Bloggkommentatorerna är nästan den enda blogg jag själv läser nu för tiden. Jag gillar verkligen
Mia och Anna-Maria , de känns på nåt sätt som två vänner eller som bloggosfärens Mia & Klara .
Så därför känns det alltid lite konstigt, fast på ett bra sätt, när man själv
omnämns där bland de "riktiga" bloggkändisarna som
Blondinbella, Lady Dahmer, Alex och Sigge, Kenza m fl. Jag har aldrig varit en storbloggare med massa besökare, däremot märker jag att det ändå cirkulerar en hel del åsikter kring mig som jag aldrig kan sätta i relation till just min lilla följarskala.
Så det är alltid spännande, med ett visst pirr och lite skräck som man sedan följer kommentarerna på ett inlägg hos någon anna som handlar om en själv.
Men yey för de flesta som kommenterat! Eller yey för alla, även de som är kritiska ty alla har ju rätt till sin åsikt.
Jag vill fortsätta bara säga ett rungande fett YEY till MIG.
Till DIG!
Till ALLA KVINNOR!
Jag vill fortsätta avdramatisera denna ack så heta laddade potatis som Kvinnobrösten är.
Jag vill fortsätta att bara på de sätt jag kan visa att det är JAG som bestämmer över MIG. Inte samhället, inte konstiga normer och fördomar, inte mina föräldrar, inte min sambo, inga påtvingade tabun och skambelägganden.
Det är sannerligen intressant det där med bilder och vad som tolkas in.
Jag vet allt som oftast helt vad jag vill med vad jag visar och lägger upp, vilket många gånger är annorlunda än vad många som betraktar tolkar eller läser in eller bara bestämt sig för att jag är och menar. Det i sig säger i slutändan, tycker jag, mer om den som bedömer, dömer...än vad det gör om mig överhuvudtaget.
Det är intressant att på en påklädd halvkroppsbild så fokuserar så många på de naturligt styva bröstvårtorna som anas och inte på nyllet eller håret eller näsan.. Kroppsdelar som likt brösten är en del av det som tillsammans utgör min kropp. Så ibland blir det ju snarare ni betraktare som skapar era egna budskap som inte fanns från början eller som bekräftar just de problem/normer/synsätt jag vill "krossa" eller inte vill vara en del av.
Men återigen, varför är kvinnokroppen så laddad?
Varför är en hängpattePlura i ett kockande kök i tv mer acceptablet än en ammande kvinna?
Varför är en ammande kvinna kanske lite mer beundransvärd om hon visar delar av brösten kontra en ickemamma som bara gillar sin kropp ?
Madonna-Horakomplex, skambeläggande, censurering.
Var fokuserar ni blicken? Vad är det ni ser..och varför?
..ja ganska ofta vill jag bara peka finger och säga Fuck you till haters, till inskränkta människor, till förståsigpåare, till de som dömer, trycker ned , till nedärvda sociala normer, könsroller och patriarkatet...
Jag hade aldrig bloggat i snart tio år eller valt att flitigt instagramma med öppen profil om jag inte nånstans velat ha följare och uppmärksamhet. Inget jag skäms för heller att vilja ha.. Och varför skulle jag? Men det är också skillnad på att vilja ha uppmärksamhet och det i folkmun fula ordet "bekräftelse" för saker man själv står för, vill ha uppmärksamhet för och som jag känner att JAG kontrollerar och själv väljer och har makten över , kontra helt sälja ut mig och gå över lik , trampa på andra och göra vad som helst "bara för att".*
Jag gjorde det inte som egen företagare och designer och jag gör det inte nu heller. Klädföretaget mitt gick i graven kanske just för att jag inte orkade eller ville sälja ut mig. För att jag sa nej till att sponsra vissa "skandalbloggare" etc..
Och jag tappar följare snarare än vinner några nu för tiden genom att vara helt sann mot mig själv. Nu när jag äntligen känner mig helt fri, vågar, är tillfreds. Men må så vara då. Jag känner ju mig själv bäst. Jag äger mig och min kropp, ingen annan. Inte sociala normer, jantelagen, patriarkatet eller andra konstiga föreställningar och uppfattningar om hur man ska vara, se ut och bete sig.
Jag och min bästa vän satt senast igår och hade ännu en underbar "livets liv-afton " med bubbel och tapas och njöt av en augustikväll ute på trappen när sommaren gjorde comeback och pratade om hur vi liksom mer och mer..dag för dag, upptäcker i stor och smått just hur vi som kvinnor , bara för att vi är just kvinnor döms, behandlas, trycks till..hur vi är så indoktrinerade till att ursäkta oss själva, vår existens, våra behov. Vad vi förväntas bara ska ta och svälja för att vi föddes med vagina och inte penis. Jag faller själv fota dit i nedärvda mönster hur medveten jag än tycker att jag är..senast för nån dag sedan när jag liksom berömmer en kille för att han tar ställning för en tjej och säger feministiska saker. Varför ska jag berömma något som borde vara självklart? Inte fssen får jag höra "wow, fan vad bra" när jag proklamerar en killes rättigheter.
Och ni som har så mycket problem med bröst.. Det är en kroppsdel precis som en näsa eller en fot. Man som kvinna föds du med dom och de sitter där de sitter. Sluta skam och tabubelägg. Bara sluta.
Det är skjukt att vi fortfarande år 2016 gör skillnad på bröst och bröst. Antingen tillhör de porrindustrin och ska vara till för främst männens tillfredsställelse, men tar du som kvinna kontroll över dina egna kroppsdelar ratas du, censureras du, raderas du. Herregud..kan man nånsin ens göra rätt som kvinna?
Vi har alla fått ett liv på denna jord. En livstid som vi aldrig riktigt vet hur kort eller långt det blir. Det är ett sådant slöseri med den tiden och livet att inte leva så som man själv vill utan istället ängslas, förakta eller försöka passa in i vad man tror andra tycker om eller vara rädd för vad andra ska tycka. Bara sluta med det med. Lev ditt liv. DITT! Så lever jag MITT.
(* för övrigt dömer jag inte er som eventuellt vill ha uppmärksamhet "bara för att" eller gör lite vad som för att få det heller.)
foto: Michaela Zabel @kostologik
I söndags kväll efter att jag slutade jobbet så var jag bara hemma och bättrade på sminket litegranna och rafsade ihop lite kläder och accessoarer i en kasse innan svägerskan min hämtade upp mig. Vi har båda köpt varsin liten Canon Eos M3 i sommar som komplement till våra stora systemkameror och nu tyckte vi
1) att det var dags att leka lite med våra nya fina "leksaker"
2) att det banne mig var dags att vi fotade lite snygga bilder på varandra.
Som fotograf är det ju annars mer att hårdiskar och minneskort är fulla med bilder på andra människor och sällan man har annat än instagramtagna bilder på sig själv i sneda vinklar eller kanske nån enstaka som man fått sambon suckandes att ta.
Det kändes dock nästan lite tabubelagt att just stå framför kameran så här och vilja ha bilder på sig själv.
Men varför?
Det får vara nog med jantelagstänk, bodyshaming och bespottande. Sociala medieflöden tillhör inte bara unga, supersmala tjejer med milslånga ben och enormt lårgap..om det ens gör det för de unga och vackra får ju även de en hel del kritik.
Ni som följt denna blogg vet att jag att jag i perioder lidit av BDD. Ibland mer ibland mindre och det har blivit bättre med åren. I år är första gången i mitt vuxna liv som jag verkligen känt mig jäkligt tillfreds med mig själv, med bara några mindre svackor och kanske helt vanlig "pms-fan-vad-ful-jag-är".
Och det är och ska vara självklart att det är helt ok att älska sig själv som 30plussare.
Det ska vara ok oavsett ålder.
Oavsett storlek.
Oavsett kön.
Att vara nöjd med sig själv och att posta bilder på sig själv och det man gillar mest med sig själv behöver varken vara desperata skrik efter uppmärksamhet i form av massa komplimanger eller få penisbilder skickade till sig.
Och skulle du ändå faktiskt bara vara ute efter lite uppmärksamhet eller faktiskt må bra av att få höra att du är snygg..är det så jäkla fel?
I slutändan så är det ju som så här. Oavsett om det är du som väljer och vill blogga, instagramma, Snappa, twittra - ja det är ditt val. Det är dock inte du som tvingar nån att följa dig. Det är helt upp till följaren.
Låt ingen annan än du själv definiera dig.
Ta kontroll över dig egna kropp.
DU äger DIG.
Hej på er blogosfären! Hoppas ni har det underbart i semesterlunk och njuter av sommaren så här den sista kvällen i juli..Tänk imorrn är det augusti..Galet!
Men jag har det underbart. Eller haft i allafall och tänker komma igång med uppdateringarna så snart semestern är över, sista veckan börjar imorgon och då drar vi till mitt "andra hem" - mitt älskade Stockholm. Ja om jag piggnar till. För som sagt, jag har haft detunderbart hela sommaren och semestern fram tills imorse då jag på ett hotellrum i Göteborg vaknade av plågorna i vad jag tror är en matförgiftning. Fy fasen.
..och visst hade jag väl kunnat lägga upp en selfie med kräksigt ansikte här, men vem hade blivit gladare av att se den "verkligheten"? Vilket leder mig in på vad jag mest ville skriva om när jag loggade in här i afton.
Jag har bloggat i snart 10 år , twittrat, Instagrammat, Facebookat etc utöver det i flera år också. Sociala medier är en del av min vardag. Och jag har nog aldrig under dessa tio år upplevt att följare av sociala medieprofiler är så förbaskat ängsliga och dömande som de är nu.
?
Är du för smal och visar dig är du en ätstörningstrigger, är du tjock så föregår du med dåligt exempel och sprider fetmasjukdomar. Lägger du upp bilder på din mat så måste du i efterhand helst gå in och redigera hur mycket av portionen du tog till dig du faktiskt åt upp, för gud förbjude om du blivit mätt och inte ätit upp men ändå låtit folk tro att du åt allt så att de i sin tur överäter.
Har du äntligen kommit till ro i dig själv, skiter i vad andra tycker , gillar din kropp och att både fotografera och fotograferas ja då säljer du ut dig själv.
Vi kan nog bara komma överens om att vi alla mer eller mindre är dömda att misslyckas och vara dåliga förebilder med vad vi än tar oss för från den dagen vi föds. Vi kommer aldrig kunna göra alla nöjda. Men behöver vi det? Behöver man ens försöka vara en god förebild, vad det nu än är, bara för att vi väljer att vara offentliga eller vida upp vissa sidor av våra liv, passioner och intressen?
Ibland förstår jag mig inte på anhängare/läsare/följare som mest bara går in för att kritisera precis allting den de följer gör. Det ska även kritiseras och gormas om saker som bloggaren inte ens hävdat motsatsen. Det ska kritiseras för kritiserandets skull.
En stillbild kan aldrig visa verkligheten på det sätt som ett face-to-facemöte gör. Folk kan sitta och störa sig på uppsärrade ögon eller plutande läppar eller ush och fy "posande"..men det är ett enda foto , det kan aldrig visa mimik, rörelser, daller, valkar, kropp, knopp etc som verkligheten gör. Och tänker kritikerna nånbsin efter hur de själva agerar när en eventuell kamera åker fram vid familjeträffar eller dylikt.
Jag tror att så länge folk haft en kamera så har de valt att sätta de bästa bilderna i fotoalbumen och kasta de dåliga.
För ska man föreviga nåt vill man ju oftast i efterhand se det bra, minnas det vackra och det glada..det dåliga minns man oftast ändå tills det bleknar i jämförelse..och är det inte så det ska vara?
Nej när ska folk sluta vara så förbannat ängsliga och bara börja leva sina liv, sina egna liv och inte söka efter andras eventuella misslyckanden att grotta ned sig i eller greppa efter halmstrån att " hmm har inte den där smala bloggerskan en valk där minsann, vad fet hon blivit!"?
Som jag sa till mamma i helgen. Kan folk inte ta att andra är lyckliga så kan de ju ta sig i röven och skita ned sig.
Min senaste krönika i lokaltidningen:
Vi har nu nått den ljuva månaden juni då syrénerna blommat över men jasminen tagit över. Nybakade studenter har vrålat sig hesa och nu vankas det EM-feber och vi kommer antagligen få se den ene fotbollsspelaren efter den andre ta av sig sina svettiga tröjor och visa sina bara bringor efter att de gjort mål och hyllas av fans, folket och pressen.
* * *
Män som visar brösten glorifieras. Kvinnor som gör det samma stämplas, sexualiseras, bespottas, ja till och med raderas.
För det är ju så att på sociala medier som till exempel Instagram så kan dina bilder och konton raderas om du som tjej väljer att visa bröstvårtorna. Du blir censurerad. Nån gång, nånstans av nån i världshistoriens bestämdes det att det är skillnad på bröst och bröst och att om de sitter på kvinnor är de av sexuell art och väcker anstöt oavsett storlek (ja för det finns ju män med större bröst än kvinnor).
* * *
Vad har nu detta med mode att göra undrar ni kanske, läser ni fel krönikör? Men faktum är ju att vi nu har nått den tid på året då det stressas och pressas till ”perfekta strandkroppar” vad än det nu är, det peelas och filas, rakas, vaxas, plockas och smörjs lite extra och hetstränas in i det sista i hopp om lite glapp mellan låren.
Och jag säger inte att män inte har press på sig eller att det finns vissa ouppnåeliga ”manskroppsideal” men det är ändock kvinnokroppen och kvinnan som äger den som döms hårdast. Naken som påklädd. Kjollängden kan avgöra om du är tant eller slampa och faktiskt får skylla dig själv om du nu valt att visa lite hud.
* * *
Jag minns så väl sommaren 1997 och dagarna innan modeikonen prinsessan Diana så tragiskt omkom…hur dagstidningarna hånfullt förstorade bilder på henne i baddräkt och ringade in eventuella celluliter på hennes lår med tillhörande taskiga rubriker. För sedan efter hennes död hylla henne. Hur vore det om vi helt enkelt bara var lite snällare mot varandra medan vi lever istället? Respekterar och uppskattar varandra här och nu.
* * *
Denna sommar önskar jag utfärda ett sommarmanifest. Låt detta bli sommaren då framförallt vi kvinnor tar tillbaka rätten helt och hållet till våra kroppar. Vi äger oss själva och således är det också enbart vi själva som överhuvudtaget har att göra med hur våra kroppar ser ut och vad vi väljer att klä den med, visa eller inte visa. Feminism sitter inte i smink eller spetsunderkläder eller i rakhyvlar precis som ditt värde inte räknas i antalet magrutor.
* * *
Som jag så ofta mantrat tidigare: Livet är alldeles för kort för att inte ha på sig det man vill. Så i sommar, snälla, dra på dig vilken klänning eller shorts du vill, strunta blankt i ideal och bär vilken bikini eller baddräkt du så önskar! Sluta noja över valkar eller över huvudtaget vad folk ska tycka och tänka. Bär dina finaste skor på väg till jobbet, skapa tillfällen att känna dig som ditt snyggaste och bästaste jag. Det mina kära läsare är ett mode att hålla fast vid säsong efter säsong.
Glad LevaLivetSommar önskar jag er!
Jag tror jag har nått en punkt i livet där jag bara "vill mer".
Jag är hyfsat nöjd med mitt jobb i matbutik och att jag får skriva modekrönikor en gång i månaden till lokaltidingen, nöjd med stadig inkomt och "lugn" efter flera turbulenta år, och givetvis några bra också, som egen företagare.
Men jag har alltid favoriserat Belle från Skönheten & Odjuret som Disneykaraktär och det främst baserat på att hon sjunger " Jag vill nåt mer än leva småstadsliv".
Nu är det exakt småstadsliv jag lever och jag har inga planer på att flytta...
Nej det här med att jag vill mer..det handlar mest om att jag helt enkelt vill LEVA.
Därför duggar inläggen här på bloggen mer sällan än regnet i Sahara...just för att jag vill fylla livet med liv och kanske sen ha nåt mer att skriva om än man gått upp, ätit en macka och sen jobbat.
Och det behöver inte vara så stort egentligen heller.
Det kan vara av den mentala sorten också som livet skall fyllas.
Som nåt så simpelt att helt enkelt bara VÅGA VARA SIG SJÄLV:
Sluta upp helt med att ens börja bry sig om "men vad ska andra tycka och tänak om dittan och dattan".
Jag bir 35 år i år. Det är tamejsjuttsan dags att jag styr över mitt liv. Gör vad jag vill. JAg mår bättre än på länge, känner mig starkare, snyggare , bättre än nånsin.
Bara släppa loss sidorna av mig själv som jag alltid haft men som man tryckt undan och därmed också förklarligt, när de väl kommer ut, blir till att folk tycker att man ändrat sig och blivit någon annan.
Men det är ändå lustigt det där..just att andra tycker man blivit någon annan när man blivit sig själv.
Nej det får vara nog med mesigheter, be om ursäkt för sig själv och bara sitta still.
John Lennon hade ju så rätt i det där att "Life is what happens while you are busy making other plans"..
Stopp!
Här kommer min senaste månadsmodekrönika som jag skriver för lokaltidningen.
"Tänka sig, det blev en vår i år också. Det känns alltid där i mörkaste december, i kallaste januari och i blaskigaste februari som om det aldrig kommer bli just vår och varmare igen. Att man är förevigt dömd till att leva påbylsad i dun, polokragar, stickat och tjocksockar och vinterkängor som ser minst lika skitiga ut som mina hmm fönster ( ok jag ska anlita fönsterputsare i år…jag ska..). Men så plötsligt kommer den där vändningen, när det plötsligt är ljust igen på kvällen efter klockan 18, solens värmande strålar möter din vintergrådassiga kind och försöker strila igenom just de där redan nämnda igengrodda fönstren och asfalten är torr och grusig istället för blöt och isig och äntligen…ÄNTLIGEN kan man byta ut fuskpälsen mot skinnjackan. För mig är skinnjackapremiären ett lika starkt vårtecken som tussilagon i dikena. Och med skinnjackan kommer automatiskt det härliga skiftbytet i skohyllan. Halleluja! Byebye fodrade stövlar och ajöss med praktiska skor som ska hindra dig från att bli Bambi på hal is och riskera lårbenshalsen.
Hello vita sneakers, som visserligen bara är vita i en kvart, men hej på dig fina ballerina och hallihallå på er nitbeklädda ankelboots och välkommen tillbaka älskade pumps och platåer äntligen skall vi ut på nya äventyr och strutta gatorna fram. Stilmässigt kommer jag fortsätta med den stil jag haft senaste åren – en skön mix av bohochic, sjuttiotalshippie och nittiotalsretro och Carrie Bradshaw som främsta fashionistaförebild. Har man hittat en grundstil som man själv älskar och känner sig hemma i är det enkelt att lägga till lite nytt för att utveckla, testa och leka – vilket ju jag tycker mode ska handla om.
Denna vår är jag till exempel sugen på att just komplettera min nittiotalsgarderob beståendes av de ribbade, tightare klänningarna med lite sportigare influenser såsom en rosa bomberjacka. Vissa stilgurus skulle hävda att jag med mina 34 år är för gammal för en sådan jacka, att det hör tjugoåringarna till och kanske skulle välja en klassisk trenchcoat istället och byta ut mina t-shirts med tryck mot dressade skjortor…men…
En av de större varuhuskedjorna kör just nu en otroligt härlig och bra reklamkampanj om att man ska strunta blankt i just ålder och stilregler. Låt inte en siffra sätta gränsen för vad DU vill bära lika lite som du aldrig ska bli en slav under rådande trender. Ens garderob och klädstil börjar i själen, den är en del av dig. Man kan självklart ändra tycke och smak med tiden som med allt annat, men viktigast är att det är du själv som just bestämmer din smak, ingen annan. En 65årig kvinna kan bära upp ett par trasiga jeans snyggare än en 22åring om det passar personligheten i övrigt precis som en 27åring kan passa långt bättre i damig dräkt än hens mormor.
Jag tror vi alla bara behöver bli snällare mot varandra men framför allt mot oss själva. Sluta tänka att ” det där kan jag ju inte ha på mig” och vända det till ” vill jag, så kan jag visst, varför skulle jag inte?!”. Jag tror liksom inte att du någonsin kommer ångra det du faktiskt vågade bära utan bara det du inte vågade. Sen om du skulle råka se nån bild om 10-15 år och undra hur du egentligen tänkte, tja då har du i alla fall fått dig ett gott skratt och det kan väl knappast aldrig vara fel.
Så mitt enda modetips inför nya säsongen är : Bär vad fasen du vill
..och man kan aldrig ha för många skor.
Låt stå."
(akrylmålning från 2015)
8 mars och Internationella Kvinnodagen.
En dag som inte borde behövas men som behövs.
Fortfarande råder stor ojämlikhet mellan könen, fortfarande behandlas män och kvinnor olika och jag säger inte att män också diskrimineras eller behandlas utifrån vissa av samhället konstiga könsroller och förväntade sätt att vara..men det bortser inte ifrån att den vita mannen fortfarande i mångt och mycket är den högst rankade människan på denna planet som vi alla bebor.
Ingen, INGEN, ska behövas uppleva att hen behandlas sämre på grund av sitt kön, sin religion, sin etnicitet, ålder eller sexuella läggning.
Du som kvinna ska aldrig känna att du är värd mindre än en man.
Du ska aldrig behöva acceptera sexuella trakasserier eller närmanden eller känna att sådant ska bortförklaras med att " det får du väl tåla" eller att det ska skrattas bort och lämna dig med en konstig eftersmak i munnen eller olustkänslor.
Du som kvinna ska aldrig acceptera lägre lön för samma jobb än vad en man får.
Du som kvinna ska aldrig aldrig behöva skämmas för eller be om ursäkt för något som män i sin tur hyllas för. Är du mamma har du inte mer ansvar eller skyldigheter än vad en pappa har.
Du som kvinna behöver inte följa i föregående satta könsrollers fotspår. Du får gå din egna väg. Det är din rätt.
Du som kvinna: Be inte om ursäkt för dig själv och din existens, låt ingen förminska dig och förminska inte dig själv. Ta ingen skit!
Du som kvinna är VÄRD ALLT.
Det är vi alla.
Som många av er vet som följer mig så skriver jag ju krönikor inom mode/stil/design till lokaltidningen där jag bor varje månad och har så gjort i snart 5 års tid tror jag..och här är den senaste!
Jag var uppe i Hufvudstaden för någon vecka sedan för att känna mig som en tonåring igen då jag skulle se mitt favvoband Suede uppträda på Cirkus. Jag mötte upp min vän Martina som jag upplevt de flesta av mina Suedeäventyr med genom åren och vi var väl beredda på att precis som 1999 så skulle vi vara ganska så o-suedeiga rent utseendemässigt mot ett typiskt Suedefan. Dvs vi brukade vara ganska ensamma om att inte ha kortklippta, svartfärgade popfrisyrer, mörka manchesterbyxor och tretton lager kajal runt ögonen. Istället möttes vi av ett hav av människor som såg väldigt, hmm, normala ut och medelålders... Vi tittade på varandra och unisont sa vi ”märkligt, vi som inte åldrats en dag” innan jag ledsagade den väldigt haltande ( pga. en halvbruten tå) Martina in i själva konsertlokalen.
Efter en helt fantastisk konsert följde jag min vän till hennes t-banestation vid Östermalmstorg och på vägen så sneglade jag mot de lyxiga upplysta skyltfönstren till Gucci, Prada och innan jag nådde till Louis Vuitton gick jag in i Gustav Fridolin utanför innekrogen Riche. Hejsan Hoppsan! När jag vände om igen för att ta mig till det fyrstjärniga hotellet med utlovade frukostmuffins, jag hade unnat mig sneglade jag åter mot de exklusiva fönstren och undrade om jag dagen efter skulle våga gå in i någon av butikerna?
Jag nådde hotellet efter att ha hälsat på MargaretaKrookstatyn vid Dramaten och hämtade mig en kopp te och en näve småkakor, gratis för alla hotellgäster, och bestämde mig för att jag ska våga Vuitton nästa dag.
Stärkt av tre cappucinos samt fyra torra minicroissants vid hotellfrukosten, ja de där muffinsen såg jag inte röken av, packade jag ihop min röda resväska och iklädd min svarta fuskpäls spatserade jag mot lyxbutikerna. Så blev jag något feg när jag nådde glasdörrarna och såg en jättesmal ,dyrt klädd kvinna med en pärm i famnen komma mot mig. Tänk om det blir som i Pretty Woman där de snorkiga butiksbiträdena tittar snett på den långa, vackra amazonen Julia Roberts och säger åt mig att jag inte är välkommen? Tänk om snatterilarmen vid ingångarna börjar pipa så fort jag entrar butiken?
”Varning Varning! Denna människas totala outfitvärde är 897 kr, hon är inte värdig en Vuitton, hon kommer antagligen smutsa ner väskorna med sina kladdiga chokladfingrar och kanske försöka sno en Speedy!”
Jag vek snabbt av runt hörnet och ställde mig vid ett av fönstren istället och då dyker genast en vakt upp och stirrar på mig precis som om han luktat sig till min arbetarklassodör. Men så tog jag mig i kragen och peppade mig med ett jävlaranamma och gick återigen mot entrédörrrna som öppnades av kvinnan med pärmen som sa ”welcome” och på engelska frågade om jag ville ha hjälp och om hon skulle skriva upp mig på en lista. ”No thank you” sa jag och försökte se världsvan ut med min något trögrullande resväska. Jag frågade till slut vad en liten handväska på en av hyllorna kostade och fick svaret 16 000 Swedish Crowns. ”Lovely” sa jag och lämnade butiken svettig.
Jag blir 35 år i år. Känns konstigt. Inte för att jag har någon åldersnoja utan för att åldern i sig känns så konstig att ha nått.
Med denna ålder och det faktum att jag och Stefan varit tillsammans i tolv år nu så har det återigen blivit en period då folk kommer med "de där frågorna"...
"Ska ni inte skaffa barn snart?
"Men hur länge har ni varit ihop egentligen? Inga barn?"
"Tror ni inte att ni kommer ångra er sen?"
"Vem ska ta hand om er när ni blir gamla?"
"Det är ju meningen med livet!"
Och svaren blir som de alltid blivit:
"Nej vi ska inte ha några barn."
Jag kan ju inte veta NU om vi kommer ångra oss sedan när vi sitter där på ålderns höst men det är ju inget skäl att skaffa något nu som vi inte vill ha nu ifall om att vi skulle ångra oss sedan. Eller hur?
Jag hoppas och sätter också min tillit till att samhället ändå kommer fungera så pass i framtiden att äldre tas om hand om, om det behövs. En unge är ju ändå inte någon garanti för nån slags äldrevård och bör ju heller inte ens vara ett barns livsmening. Risken finns ju alltid att den relationen fuckas upp helt och hållet.
Och meningen med livet..denna abstrakta fråga med lika många svar som det finns människor...tro mig, man kan njuta, älska och uppskatta livet utan barn. Man kan känna en mening med det , jag lovar.
Det är andra som har problem med att vI valt att inte skaffa barn. Många blir rent av provocerade känns det som.
Jag och min bästa vän, också barnlös, har diskuterat det där fenomenet just att somliga med barn blir så upprörda när man säger att man inga vill ha. Gissningsvis känns det som att det för en del då går upp för dom som ett rungande smärtsamt EUREKA att det fann ett alternativ till just normen med "klassiskt" familjeliv.
Jag hade ingen taskig barndom, nej både min mamma och pappa sa ofta hur mycket de älskade mig och min bror, jag hörde aldrig att de ens yppade det här med egentid eller behovet av "date night, och jag minns knappt att ens skällt på oss eller att tålamodet tröt när vi var mindre. Jag tvingades inte till aktiviteter utanför skolan, jag behövde inte träna sporter utan jag fick sitta med mina Barbiedockor, pyssla, rita.
Dock vet jag inte om jag gillade att vara barn...?
Tänkte på det nu denna söndagsafton när jag och Stefan tog en promenad i skymningen och vi passerade stadens ena gymnastikhall/badhus och ännu så här 25 år senare får jag den enorma söndagesångestkänslan i magen av att just se dessa byggnader och tänka på just simskola, gympapåsar, skolscheman, läxor etc.
Vi har ett liv. Ett enda liv ( vad vi vet) och tänk vad lite av tiden som faktiskt är vår egen.
Du har 12 års skolgång där du är bunden till ett schema med tider där du måste vara och göra som lärare säger. Därefter måste du lägga ett visst antal timmar av din fritid på just läxor hemma.
Sen måste de flesta av oss på ett eller annat sätt jobba och tjäna pengar, somliga lyckas med att vara egna företagare och styra över sin egna tid på så vis och ändå håva in pengar, somliga av oss har försökt men insett att det är skönare och tryggare med anställning. Men det är ändå mycket av livets tid som går bort.
Jag värderar den tid som är över så mycket att jag vill lägga den på mig själv allra helst. Göra det jag vill och känner för. Har alltid funkat så.
Jag har alltid haft jättesvårt för att planera och boka saker då det gett mig ångest ju närmare det bestämda kommer. Detta slår igenom på det mesta, allt från min träning så som löpning då ställa upp i tävlingslopp inte är nåt för mig till att bestämma att jag ska träffa en kompis eller gå på fest. Vilket väl också gjort att jag kanske ses eller uppfattas som lite osocial och enstörig...men ja jag är ganska mycket ensamvarg. Så vilken lycka att jag funnit en bästa vän som accepterar det fullt ut och likaså funnit en livskamrat och sambo som det aldrig är jobbigt att vara tillsammans med och ett förhållande där det finns utrymme att vara både för sig själv och tillsammans på samma gång.
Jag älskar mitt barnlösa liv och att jag kan sitta en hel dag och okynnessurfa på internet, maratonkolla på Sex and the City för 5673:e gången, dra ut på löprunda när jag vill och aldrig igen behöva gå igenom skolåldrar, läxor, känna klordoft i badhus om jag inte vill, dra till Stockholm och gå på konsert utan dåligt samvete.
Jag vet värdet av egentid...annars hade jag inte värderat den så högt och just valt att ständigt ha den.
Den här röda skönheten kom hem till mig idag och är ett av mina Mellandagsreafynd.
Och den får bli litegranna en symbol för mitt "årsbokslut" 2015 tillika symbol för kanske det största som hände mig just i år.
Jag hamnade i total ekonomisk balans.
Detta är En självklarhet för många men det är stort för mig. Efter år med evigt kämpande med företagande där drömmen fick stå över pengar för att 2014 verkligen inse att drömmar ger inte mat på bordet eller betalar hopande räkningar.
2014 handlade om att få rätsida på ett sjunkande skepp, komma på fötter . Dock hamnade jag i en psykiskt slitsam ekonomisk tvist och lurendrejeri med ett leasingföretag.
Tvisten följde med in i 2015. Men så under hösten efter tusentals tårar, ilska, frustration mail och telesamtal hit och dit löste det sig och jag "vann".
Den lättnaden.
Jag fick tillbaka pengar.
Mina blodproppar i lungorna 2014 som med största sannolikhet orsakades av p-piller gav mig rätt till ersättning från läkemedelsförsäkringen . Ingen jättesumma och inga pengar i världen kan någonsin väga upp vad jag gick igenom och skräcken som forfarande psykiskt sitter kvar, men lite plåster på såren.
Den "lilla" tjänsten jag fick 2014 på Netto blev 2015 till nästintill heltid, en tjänstebefodran med löneökning och till en stadig månadslön.
Allt detta innebär nu att jag med glädje den 25:e var månad betalar räkningar, vi kan nu dela 50/50 på husets omkostnader. Jag har gjort om gamlaföretagslån och checkkrediter till ett lån som betalas av bra varje månad.
Jag kan med lätthet föra över pengar till sparkonto och bygga buffert till huset och resor och oförutsedda utgifter.
Och det finns pengar över.
Precis som jag tycker lite godsaker smakar extra gott när jag tränat hårt och vill ge mig lite extra när utrymme finns och hungern är som störst och kroppen trött så kan jag nu med glädje och utan minsta skuldkänsla unna mig något jag suktat efter när räkningar är betalda.
In-Ut = Balans.
Pengar är inte det viktigaste i livet men det betyder så himla mycket för hela välmåendet när man vet att de finns. Jag kommer aldrig ta det för givet, jag kommer alltid känna stolthet över mig själv och de beslut och kämpanden jag gjorde och att jag vände min situation helt.
Bara några dagar kvar på 2015 nu och sedvanligt börjar det nu ploppa upp årsresumeer och årets bäst/sämstalistor runtom i bloggarna och det kommer nog göra så även i denna blogg.
Något annat som också brukar publiceras såväl muntligt som skriftligt så här års är ju så kallade Nyårslöften.
Sluta röka, träna mer, gå ner i vikt, äta mindre hör väl till de vanligaste och efter eventuella djupdyk ner i Aladdinaskar börjar folk fokusera på Beach 2016.
Nya sorters dieter kollas upp och skall testas och ger inte den ena tillräckligt snabba resultat går man på nästa.
Så här i en tid där nästan alla dokumenterar det allra mesta till allmän beskådan så har, i mina ögon, vikt och träningshetsen nått till helt nya nivåer.
Inte nog med att man ska visa resultat på hur många byxstorlekar man gått ner, fått ökat så kallat thigh gap, minimala matportioner på små asssietter och den ena gymselfien efter den andra ( ja jag faller också i fällan då och då och känner tvånget att Instagramma att jag minsann tränat )..ja så duger det inte längre att "bara" visa hur duktig man varit.. Nej det ska dessutom allt mer både helt öppet såväl mellan raderna på kuppen döma ut andras sätt att leva, äta och träna.
Crossfitutövare är tydligen helt dumma i huvudet enligt en "vanlig" gymutövare, äter du socker har du nog missbrukarpersonlighet, räknar du kalorier kontra kolhydrater är du ätstörd, går du på lchf dryper du av fett , strikta kost och träningsscheman är finare än vanligt sunt in/ut-tänk fast det i slutändan ändå handlar om samma sak och gud förbjude om du uttrycker att du "unnar" dig nåt etc etc
Folk flyr från krig och verkliga katastrofer . Folk blir mördade, sönderbombade, beskjutna eller dör på vägen till det de hoppas ska vara en ny chans i livet och frihet. Måste vi då kriga med varandra och såra varandra i sociala medier över totala ytligheter? Detta självhävderi och tillplattande av andra jag tycker bara ökar gör mig så ledsen. Och förbryllad. Har folk blivit så totalt självupptagna att de verkligen tror att de själva just sitter på den magiska lösningen och livsstilen som löser alla problem och funkar för alla? I en tid då folk flyr för sitt liv från religiösa och politiska förtryck behöver vi väl knappast självutnämnda livsstilsprofeter?
Jag kommer inte avge några löften om mer träning och mindre mat för 2016 och min beachkropp har alltid fått se ut just så som den gör just då när jag väl når en sandstrand komplex eller inte.
Vad jag däremot kommer lova är ett snällhetslöfte.
Till framförallt mig själv.
Jag mår bra av att vara snäll och jag försöker verkligen vara en snäll människa mot andra, men ibland känns det som man bara vänder ut och in på sig själv till ingen nytta för vissa.
Det får vara mindre av den varan kommande år då det fullkomligt dränerat mig i år.
2016 ska även jag verkligen ta tag i det där och koppla bort energitjuvar. Stänga till om mig själv och bara släppa in dom som faktiskt senaste året visat att de är värda tiden, kärleken, engagemanget. Som man blir glad av att de finns där för en och som man känner glädje över att finnas till för.
Jag måste försöka inse att jag varken kan eller måste lösa andras problem eller få skuldkänslor för saker som jag inte ens har att göra med och att med vissa är det bara dömt att misslyckas.
Snäll mot mig själv och inse att jag också är värd saker och ting och kärlek.
Sen hoppas jag på en snällare värld 2016 och att alla reflekterar lite mer över just medmänsklighet, solidaritet, tolerans och öppenhet.
Det är på alla sätt hemskt det som hänt i Paris. Precis lika hemskt är det att det sker på andra platser varje dag och att det är det som hundratusentals medmänniskor flyr från.
Det är inte hemskare för att det sker i Paris än i Syrien. Det är LIKA hemskt . Oskyldiga människor dör och drabbas. Oskyldiga får också skulden.
När attacker och händelser av våld sker är det än viktigare att visa än mer kärlek och förståelse . Se helheten.
Än viktigare att inte låta vad en liten klick människor gör färga synen på ett helt folk.
Jag är så glad att jag har det jobb jag har, jobb i en lågprismatbutik där stor del av kundkretsen är utlänningar, flyktingar , invandrare. Där jag var dag får möta dessa människor och kulturer. Där vi tillsammans bryter språkbarriärer och lär varandra.
Där jag var dag får säga till vissa svenskar at "nej jag håller inte med dig kanske ska du försöka se det så här.." Men också möter svenskar med de allra största hjärtan som ger hopp ändå om ett fortsatt varmt Sverige .
Tillsammans .
En nypåbörjad tavla " open your heart".,
Efter gårdagens "Så mycket bättre"..
Heja Niklas Strömstedt!
För att du vågade och vågar . För att du vill och kan.
...kanske mest skrattretande reaktionerna från de som inte gillade Strömstedts framträdande och ställningstagande måste vara de som nu säger att " politik inte hör hemma i ett underhållningsprogram ".. Ett program som handlar om musik... Musik.. Har det inte alltid handlat om att uttrycka sig/ ha nåt att säga?
Och det ÄR skillnad på att göra sin röst hörd FÖR alla människors lika värde , en akt av respekt och kärlek än att använda bästa sändningstid för att propagera för motsatsen.
Sen blir jag så totalt matt, urlakad och ledsen över att se hur många som faktiskt sympatiserar med SD. Hur mycket det bara växer.
Eskalerar mot en snart total ogreppbart ohanterbar situation.
Det är inte vi som inte sympatiserar med SD som "missuppfattat" vad SD vill.
Vi fattar precis. Det är därför vi tar avstånd. Precis därför.
Likaså tror jag de allra flesta som faktiskt sympatiserar med SD fattar exakt varför de just gör det.
Det är det som är skrämmande .
Jag bara önskar av hela mitt hjärta att a
ALLA bara kunde se sig som likar och landgränser är påhittade linjer på ett och samma jordklot,
Vad är det här svenska vi så måste värna om och stänga inne istället för sprida och dela och bjuda in?
Jag kommer aldrig förstå tankesättet att " det här är mitt land" utan tänker " det här är VÅR värld VÅR planet".
Här kommer denna månads mode/stil/designkrönika som jag skriver för lokaltidningen.
"Denna krönika skrivs genom ett par lite trötta ögon. Jag och sambon klev opp tidigt, tidigt denna måndagsmorgon då hantverkare skulle vara på plats klockan sju för att påbörja en väldigt efterlängtad badrumsrenovering Äntligen skall de 50 nyanserna av tidigt nittiotalsblått försvinna. Visserligen kom hantverkaren på utsatt tid, men bara för att gå in i badrummet, fråga vad som skulle göras för att därpå säga att ha skulle iväg på ett annat jobb först och komma tillbaka efter frukost.
Nu är klockan snart elva på förmiddagen och ingen hantverkare har synts till. I ren frustration har jag ”råkat” klicka hem ett dyrare duschdraperi som jag hoppas skall passa med det nya , gråsvarta trälookalike golvet och de helvita väggarna. Av bara farten ”råkade” visst ett par jeans åka med i beställningen också. Ja den redan dyra badrumsrenoveringen tickar iväg än mer i kostnad för att jag får sitta här och vänta..RUTavdrag får en helt ny mening här – Ruinerad Under Tristess!
Nåväl, när nu badrummet blir färdigt så ser jag mest fram emot piffingen. Nu har jag valt en väldigt neutral grund med vitt och gråsvart ( väldigt icke-jag egentligen) för att sedan kunna byta ut just draperi, handdukar, matta och krimskrams då och då. Har väl tänkt lite som en basgarderob helt enkelt där det är accessoarerna som gör stilen personlig. Just nu tänker jag väldigt mycket åt puderrosa, guld och glas. Vill få en lite ”hotellkänsla” över badrummet så gott det går på så få kvadratmeter.
Överlag är väl hösten kanske den tid i alla fall jag fixar om mest inne. Jag flyttar liksom in igen efter några månader utomhus. Precis som man själv klär sig i bikinis, tunnare klänningar, öppna skor så får det vara lite mer ”naket” inomhus under sommaren. För att nu återigen börja klä på möbler med filtar, fårskinn, överkast och kanske lite nya kuddfodral här och var..precis som man till sig själv köpt en fuskpäls (oups!) och återigen är på jackt efter den perfekta stickade tröjan och den mysigaste mössa som får en att se lika ljuv ut som Sandra Bullock i ”Medan du sov” och som besparar dig elektriskt hår som får dig att se ut som spöket i Beetlejuice.
Förresten, det där med basgarderob jag nämnde. Enligt de flesta stilexperter och guider och böcker består oftast en perfekt sådan av ett gäng enfärgade tshirts, gärna lite dyrare. en kavaj, nån kostymbyxa, ett par blå och ett par svarta jeans i samma modell, en pennkjol, några skjortor och en klassisk ”LBD” - Little Black Dress. Med dessa plagg ska du garanterat alltid ha något att ha på dig. Men jag tror att den perfekta basgarderoben är högst individuell. En perfekt basgarderob består av sådana plagg som just DU känner dig som ditt allra bästa, bekväma, fantastiska , vackra jag i.
Plagg som ger dig ett HETpåslag snarare än ROTavdrag. Harmoni Eget Trivsel."
Skänk pengar till Radiohjälpen ! Bara gör't!
För bövelen! Vi är alla.. ALLA människor och bor på samma planet. Vissa av oss har haft sån jäkla tur att födas och bo där vi gör tack vare att våra förfäder för länge sen Vandrade..INVANDRADE hit. Var glad och tacksam för det och var ödmjuk!
Jag mår så illa när jag ser hör och läser att vissa delar in oss i "vi" och "dom". Vidga dina vyer, öppna ditt hjärta, tänka ett steg längre. Snälla.
Börja bli källkritiska. Kär av historien. Var bättre.
Va humana . Va medmänskliga.
Använd selfietummen , öppna swisch och skänk valfritt belopp till Radiohjälpen nr 9019506 och skriv FLYKT i meddelandet.
Vidare...
Jag undrar.... Hur många av er som delar bilder där en invandrare/flykting och pensionär och deras inkomster jämförs med varandra och erat syfte med bilden är att påvisa att invandraren enligt er lever ett liv i lyx med "alla" pengar de "bara" får och pensionären är utfattig .. Hur många av er har frågat pensionären om det är den jämförelsen de vill ha? Om de vill att vi ska tycka extra synd om dom genom att jämföra dom med en annan utsatt grupp?
Jag pratade med en så klok 91åring igår, mitt jobb ger mig många fantastiska möten med så många fantastiska människor, och hon slog väl huvudet på spiken .. " jag får så lite pension, varför ska dom ha så mycket? Ja politiker direktörer och sådana alltså. Vissa tjänar fantasisummor på ingenting "
Jämför inte svaga grupper med varandra . Se uppåt! Det är där snedfördelning sker.
Dagens outfit..mest legat och kvidit i soffan med mensvärk from hell medan regnet öst ner utanför...men vi var tvungna att åka och handla en sväng så bytte ut vetekudden på magen mot klackar en stund...Comfychic det där..sweatpants+klackar .
Har ju glömt posta min senaste krönika här på bloggen..visserligen två veckor sedan den publicerades i tidningen nu men men..innehållet är inte jätteinaktuellt. Tror och hoppas september likt förra året kommer bjuda på en del varma dagar den med..
Så här kommer den:
"Över halva augustihar passerat och man skulle väl kunna säga att sommaren lider mot sitt slut, men det känns ju än sorgligare att säga det i år när det känns som om att sommaren precis har kommit. Så jag tänker inte ägna denna krönika till att skriva om kommande höstmode. Nej jag hänger kvar vid sommaren, denna fullkomligt magiska tid på året och jag kommer använda mina sommarklänningar och öppna sandaletter tills det att jag väl nästintill riskerar kallbrand.
Sist vi hördes satt jag på tåget upp mot Stockholm med överpackad väska och en medvetenhet om att den skulle vara än fullare vid hemfärd. Men jag lyckades faktiskt använda allt i väskan och JA det blev några nya klänningar...och skor.
Jag tror inte jag överdriver, antagligen underdriver, om jag säger att det har blivit tjugo par nya skor denna sommar. Och ja det känns aningen galet just när jag skriver ut det så där. Men vet ni vad? Jag har faktiskt se till att använda de flesta. De har inte stått och samlat damm och pollen , nej de har fått känna på asfalt, kullersten och jordiga parkstigar och en och annan vattenpöl. De har fått gå på bio, på restaurang och struttats runt på i huvudstaden, Göteborg, Skövde, Hjo, Töreboda och självklart här i Tidaholm. De har även fått ligga i cykelkorgen de få ljuva sommarnätter som det varit varmt nog att susa genom stan på cykeln endast iklädd en vacker klänning.
Jag har älskat varenda sko och vissa av dom har fått beröm när jag stått i kön inne på Netto eller när jag gått över torget. ”Åh vilka fina skor!” har kvinnor i olika åldrar så glatt och genuint kommit fram och sagt och det har fått mitt skogalna hjärta att göra klackbeklädda voltrar.
För det är härligt med komplimanger. Både att få dom och att ge dom och se att man kan göra någon väldigt glad bara genom något så enkelt att berömma hen för kläder/stil/look. Jag försöker göra det så ofta jag kan till både nära, kära och främlingar. Jag som levt och verkat inom sociala medier i snart 10 år vet hur mycket elakheter som sprids och hur mycket plats just de där dumma kommentarerna får ta, att det är det som uppmärksammas tyvärr, när det är kärleken som faktiskt också ges som måste spridas. Så nästa gång ni ser någon ni tycker är fin eller har något fint på sig – säg det!
Men jag har inte bara köpt skor denna sommar. Nej jag har de där gråa dagarna som inte tillät någon solbränna, istället ändrat färg inomhus. En morgon vaknade jag bara så trött. Trött på vårat cerise, mörka sovrum och kände en längtan efter turkost och en mer harmonisk ”Mamma Mia”feeling.
Och grejen med mig är att när jag får en idé så där så vill jag ha den gjord NU, helst igår. Så det var bara åka till färgaffären och välja rätt turkos nyans och efter fyrtioåtta timmar och två strykningar så hade jag ett helt nytt sovrum. Så när den där hösten nu än kommer så har jag i alla fall lite grekisk känsla att mysa inne i och en ny hylla där i alla fall tio av de nya skorna får stå framme, upplysta av en vacker bollslinga i väntan på en ny fantastisk sommar."
Kan vara så att jag misstagit den här helvetiska mensvärken senaste dagarna för förlossningsvärkar då jag tydligen ser gravid ut.
Jaja set handlar visserligen om en enskild anonym , såklart, kommentar här på bloggen som jag egentligen inte borde ens lägga en sekund på.
Men just "gravid ?" Kommer titt som tätt som fråga..kanske för alla kvinnor nån gång. Av nyfikenhet. Av elakhet.
Ytterligare en grej män slipper för övrigt.. En man får liksom vara tjock ifred om dennes kropp nu synas.. Som kvinna måste det ifrågasättas om min eventuella enligt normen ej smala mage beror på 1) naturlig graviditet eller 2) dålig karaktär = tjock.
Ja det måste finnas en anledning med svar jag tydligen är "skyldig" att förklara. Min kropp och min mage får inte vara. Inte i fred och den får inte se ut på vissa sätt utan att den måste förklara sig. Visa sig värdig en existens? Sin rätt att sitta där den sitter.
Därefter tillkommer då de konstiga följderna av frågan om jag är gravid och svaret är nej eftersom frågan redan i sig redan fastställt att frågeställaren tyckt att jag ser ut att vara "nåt".
Lägg där sen också till att jag ofta fått förklara och försvara just mitt val att aldrig ens vilja bli gravid alls, en diskussion män heller aldrig direkt behöver ta antar jag. En diskussion som allt som oftast dessutom slutar med orden " du kommer ångra dig".
Jahaaaa.. ja men då så! lika bra att skaffa mig ett barn jag inte vill ha nu alls då så jag inte ångrar mig sen så jag har nån som tar hand om mig när jag blir gammal.
Det kunde ju också varit så att jag desperat velat bli gravid , men inte kan, men ändå får frågan om jag är just gravid. Vilket trauma. Vågar inte ens tänka hur det känns för dom som är i den sitsen.
Men alltså nej. Jag är inte gravid.
Men min mage är mjuk och tja under en dag beroende på mat och dryckintag och hur full urinblåsa och tarmar och magsäck är så ändrar den form.
Jag gillar dessutom randiga klänningar trots att de enligt "så-klär-du-dig-efter-din-kropp-experter " inte alls passar just min kroppstyp. Lägg därtill att jag är en rörlig levande människa och inte gjord av hårdplast så trosor hasar upp och ner hit och dit och resårkanter skär in lite här och var ibland och olika sömmar gör att valkar putar ut ibland mer ibland mindre.
Jag har varken tid, lust , ork , intresse att skaffa mig magrutor. Jag äter hellre lite för mycket choklad.
Men magen , min kropp -den är MIN bara min och jag ska inte behöva vare sig förklara eller försvara dess utseende eller innehåll för någon.
I måndags på tåget upp till Stoxkholm så knåpade jag ihop denna månads krönika till tidningen, som publicerades i onsdags. Så nu tänkte jag publicera den här.
" I skrivandes stund sitter jag på ett tåg upp till hufvudstaden för några dagars semestertripp. Tre nätter borta och jag har packat ned två kjolar, tre linnen, fem långklänningar, fyra korta klänningar samt tre par skor....utöver de jag har på mig. Nej det här med att packa lätt är inte min grej alls . Och med tanke på att sommaren ganska mycket lyst med sin frånvaro rent temperaturmässigt hittills förutom en alldelels fulllkomligt ljuvlig fyradagars värmebölja förra helgen, så känner jag mig aningen svältfödd på att få bära alla mina klänningar och sandaletter. Ja den där skosamlingen har förresten växt med ytterligare fyra par ...eller fem, sedan förra Krönikan som handlade om just skor.
Det är redan mitten av juli och sedan vi hördes sist har det det ju varit modefest ala prinsbröllop där man fick tillfälle att frossa i frasiga klänningar, fina spetsar, puffig tyll och se Victoria fullkomligt glänsa i en H&Mkreation och njuta av den nya prinsessans väldigt vackra brudklänning. Midsommar, småkylig och regnig som vanligt, har också passerat och där valde jag att satsa på en sjuttiotalsbohemisk look i en paisleymönstrad långärmad klänning i orange och lila toner tillsammans med ett par grova vita platåsandaler, eller som det trendriktigt nu heter- traktorsula.
Men åter till resan och destinationen, Stockholm. I mitt hjärta. Staden som är min andra hemstad då det var till den jag flyttade direkt efter jag tog studenten. Där jag tog mina första stapplande steg på egna ben in i vuxenlivet , skaffade mig jobb, började på universitet, var på min första Winnerbäckkonsert ( så här 14 år senare har jag varit på cirka 15 till) , lät hjärtat bli krossat några gånger, torkade tårarna, hade kul med tjejkompisar.
Och det var här mitt modeintresse för första gången på riktigt började att blomma ut och jag fann en del av den garderobsidentitet som fortfarande är mig väldigt kär , just den redan nämnda sjuttiotalsbohemiska stilen. Det var i Stockholm jag köpte på mig flera par utsvängda jeans som jag sedan bar tills det bara var trasor kvar några år senare. Det var här jag fann min förkärlek till långkoftor och platåskor. Det var här jag lite granna fann glädjen, kärleken och tjusningen i att framhäva sig själv med hjälp av kläder. Att det "ytliga" kunde visa det inre.
Det blev bara ett år som Stockholmare , men det är ett semestermåste för mig att återanvända hit varje år. Fylla på med lite tempo och storstadspuls till den annars vana vardagslunken. Leva ut mina "sex and the city"drömmar lite extra genom att strutta runt på de lite större gatorna i mina klackar och klänningar istället för vardagens bekväma jeans och sandaler. I min sjuttiotalsbohem bor även en liten lyxochflärdsökare som måste få sin hunger stillad, och även om det mest fönstershoppas kring Östermalm för min del så njuter jag ändå.
Hemma kan jag känna mig lite malplacerad och fel ibland. I Stockholm kan jag känna att jag platsar. Att min garderob och stil är mer tillåten.
Men som en viss Dorothy med röda glittriga skor en gång sa i en film " there is no place like home" så kommer även jag längta hem om några dygn och just inse tjusningen igen med att just känna sig lite "fel". För det betyder ju att jag, i mig själv har hittat hem, är den jag vill vara. För vem vill vara just precis som alla andra?
Och jag kommer säkerligen återvända hem med fler klänningar och skor än vad jag åkte med, var så säker.
Så hoppas jag att när vi hörs igen i augusti är mitt uppe i en lång het sommar och att vi alla just vågat vara precis vem och vad vi vill."
Söndagskväll i mitten på juni..sommarsverige. En helg som svängt mellan värme och huttrande obehagliga kalla vindar. Vädermässigt. Känslomässigt. Händelsemässigt.
Lördagen den 13 juni där en prins fick sin hjärter dam, där damen - en flicka av folket blev till ett lands prinsessa , precis som i sagorna.
Och precis som i sagor var gårdagen fylld med både lycklighet, men också svärta och sorg.
Nyhetsrapporteringen igår, ett guldkantat bröllop som ramades in av det ena dödsfallet efter det andra.
Små små barn i olyckor.
Explosioner. Dödsskjutningar. Olyckor. Dödsfall.
Sjuttonåriga Lisa Holm hittades död. Inte alls många mil från var jag bor. Grannkommun.
En total tragedi .
Vi vet inte vad som hänt eller hur eller egentligen vem eller vilka som är skyldiga ännu och till exakt vad.
Men att det är tagiskt att en så ung tjej inte längre finns kan vi alla vara överens om.
En tragedi som tillhör och ärrar denna unga tjejs närmsta familj och vänner. En privat personlig tragedi som tyvärr blivit till mångas allmänna uttryck för vidriga politiska åsikter. Än mer tragedi.
Det är fint att se att så många blir berörda och engagerade . Att folk kan mötas och skapa värme och kärlek i sorg. Skapa närhet, samförstånd, tröst.
Men jag kan bli lite frågande och ställd till hur många som gör en sådan sorg till ett personligt massuppdaterande i sociala medier där det skriks ut desperation med stora bokstäver, visas bilder på tända ljus i kyrkan..varför det nu är viktigt att just ta upp telefonen under ett sådant tillfälle.., gråtande emojis i mängder. Vissa typer av människor som på nåt sätt ändå får allt att handla mer om dom själva än den/det det faktiskt berör.
Men sen är sorg inte logisk och behöver inte vara..kan inte vara.
Jag är glad att det ändå blev en prins och prinsessadröm igår så att den 13 juni 2015 inte går till historien enbart för hemskheter..utan för att påminna oss att trots allt hemskt som händer kan det också hända bra saker.
Det är viktigt att komma ihåg det.
Så att vi som fortfarande lever lär oss att ta vara på just det - livet.
