake it til u make it tror jag.
Och jag undrar om vi egentligen skulle bli så mycket lyckligare om vi såg ”olycklig verklighet” på nätet och i flödet.
För när blev nån glad senast av en nyhetssändning?
Oh Well… det var onsdagsbabbel från den här kvinnan. Som på bilden och utanför den har ett endometriosskov med magsmärtor. Men hur skulle jag ha visualiserat det?
För jag tänker att en bild som tas med ett syfte hur ärlig den kanske än är ändå är en planerad bild.
Det debatteras ju ofta och kritiseras att nätet och sociala medier skapar snedvridna ideal, det är filterbubblor och förskönade vardagar som inte visar sanningen.
Att det inte visar hur dåligt folk mår under ytan.
Att det skapar utseendehets.
Och nog är det så alltid.
Och jag förstår verkligen om väldigt unga påverkas negativt.
Jag tänker också att iaf om en har varit med ett tag lär en sig också tänka kritiskt. En fattar att allt inte är så rosenskimrande som många framställer det.
Att somliga mår dåligt bakom en perfekt frukostbowl eller under ytan av all marmor.
Men att det kanske också är somligas räddning ibland. Att faktiskt kunna fly från det mörka genom att skapa lite ljus.
Jag har väldiga psykiska dippar till och från och visst hade jag kunnat låta det visas i min konst t ex. Men grejen är att när jag mår dåligt vill jag skapa något som gör mig glad och när jag är glad vill jag ju fortsätta vara det när jag ser konstverket.
Som 42åring jämför jag mig sällan utseendemässigt med andra på nätet. Det är liksom ingen idé. Varken att jämföra mig med bra mycket yngre kvinnor eller dom som fixat sig.
Det jag däremot kan jämföra mig ibland är vad gäller det där som kallas framgång. De som iaf verkar mer framgångsrika inom konsten och författandet. Där kan jag absolut fastna i en avundsjuka ibland.
Men samtidigt vet jag ju att även där, går det att påskina och framställa att det går så mycket bättre än vad det egentligen gör.
Mycket handlar i slutändan om fake it til u make it tror jag.
Och jag undrar om vi egentligen skulle bli så mycket lyckligare om vi såg ”olycklig verklighet” på nätet och i flödet.
För när blev nån glad senast av en nyhetssändning?
Oh Well… det var onsdagsbabbel från den här kvinnan. Som på bilden och utanför den har ett endometriosskov med magsmärtor. Men hur skulle jag ha visualiserat det?
För jag tänker att en bild som tas med ett syfte hur ärlig den kanske än är ändå är en planerad bild.
Kommentera 0 st
konstnärligt babbel
2024-04-16 | 21:08:30 | Egocentrerat&Vardagligt, Illustration/Teckning/Konst/Design,
”Oj, det var dyrt!”
”Ska du verkligen ha betalt för det där? Du tycker väl att det är kul?”
”Kan du tänka dig gå ner i pris?”
”Det där skulle ju vilket barn som helst kunnat måla!”
”Skulle du kunna skänka den där tavlan- det går till välgörenhet!”
”Oj, konstnär. Då är du ganska rik va?”
Ja, mycket får en höra som konstnär. Väldigt mycket åt fördoms- och nedvärderande hållet. För att inte tala om ifrågasättandet att ens få kalla sig konstnär alls.
Ibland känns det som att mycket åt tiden går åt till att bara försvara sig själv, sin konst, sitt sätt att skapa och rätt att ens få vara.
Att en både kan älska att skapa men också att vilja tjäna pengar på det.
Ett skapat konstverk betyder för många av oss inte automatiskt ett sålt konstverk. Tyvärr.
För många av oss får tiden åt att skapa i hopp om att kanske möjligtvis eventuellt kunna vaska in något senare…någon gång.
För många av oss handlar det också om att sätta ett värde på det vi gör och oss själva i en värld där det kanske inte anses vara värt något alls.
För många av oss är det en ständigt kamp att varken pruta med oss själva eller tillåtas att prutas med.
Och är det någon annan yrkesgrupp som så ofta ombeds att skänka bort sitt arbete och sin tid ”för den goda sakens skull”?
Och varför anses det fult att tjäna pengar på just konst och skapande? Varför ska skaparglädje vara lön nog?
Ja, det var lite tisdagsbabbel från den här konstnären.
”Ska du verkligen ha betalt för det där? Du tycker väl att det är kul?”
”Kan du tänka dig gå ner i pris?”
”Det där skulle ju vilket barn som helst kunnat måla!”
”Skulle du kunna skänka den där tavlan- det går till välgörenhet!”
”Oj, konstnär. Då är du ganska rik va?”
Ja, mycket får en höra som konstnär. Väldigt mycket åt fördoms- och nedvärderande hållet. För att inte tala om ifrågasättandet att ens få kalla sig konstnär alls.
Ibland känns det som att mycket åt tiden går åt till att bara försvara sig själv, sin konst, sitt sätt att skapa och rätt att ens få vara.
Att en både kan älska att skapa men också att vilja tjäna pengar på det.
Ett skapat konstverk betyder för många av oss inte automatiskt ett sålt konstverk. Tyvärr.
För många av oss får tiden åt att skapa i hopp om att kanske möjligtvis eventuellt kunna vaska in något senare…någon gång.
För många av oss handlar det också om att sätta ett värde på det vi gör och oss själva i en värld där det kanske inte anses vara värt något alls.
För många av oss är det en ständigt kamp att varken pruta med oss själva eller tillåtas att prutas med.
Och är det någon annan yrkesgrupp som så ofta ombeds att skänka bort sitt arbete och sin tid ”för den goda sakens skull”?
Och varför anses det fult att tjäna pengar på just konst och skapande? Varför ska skaparglädje vara lön nog?
Ja, det var lite tisdagsbabbel från den här konstnären.
Kommentera 0 st
Livstecken och vårkänslor
2024-04-15 | 20:59:31 | Egocentrerat&Vardagligt,
Hej på er! Jodå, jag lever...det blev bara lite väl tyst här inne igen lite längre än jag hade tänkt.
Senaste veckorna har jag mest legat däckad i först en förkylning som genast avlöstes av en influensa och ett litet endometriosskov på det och jag känner mig trött och mörbultad..och som ni kan se på bilden - något tilltufsad.
Men men.
Jag målar och jag skriver för fulla muggar.
Min kommande bok "Skobutiken Hjärtats Klackar" är sin sista runda hos redaktören. Boken släpps i augusti. Och jag skriver dessutom på uppföljaren som kommer i januari.
Och trots hosta och värk spritter det ändå av glädje i kroppen - det är ju april vilket betyder att underbara maj bara är veckor bort!
Och vilken tur att den här författaren och konstnären med väldigt ogröna fingrar har en mamma som fixat vårfint på trappen med planteringar i krukor ♥
...så ska jag bara ta tag i att skrapa bort den där mossan kanske.
Kommentera 0 st
En introvert konstnär & författare som vill nå ut
2024-03-13 | 16:35:00 | Egocentrerat&Vardagligt,
Den lelle introverta författaren och konstnären som bara vill nå ut…
Nu har jag sett färdigt på Anders Hansens senaste programserie om personlighet på SVT. Oerhört intressant. Jag har även gjort personlighetstestet i Duoappen och som väntat, för mig, fick jag högt på öppenhet och lågt på extrovert. Extrovert var det drag jag fick allra lägst på av de fem personlighetsdragen och öppenhet blev det högsta.
Jag brukar alltid få höjda ögonbryn när jag säger att jag är introvert. För det är inte så jag upplevs.
Men jag är väldigt bra på att vara social - när jag måste.
Jag har jobbat inom handel och tvingats vara social många många timmar per dag.
Jag kan kallprata, varmprata, lyssna och svara. Le och nicka och vara trevlig.
Men det dränerar mig.
Jag har aldrig - inte ens när jag var liten, varit mycket för att umgås med kompisar. Inte i stora gäng eller flera dagar på raken.
Jag har alltid trivts mer och bäst för mig själv. Läsa böcker, pyssla, teckna, måla, titta på tv.
Fester har jag aldrig gillat.
Jag tycker det är svinjobbigt att ha sociala saker inplanerade.
Jag drar mig gärna ur.
Jag tillhörde dem som ”njöt” av pandemin ur ett rent social perspektiv. Eller ska vi säga icke-socialt?
Det finns några få undantag dock.
Min sambo, min mamma och min bästa vän- dessa kan jag träffa varje dag utan att det känns jobbigt eller tröttande
Men jag trivs med att bara vara här hemma och få måla och skriva.
Samtidigt är det ju det där med att vara författare och konstnär- du måste sälja dig själv. Det du skapar.
Och även om jag får som en social baksmälla i en vecka efteråt och huvudet brusar av alla ljud och det värker av trötthet i kroppen så kan jag ändå bli hög på känslan efter en utställning och ha fått visa min konst och fått ha samtal om den.
Men så är en ju inte antingen eller. Svart eller vit i sin personlighet och beteenden.
Precis som jag har depressiva drag och mycket ångest så har jag också oerhört nära till skratt och gillar att skoja.
Jag tror sällan att jag duger och självtvivlet är skyhögt innan en utställning men samtidigt kan jag vara totalt medveten om vad jag kan och klarar.
Andra kommer nog alltid ha en viss bild av vem och hur du är. En bild baserad på små små fragment som utgör bara en del av helheten.
Nu har jag sett färdigt på Anders Hansens senaste programserie om personlighet på SVT. Oerhört intressant. Jag har även gjort personlighetstestet i Duoappen och som väntat, för mig, fick jag högt på öppenhet och lågt på extrovert. Extrovert var det drag jag fick allra lägst på av de fem personlighetsdragen och öppenhet blev det högsta.
Jag brukar alltid få höjda ögonbryn när jag säger att jag är introvert. För det är inte så jag upplevs.
Men jag är väldigt bra på att vara social - när jag måste.
Jag har jobbat inom handel och tvingats vara social många många timmar per dag.
Jag kan kallprata, varmprata, lyssna och svara. Le och nicka och vara trevlig.
Men det dränerar mig.
Jag har aldrig - inte ens när jag var liten, varit mycket för att umgås med kompisar. Inte i stora gäng eller flera dagar på raken.
Jag har alltid trivts mer och bäst för mig själv. Läsa böcker, pyssla, teckna, måla, titta på tv.
Fester har jag aldrig gillat.
Jag tycker det är svinjobbigt att ha sociala saker inplanerade.
Jag drar mig gärna ur.
Jag tillhörde dem som ”njöt” av pandemin ur ett rent social perspektiv. Eller ska vi säga icke-socialt?
Det finns några få undantag dock.
Min sambo, min mamma och min bästa vän- dessa kan jag träffa varje dag utan att det känns jobbigt eller tröttande
Men jag trivs med att bara vara här hemma och få måla och skriva.
Samtidigt är det ju det där med att vara författare och konstnär- du måste sälja dig själv. Det du skapar.
Och även om jag får som en social baksmälla i en vecka efteråt och huvudet brusar av alla ljud och det värker av trötthet i kroppen så kan jag ändå bli hög på känslan efter en utställning och ha fått visa min konst och fått ha samtal om den.
Men så är en ju inte antingen eller. Svart eller vit i sin personlighet och beteenden.
Precis som jag har depressiva drag och mycket ångest så har jag också oerhört nära till skratt och gillar att skoja.
Jag tror sällan att jag duger och självtvivlet är skyhögt innan en utställning men samtidigt kan jag vara totalt medveten om vad jag kan och klarar.
Andra kommer nog alltid ha en viss bild av vem och hur du är. En bild baserad på små små fragment som utgör bara en del av helheten.
Kommentera 0 st
Rosor & Champagne, Feminism & Glädje
2024-03-10 | 18:56:00 | Egocentrerat&Vardagligt,
Vilken helg! Och vilken vecka egentligen.
Ena kattens födelsedag. Därefter firade jag och sambon 20 år tillsammans - champagne, fransk chokladtårta och röda rosor.
I torsdags byggde jag utställning och i fredags på Internationella kvinnodagen öppnade den. Fredagskvällens spenderades i Kyrkans hus där vi författaren Anna Laestadius Larsson var inbjuden gästföreläsare och pratade om kvinnliga feministiska förkämpar genom historien.
Och igår hade jag vernissage på min egna utställning ”INTE ALLA KVINNOR” på Tidaholms stadsbibliotek.
Konst och print såldes och det blev en del samtal.
Och det känns som en sådan ynnest för mig - både som författare och som konstnär att ställa ut i denna miljö. Bland alla böcker. Bland alla verk. Att få hänga mina feministiska budskap i denna ack så viktiga verksamhet och samhällsfunktion som ett bibliotek ändå är.
Likaså kan jag känna mig lite blown away över att den feministiska föreläsningen och sammankomsten hölls just i Kyrkans hus i fredags. Jag är inte religiös för fem öre men när olika kvinnor från olika grupper går samman så här och möts och visar att vi kan enas och skapa gemensamma rum för eftertanke, klokhet och kvinnokraft, det är något väldigt vackert i det.
En hade kanske önskat mer engagemang och uppslutning från män.
Men å andra sidan- det finns fortfarande så många kvinnor som behöver feministiska uppvaknanden och mer kött på benen för att ens ta del av diskussioner och våga bryta normer.
Jag är i alla fall fylld av både energi, jävlar anamma , tacksamhet och ny skaparglädje efter denna helg och kärlek i kroppen efter veckan som helhet.
Ena kattens födelsedag. Därefter firade jag och sambon 20 år tillsammans - champagne, fransk chokladtårta och röda rosor.
I torsdags byggde jag utställning och i fredags på Internationella kvinnodagen öppnade den. Fredagskvällens spenderades i Kyrkans hus där vi författaren Anna Laestadius Larsson var inbjuden gästföreläsare och pratade om kvinnliga feministiska förkämpar genom historien.
Och igår hade jag vernissage på min egna utställning ”INTE ALLA KVINNOR” på Tidaholms stadsbibliotek.
Konst och print såldes och det blev en del samtal.
Och det känns som en sådan ynnest för mig - både som författare och som konstnär att ställa ut i denna miljö. Bland alla böcker. Bland alla verk. Att få hänga mina feministiska budskap i denna ack så viktiga verksamhet och samhällsfunktion som ett bibliotek ändå är.
Likaså kan jag känna mig lite blown away över att den feministiska föreläsningen och sammankomsten hölls just i Kyrkans hus i fredags. Jag är inte religiös för fem öre men när olika kvinnor från olika grupper går samman så här och möts och visar att vi kan enas och skapa gemensamma rum för eftertanke, klokhet och kvinnokraft, det är något väldigt vackert i det.
En hade kanske önskat mer engagemang och uppslutning från män.
Men å andra sidan- det finns fortfarande så många kvinnor som behöver feministiska uppvaknanden och mer kött på benen för att ens ta del av diskussioner och våga bryta normer.
Jag är i alla fall fylld av både energi, jävlar anamma , tacksamhet och ny skaparglädje efter denna helg och kärlek i kroppen efter veckan som helhet.
Kommentera 0 st
Inte Alla Kvinnor
2024-03-08 | 09:37:35 | Avanna konst/design/foto, Egocentrerat&Vardagligt, Text//Författarskap/Dikt/Prosa,
Inte alla kvinnor är feminister. Inte alla kvinnor känner att de utsätts för icke jämställdhet, men många. Inte alla kvinnor blir slagna eller misshandlade, men alldeles för många blir det. Inte alla kvinnor vågar ta plats. Inte alla kvinnor känner igen sig i bilden av hur en kvinna ska vara eller se ut. Inte alla kvinnor vill bli mammor. Inte alla kvinnor vill göra karriär. Inte alla kvinnor dubbelarbetar, men många. Inte alla kvinnor känner sig som en del av ett systerskap. Inte alla kvinnor gillar andra kvinnor. Inte alla kvinnor känner till patriarkala strukturer och normer. Inte alla kvinnor bryr sig heller om dem.
Men ALLA KVINNOR förtjänar lika lön, rättigheter, vård och respekt som män. Och INGA KVINNOR förtjänar att hatas eller diskrimineras bara för att de är kvinnor.
Internationella kvinnodagen. Jag hoppas att era sociala medieflöden idag svämmar över av fakta och reflektion istället för att det firas och gratuleras. Vi lever inte i ett jämställt samhälle eller land och framförallt inte i en jämställd värld.
Vill ni ha rena fakta på icke-jämställdhet är så enkelt som att gå in på SCB. Där finns faktiska siffror på hur det ligger till med löner etc.
Ska en se bortanför ren fakta tror jag att många, som ivrigt håvar att vi är jämställda, ändå kanske måste rannsaka sig själva. Verkligen rannsaka sig själva och ställa sig frågor om de verkligen, verkligen inte dömer kvinnor hårdare än män. Om de verkligen inte tycker att en mamma borde bete sig lite annorlunda än en pappa eller att en mamma har liiite mer ansvar trots allt. Fråga sig om de verkligen inte dömer en kvinna liiite mer efter utseende. Fråga sig om de verkligen inte gör skillnad på en barbröstad kvinna och en barbröstad man i det offentliga rummet. Fråga sig om det inte trots allt är liiiite roligare och enklare att driva om en ”blåst kvinna/bimbo” än en man.
Du kanske inte vill kalla dig feminist.
Kanske buntar du bara ihop det med att det skulle handla om manshat.
Kanske ska du vända på det och tänka att inte vara feminist kanske handlar om ett kvinnohat.
Fast oavsett vilket, i slutändan handlar det om jämställdhet. Och vad, om något, kan någonsin skava så fruktansvärt med tanken på att kvinnor och män är lika värda och ska samma rättigheter, lika värde, lika vård, lika löner?
Kommentera 0 st
Skrivmål 2024
2024-01-25 | 15:16:37 | Egocentrerat&Vardagligt,
Ajdå, nu gick det lite för många veckor mellan blogginläggen igen. Skärpning.
Men jag har varit lite upptagen med bokskrivande.
Ett råmanus har lämnats on och väntar på feedback och under tiden har jag påbörjat uppföljaren. Samt börjat att förbereda för en liten konstutställning.
Men, tänkte skriva lite om mina Skrivmål för 2024:
👩🏼💻 Ett skrivmål föråret är redan uppfyllt och det var att få iväg råmanus till min förläggare 15/1 . Det är råmanus till den bok som är planerad att släppas i sommar.
👩🏼💻 Jag har även kontrakt på en uppföljare till ovan nämnda bok och det råmanuset ska skrivas klart nu under våren så att boken preliminärt kan släppas i början av 2025.
👩🏼💻 Under sommaren och hösten, jämte redigering på uppföljaren, planerar jag att skriva stommarna på två andra böcker som preliminärt ska släppas senare under 2025.
👩🏼💻 Jag har utöver dessa kontrakterade böcker som mål att skriva klart råmanus på en av alla de bokidéer jag påbörjat och skriver på mellan varven så att jag förhoppningsvis kan skicka det till förlag och landa ett nytt bokkontrakt (minst).
Just nu är jag - efter jättefin respons på ett inlägg på mitt instagramförfattarkonto (forfatttareavannalarsson) , mest sugen på att skriva färdigt manuset ”Jag ångrar ingenting”.
För det är ju så- ska du kunna leva på skrivandet och författandet krävs det pengar och nya kontrakt. Det är en osäker bransch, på så många sätt och likaså är det mycket mindre betalt än vad folk tycks tro.
Inget är liksom säkert vad gäller branschen och marknaden och allt kan vända från en dag till en annan. Det är skakigt och osäkert och som författare kan du många gånger känna dig maktlös.
👩🏼💻 Jag har ju även ungefär 100 sidor skrivna på uppföljaren till ”Fanny & Alejandro” och den ska jag färdigställa… nån gång.
Ja, det var de skrivmål jag kände att jag har nu och som känns realistiska. Givetvis skulle jag kunna ha som mål att skriva mycket mer..och även testa på novellformatet kanske. Men lite mål ska en väl spara för 2025 också, hehe.
Dessutom kommer jag fortsätta skriva månadskrönikor för lokaltidningen som jag gjort sedan 2010 och så har jag ett spökskrivuppdrag att färdigställa.
Och så ska jag försöka hålla liv i den här bloggen.
