Något som stör mig väldigt mycket är när man förminskar en kamp eller ett brinnande engagemang genom att börja skriva/skandera/säga eller söka uppmärksamhet genom ” men det här då ? Varför görs inget mot det här då? Det här är också viktigt!”.
Allt som oftast gäller det kvinnliga kamper, rörelser eller initiativ. Av kvinnor för kvinnor.
Men en kamp utesluter väl inte en annan?
Att välja att hashtagga #brinnförjosefin utesluter inte att man även vill brinna för andra kvinnor, ickekända kvinnor, att ingen kvinna någonsin ska behöva bli misshandlad eller leva i ett destruktivt förhållande. Men någonstans måste vi ju börja. Någonstans måste lexfallen komma ifrån. Jag kan inte se det negativa i att låta det som kan få mest strålkastarljus riktat mot sig för att sedan sprida ljus nedåt, vidare , bredare.
Att nu visa att tystnadskulturen och skyddandet av män som slår är inte ok på Dramaten och låta det statuera som exempel att det är inte ok någonstans alls. Punkt.
Men som sagt det måste börja någonstans.
Att man brinner för den kampen utesluter inte att man även tycker att det är fel med misshandel av barn. Eller att man förnekar att det finns män som far illa också precis som kvinnor.
Men förminska just inte en kamp för att den genom en enda hashtag inte innefattar allt och alla. Låt den inspirera, men förminska inte. Tävla inte om vad som är viktigast eller vem som har det värst.
Jag vet inte hur många feministiska debatter eller trådar jag läst och varit i där män blandat sig i. Kvinnor som kanske kämpar och brinner för gratis mammografi eller preventivmedel och män genast ” men gratis prostataundersökning då vavavavava!?”.
Snälla Snälla män. Ta tag i era egna brinnande engagemang. Vi kvinnor har nog med att kämpa för våra egna rättigheter och viljor. Vi ska inte behöva kämpa för era också.
Men visst, jag kan förstå er handfallenhet då ni aldrig riktigt behövt kämpa i underläge på samma sätt. Nånsin.
”Men hallå, kvinnor slår också. Män blir också misshandlade”. Absolut. Svinaktigt, lömskt , ondskefullt beteende är mänskliga drag.
Men särskilj det ändå från patriarkatets makt och maktstrukturerna i vårt samhälle. Om män som får slå och bete sig hur som helst, knulla runt och strunta i ungar där, skaffa nya där, skylla på lite alkoholproblem där och sedan ändå beundras och hyllas. Kvinnor döms och skuldbeläggs på ett helt annat sätt. Av samhället. Av arbetsplatser, av medmänniskor, av motmänniskor, av kollegor, av media.
Så alla män, sätt igång och brinn. Brinn som bare den och för eera egna kamper för gemensam jämlikhet och rättvisa. Och vi alla – brinn brinn och brinn men försök inte släcka andras brinnande lågor under tiden.
#brinnförjosefin
För mig har Josefin Nilsson mest varit Ainbusk Singers med barndomens " Jag mötte Lassie" och att de gjort en av mina absoluta favoritjulskivor. Sen gillade jag henne skarpt i "Adam & Eva". Mycket mer än så har det inte varit.
Men även jag har sett dokumentären. En fantastisk dokumentation över ett väldigt feministiskt band - tack för den ögonöppnaren. Men så också en helt hjärtskärande berättelse av och om en kvinna som misshandlades ihjäl. En sann berättelse om allt för många.
Älska mig för den jag är.. visst är det vad vi alla vill?
Men män som hatar kvinnor , ni skall aldrig aldrig annat än föraktas för vad ni är och gör.
#tystnadtagning och #metoo och alla andra ack så viktiga hashtags av samma sort och fotnedsättande att det måste fan vara bra nu, det är nog.. det var inte nån liten rörelse en engångsgrej en höst. Det var en början på nåt som måste få ett slut NU.
Vi har kommit en liten liten bit på väg. Men många många steg kvar, lång väg kvar. Det är bortom all rim och reson och logik och förlåtelse att någon ska behöva dö på detta sätt.
Att nån ska behöva vara så stark så länge för att ens överleva. Men vilken styrka att även efter sin död sedan bli upphovskvinna för en ny kraftansamling att försöka förinta mäns våld mot kvinnor.
Idag meddelade Dramaten att föreställningen med Aset läggs ned. En liten liten vinst antagligen ingen tröst.
Men våldet och hatet.. det måste ta slut nu. Och så även skyddandet, klemandet, curlandet, vurmandet och bortförklarandet för dessa män som begår det.
Snöblaskig söndag så här i gråa januari. Sovmorgon och sen slappefrukost i soffan innan jag begav mig iväg för en fotografering utanför stan.
Väl hemma igen blev det moussetårta och lite slökollande ( ock bölande som alltid) på Steel Magnolias, som var på tv innan ett litet svettpass på löpbandet. Alldeles för slaskigt och isigt ute för att jag ska kunna njuta av utomhuslöpning, men blev en runda tiidigare i veckan precis när ett hällregn slutade och snö tog vid.
Följer nyheterna om regeringsbildning. På allvar har det här gett mig enorma klumpar i magen sedan valdagen, om hur det ska bli.
Jag har tyckt att när inget annat funkar låt bara det parti som faktiskt rent procentmässigt fick flest röster bilda regering. Sossarna fick ändå 10 % mer än andra största parti.
Sen kände jag i december ändå glädje och hopp över att anledningen då att Centern sa nej till Löfven var att Löfven inte ville släppa Vänster, vilkt ju är det jag röstar på.
Och senaste dagarna har det alltså sett ut som det kanske blir en lösning med S+Mp med stöd av C och L med kravet att V stängs ute helt.
Suck.
Jag ger Annie lööf cred för att hon var den enda som i valdebatterna faktiskt blev helt bestört av hur Åkesson uttryckte sig. Ja jag blir alltid förbluffad över hur alla politiker kan hålla sig så lugna, aldrig en mänsklig svordom slinker ur.
Men när en som Lööf och även Björklund gör sån stor sak av att vara anti-SD ändå buntar ihop främlingfientlighet med V och att dessa två partier är "onda" och ska stängas ute...då blir jag så matt och ledsen. Ok, jag är pertisk om V , jag vet det, men att bunta ihop ett parti som har så k(r)ass människosyn..främlingsfientligt, feminismfientligt med ett ganska så jäkla inkluderande parti.. Ja hur går tankegångarna då egentligen?
I botten har jag ett sossebultande hjärta men överger nu Löfven en av grundbultarna med LAS och skydd för arbetare ja då kommer det här hjärtat krossas.
Något annat som kändes i hjärtat är att
Bloggkommentatorerna nu tagit avsked av bloggvärlden. Den blogg jag följt och läst mest.
Anna-Maria och Mia som känts som tja två vänninor. Oftast har jag helt hållt med dom, de har fått mig att skratta, ibland har jag tyckt att de varit ute och cyklat, men ja de hat känts som vänner och ett sådant där par som Mia&Klara, Reuter & Skoog, Mia Skäringer & Anna Mannheimer, Fredrik & Filip.
De har gjort ett fantastiskt bloggjobb och de lämnar ett tomrum absolut.
Jag själv började blogga en tid innan dom började och ja, det är kanske bara en tidifråga innan jag också lägger ned helt. Att jag också känner att nu har jag inget mer att säga. FAst jag hoppas att det inte blir så.
Jag har sporadisk kontakt med många av de tidiga" bloggrävarna"..vi är vänner på Facebook, vi kommenterar och gillar varandras Instagram, vi hyllar och hejjar på varann i med och motgång. Vi känner inte varann jätteväl men ja det är ändå något speciellt band mellan många av oss som började blogga 2005-2007/8 och gick på de första blogawardsen och andra blogghappenings.
På samma sätt som jag heller aldrig riktigt kan stötta eller ta mig till andra bloggare som jag sett återupprepa mönster och sätt och beteende genom alla år . Hur man bara vet att "jaha nu är hen inne i de perioden och det kommer sedan komma x antal inlägg om det och det för att sedan kulminera i ett bryta ihop/offerinlägg om ditten och datten"..och sen börjar det om igen efter ett tag.
..och precis om regeringsbildningsförsök har man ju också sett genom åren en rad olika bloggare vara vänner , skapa nåt..överge varann, rygghugg, de skaffar nya bloggvänner och nya rosa bubblor och sen ovänner..Lieringar och konstellationer som skapas för uttnyttjande och vem som kan tjäna mest på vem.
Nä , nu ska jag starta ugnen och värma fryspizza med lite grillchips som förrätt.
God söndagskväll på er blogosfären! Hoppas ni haft ett skönt veckoslut.
Även denna helg spenderades i Göteborg för min del. Denna gång med min bästa vän för en hotellnatt, stros, tjöt, vin, shopping men framförALLT : No more fucks to give med Mia Skäringer.
Ojojoj så bra det var.
För det första var den rent visuellt så jäkla snyggt gjord! Sto reloge för det. Men för det andra och viktigast så var det en så tight och jäkla viktig tvåtimmarsshow. Perfekt avvägning med sångnummer, en hel del "enkel" skratta-rakt-ut-humor men också allvaret och mökret.
Om att vara kvinna, inte vara kvinna. Om att få ha rätten till sig själv och sin kropp och att det är ingen annans rätt någonsin att vare sig objektifiera den eller sexualisera den eller sätta den i olika fack .
Din rätt att bara få vara. Din kropps rätt att bara få vara.
Det får vara nog nu. Med bodyshaming. Kvinnoshaming. Sexualisering. Självhart självskadebeteende. Att så mycket bara blir förlåtet och accepterat om du har en snopp mellan benen men aldrig är ok om du inte har det.
Det måste bli ett slut på det här med att kvinnokroppen ständigt ställs i en sexuell kontext. Att du alltid ska stämplas som kåt, villig och uppmärksamhetssökande beroende på vad du har på dig eller inte. Den här helt ofattbara konstiga laddningen den kvinnliga patten och bröstvårtan har. En kroppsdel både män och kvinnor föds med. En kroppsdel som kommer i alla storlekar och former. När ska det avdramatiseras?
Därför blir jag bara så extra less. Jävligt less när en som
Johanna Toftby, ja jag vet inte antagligen vil göra nåt försök till provokation antar jag, genom att göra en grej av offentlig amning som något för henne störande, nåt hon äcklas av särskilt om barnet inte längre är ett spädbarn. För det var tydligen ok upp till den ålder hon själv ammade sina barn...alltså det här med att sätta någon egen moralisk måttstock som sedan skall gälla generellt utefter vad man själv har gjort..jisses. Den här typen av människor som sätter sig lite "över" alla andra och inte kan se bortom sina egna referensramar och bara bestämt att de har rätt och sedan dömer ut övriga som inte är exakt så.
Men åter till Mia Skäringer. Det var mest Mia i showen men hennes två ytterligheter i form av Tabitha och Gulletussan var också med. Tabithas mentalitet och självsäkerhet är ju vad de flesta av oss borde sträva efter. Många av oss bär nog tyvärr mer på Gulletussans osäkerhet, så in i bomben nedtryckt av åratals patriarkala strukturer om hur vi kvinnor "borde" bete oss och behaga. Ta bort vår egna identitet och sätta mannen främst och först.
Vilket mörker Gulletussan är under det glättiga.
Vilket jag hoppas, på ett sätt att alla kvinnor kan relatera till för att antingen bryta sig loss från det eller aldrig själv hamna där i.
Så för igenkänning och kanska Eurekakämslor att göra nåt åt det hoppas jag så många kvinnor som möjligt ser den. Sen kan man ju bara hoppas att så många män som möjligt också ser den, borde se den...för att FATTA.
Ja nästa söndag går Sverige till val. Inget av blocken har direkt någon egen majoritet och SD har växt ytterligare sedan förra valet.
Jag vet inte om jag tror på att "omvandla" redan trogna SD-anhängare då jag väl tror att alla som just sympatiserar med dom vet av vilka anledningar de gör det. Tror liksom inte att det är någon nyhet eller chockerare eller dealbreaker att det finns stora portioner rasism, främlingsfientlighet, nazistiska och homofobiska inslag i deras politik, historia och partiprogram.
Däremot är det ju viktigt att förebygga att det blir fler anhängare och att missnöjespartier och högerextrema krafter får fäste.
Jag är egenföretagare. Jag är anställd med fast anställning. Jag har huslån ihop med min sambo som också har fast anställning. Vi är hyfsat friska. Vi har inga barn. Det går ingen nöd på oss. Och rent personligen kanske det inte märks av så jättejättemycket huruvida det är Löfven eller Kristersson som är statsminster.
MEN!
Jag har aldrig röstat enbart med tanke på min egna situation eller plånbok. Jag har alltid röstat med hjärtat och hjärnan för det samhälle jag tror är bäst för störst mängd medmänniskor.
Alla kan inte vara småföretagare. Många måste vara anställda och jag vill ha ett samhälle med trygga anställningsformer. Jag är för LAS och tycker många gånger att den smutskastas så jäkla konstigt utav högern. Nej till att anställda ska hoppa runt på massa provanställning, vikariat etc hur länge som helst och gå miste om tryggheten en fastanställning ger. Jag vill inte se att ingångslöner och minimumlöner hela tiden sänks. Jag är så tacksam för vad arbetarrörelsen, facken och de röda gjort för arbetare genom tiderna.
Att arbeta är heller inte det enda som definierar dig som människa eller vad hela livet går ut på. Jag tror starkt på ett friskare och sundare samhälle med sex timmars arbetsdag och på sikt med det även få in fler i arbete.
Jag vill inte se en politik som inskränker aborträtten eller en statsminister som först år 2018 vågar säga att han är feminist.
Jag tror på kvotering för kvinnor på arbetsplatser och i styrelser för lets face it, vi har provat utan och nja män väljs fortfarande i högre grad än kvinnor trots mindre kompetens.
Jag tror inte på att stänga massa gränser och skapa "vi och dom" och jag tycker det är helfel när man ställer två utsatta samhällsgrupper mot varandra så som att jämföra invandrare mot pensionärer. Jämför uppåt, det är där snedfördelningen sker.
Jag tror inte att vinster inom välfärden på sikt skapar något bra vårdklimat.
Jag tror på att betala skatt så att om eller när du blir rejält sjuk så ska du inte direkt behöva tänka på sjukvårdskostnaderna ala USA eller att grundskola och vidareutbildning ska bli en klassfråga.
Jag vill se aktiv feminismfrämjande politk med likhet för alla som mål.
Miljöpolitiken måste bli än mer prio.
Sammantaget ger mina värderingar och vad jag tror på återigen att jag kommer lägga min röst på Vänsterpartiet i alla tre valen. Så jag kan bara hoppas att det återigen blir en rödgrön regering , med Löfven som statsminister och att Jonas Sjöstedt får än mer att säga till om kommande mandatperiod och att det enda riktiga miljöparti vi har får fortsätta i regeringsposition för vår planet som brinner.
Jag har redan publicerat texten på instagram men kände att jag vill publicera det här med för ärligt talat är jag så trött på allt dömnde, bedömande, förutfattande meningar och nedvärderingar inlindat i "välmenande" råd och jag är så ofantligt än mer trött på att en kvinna inte bara kan få vara..sig själv , äga sig själv sin kropp och vad den står för eller inte står för alls.
A bikini and my body , nothing more nothing less.
Löpning är den enda träningsform jag gillar så jag springer, flera gånger i veckan året om. Men jag kan också skita i det totalt vissa veckor. Men jag springer. Jag är totalt ointresserad av andras sträckor och distanser och tider och ingen har att göra med mina. Jag behöver inte råd eller tips om hur jag ska bli bättre på det eller att jag borde göra si eller så. Jag springer. Punkt.
Jag älskar mat särskilt kolhydrater -pizza,pasta, mackor ...och ost. Jag äter choklad varje dag och jag dricker vin. Jag är nog varken tjock eller smal även om jag givetvis har dagar då jag elakt säger till spegelbilden att den är fet. Ja det är nästan som att det sitter fastspikat i generna att jag bör säga så till mig själv och skämmas de gånger jag säger till den att den är snygg.
Och beroende var jag är i menscykeln så spökar ju hormoner hejvilt och är det konstigt om man blir knäpp i skallen ibland när man på en och samma dag blir frågad om man är gravid för att sen höra att man gått ner i vikt? Detta eviga bedömande.. men tja min kärlek till mat övervinner alltid ”hatet” till eventuella valkar och det är min fulla rätt och än mer skyldighet att både älska min kropp för vad den klarar och för vad den är . Jag har hittat en för mig bra balans med in/ut året om . Inga ”nya tag” eller hets eller quickfixes. Jag har min så kallade beachbody året om.
Jag är snart 37 år och jag har rynkor och bristningar och slapp hud här och var men jag har också fast hud och muskler här och var och 9 månader om året kör jag massa syror och krämer och serum för att jag älskar hudvård och det utan att ha en önskan om att se ut som 20 igen (gud nej)... och 3 månader om året solar jag som en tok och får pigmentering i nyllet.
Är det varmt har jag mindre kläder på mig och är det kallt mer. Logiskt.
Jag har ekonomi till att betala elräkningen och kan ha varmt och gott inne om vintern so hey jag behöver inte vara fullt påpälsad inomhus. Jag längtar aldrig efter stickat och sockor.
Jag har aldrig läst att det är lag för en kvinna att hon måste bära bh även om det i vissa situationer är av bekvämlighet rent supportmässigt att ha en, men nej jag kommer inte bära en för att det ska vara bekvämt för andra.
Vi människor och ja framförallt kvinnor vi bedöms och vi döms hela jäkla tiden. För allt vi gör och inte gör , vad vi borde göra och för hur vi ser ut och inte ser ut. Vi placeras in i fack. I min konst och i mitt egna liv och sociala medieflöde vill jag bara skapa en plats där man som kvinna har rätt att finnas, rakt uppochner precis som du är. Oavsett om du är size xxxxxxl eller xxxxs och alla storlekar däremellan. Att en bikinibild är just bara det och varken nåt behov av att få massa komplimanger, dickpics eller höra att man borde klä på sig eller borde ha privat konto. Att man inte ska behöva tänka efter huruvida de där stackars bröstvårtorna råka vara styva eller ej på en bild ... ja hur är det ens möjligt att de där näsborresmå plupparna kan orsaka så mycket förakt, mansgrisbeteende och obekvämlighet? Jag begriper det inte..
Jag är en vuxen kvinna som bara vill leva och ha det gott på mina villkor och att min kropp är min och bara min och rätt att så få vara. Med eller utan bh. Med eller utan smink. Oavsett vikt eller klädstorlek. Med brister och bristningar. Och nej jag slutar inte vara feminist bara för att jag får hugg i ryggen av andra kvinnor . Att män däremot tar sig rätten att skicka bilder på sitt kön det bara stärker mitt engagemang och vetskap om att vi har såååå lång väg kvar att vandra.
Sammanfattningsvis . Jag äter. Jag andas. Jag rör på mig. Jag lever. Jag finns till. Jag njuter. Jag är. Sen vad ni lägger in för värderingar etc i det...tja det har inte så mycket med mig att göra i slutändan.
Där sitter jag i Sveriges färger och försöker få min nordiska bleka hud att bli brunare, men det är inte solglasögonen som gör mig mörkrädd utan all jävla rasism som sprider sig och bara blir värre, större och mer påtaglig överallt i samhället.. nu så tydligt över Jimmy Durmaz som kämpar , fightas och spelar för Sverige i VM, som bär landslagströjan med stolthet och säkerligen gör mer för Sverige än nån endaste rasist nånsin gjort...
Jag möter dagligen rasister i mitt jobb och i deras kundkorgar ligger utländska lågprisvarianten av en vara istället för de svenska lite dyrare ty deras ”patriotism” har en gräns som heter snålhet tydligen.
Jag har räknats som svensk sen dagen jag föddes. Lucky me att få födas bo och leva i det här landet. För ja det är vad det handlar om - tur. Inget annat . Inget jag kämpat för eller förtjänat eller äger. Tur.
Var tacksam att du haft den turen och var ödmjuk inför detta faktum. Snälla.
Och med bara månader kvar till höstens riksdagsval och risken att största partiet blir SD..ja då kommer vi sannerligen behöva alla JImmy Durmaz vi kan få som kämpar för ett öppet Sverige för ALLA.
I fredags var det studentdags här i Tidaholm och det har uppmärksammats här och var i media bl a av
Stina Wollter på instagram och det är inte på grund av några exceptionellt lyckade studenter som med all rätt skrålat "fy fan vad vi är bra" utan istället är det av allt annat än lovande åsikter som Tidaholm hamnat i blickfånget....dock är det ju inte på något sätt bara här dessa jäkla åsikter florerar.
Det är alltså en skylt på ett studentflak som hamnat i fokus. Texten löd : "Hälsade på en feminist igår rättegången hålls nu på måndag".
Och efter detta har Stina möts av en jöäkla massa ilska och hat efter att hon protesterat mot det och jag har även sett så mycket uttröttande på t ex Facebook och lokaltidningens rapportering av det hela. Samma gamla tröta och nötta ord om att folk är så lättkränkta och att lite måste man tåla och man måste ju få skämta...
Och visst ska man väl kanske kunna skämta om ”allt” ( eller kanske faktiskt inte?) men sen ska man väl också fråga sig och andra varför just behovet finns att just försöka skämta bort/ förringa/ göra sig lustig över vissa saker och ämnen och om det verkligen är ett skämt eller i grund och botten en åsikt..
Ni som i tid och otid skriker ”lättkränkt ” när det blir en protest kring ett lustiggörande över
#metoo och en övergreppskultur och strukturer.. är det i själva verket inte ni som känner er kränkta för att ni
vet om att ni utgör en del av problemet och faktiskt kanske håller på med beteenden som inte är ok, medvetet /omedvetet? Vad är det som blir jobbigt i just din vardag över att det aldrig ska vara ok skicka dickpics, tafsa, komma med sexuella anspelningar och förslag eller få nån känna sig skyldig att ställa upp på sexuella tjänster/gentjänster om inte den andra parten klart och tydligt sagt ja ?
Är det så svårt att se samband mellan så kallade ”oskyldigt skämt” över vad man får och inte får göra med en tjej och den syn som faktiskt existerar hos många (män) vad de tycker sig ha rätt att göra med och mot en kvinna oavsett vad hon själv tycker? Likaså alla kvinnor som också tycker att lite ska man väl tåla.. varför? Varför ska vi det? Varför?
VARFÖR?
Reflektera och begrunda. Ifrågasätt både ditt egna och andras beteende och varförvarförvarföråterigenvarför vissa saker är norm .? Att t o m en så ”simpel ” grej som att män tycker de ska hålla upp dörren åt en kvinna nånstans bottnar i en syn att kvinnan setts som så svag att vi inte ens klarar av en dörr sen kvittar det om det är av ren ”hyfs” och ingen mer tanke med det.. men det kommer nånstans ifrån..
Och ni som tyckte den där studentflaksskylten var just oskyldig och kul och tycker det finns värre problem i samhället att ta tag i som just gruppvåldtäkter ( läs mellan raderna att det allt som oftast enligt dessa möänniskor bara är invandrares fel)...tror ni att de som gruppvåldtar tyckte skylten var fel eller hmm kul?
Kanske ska vi börja på den ”oskyldiga ” nivån så att den väldigt icke-oskyldiga minskar och inte utvecklas..? För de där som faktiskt våldtar på riktigt, tror ni inte att de också har setts som just oskyldiga små tonåringar en gång eller rent av fortfarande är tonåringar?
Vi lever i ett så prestigesuget, statusjagande, pengakåt och framförallt stressat och i slutändan själaslukande samhälle. Vi stressar oss själva, vi stressar varandra, vi stressas av allt och ingenting. Vi jagar och vi pressar. Vi ljuger för
andra och vi ljuger för oss själva. I den besatta jakten på och sökandet efter lycka så känner vi oss totalt misslyckade.
I fredags dog en ung man som på pappret tycktes "ha allt" men som mellan raderna..eller nej, faktiskt ganska så uttalat inte mådde bra någonstans.
Vad är det vi vill uppnå egentligen?
Jag har nästan hela livet drömt om att bli "känd". Känd fotograf, författare, konstnär, skådis, illustratör, skribent och många gånger känt mig så totalt misslyckad som människa för att jag inte blivit något utav det . För att jag inte blivit något
alls.
Jag kan spendera sjukligt mycket tid på sociala medier och uppdatera mig om andras liv och istället gå miste om så mycket tid att bara leva mitt egna liv och njuta av här och nu. Jag kan känna en rastlös tomhet över att inte ha kommit någonstans eller
dit jag tror mig vill vara och inte konstigt att man känner sig olycklig då...tills ens mycket klokare sambo och även ens mamma påminner en om hur lycklig man faktiskt är. Jag älskar och är älskad. Jag har hus och jobb, jag svälter inte...jag
har det faktiskt ganska så jäkla gôtt.
Jag har mitt skyddsnät av en klunga underbara människor som fångar upp mig och ser när jag mår dåligt, som lyfter mig, som sätter stopp när det behövs, som får mig att känna och veta att jag duger precis som jag är.
Alla har inte den lyxen.
Sen finns det dom som heller inte tillåter eller vill ha just det nätet. För i dagens samhälle där "entrepenör" är den forna företagaren och "influencer" är det nya svarta och utbrändhet/utmattningsdepression är ett verkligt helvete för många så verkar
det också som om många nästan ser det som någon slags högstatusgrej att just kunna säga att de "nästan gick in i väggen" . Att jobbajobbajobba som en tok med dubbla, trippla jobb är något beundransvärt, nåt att sträva efter för att sedan då och
då mellan varven klaga över trötthet och att man jobbat "sjuuuukt" mycket och sedan ändå tvångsmässigt instragramma när man re-la-la-laxar i badet. Gärna ska det startas företag till höger och vänster och karriärklättras samtidigt som en vacker
kärnfamilj bildas och hetsbantning förklätt i "jag vill bli stark" och det hoppas på dieter och trendiga sätt att äta/inte äta som oftast funkar för stunden tills det testas nästa...och så ska det dejtnajtas och tjejgängshängas, mancavegrottas och
weekendtrippas etc etc.
Folk bygger upp sådana bubblor och fasader om bara visar framgång och lycka och perfektion och sedan blir de arga när ingen har fattat hur de egentligen mått och att allt just bara var en fasad. Men hallå vi tar ju inte ens till oss när nån rakt upp
och ner säger att de tror att de kommer att dö. Vi har så många kanalar att kommunicera via idag att vi dels glömt hur man pratar med varandra men att vi också så blint litar på att bara för att något postas på Facebook så blir vi sedda.
Och nu ska jag inte uttala mig så mycket om det här med barn då jag helt valt bort den här biten och jag fattar att det ÄR ett jäkla pussel för många för att få vardagen att gå runt med barn-skola-dagis-jobb-hämta-lämna...men man kanske inte måste
göra precis allt på samma gång?
Är det för barnens skull vissa bara vill jobba mer och mer? Är det verkligen för barnens skull alla dessa gigantiska, dyra, påkostade födelsedagskalasen, dopfesterna etc görs eller bara för den perfekta bilden utåt och ett perfekt instamoment?
När jag var liten älskade jag att sitta i timmar och teckna eller leka på mitt rum hur länge som helst med Barbie, lego eller lyssna på de där titta-lyssna-läskassettbanden...barn jag möter idag kan knappt hålla på med nåt i mer än fem minuter innan
det ska bytas aktivitet. Självklart blir de rastlösa och uttråkade när vi vuxna runtikring hela tiden just stressar och jagar och aldrig bara är nöjda.
Jag kände mig helt förkrossad och framförallt skämdes jag för fyra år sedan när jag lade ner min webshop. Jag kände mig så totalt usel som företagare och som människa. Idag är jag jäkligt stolt och glad över det beslutet. Jag är jäkligt glad över
mitt "vanliga" jobb i en livsmedelsbutik vilket inte ens är en heltidstjänst även om det i perioder blir att jag jobar 8-9 dagar i sträck.
Men jag vill inte ha heltid. Och jag vill aldrig bli företagare på heltid igen heller. Nu har jag mitt Avanna på de tider och den nivå jag själv väljer och vill med tryggheten i att jag vet att jag får in en fast lön varje månad från
mitt andra jobb och jag och min sambo har det bra.
För är det något jag värderar oerhört jäkla mycket nu för tiden är det lugn och ro och LEDIGT. Ja jag älskar att vara ledig. Bara få vara. Göra ingenting.
Jag önskar så att fler bara kunde inse det goa och välgörande med det här med sextimmars arbetsdag t ex.
För i fredags dog en man, en ung framgångsrik, nästintill geniförklarad kille på blott 28 år, som tjänat väldigt mycket pengar åt både sig själv och andra och som jobbade kopiöst mycket och som ansågs som själva definitionen av lyckad. Men han var
inte lycklig. Han hade insett det finns bara så mycket pengar man behöver allt annat är överflöd. Han skrek väl i det närmaste på hjälp, men vilka hörde? Smärtor och demoner och problem dämpades med mediciner och alkohol.
En man som nog många tyckte levde livet... och nu är han död.
Och det enda enda positiva som nånsin eventuellt kan komma ur en sådan tragedi är att förhoppnings är det alltid nån som i samma sits nu får hjälp. Och förhoppningsvis stannar några själar upp och frågar sig "Vad vill jag"
och "Är det värt det?".
En av mina senaste tavlor "May we be them"
Internationella Kvinnodagen idag då.
Hur många tror ni det är som typ kommer skriva " Grattis på Kvinnodagen!"..?
Som om att det vore en dag värd att fira likt en födelsedag?
Firas kanske den inte skall, men den skall uppmärksammas. Påminna oss än mer om att vi fortfarande lever i en värld och i samhällen där kvinnor fo
Att kvinnor fortfarande inte tjänar lika mycket som män på samma jobb/arbetsplats/bransch.
Att kvinnor fortfarande säljs som sexslavar runtom i världen.
Hur snedfördelat det fortfarande är på maktpositioner mellan män och kvinnor.
Påminna oss snedvridna strukturer och vanor.
Första Internationella kvinnodagen sedan #metoo#tystnadtagning#timesup och alla andra fantastiska rörelser som senaste året brutit tystnaden på allvar. Rörelser som blivit till Revolution.
Det kan vi Fira - de här stegen som tagits, som brutit ny mark. Vi kan hylla alla de modiga själar lite extra idag som vågat. Alla Kvinnor i det här som nu definitivt SAGT NEJ inför hela världen när ett Nej nej nej i det lilla rummet mot dom som utnyttjat sin makt, aldrig räckte.
Jag blir ledsen, arg och förbannad när Feminismen blir kallad för att inte kämpas för ALLAS lika värde, när det är själva grundpelaren.
Snälla ni, ni som tycker synd om männen i det här. Att det inte kämpas för dom eller att jämlikheten inte skulle gälla dom..
De är ju liksom redan i mål. Den vita "kristna" mannen har det som allra bäst och det är dit vi alla borde få komma.
Jag står inte för något manshat.
Men en avsky att människor genom alla tider alltid värderats olika, det bär jag på.
Vi lever i ett land där vi kvinnor inte ens varit betrodda med rösträtt i 100 år än. Tänk på det...100 år. Det är ingenting.
Vi lever i en tid du som kvinna fortfarande inte äger din kropp. Där dina bröstvårtror automatiskt räknas som något sexuellt oavsett vad du vill.
För nej, #freethenipple handlar inte om att jag som kvinna VILL visa mina små stackars pluttar till bröstvårtor överallt när jag vill och få uppmärksamhet för dom.
Det handlar om att få vara FRI i min egna kropp.
Att om jag postar en bild på mig i t-shirt , att jag valt att gå bhlös, att bröstvårtorna råkar vara styva som de ju så ofta blir..av temperatur, av känslor, av nysningar..ja av allt och ingenting.
Ja det ska inte vara något jag ska behöva tänka är något "stötande" överhuvudtaget. Jag ska inte behöva tänka efter om bilden är lämplig alls. Den ska inte ses som ett tecken för män att " hoho hon är kåt henne ska jag skicka en kukbild till".
Jag borde rimligtvis kunna sitta topless på ett foto bredvid en topless man och bara få vara..rakt upp och ner.
Inte bedömas, inte dömas. Inte sexualiseras eller objektifieras. Inte anses osmaklig för att den nästintill minsta kroppsdelen på mig, en kroppsdel vi alla föds med och har, råkar "synas".
Min kropp, jag väljer, jag äger.
Så gratulera inga kvinnor idag på "Kvinnodagen", mer än att vi kanske ska fira att vi fortfarande orkar, att vi finns och vi stretar på.
Nej, uppmärksamma , tänk efter, begrunda..och fortsätt kampen och förändringen imorgon..och i övermorgon, och dagen efter det..och dagen efter det..och resten av året. Varje år.
Tills vi nått upp där högst uppe till männen. Därefter kan vi ju ta ett nytt snack hur vi gör det bättre för oss ALLA.
(illis by moi)
Så här inför Internationella kvinnodagen ( och övriga året, varje år, också för den delen) så har jag hamnat i flera diskussioner på Facebook med män som antingen ska in och förminska själva feminismen eller som på nåt förvridet sätt verkar se sig själva som feministiska förkämpar ?
När en rutinerad (blå) kommunpolitiker ifrågasätter ett gäng röda kvinnor som är taggade på den feministiska kampen inför valet i höst och ifrågasätter ”varför inte en gemensam kamp” och sedan uttrycker sig ”Nja...
Så länge man kör med kvinnoföreningar (förbund) och "tjatar" om feminism, så är det inte jämnställdhet utan ut andra perspektiv” (OBS hans lite konstiga stavning/formulering där ej min)
Ja då ser jag än mer rött..
För det första varför är det aldrig någon av dessa feminismkritiker som någonsin tar åt sig att feminismens grundinnebörd är jämställdhet för ALLA?
Och vad då gemensam kamp? Välkommen alla män in i den feministiska kampen och fightas för oss alla precis som vi vita sannerligen har varit välkomna att slåss för svartas rättigheter.. eller har det då ”tjatats” om rasism kanske?
Bara att uttrycka sig så där ”tjata” är så förminskande i sig och ett av de allra största tecknen på att den feministiska kampen behövs.
Hade en GEMENSAM kamp förts av alla män i maktposition senaste åren..genom tiderna ja då hade vi sannerligen inte kommit långt med jämställdheten ty det är genom kvinnorörelserna , kvinnliga ”väckelsetåg” metoo, tystnadtagning, feminismen etc vi har rört oss framåt. Vi är en bit på väg men långt ifrån mål.
Och varför , VARFÖR ska alltid ALLA inkluderas när kvinnor ska kämpa? Kan det inte räcka att vi kvinnor försöker kämpa för oss själva i vissa kamper än att ni män ska in där och söla och bråka och ”vi ska med”.. när ni män allt som oftast gör saker mest för män. Nej starta gärna ni Gemenskapsrörelser och kämpa för alla - kvinnor inkluderat. Så kan väl vi få vara upptagna med ett tag att bara kämpa oss till att vara lika mycket värda, äga våra kroppar och inte be om ursäkt för oss själva hela tiden.
Nästa diskussion jag nu är inbegripen i är en fotograf som själv eftersökt kvinnor som kan tänkas vilja ställa upp på "konstnärliga fotografier" och annonsen visar bildexempel och det är naket, naket, naket. Facebook har valt att ta bort annonsen då den ansågs olämplig och nu är fotografen arg och uttryckte sig att han skulle börja fota blodiga lik istället...ja för det är ju det enda alternativet som är kvar till att inte få fotografera nakna kvinnor..ööhh..?
Min första fråga till honom var " Eller utmana dig o fota topless män istället."
Vilket svaret då blev " Anna Larsson, jag gör som du, föredrar typ avbilda kvinnobröst 
😁 Och topless män är ju ingen utmaning när det gäller FB..".
Varpå jag svarar:
" fotomässigt gör jag det inte. Sen är jag nyfiken på varför
1) du som MAN inte vill framställa nakna män konstnärligt - det vore väl en utmaning?
2) varför du som MAN just vill framställa kvinnor nakna och kalla det konstnärligt.. kan du framställa kvinnor konstnärligt utan nakenheten?
Jag vet ju varför jag som kvinna själv väljer många ggr att just måla nakna kvinnobröst . Men jag föredrar det inte som du nu uttryckte att jag gjorde."
Och här kommer nu ett svar som egentligen får mig att fullkomligt rasa och koka inombords, så många lager av bara fel fel fel:
"Att kvinnor vill vara fina, vackra och sensuella är inget nytt under solen precis, och varit så under alla tider! Men ska inte alla kvinnor få möjligheten att få fram att dom är vackra och om dom vill även sensuella... Eller är detta bara tillägnat dom sk perfekta kvinnorna eller... Nej, kan jag som fotograf få "vanliga o normala" kvinnor våga visa sig "här är jag" så gör jag fenimismen en stor tjänst, eller handlar fenimism om att kvinnor ska låsa in sig i garderoben.. Och när det gäller ev avbildning av män så väljer man personligen det man tycker är vackrast, alltså kvinnor i mitt fall.."
Vadå göra feminismen en stor tjänst? Va?? "Vanliga o normala"? Vad är vanligt och normalt i sammanhanget? Och varför är det hans som mans uppgift att visa detta måntro?
Jag försöker ändå hålla mig någorlunda saklig och lugn i nästa svar:
"självklart XXX" men ur rent feministiskt perspektiv är det inget nytt att MÄN nästan alltid framställer kvinnor nakna så fort de ska porträtteras och det är DU som eftersöker kvinnor som du ska just porträttera så. Det är ju inte kvinnorna som söker dig i den här annonsen utan det är din agenda. Kan DU porträttera kvinnor starka med jävlar anamma utan nakenheten?
Det är en skillnad, stor sådan på män som vill framställa kvinnor nakna och kalla det konstnärligt just för nakenhetens skull kontra det som är en del av den feministiska rörelsen idag som t ex free the nipple - att den kvinnliga bröstvårtan väcker anstöt till skillnad från mäns och att KVINNOR som själva väljer att bara visa sig som de är raderas och genast sexualiseras. Att kvinnor som själva väljer hur de vill visa sig av sig själva fortfarande inte är ok. Så om det är en feministisk förkämpe du vill vara (?) Kan du porträttera kvinnor starka vackra egoboostande utan att klä av dom?
Jag tycker diskussionen är nyttig och intressant och vi som skapar ska väl också alltid fråga oss varför vi gör si och så och går det på annat sätt kanske för att bryta ny mark eller ska vi bara köra på i gamla hjulspår, strukturer etc..?"
Tja vi får väl se var detta tar vägen någonstans...vågar vi hoppas på ett manligt omtänk?
Illustration: jag
Revolutionen bara fortsätter! Såg ni Guldbaggegalan igår!? Så fantastiskt mäktigt! Imponerande! Rörande!
Kvinnokraft! Systerskap! Kämparglöd!
Att se alla dessa kvinnor inom svensk film gå samman och göra detta statement. Mia Skäringer med fler - all
heder åt er!
Förnågra veckor sedan vart jag helt tagen och skrev om #timesup på Golden Globes borta i USA och Oprahs mäkta tal, men fan de känslorna toppades än mer igår.
Tystnad, tagning...Varsågod att börja.
Oh yes!
(illustration by moi)
Vaknar upp denna måndagsmorgon och scannar av nyhetskanaler, instagram och andra flöden för att se effekterna och efterdyningarna av nattens Golden Globegala borta i USA.
Där de allra flesta kvinnor valde att bära svart och likaså många män samt att de bar diverse #timesupaccessoarer.
#Timesup ett led i höstens massiva och mäktiga #metoorörelse.
Detta uppvaknande, denna revolution. Denna NU-FÅR-DET-FAN-VARA-NOG-kraft.
Oprah Winfreys mäktiga " An new day is on the horizon"brandtal inatt.
I den bästa av världar hade det ju inte behövts...men det gör det...och det är fasiken så övermäktigt, härligt, kraftfullt, hoppingivande, inspirerande och boostande att få se och vara med om det här. REVOLUTION!!
Varje dag får jag fortfarande blockera och anmäla män på instagram och snapchat som av nån outgrundlig anledning väljer att skicka dickpics till mig.
Män som tycker att konturerna av ett par bröstvårtor genom tyg tydligen är ett klartecken att visa sitt könsorgan för mig.
Män som tydligen anser att jag ska känna mig smickrad att de "valt ut mig" att vilja ha lite kul med bakom ryggen på deras "tråkiga och sex-o-villiga fruar och fickvänner".
På jobbet får jag handskas med män som tycker det är fritt fram att kalla mig gullet, lilla gumman och som nu under jul och nyårshelgerna under en "god jul"mantel tagit sig friheterna att både kyssa mig och ta tag i mig för lite kram och tafs. Och där står jag och först nästan "fnittrar" bort det och försöker intala mig själv att det inte var "så farligt" men jag kan inte , SKA inte skaka av mig obehagskänslorna jag känner.
Känner JAG att det är FEL så är det FEL.
Jag trodde jag var upplyst och säker innan #metoo och det var jag till viss del men fortfarande blir jag så upplyst och medveten om mönster, strukturer, beteenden och ren jäkla skit som pågår.
#metoo , #timesup och alla de andra rörelserna som satt igång inom olika branscher senaste halvåret ger mig ändå hopp om att min brorsdotter som idag är 6 år och hennes generation och framtida faktiskt kommer att få samma lön för samma arbete som män.
Att de ska få äga sina egna kroppar och sin egna sexualitet. Att de aldrig ens ska behöva tänka två gånger över vad de har på sig ifall om att det skulle väcka anstöt eller sända så kallade fel signaler, att de känner att de ska behöva skyla sig för att känna sig säkra men också att de aldrig ska behöva känna motsatsen - att de ska behöva klä av sig för att bli accepterade eller få ett jobb eller behålla ett jobb de har.
Att de aldrig nånsin ska känna att de ska behöva tåla något för att "boys will be boys".
Och jag är medveten om att killar och män också råkar ut för både trakasserier och diskriminering - men vet ni vad män? JOINA #METOO då och stå och kämpa TILLSAMMANS med kvinnor. Våga kalla er FEMINISTER. Men kom inte och gnäll var gång Kvinnor söker förändring och förbättring och försök få det handla om ER.
Ty det handlar om OSS!.
/illustration: jag
Jäklar vilket genomslag hashtaggen och "kampanjen" eller uppmärksammandet #metoo fått på sociala medier. Det sprids som en löpeld och precis som tanken var bakom den - att visa den enorma omfattningen och drabbade tjejer och kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier så syns exakt det via spridningen..och tänk då på hur många som fortfarande kanske inte vågar berätta.
Jag tillhör också denna stora grupp kvinnor som utsatts..av män som på ett eller annat sätt varit sexistiska, gått över gränsen för vad som är ok och och inte. Män som fått mig att känna skam och skämmas fastän det inte varit jag som gjort nåt fel. Som fått mig att tvivla om jag gett fel signaler eller att jag liksom bara viftat bort det och fnissat och tänkt att det var harmlöst fastän jag mått dåligt över det inombords.
Det har skett på jobbet, på fester...på öppna gatan och framförallt på sociala medier senaste åren.
Killar/män som tyckt att jag ska ställa upp på sexuella tjänster gentemot betalning. Eller tyckt jag ska ta emot kyssar och annat som betalning istället för pengar. Som velat anlita mig som fotograf och velat att jag ska vara lättklädd medan jag utför mitt jobb.
Eller alla dessa män som bara beslutar sig för att skicka bilder på sitt könsorgan.
Samma typ av män som antagligen tycker en våldtäkt är ok om en tjej är lättklädd, flirtig eller som enligt dom ser "sugna ut"..samma typ av män tycker det är helt ok att skicka så kallade dickpics efter att de sett en bild där ens bröstvårtor anas genom tshirttyget då detta tydligen är ett "kåthetstecken"..? Eller bikinibilder .
Nej det är fan aldrig OK. Aldrig!
Din kropp och det är DU och Endast DU som bestämmer över den.
Ett NEJ är ett NEj.
Du ska kunna gå naken eller visa upp dig bäst du vill och ändå inte "behöva ta" eller acceptera en enda dickpic eller sexuellt övertramp.
Känns det fel för DIG , gnager det inom dig ja då är det FEL. Ingen annan ska någonsin säga åt dig att det du känner är fel, att du övereagerar eller ska glömma eller säga åt att ”det var väl inte så farligt!”.
Mängden kläder, mängden alkohol, styva bröstvårtor, blottade skinkor, "sug" i blicken har ingen som helst betydelse. Någonsin.
Och Du är aldrig skyldig någon sex i utbyte mot något. Aldrig.
(foto: jag)
Om ett år är det riksdagsval. Idag är det kyrkoval. Riksdagsvalet är väldigt viktigt för mig och något jag brukar följa rent debattmässigt och engagera mig mer i. Kyrkovalet inte alls mer än att jag går och röstar.
Jag har inte , trots min ganska övertygade ateism , bemödat mig gå ur Svenska Kyrkan så då kan jag i alla fall lyfta på arslet och bemöda mig och gå och rösta .
Och det lilla jag ändå uppfattat av Jesus och det han nu gjorde enligt bibeln så tycker jag sannerligen att verkade vara både humanist och ganska så vänster om man ska se till politisk agenda och absolut inte Sverigedemokrat eller för någon stängd och uteslutande kyrka eler stängda gränser.
Så jag hoppas verkligen att vi får fortsätta ha en Svensk Kyrka där ALLA är välkomna att söka tröst och glädje och gemenskap.
...likaså världen, mänskligheten och demokratin.
Jag startade min fredag ganska så bekymmersfri, med årets första barfotakaffe på altantrappen i solig morgonstund.
Medan kaffet sörplades och solen lapades så läste jag om Trumps bombattack i Syrien och världen kändes lite mörkare.
Begav mig till jobbet där efter några timmar en bedrövad mamma kom och informerade mig om vad som hänt i Stockholm.
Mitt Stockholm, det som en gång, under en period i mitt liv när jag behövde det som mest var mitt hem. Den där vilse perioden där man sjunger på sista tonårsrefrängen och ska påbörja vuxenvalsen. Stockholm som sedan dess varit mig kärt. Mitt Stockholm. VÅRT Stockholm..oavsett om man bott där eller ej så är det Vår huvudstad.
Det är väl fortfarande just nu oklart om det är ett terrordåd, vem eller vad som ligger bakom..vissa är säkert redan övertygade dock..
Men oavsett vem eller vad det är som ligger bakom så får ju aldrig vad en enskild individ eller en liten grupp människor syra agendan eller diktera villkoren eller låta oss bli blinda av hat för en större massa osskyldiga. Missrikta inte avskyn. Ta varandras händer och stå enade istället. Känn och sprid kärlek.
Jag är extra glad en dag som denna att jag just befann mig på min arbetsplats, att jag har det jobb jag har som säljledare i en livsmedelsbutik som är en mötesplats för så himla många olika människor, kulturer, bakgrunder.
Där jag varje dag , varje vecka får så många olika berikande och lärande och häftiga möten med svenskar, nyanlända, flyktingar, invandrare, arbetare, arbetslösa, unga, gamla, de med mer pengar och de som står med en pappmugg utanför och som så fort de fått ihop några kronor hungrigt kommer in och köper något som de hunnit äta upp innan de ens komit utanför dörrarna igen...och så skriker folk kartell..
En arbetsplats där jag säljer mycket utländska budgetvaror till folk som jag vet sitter på Facebook och sprider en massa "bevara Sverige svenskt"propaganda och att alla brott minsann inte begås av Kalle och Anders...ändå är det vad jag vetbara svenskar vi senaste året tagit fast för just för snatteri på min arbetsplats. Likaså har det rakt av varit svenska män som kommit med sexuella anspelningar, tafsat och betett sig mansgrisigt utan dess like. Och medan det sägs att flyktingarna och invandrarna tar från våra pensionärer är det de gamla damerna som gärna vill ha sin växel i lite blandade småmynt som de kan ge till "stackarn som sitter utanför".
Och det handlar inte om jag skulle vara blind för IS och andra terrorgrupper eller tar utlänningar i försvar framför svenskar..brott, skit, hat, terror, våld...det sker överallt av alla sorters nationaliteter.
Tyvärr finns det rötägg och extremister som försöker visa och säga någonting , genom att döda och skada andra och sätta rädsla och förakt och hat i system.
Låt dom inte lyckas.
Låt inte ditt hjärta besegras.
Var modigare och medmänskligare än någonsin.
Demokrati, fred, kärlek,förståelse, medmänsklighet. Alltid.
(illis by moi)
Internationella Kvinnodagen.
Hur många har fått ett "glad kvinnodag" eller "Grattis på Kvinnodagen !" idag?
Som om att det är något att fira i positiv bemärkelse?
Grattis kan vi ju säga den dagen då kvinnor inte längre diskrimineras och förtrycks, ratas , objektifieras och censureras just för att de är kvinnor.
Däremot är Internationella Kvinnodagen en dag väl värd att uppmärksammas och lyfta fram kampen extra mycket även om den för många av oss fortsätter varje dag året om.
Feminism för mig är absolut det givna JÄMLIKHET FÖR ALLA!
Ingen skall diskrimineras på grund av kön, sexuell läggning, hudfärg, religion, ålder, utseende etc.
Men så handlar det framför allt för mig om MIN RÄTT till MIG SJÄLV.
Till min egna kropp.
Jag ska inte, aldrig någonsin, behöva känna att jag måste behaga en man eller att jag i någon situation måste visa brösten, att det är ett krav.
Andra sidan av det myntet är att VILL JAG visa brösten så ska jag få det utan att det döms eller att det som på Instagram raderas och censureras.
En kvinnas rätt till sin egna kropp. Att själv få välja hur hon ser på den, hur hon visar den och vad.
Att kvinnans bröst inte ska vara någon laddad grej.
Att ett par naturligt styva bröstvårtor ens ska bli en debatt eller att det automatiskt skall ses som att kvinnan är kåt och villig och därmed ska acceptera snoppbilder i sin inkorg .
Att det leder till att en kvinna ska skyla sig. Skämmas för sin kropp och kroppsdelar, hela tiden tänka på hur hon ser ut, vad som visas, vad som är "rumsrent".
Alla dessa jävla krav, begränsningar och sjuka vanföreställningar.
Jag önskar och hoppas att fler och fler , män som kvinnor blir medvetna om alla dessa konstiga normer. Saker som är fel som vi ändå tar som normala.
Att vi lär pojkar från början att behandla tjejer med respekt och samtidigt inte tuta i tjejer när de är små att pojkar som är elaka mot dom egentligen gillar dom och liksom lära dom då från start att "acceptera" grisiga beteenden som nåt man får stå ut med. Visa pojkar att det är ok att vara öm, känslig, snäll.
Lära tjejer att stå på sig, inte ta någon skit och att deras värde inte sitter i deras utseende.
Fortsätta lära mig själv att det är JAg och JAG allena som bestämmer över mig, min kropp, mina tankar. Fortsätta vara medveten. Fortsätta kampen på de sätt jag kan.
Sen kan jag gratulera mig själv denna dag för att jag har lyckan att jag fick hänga en stund med en av de bästa medsystrar och kvinnor jag vet, min bästa vän Karin och vi gick och såg Musse Hasselvall och hans " En mansgris bekännelser", det var mest kvinnor i publiken, fler män borde se den.
(Bilder : TT/Aftonbladet)
Yep.. manliga bröst och blottade bröstvårtor tokhyllas och får visas på bästa sändningstid och i familjeunderhållning.. det är rumsrent och härligt och hejjas på.
Fy fan vad bra och så modigt!
Bröööl.
Kvinnor som själva vill visa upp sina kroppar, som tar kontrollen och utan mäns inblandning ja se det går inte.. det stoppas, det censureras , raderas och du kan stängas av på sociala medier och blir anmäld som stötande och provocerande.
O Gud förbjude om du som kvinna har styva bröstvårtor. Skyl dig för fan kvinna!
Fast inte så där heltäckande som muslimer då för då är du ju förtryckt.. ajabaja.
Eller så får du stå ut med att du mest anses som kåt och villig och tacka och bocka för män som skickar penisbilder.. för ja tydligen är en styv bröstvårta just en invit till det.
Jämlikhet.. tsss My ass.
Vill bara tacka för alla kommentarer på förra inlägget, både skrivna här på bloggen och ni som skickat sms, mail och även en del som kommit fram till mig på jobbet. Tack till er som också öppnat upp er ♥
Det var nervöst och med liten klump i magen jag publicerade det. För tyvärr är det ju fler personer än jag själv inblandade i det där. Och tyvärr känns det, ja jag vet inte, tabubelagt fast det är det sista det ska vara.
Kanske därför jag allra mest bryter min egna tystnad.
För sanningen är, en alkoholist är beroendesjuk, och vi runtomkring blir ofta medberoendesjuka och hjälper till med lögner och bortförklaringar och ursäkter, döljande hit och dit och kors och tvärs. Till slut vet man knappt själv ens vad som är sant och inte och är man en familj så finns det dessutom de andras uppfattningar som ibland går helt stick i stäv med ens egna eller så har man upplevt saker annorlunda helt enkelt.
Jag bor i en liten stad. Det är väldigt många som känner till min pappa och det är väldigt många senaste åren som kommit fram till mig på jobbet och frågat om honom, en del är bara groteskt nyfikna på ett fult sätt, en del bryr sig ..och så är det en klick som man så tydligt ser själva har alkoholproblem som liksom frågar om saker för att jämföra sig med sig själva eller nästan berättiga sitt eget missbruk.
För det är inte bara en liten stad, det är en stad med bruksmentalitet och alkohol på många sätt en del av denna industristadskultur känns som det som. Överlag har jag blivit så medveten de senaste åren om hur just alkohol och bruklandet av det är så mycket norm och normaliserat kontra synen på "onormalt" det är med nykterhet.
Men som jag skrev i förra inlägget, ingen frågar hur JAG mår..eller min mamma ..eller min bror. Förutom de allra allra närmsta som ens bästa vän..eller dom som fattar, verkligen fattar.
Jag är glad att jag jobbar där jag gör för där vet ingen vem min pappa är så de har bara fått höra min version och det har varit så skönt.
Det blir alltid så mycket fokus på själve alkoholisten, både under och efter missbruk.
Jag vill väl öppna upp för mer fokus på oss som levt och lever med missbrukare. Våra känslor och hur vi mår och hur vi drabbas.
Något som kom väldigt lägligt i mitt liv var Sanna Lundells och Ann Söderlunds tvserie "Djävulsdansen" där för 3 år sedan. Ibland kändes det som att få en käftsmäll när man såg det och ibland som en varm och trygg filt runt sig. Tycker dom ska ha stor eloge för den produktionen.
Som jag också skrev i min förra text så är det en strid och kamp inuti mig nästan var gång jag själv ska dricka alkohol.
Jag smsar ofta just mamma om det. Jag är inte nykterist. Jag gillar ett glas vin eller två till maten, en öl när jag tar ett bad eller rosé en varm sommardag på altanen. Jag dricker alkohol nästan varje vecka. Men jag gillar inte känslan av att bli full, även om jag blivit det många gånger och säkerligen kommer bli det många gånger i framtiden. Men jag är aldrig ute efter "ruset". Jag dricker aldrig för att "glömma" eller sörja något. Och jag kan lämna ett icke urdrucket glas.
Att jag har spärrar och dessutom får någon sorts skuldkänslor och reflektioner när jag ska dricka alkohol är en tröst för mig att jag inte ligger i riskzonen själv att bli alkoholist. Men att just få de där enorma skamkänslorna över att vilja ta just ett glas vin en tisdagkväll är också en del av ärren till av att vara barn till en missbrukare.
Nedan följer en text som jag skrev för ett år sedan, men som jag sedan valde att aldrig publicera. Jag har skrivit ett antal texter kring samma ämne senaste åren men när det väl kommit till att trycka på "Publicera" har det tagit stopp. Och jag vet inte riktigt varför. Kanske räckte det för mig att bara få ner orden, för mig själv...för att själv försöka börja sortera känslorna och tankarna någonstans... men sen stannar det ändå kvar inne i en själv och man "tar hänsyn" och "vågar inte"...konstigt nog. För är det något jag lärt mig senaste åren så är det just att det är bättre att just VÅGA och det där med att ta hänsyn, vem är det riktat till?
Varför jag nu väljer att publicera just denna text vet jag inte riktigt mer än att jag faktiskt vill hitta tillbaka till bloggandet igen. Till mitt forum, mitt space på nätet , till min plats där jag får göra min röst hörd om det som är viktigt för mig och om saker och ting jag tycker om, saker jag tycker är fel och saker jag brinner för och älskar. Jag har varit väldigt frånvarande bloggare senaste åren och nedan text är en av flera anledningarna till det. Senaste åren överlag har varit så totalt utmattande på så många sätt och vissa dagar är jag så trött att jag knappt orkar prata. Men samtidigt i den tröttheten har jag hittat just livet också. Det som betyder nåt för MIG. Var och hur jag kan tanka energi och glädje för att just orka fortsätta prata och inte låta vare sig sorg, ilska eller trötthet ta över.
---
”Öl. Dubbelbokstav.Tolv poäng.Nej det kan jag ju inte skriva.
Gin då. Nio poäng, inget extra.
Nej..inte gin.
Ön. Ön tio poäng, det blir bra. Eller… påminner ön för mycket om öl?
Jag skriver ”Ni”. Sju poäng.”
Skicka.
Lägger ned iphonen men tar lika snabbt upp den igen.
”Jag tar ett glas vin nu till maten mamma”. Ser att mamma är redo att svara med en gång i imessage så låter telefonen vila i handen.
”Det är helt ok gumman, skål!”
Andas ut och häller upp ett glas.
Via rosaskimrande Hollywoodfilmer så växer man upp med, matas med, en viss bild av alkoholism. Efter lite tårfylld konfrontation så erkänner alkoholisten att denne har ett problem. Kanske väntar lite behandlingshem där ett gäng sköna typer med lite olika bakgrund finner varandra och pratar ut lite granna om sitt beroende , de sitter i ring och säger ” Hej jag heter blabla och jag är alkoholist”, lite mer tårar, lite applåder och ett känslofyllt tal sen poff är de nyktra alkoholister och efter ett litet förlåt till familj och vänner så lever de alla lyckliga i alla sina dagar. Allt är frid och fröjd och förlåtet.
Telefonen piper till.
”Bärs. 38 poäng…Va fan! Hur kan han med?”
Vad de där filmerna inte visar är allt det andra. När man konfronterar gång på gång och skriker på hjälp tills varken ork, röst eller tårar finns kvar. Varför lyssnar ingen? Varför fattar ingen?...Varför gjorde jag inte mer själv?
När alkoholisten ändå, till slut, erkänner att han är just alkoholist, men att det gått så långt att han räknas som för sjuk att ens få komma in på behandlingshem för att bli frisk.
När man inte ser röken av något som heter Anonyma Alkoholister överhuvudtaget.
När man vet att det inte finns något lyckligt slut på historien alls då alkoholisten utvecklat skrumplever och skrumplevern har blivit till levercancer och enda räddningen är en transplantation som kanske inte ens är möjlig att genomföra trots att jag sett det göras på Greys Anatomy.
Filmerna visar inte det.
Så är det då så konstigt att man inte har en aning om hur man ska hantera det? Alls. Ett enda virrvarr och en bergochdalbana utan ände med hat, kärlek, sorg, förakt, förvirring, bitterhet och det ständigt gnagande varför, varför och åter varför?
Jag dricker ur mitt glas vin.
Gott.
Jag häller upp ett halvt till men får genast dåligt samvete. Det är ändå bara en simpel torsdagskväll, men jag är ensam hemma. Jag är ju ledig imorgon.
Är jag alkoholist nu?
Nej det är jag inte.
Jag har kontroll.
Eller?
Ja det har jag. Bara för att bevisa det häller jag upp lite till. Jag vet vad jag gör. Jag är inte som han. ” Hej jag heter Anna och min pappa är alkoholist”.
Jag har haft en "alkoholistpappa" i över tjugo år. Ändå var det först för två år sedan som han själv erkände. Då dansade jag nästan en segerdans och skrek ”Yes” rakt ut i luften och höjde näven i en vinnande gest. För ja det kändes som om jag vann.
Det var inte som jag inbillat mig. Det var inte bara i mitt huvud. Alla lögner, allt som inte stämt nån gång, allt som bara känts fel. Det var inte inbillning. Sen kände jag förlust. Förlust över en pappa som jag inte hade haft på väldigt länge och som nu aldrig kommer komma tillbaka heller. En familj som trasats sönder och samman likt ett fotografi som rivits i tusen bitar. Förlust över all tid som gått till spillo.
Det sägs att alkoholist är en sjukdom. Det är det nog. Men det är svårt att känna samma sympatier för en dödssjuk alkoholist som ändå kunnat ändra sitt öde , som gjort aktiva val, mot en dödssjuk cancerpatient som kanske inga val hade alls utan bara ren otur i livets lotteri.
Jag känner att alkoholismen i sig drabbar oss runtikring långt mer än alkoholisten själv som under lång tid mest lever i ruset…och vi andra får ta själva baksmällan, gång på gång på gång. När vi försökt stoppa drickandet fått höra att vi var tråkmånsar "Låt honom vara" och nu när han är jättesjuk är det synd om honom. Ingen..Ingen frågar oss hur vi mår.
”Helgdagar. Alla bokstäver, Trippelord och en dubbelbokstav. 104 poäng”
Skicka.
”Nej varför skickade jag det nu då..nu leder jag med 176 poäng, stackars pappa"…
Fast är väl inte mitt fel att han supit bort hjärncellerna heller”.
Och så håller det på. Så har det alltid hållit på. Som en pingismatch utan slut där Dåliga Samvetet spelar mot Skyll Dig Själv .
När inga ord finns kvar får Wordfeud vara den enda sociala kontakt vi har kvar, men även där tar orden slut och sorgen ekar i huvudet.
Jag vinner matchen som vanligt, men ändå känns det som om jag förlorat.
Skål då.
Noll poäng.
