Förra veckan var det dags för ännu en av mina krönikor i lokaltidningen.
Och nu publicerar jag den här på bloggen.

------------------

Sommaren 2006 så hade jag en visstidsanställning på Swedish Match där jag jobbade vid en bana och kontrollerade askar och fyllde på stickor och ibland tillverkade jag lim. Då och då på radion spelades en låt ” I wish I was a punkrocker” av Sandi Thom. Vissa tycker att det är en urbota fånig låt ( läs t ex min sambo) . Jag totalälskar den. Den är bara så jag om nu en låt kan vara ens personlighet.Var gång den spelades medan jag stod där på fabriksgolvet så blev jag bara så totalt lycklig och under tre minuter nån gång om dagen flydde jag verkligheten och i tanken var jag istället på öppna fält med långhåriga människor med v-jeans, virkade klänningar, allt var lite gultonat och vi alla hade en önskan om förändring.

”Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair
In seventy-seven and sixty-nine revolution was in the air
I was born too late into a world that doesn't care
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair”

Jag är en sjuttiotalsvurmare av stora mått. Jag älskar modet, stilen och musiken från tiden runt Woodstock 1969 fram tills dess att discoeran tog över. Min första sjuttiotalsförälskelse kom via Karlsson på taketfilmen. Jag blev redan som litet barn helkär i de vida byxorna tighta t-shirtarna, de långa raka håren och platåskorna. De virkade västarna, mönstrade tunikorna och de enkla tyg – och läderväskorna.

Dock dröjde det tills sista året på gymnasiet innan jag började att klä mig just i typiska sjuttiotalskläder då jag upptäckte Ted Gärdestads storhet. Jag började köpa väldigt utsvängda jeans, en kortare skinnjacka, enkla trikåtoppar och en del skrikigare skjortblusar. Jag gick från min britpopgarderob influerad av Suede och Oasis till en mer Janis Joplin/Joni Mitchell-look. Jag minns ett par jeans med fransar längst ned och lite ”indian”liknande applikationer. Jag älskade de där jeansen. Jag var den enda på hela Rudbeck som hade sådana och till och med min lärare Sven Athley kommenterade jeansen en gång när vi var på skolresa i Askim, Norge. ” Ehh är det verkligen modernt med sådana där byxor nu Anna?” Det var det inte. Just då var sjuttiotalet väldigt ute, men då precis som alltid struntar jag ju i trenderna och klär mig i det ja älskar. Att ingen annan klädde sig så var ju bara ett stort plus.

Jag traskade ringleden runt med min bärbara cdspelare antingen i handen eller i en väska och struttade fram med fladdrande jeanstyg runt vristerna medan jag lyssnade på T-rex och Clash och önskade att jag hade levt där och då på sjuttiotalet, så som det såg ut på alla polaroidfoton i mina föräldrars fotoalbum. För även om JAG var sjuttiotal så var ju inget annat det. Och det kvittar ju hur många gånger sjuttiotalet gör en comeback inom modet så kommer det ju aldrig se ut som det gjorde då när det var på riktigt.

Men jag kommer ändå möta våren och sommaren i mina fladdriga lite för långa jeans som suger åt sig alla vattenpölar de passerar, jag kommer ha enkla klänningar tillsammans med stora runda solbrillor och klumpiga klackar på fötterna och önska att några fler joinar mig i min sjuttiotalsdröm medan vi till tonerna av Bob Dylan och John Lennon önskar oss och strävar efter lite samhällsförändring.

"

When the head of state didn't play guitar

Not everybody drove a car
When music really mattered and when radio was king
When accountants didn't have control
And the media couldn't buy your soul
And computers were still scary and we didn't know everything”

 

Kommentera 8 st

Har spenderat förmiddagen med att skriva en ny krönika till tidningen. Hade rejäl skrivkramp igår kväll emn nu på förmiddagen lossnade det och krönikan är inskickad. Skönt.
Kom dock på att jag inte postat senaste krönikan här på bloggen.
Så här kommer den!

"
Först och främst vill jag önska Er läsare ett Gott Nytt År och jag hoppas ni haft en fröjdefull, varm, kärleksfull och alldeles jättehärlig jul! Jag hoppas även att ni fått en bra start på det nya året och inte satt upp en massa dumma nyårslöften med en massa ouppnåeliga krav på er själva.

Min jul och nyår bestod mest utav flytt. Dagen innan julafton så flyttade jag, min sambo och våra tre kattpojkar från vår ganska så fallfärdiga lägenhet ”mitt i smeten”och in i vårat jättefina, mysiga, gula femtiotalshus vid Granbacken. Jösses så slit -och tröttsamt det var. En flytt läste jag någonstans är bland det mest stressfulla man kan genomgå och ja det var svårt att hitta julefriden kan jag tala om och det har gnabbats lite mer än vanligt, men åh vad jag trivs! Jag älskar vårat hus! Och jag hann få upp granen sisådär 3 timmar innan klockan slog om till dopparedagen.

Innan inflytt så satsade vi järnet på, med hjälp av otroligt gulliga och guld värda föräldrar/svärföräladrar, att få i ordning sovrummet så vi kunde boa in oss där med en gång , men även ett av rummen på nedervåningen där förra ägarna haft fåglar.

Då sambon min överlåter de flesta inredningsbeslut åt mig ( hurra!) så går både sovrum och ”fågelrummet” i en härlig cerise ton. Resten får vi ju nu ta pö om pö. Men något jag älskar som det är , är köket med sitt schackrutiga golv och åskblågrå väggar. Härligt retro och jag dagdrömmer litegranna om att jag i detta kök kommer stå och se ut som en svensk sommardröm ala Malin i Saltkråkan i härlig tröja och byxa eller kanske en vippig prickig eller rutig klänning och tillaga godsaker som jag bjuder gäster på ute i trädgården till tomerna av fågelkvitter och humlesurr eller kanske ute på den stora altanen. Kanske att jag rent av ska lära mig och safta och sylta och baka bullar?

Det mesta av mina garderobers innehåll ligger nu huller om buller nedslängt och nedpackat i lådor, i stora gula Gekåskassar och i olika väskor här och var nere i källaren, i klädkamrar och i hörnen och just nu är det ett projekt i sig att ens hitta ett par rena trosor om mornarna. Men nu har jag en egen walk-in-closet att sätta tänderna i och inreda precis som jag vill.
Mmm vilken dröm! Du-du-du Du-du-du...”nynnar introt till Sex and the City”.

Dock så är det inte kläder och skor som kläd- och skotokiga jag just nu bryr mig i dessa röda mellandagsreatider. Åh nej , nu är det tapeter, färger och möbler mest som florerar i skallen. Och ett hem skall ju precis som kroppen kläs och pyntas.

Vilken stil skall man välja och ha i sitt hem?

Shabby chic med sitt slitna vitmålade och rosmönstrade innehåll? Orientaliskt mys med brunt som bas? Stilrent och kanske lite kallt och kalt med bara vitt?

Nja, min inredningsstil går nog egentligen ganska hand i hand med min klädstil om jag tänker efter.

Precis som jag har en förkärlek för röda högklackade skor så älskar jag röda möbler. Precis som jag dras till utsvängda jeans och färgglada tunikor och flowerpower så kör jag med färgglada egenmålade tavlor och retroprylar. Precis som jag har fuskpälsar så har jag en hel del fejkblommor i krukorna.

Ja precis som min garderob, är min ( ok, vår , älskling) inredningsstil en blandning av sjuttiotalsvibbar, Barbiefeeling och sextiotalsvurmande.

Neutral bas med vitt men med mycket starka accentfärger i rött, rosa, cerise och orange. Och jag är är så glad att jag har en sambo som inte känner att hans manlighet är hotad av en kulör. Thank God for that!"

Kommentera 6 st

I måndags var det dags för ännu en av mina krönikor i lokaltidningen.

Och som alltid, så publicerar jag den här på bloggen några dagar senare.


-------

Det är mycket kropp nu...Eller lite kropp beroende på hur man ser det.

Klädkedjan Gina Tricot har varit i blåsväder senaste veckorna. Anledningen är de skyltdockor de valde att köpa in och använda när de gjorde en nyöppning av sin flaggskeppsbutik på Götgatan i Stockholm. Dockorna i fönstren var de smalaste man skådat och påminde mest om kroppar som har väldigt långt gången anorexia. Gina Tricot hävade att det var konst, kritikerna hävadade att det var skandal och ännu ett led att skapa än mer hets och press på oss tjejer och kvinnor hur vi ska och borde se ut.

Kanske att vi inte direkt jämför oss med dockor av plast men indirekt får vi ju en drömbild av hur de där plaggen “ska sitta” genom att titta på plastkvinnan som marknadsför dom. Och sen spricker både drömmen och självförtroendet i provrummet när spegelbilden visar nåt helt annat om vi nu ens får på oss kläderna alls. För det har hänt nåt märkligt med passformen och storlekarna på kläderna. Jag var väldigt överviktig under gymnasietiden mot vad jag är nu men jag upplevde det aldrig så svårt att hitta kläder som passade då som jag gör nu när jag är smalare.

Jag dejtade en kile när jag bodde i huvdstaden året efter studenten och en kväll gick vi förbi skyltfönstren vid Hötorget. Killen uttrycke en genuin sorg för oss tjejers skull då han tyckte det verkade som att kläder för kvinnor verkade sys upp för personer helt utan bäckenben. Sen att detta var ungefär det enda vettiga han nånsin sa är en annan historia...

Extremt smala skyltdockor tillsammans med bantningstips i var och varannan tidning tillsammans med väldigt smala catwalkmodeller tillsammans med väldigt märkliga storlekar på kläderna tillsammmans med retuscheringar i tidningar där inte ens de allra vackraste duger som de är skapar sådana otroliga krav på oss och våra kroppar men framförallt våra psyken.

I skrivandes stund så läser jag dessutom att H&M egna webshop inte ens använder sig av fotomodellers kroppar utan helt datagjorda kroppar som de satt på fotomodellers huvuden. Hur långt ska det gå? Hur falskt och fejk ska det bli?

Jag tycker att det är sjukt att vi år 2011, många många år efter att vi rivit Berlinmuren, upphävt urbota dumma regler om att svarta inte får åka samma buss som vita och att det nu äntligen är lagligt för homosexuella att gifta sig och skaffa barn , att överviktiga, storväxta och tjocka ska behöva gå in på sina egna särskilda avdelningar i klädbutikerna. Är det så jäkla svårt att fortsätta hänga storlek 46 och uppåt på samma ställning som de så kallade normala storlekarna?

Varför ska det så fort en modell med lite friskt underhudsfett visar upp kläder i en tidning skrivas ut som “kurvigt mode” eller “ Kurvig modell”.

Det där kurvig är ju för övrigt ett väldigt missvisande ord. De vill få det att låta som att modellen i fråga är jättestor när det i själva verket bara handlar om att hon hr lite mer bröst och rumpa än ett benrangel. Marilyn Monroe är på tapeten igen och benämns ju ofta som ett sundare ideal till skillnad från dagens kändisar. Men sanningen är ju att Marilyn var inte särskilt stor hon heller, inte kroppsmässigt och inte ens hon – världens vackraste kvinna stod emot skönhetshetsen. Hon jojobantade och inför stora event tömde hon sig och krympte en storlek eller två genom lavemang.

Vi kan lika gärna slå fast att ingen av oss kommer nånsin leva upp till de där förbannade idealen. Ingen av oss duger egentligen som vi är om vi ska följa alla råd och mallar. Men vet ni vad? Det är det som gör oss unika, det är det som vi ska ta vara på och intala oss att vi ändå är perfekta precis så som vi är. Vi ska vara glada för att vi har bäckenben.

 

 

 

Kommentera 15 st

Igår var det åter dags för ännu en krönika jag skrivit i lokaltidningen och idag tänkte jag låta er läsa den.

"

Jag kommer ihåg en gång , jag tror jag gick i fyran eller femman , och vi var ett gäng som spelade pingis på rasten. Jag hade på mig vita ski pants, ni vet sådana där byxor med hällor under foten. Till detta bar jag en röd stickad tröja och så hade jag USAsockar som ju var väldigt moderna då och man skulle hasa ner och rynka dom på ett visst (rätt) sätt. Strumporna hade färgen rosa den dagen och då var det ett BIG no no att bära rött och rosa tillsammans vilket några av mina klasskamrater också såg till att påpeka.

I sann jantelagsskamsenhet började jag ursäkta mig att jag inte hade tänkt riktigt på morgonen, att jag hade varit för trött för att ta på mig ”rätt” strumpor och försökte skämta bort det hela medan kinderna blev lika röda som tröjan vilket ju säkert skar sig än mer mot strumporna. När jag kom upp i högstadiet fortsatte alla dessa dumma regler och färgkoder, man fick inte bära bruna jeans med svart topp, och kängor och skor ansågs fula om de inte var tillräckligt bulliga längst fram och man fortsatte be om ursäkt för sina fashionabla misstag och stämma in klagandet över sig själv och sina dojjor inför den lilla klonade klicken som bar Aqua Lemontröjor.

Jag trodde kanske att dessa konstiga koder och regler skulle förvinna när man blev vuxen. Men ack ack så fel jag hade. Det är ju värre än nånsin i dagens sociala mediesamhälle! Jag är ju en bloggare och surfar därför runt ganska så frekvent på andra bloggar och blir ibland så himla förvånad och förvirrad när jag läser än det ena än det andra om vuxnas regler vad gäller kläder. Tydligen är det nåt slags tabu över att bära mörkblått och svart tillsammans fast om man nu är riktigt rätt och trendig ska man nu våga bära just dessa två oerhört vanliga mörka kulörer tillsammans, men man får då riskera sneda blickar men man kan i alla fall kalla sig lite edgy.

Likaså ber flertalet kvinnor om ursäkt när de bär vit bh under en vit topp för ojoj det syns igenom lite, usch usch vad fult förlåt alla beige bhar ligger visst i tvätten. Sen är det även ganska fel att blanda guld och silver, ja om man nu inte heter Elin Kling då och gör det på rätt sätt.

Och nu ska man dessutom börja tänka på att klä sig efter sin ålder. Trasiga jeans skall man enligt somliga inte bära en dag efter att man fyllt trettio och så ska man börja tänka på kjollängden så det inte blir för vulgärt. Suck. Jag blir verkligen så trött på allt detta.

Näe vad säger ni, ska vi ta och strunta alla dessa dumma, påhittade och totalt jättefåniga regler? Låt oss fullkomligt strunta i att klä oss efter vår ålder på pappret och istället kanske klä oss i det som passar våra kroppar istället? Eller vänta, det finns så konstiga regler för det med, för jag ska som kort tydligen bära en viss typ av jeansbyxa för att förlänga min silhuette , men den jeansbyxan ska jag visst inte bära eftersom jag är kurvig då den tydligen gör mig bredare. Suck igen. Vad sägs om att vi alla bara bär det som vi faktiskt gillar, trivs i och som gör oss glada och att vi gör det med stolthet och slutar upp med att be om ursäkt om nu nån är dum nog att påpeka nåt eventuellt fel. Idag bär jag öppet rosa och rött tillsamman, guld och silver ihop är bland det snyggaste jag vet och mitt motto är ju som alltid: Life is too short not to wear what you want.

Var din alldeles egna stilikon!"

 

Tavla målad av mig

 

Kommentera 34 st

Har ju glömt att publicera min senaste krönika för lokaltidningen, här i bloggen. Den publicerades för 2,5 veckor sedan i tidningen.
Men i och med morgondagens datum så är den ju fortfarande väldigt aktuell.
Here you go.

----------------------

Så går vi då in i november månad. En månad som många menar bara är grå, mörk och tråkig.

November för mig har alltid varit mysig. Sweet november. Kanske beror det mest på att jag fyller år då.Men sedan 2004 har ju november också varit en liten julafton för oss fashionlovers. För det är i november som de olika designersamarbetena H&M har lanserats.

Vi har tidigare sett Stella McCartney, Jimmy Choo, Sonia Rykiel, Karl Lagerfeld, Commes de Garcons, Viktor &Rolf, Matthew Williamsson, Roberto Cavalli och så förra årets Lanvin skapa masshysteri och milslånga köer av märkesshoppingsugna svenskar. Även Madonna och Kylie Minogue har fått göra små minikollektioner och svenska modeikonen Elin Kling har också fått släppa en egen kollektion tidigt i vintras som första svenska designsamarbetspartner.

Dessa designersamarbeten har sannerligen varit ett smart drag av modekedjan att dels höja sin egen status i Sverige och runtom i övriga världen och dels göra det möjligt för oss vanliga dödliga med blygsam inkomst att kunna köpa plagg och accessoarer med en lite dyrare mer exklusiv label än vad vi kanske normalt lägger våra slantar på. Även om just dessa designgodbitar ligger flera hundralappar över vad ett H&Mplagg normalt kostar. Jag tycker dessa designersamarbeten är väldigt roliga och det är alltid spännande att se vad som komma skall och se om det kommer vara värt att kanske köpa sig en tågbiljett till Stockholm och ställa sig och köa och sen med vassa armbågar kriga sig fram till ställen och roffa åt sig ett plagg.

Fast där någonstans försvinner ju också lyxkänslan. När man vet att man just kommer få stå ute i novemberkylan, kanske i regn och sen slita åt sig det man om man har tur kan få tag på vilket kanske inte ens är i rätt storlek. Det kommer slitas och dras i plaggen de kommer hamna på golven och behandlas sämre än plaggen på reaställen under mellandagsrean. Man kan även testa lyckan via webben men där brukar det bli sådant massivt tryck att sidan antingen havererar och man slängs ut eller så står det SOLD OUT efter trettiosekunder på det mesta och sen hittar man plaggen till det femdubbla på Ebay och Tradera istället.

I år är det lyxiga och italienska modehuset Versace som står för designen och bilderna är släppta och kollektionen består av mycket guldiga nitar, mycket mönster och färg. Plaggen känns väldigt somriga vilket känns lite malplacerat här i kalla Norden där vi så här års och ett halvår framöver mest gömmer oss i sköna och bekväma leggins och långa tjocktröjor under en stor bylsig dunjacka. Priserna ligger på mellan 1000-2000 kronor för en klänning eller en väska i miniformat.

Jag kommer inte åka och köa någonstans för denna kollektion vilket jag inte gjort för nån av de tidigare heller. Kanske att jag kommer sitta redo framför datorn och försöka klicka hem en leopardmönstrad klänning i orange och cerise och svart med lite guld på som kanske kan passa i juli nästa år. Men kommer det stå slutsålt efter en minut på alltihop så blir jag inte särskilt ledsen för det heller.

Men skulle Chanel nån gång designa för H&M och deras superduperfina quiltade väskor i svart eller puderrosa med guldkedja och de ihopslingrade C:na finnas till ett extra billigt lyxpris, ja då kommer jag banne mig sätta på mig min tåligaste moderustning och stånga mig blodig för att få mig ett exemplar..eller fem.

 

 

text och illustration: jag

Kommentera 12 st

Det är med en blandning av intresse och trötthet jag följer den numera nästan ständiga och infekterade debatten om lchf, främst hos Bloggkommentatorerna.
Att en kost kan engagera och uppröra så?!

Jag är för egen del väldigt trött på att få " börja med lchf, du får äta dig mätt, vräka i dig sås och behöver inte motionera , hur bra är inte det?"kommentarer så fort jag yppar det minsta missnöje om min kropp. Nu gillar jag att röra på mig för jag tror det är bra för kroppen och tja, jag äter mig mätt utan lchf.

Jag håller med många "kritiker" om att en del, märk en del inte alla, som går på lchf blir helt maniska och verkar tycka och tro att alla andra som inte konverterat till denna kosthållning är tickande sockerdödsbomber som mår fruktansvärt dåligt utan att veta ett dyft om personen ifråga egentligen.
Men alla som äter kolhydrater mår inte dåligt, alla vi är inte sockerberoende eller har problem med kolestorolet.

Jag tycker nånstans att lchf på många sätt ändå hör till en bantningsmetod och inte en livsstil då dessa ändå drar ner på maten då de ju faktiskt tar bort en grupp - kolhydraterna, på tallriken och många faktiskt krymper sin magsäck= blir mätta på mindre=äter mindre.
Jag har inte sett nån som äter lchf kompensera "tredjedelen" kolhydrater med massa mer sås och kött även om en del lchf:are verkligen vill få det att framstå som att de äter hela berg med mat.
Jag har sällan sett nån kämpa så med sin vikt både kost och träningsmässigt som Katrin Zytomierska och samtidigt som hon säger att lchf är nog för viktminskning, man behöver inte banta visar hon upp små assietter med lite köttfärssås och en klick creme fraiche och bildtexten " att man behöver inte mer mat än så här".

Jag som lätt själv blir  smått manisk och kan få vissa ätstörningstendenser i mitt tänk kan gå runt just nu i matbutiken och kolla kolhydrat och sockerinnehåll och känna skam och skuldkänslor så fort jag stoppar nåt icke lchfgodkänt i matkorgen fast jag inte ens går på denna diet.
Precis som jag efter en föreläsning om Rosenserien vart helt livrädd för parabener och blev förstörd när jag visade mig vara allergisk mot just Rosenseriens produkter och bara kände hur det osade cancer i mina armhålor när jag återgick till min vanliga roll-on.

Men jag betvivlar inte att denna kost funkar för väldigt många och att många mår väldigt bra av den, att den fått folk att gå ner i vikt om det är det de önskar eller att de blivit av med sina problemmagar, migränanfall osv om det är det de eftersträvat.
Men det funkar inte på alla, för vi människor funkar inte likadant.

En del säger att jag äter för lite och därför inte går ner i vikt, en del säger att jag äter alldeles för mycket och därför är en tjockis. Jag har problemmage men får problem med gallan och illamående efter några veckor med lchf, jag är en sucker för pasta och smörgåsar men kan bli väldigt äcklad och osugen vid tanken på kakor, bakverk och godis.
Jag är smått överviktig men har bra värden . Enligt alla beräkningar jag gör äter jag mindre än vad jag gör av med och borde enligt många alltså helt logiskt gå ner i vikt, men jag gör det inte.
Kanske vore strikt lchf nåt för mig...men samtidigt vill jag inte hålla på med nåt som ger mig skuldkänslor och psyket tar stryk.

...men jag förstår fortfarande inte hur just denna kost och diet kunnat bli en sådan jäkla stor grej...?

Kommentera 23 st

Natten mellan måndag och tisdag, den 25 oktober kl 03.40 blev jag då faster till lilla Polly♥
Mitt hjärta bankar nåt enormt för denna lilla 50 cm långa bebis och jag har redan fått den stora äran och lyxen att fått tillbringa flera timmar med henne. Hennes trötta kärleksfulla snälla föräldrar har låtit mig komma dit, hålla henne, lukta på henne, bara sitta där.
Jag ser framför mig hur kul jag och Polly ska ha i framtiden,jag och hon på upptåg och äventyr.
Faster och Polly.
♥

Jag skrev ju några texter tidigare i år om det här med att jag inte vill ha några egna barn. De kan ni läsa Här och Här.
Om att jag aldrig haft nån längtan efter egna barn eller att få bli mamma, att det aldrig varit en vision för mig hur mitt liv ska se ut att där i ingår det barn.

Men.
Ärligt talat så trodde nog en del av mig att min livmoder skulle börja väckas till liv när jag väl höll Polly i mina armar.
Att min livmoder skulle börja skrika " Befrukta mig!".
Men min livmoder är knäpptyst.

Så blev jag lite ledsen igår kväll och kände mig dels helt överfylld med kärlek till lilla Polly, ja gud vad jag älskar denna lilla bebis. Men också tom för att det fortfarande känns som om jag är något onormal som inte vill ha barn.
En bultande rädsla över att jag kommer ha ångrat mig om 20 år att jag inte skaffat egna ungar och en bild i skallen hur jag och Stefan sitter där i vårat gula hus med en plastgran alldeles ensamma.
Jag känner mig utanför.
Utanför den där magiska bubblan och att jag fortfarande inte förstått något som man "tydligen ska förstå".

Och det hjälper ju inte att folk runtikring, inte närmsta vännerna och familjen, men annat folk ganska så frekvent nu för tiden ganska så oförskämt frågar när vi tänkt skaffa barn och väldigt oförskämt häver ur sig att " det är inte för sent" eller " att ni kommer ångra er" eller " ni kommer ändra er snart" och får oss som valt att inte skaffa barn inte riktigt har värdefulla liv. Att det vi gör inte är på riktigt för vi har inte barn.
Varför har andra ens med det att göra?
Just det här med barn barnafödande graviditet som borde vara det mest privata mellan två människor verkar i andras ögon vara något lika offentligt som allemansrätten.
Nu har jag och min sambo själva valt att inte skaffa barn.
Stackars dom som vill ha barn men kanske inte kan få och får alla dessa krav och frågor från omgivningen runtikring.

Min livmoder kanske kommer eka tom och tyst hela mitt liv. Kanske. Jag kanske ändrar mig som en del så "snällt" säger.
Men tills den dagen, om den ens kommer, så kommer ju mitt hjärta banka jättehögt för min brorsdotter.
För älskade lilla Pollyhjärtat, du var önskad av oss allihop.

Kommentera 48 st

Godmorgon blogosfären, hoppas ni har en skön lördag.

Jag satte mig med frukost framför tv:n och zappade fram till Nyhetsmorgon på tv4 och hamnade i slutet på en intervju med Amanda Schulman.
Det enda jag vet om Amanda är att hon är gift med Alex Schulman och att hon har en känd syster.
Jag har bara besökt Amandas blogg en enda gång och då skulle hon bevisa att hennes smala ben inte alls var så smala genom att fota dom från två olika vinklar.
Så jag kan inte avgöra om hennes blogg är bra eller ej.
Hade hon nån blogg förresten innan hon blev ihop med Alex? Visste man vem hon var innan de blev ihop?
I alla fall kom jag in i intervjun när jag antar att de pratade om hur man blir en stor bloggare.
och det är ju alltid lätt för stora bloggare att säga att så här och så här ska man göra för att få en stor blogg.
Det är lätt när man redan är stor.
Men frågan är hur många av de här råden som de större bloggarna följt själv för att nå toppen...?
Jag tror att det är så mycket mer än "nischa din blogg, uppdatera ofta, stick ut" som gäller. För let´s face it, det finns hur många megauppdaterande nischade utstickande bloggar som helst som aldrig når toppen.

Nej jag tror det beror på mycket mer än så.
-Ren tur till exempel.
-Eller tyvärr att man ser  "rätt" ut. Smal , yngre, snygg med en klädstil som många vill efterapa, att man ser ut lite som ett ouppnåeligt ideal. " Åh jag vill se ut som du...åh hur får man din kropp!?"
- Att man kanske är kändis innan man startar bloggen eller blir tillsammans emd en kändis.
- Att man är kompis med en redan stor bloggare och på så sätt exponeras och länkas och syns hos folk som redan har stor publik.

Sen är det det där med provokationbloggar. Men då gäller det ju att ha is i magen och dessutom tänka efter 1000 gånger varför man ens kanske vill bli känd för sin blogg, som bloggare och kanske slå sig fram som en elak mobbare eller att man kanske framställer sig som totalt dum i huvudet eller som några säger sig göra " skapa en bloggkaraktär"..Blondinbella lyckades verkligen vända helt, hon slog sig fram som en ganska taskig, mobbande, snobbig ubermoderat och nu är hon nästan unga tjejers frälsare, men en sådan totalvändning krävs det verkligen en skarp hjärna och jag tror inte alla kan lyckas på samma sätt som hon att tvätta bort en stämpel man en gång fått.

Visst hade jag, för mitt företags skull, för mitt designande, mitt fotande och mitt tecknande önskat att min blogg vore större än den är så att den gav mig mer jobb, mer pengar. Men det kvittar egentligen hur många gånger Bloggkommentatorerna skriver om mig eller länkar eller om jag syns på Blogg.se framsida eller om Kenza burit ett av mina plagg  - min blogg blir inte stor, den blir inte större. Jag har inte den typen av blogg. Jag har inte den typen av utseende eller personlighet.
Visst kan jag skriva provocerande inlägg då och då eller engagerande inlägg som genererar väldigt mycket kommentarer och åsikter både för/emot det jag skrivit. Jag vågar ta debatt och säga vad jag tycker.
För privata sidan tycker jag det är skönt.
Jag har aldrig haft som ambition att bli känd som bloggare eller för bloggen i sig och jag vete fan om jag hade pallat att ha jättestor läsarskara som synar och tycker och tänker om allt man gör.

Kommentera 26 st

Igår var det återigen dags för en av mina krönikor i lokaltidningen.
Så nu kan jag publicera texten här.


-------------

Life is too short not to wear beautiful things, sägs det och det är ett motto jag verkligen håller med om. Ändå så sätter jag spärrar för mig själv vad gäller köp av vissa saker ting och plagg. Och det inte enbart av ekonomiska skäl...oh nej de ekonomiska aspekterna hamnar allt som oftast väldigt långt ner på min lista över punkter varför jag inte bör genomföra ett köp. Jag är lite av spontanköparnas drottning tror jag. Tänk om jag kunde tänka mer på banksaldot när jag gör mina shoppingturer istället för att vara efterklok. Kanske att jag kan bli lite mer sådan när jag fyller trettio om nån månad. Man kan ju hoppas i alla fall.

Nej det som då och då hindrar mig från att gå från galge till kassa är den där så kallade Småstadsmentaliteten. Tankar som ” nej men vad ska folk på stan säga om jag har på mig den här” eller ” när ska jag egentligen få tillfälle att bära dessa i lilla Tidaholm?”.Min fina svägerska t ill exempel, bodde på Irland i sex år, och har nu en massa härliga cocktailklänningar hängandes i garderoben och några riktigt fina väskor, men känner att det går liksom inte att bära här. Det är ju för dumt att tänka så där. Men jag gör det.

Senast i helgen så hindrade just dessa tankar mig från att köpa en stor svart slokhatt och jag såg framför mig hur folk utanför Norhbergs eller Ica skulle peka och titta snett om jag bar den.

För det går inte komma ifrån att vi bor i en stad där många av invånarna större delen av sina dagar går runt klädda i praktiska arbetsbyxor och en t-shirt med företagslogga och när de kommer hem kanske helst svidar om till sweatpants eller sköna jeans och en enkel tröja och det helt enkelt inte finns tid eller utrymme för garderobsmässiga utsvävningar.

Det går inte komma ifrån att man lättare och enklare kommer undan med att ha en egen stil, kunna experimentera och leka med kläderna och garderoben i en större stad än vad det är i en mindre. Vågar man stå ut i en liten stad ja då står man verkligen ut och blir nåt som allmänheten tycker sig ha rätt att ha en åsikt om , rätten att döma ” men jösses vad har hon på sig egentligen?”

Det är svårt att ha en egen stil i en småstad utan att känna sig lite som en apa på ett zoo. Samtidigt blir ju jag en del av denna förlegade klädinstution så länge jag inte vågar bryta mina egna tankemönster och köper de där slokhattarna eller monsterklackarna jag egentligen så gärna vill bära.

Nu har ju jag dock turen att jag jobbar mestadelen hemifrån med mitt designande, tecknande, fotande och skrivande. Och det skulle ju vara så lätt för mig att bara gå runt hemma i pyjamas hela dagarna. Men huga vad sunkig jag skulle känna mig då. Nej jag försöker klä mig ordentligt varje dag oavsett om jag bara ska sitta med tuschpennorna i åtta timmar. Det känns lite mer seriöst, för egen del, om jag klär upp mig här hemma och som min egna chef har jag heller inga klädkoder, phu! Sen driver jag ju även en sån där modeblogg och kan ta Dagens Outfitbilder och på så sätt få utlopp för mina klädidéer och utsvävningar via nätet och lägga upp bilder på olika forum där egen stil och klädsmak ofta hyllas och premieras , ibland kan man även få höra att man inspirerar andra.

 

Jag hoppas att vi alla här i Tidaholm ska våga att bära vad vi vill. Att vi vågar visa varandra att vi älskar kläder, om vi nu gör det och att ingen kollar snett på dig som kvinna om du valt att lägga en månadslön på en dyr väska eller ett par skor utan istället peppar varandra så som karlarna gör när de köpt en dyr teknikpryl. För förutom att livet är för kort att inte bära vackra saker är det även för kort att inte bära vad man vill.

Kommentera 24 st

Igår var det det dags för min krönika i lokaltidningen igen.


Min  för säsongen nya bylinebild..som jag tagit själv...i photobooth.

Tänkte publicera krönikan här för er kära läsare...för jag tror inte så många av er är Tidaholmare...? Och än färre av er tror jag köper Västgötabladet .

----------------

Första semesterhelgen i sommaren som var så åkte jag, tillsammans med mamma och pappa, på den årliga slöjdmässan i Hjo. Detta har vi gjort varje år tillsammans så länge jag kan minnas. Det känns liksom inte riktigt som sommar om man inte åker dit, köper lite marknadschoklad, förfäras över en del hiskligt fula träskulpturer och förtjusas av en del himla fina smycken eller kanske handdrejade kaffekoppar. Likaså är det väldigt viktigt att ta en paus mitt i vid en av Sibyllavagnarna och äta en hamburgare med lite kletig dressing som ofta hamnar i handflatorna och desperat i allt folkmyller försöker man gräva fram en servett samtidigt som man balanserar burgare och dryck.

Efter mässbesöket så skall även en fika inmundigas vid det fina cafét med utsikt över Vättern.

 

Då mamma köpte på sig några riktigt fina skärbräden på årets mässa som dessutom var tunga så ville mina föräldrar lämna av inköpen i bilen innan den där fikan vid vattnet. Jag bestämde mig för att gå in i en butik vid torget som verkade rea ut en massa fina skor och väskor medan jag väntade. Det var en riktigt mysig butik där doften av äkta skinn och läder smorde in mina näsborrar lika ljuvligt som doften av nygriljerad julskinka gör dan före doppardan. Medan jag gick där och sniffade på den ena skon efter den andra och kände på några väskor så frågade plötsligt en äldre herre mig om jag hade köpt väskan som hängde över min axel i Spanien.

Oh nej, sade jag. Den här väskan, den har varit min mammas, som hon köpte på sjuttiotalet.  Ooooohhh säger du det, sade den äldre herren som visade sig vara butiksinnehavaren. Den ska du vara väldigt rädd om, sådana väskor ser man inte så ofta idag, fortsatte han. Därefter började han visa skinnjackor och beställningsjobb han gjort och berättade om olika material – han hade till exempel sytt en jacka till en isländsk artist av havskatt. Jag riktigt njöt av att höra hans historier och om hans kunskap och han såg så glad ut av att få berätta, att nån lyssnade.

Efter en stund kom mamma in i butiken och jag sa att hennes gamla väska hade fått beröm. Och då sken ju mamma givetvis upp och vips var hon nog tillbaka i 1975 när hon berättade om hur hon hade köpt denna bruna läderväska med de snörade sidorna och de inbrända handmålade blommorna på framsidan, för sin första lön hon fått från Vulcan och hur mormor tyckt att det var galet att lägga så mycket pengar – 99 kronor närmare bestämt som ju var en mindre förmögenhet på den tiden, på en väska. Lite försynt frågade mamma till sist vad väskan kunde vara värd idag och herren svarade att den är nog värd en tre-fyratusen kronor. Minst. Min ömma moder tappade hakan lite granna en sekund för att sedan spänna sina vackra Greta Garboliknande ögon i mig och säga ” Nu är du väldigt rädd om den där väskan”.

Några veckor senare spenderade jag några varma dagar i vår kära hufvudstad tillsammans med min sambo och mina svärföräldrar. Vi satte oss och tog en fika vid Stureplan och medan vi satt där och åt biskvier och bullar passerade var och varannan tjej med en Louis Vuitton Speedy lite nonchalant hängandes på armen. Det var tjejer och kvinnor i snofsiga kostymer och unga tjejer i trasiga jeans och sweatshirt. Personligen tycker jag att de där Vuittonväskorna med sitt emblemmönster är ganska så fula och påminner väldigt mycket om de väskor mamma fick hem som gratispremie från bokklubbar under åttiotalet. Men det är en väska som enligt somliga då är åtråvärd, som signalerar status, pengar och smak och nåt exklusivt. Fast frågan är hur roligt det känns när det går runt så många med likadana så kallade it-väskor. Har den inte då förlorat sin exklusivitet som nog köparen var ute efter från början, tänkte jag och beundrade min läderväska i knäet med vetskapen om att jag ägde en riktigt unik dyrgrip med en historia som ingen dyr märkesväska i världen kan slå.

Kommentera 10 st

Ni är en del som skriver om den där beryktade Magkänslan, i inlägget om det eventuella husköpet.

Ärligt talat vet jag inte om jag har någon magkänsla?

Liksom jag är en människa med problemmage så den där magkänslan tror jag försvinner i vissa kramper, värk, buller och gaser.
Lägg då också till att jag är en person med världens värsta beslutsångest och grubbelförmåga som ska vrida sönder varenda tanke och situation och beslut i molekyler och en massa om, men, kanske, men vad händer om..etc.

Jag har varit sån här så länge jag kan minnas. Jag vet att jag hade en dödsångestkänsla när jag var 5 år gammal. Jag kommer ihåg hur jag när jag var cirka 7 år låg och grubblade i min säng och till slut kände mig rädd för vad som rörde sig i huvudet och sprang in till mamma och pappa och sa" nu har jag tänkt igen..vill inte tänka".

Jag skulle verkligen vilja vara en sån som kan se överdrivet positivt på saker, känna att det löser sig, leva i lite trygga tankar om att det fixar sig alltid och som verkligen kunde känna den där " Yes nu kör vi!!!""känslan.

Magkänsla..kan man köpa det nånstans?

Kommentera 15 st

Åhh! Jag behövde sannerligen ett gott skratt och det fick jag genom Hej Sonja som jag nu hittade efter att Bloggkommentatorerna uppmärksammat bloggen.
Hennes videoblogg om Underbara Clara är bland det bästa jag sett i blogosfären nånsin.

Och jag gillar Underbara Clara, absolut men precis som med Elsa Billgren, Niotillfem och liknande vintage-småpryttel-shopparalltidpåsecondhandellerMiuMiubloggar fattar jag inte hur de alltid orkar..orkar ha en så genomgående stil hela tiden, i allt de gör från inredning till mat till kläder från nybakat till second hand fynd till ett ständigt gyllene skimmer på varenda foto....Liksom går de aldrig bara nånsin runt i en mysbyxa, har nåt som sitter fast mellan två tänder eller lite torkad pasta eller smoothiefläckar på köksgolvet?
Visst man ser inte allt via en blogg hos en person långt från det..men man får ändå en bild...och visst vore det väl skönt ibland att få en bild av att det inte alltid orkas bakas bröd med 7 olika sorters fröer 4 olika mjölsorter och jäsningstid på 45 timmar eller att en frisyr nån gång är lite rufsig. Samtidigt kanske det är just för deras perfekta ytor och duktigheter och rosa ( dock i könsneutral mening) skimmer som man läser bloggarna..?

Jag försökte göra det så perfekt som möjligt när Bloggkommentatorerna och Spiderchick var här och hälsade på förra veckan. Jag städade som en tok innan..ändå satt Spider där sen med en dammråtta på ena strumpan ( vet inte om hon märkte det dock) och det luktade ju kattbajs från kattlådorna och några av kaffekopparna var lite spruckna...och smöret smälte till flytande form i asken..långt ifrån de fina festbilder och fikabjudningar man ser hos Clara och Elsa.

Och nej, ta nu varken Hej Sonjas dissande UnderbaraClaravideoblogg eller nu mitt egna inlägg här till att man spyr galla eller inte håller ihop som tjejer. För det handlar inte om det. Ibland måste man bara få bli lite trött oavsett om det är en kille eller en tjej man "klagar" på.
Och Hej Sonajs blogginlägg tycker jag ändå var gjort med en värme en humor och ändå en viss beundran för Clara.

Kommentera 18 st

Urk.
idag är en sån där dag då jag öppnat "skapa nytt inlägg" x antal gånger här i bloggen men inte kommer på en enda sak att blogga om eller har en enda teckning eller foto att visa.

Jag har påbörjat inlägg om hur dubbelt jag tycker det blir när vissa bloggare nästan "utnyttjar" svältkatastrofen i Afrika för att göra reklam för sig själva och sin egna så kallade godhet och ömmande hjärtan samtidigt som det känns att de bara vill ha mer trafik och uppmärksamhet till sig själva och få en massa " åh fan vad fin du är"kommentarer...och de klassiska filosofiska frågorna om Vad är godhet och Finns det några osjälviska handlingar?

Jag påbörjade nåt vemodigt om att sommarklänningarna nu börjar se ledsna ut där i garderoben och att det börjar kännas naket med bara ben och armar och att jeans och strumpbyxor åter pockar på uppmärksamhet...men det kanske får bli till höstens första krönika i lokaltidningen istället.

Jag hade ju även kunnat mala på om att jag känne rmig jäkligt ledsen och nere av olika anledningar men äsch jag orkar inte ens skriva om skiten eller låta det suga mer energi än vad det redan gör.

Näe jag ska nu plocka fram pennor och papper och faktiskt försöka göra nåt, skapa en bild eller två, så jag kan återkomma med i alla fall det lite senare idag.
Kanske att jag skulle teckna en gorilla med en rosett..eller kanske nån typ av självporträtt..en kvinna med alldeles för mycket tankar i huvudet..även om det känns mest som Syntax Error i skallen just nu.

Kommentera 10 st

Väldigt bra och uppmärksammande inlägg av Bloggkommentatorerna om så kallade "tjejtidningar". Och hur dessa blir till fiender för oss själva och att det ofta är tidningarna riktade till vårat kön med redaktioner bestående av mestadelen just kvinnor som skapar genom text bild och rubriker just dessa krav nojjor och tvång om att man ska se perfekt ut, kan loosa ytterligare några kilon och vaggar in oss i en tro att bara vi platsar i mallen så blir vi totalt jättelyckliga.
Förstår dock inte varför Bloggkommentatorerna ska behöva försvara sig varför de jobbar på SOLO. De har en sida om jag fattat det rätt i den tidningen. En sida gör inte en tidning och om den sidan de har är fri från bantning så är väl det ändå en bra sida?

Jag var på en jätteintressant föreläsning för en 8-9 år sen , av och med Anja Hirdman om hennes doktorsavhandling
" Tilltalande bilder: genus, sexualitet och publiksyn Veckorevyn och Fib Aktuellt".
Där vi som åskådare verkligen svart på vitt kunde se hur Veckorevyn genom åren mycket mer än Fibban satte kvinnan i ett fack, som ett skönhetsobjekt...eller bara objekt.

Jag är en storslukare av modemagazine och glossiga tidningar. Jag vet inte om jag personligen påverkas så jättemycket av alla dessa utseendetips etsuchade modeller och catwalkbilder.
Å andra sidan så är det också skillnad, thank God! på tidningar och tidningar.

Svenska Elle är min absoluta favorittidning.
Och jag kan faktiskt inte erinra mig att det nånsin varit en massa bantningstips och kvinnor med för stora måttband runt midjan i Elle så länge jag läst den. Det är fokus på mode med seriösa reportage och genuina artiklar.
Favorit nummer två är Damernas Värld och även där tycker jag att de lyckas undgå en massa kalori och kiloräkning och istället fokuserar på inre balans och välmående.

Bloggkommentatorerna nämner Egoboost. Tyvärr har jag inte läst den än men Blondinbella har ju verkligen senaste året verkligen förespråkat ett friskt sunt ideal och att man ska njuta av att äta. Och äta för att orka.
Men om jag ska nämna en annan ny tidning i hyllorna så får jag ändå säga att STYLEBY också känns ganska så fri från Size Zeroförespråkande i själva tidningen...även om redaktionen i sig med Elin Kling i spetsen alla är fashinabelt sticksmala.

Plaza Kvinna är en annan favorit som jag ofta tycker framhäver och hyllar starka kvinnor och ofta består av bra reportage samt fokus på kläderna inte på kroppen.

Kommentera 12 st

En av de allra största fördelarna och bästa sakerna med månaderna maj, juni, juli, augusti är att man är FRI.
Fri som att man slipper stänga in sig i tjocka jackor, varma täta skor, händerna i vantar, skapa kondens innan för en tight virad halsduk eller få elektriskt hår av en jäkla mössa.
Man slipper bylsa på sig en massa när man går ut och man slipper klä av sig en massa när man kommer hem, sätter sig på fik, står i ett provrum, åker bil etc.
Livet är så jäkla mycket enklare dessa sommarmånader.
Så jag kan aldrig för mitt liv förstå er som i mitten på juli och i augusti längtar efter att få "mysa i tjocka tröjor och stora halsdukar". Som längtar efter höstkläder och höstmodet.
För visst är det så att det där med allt stickat verkligen överromantiseras? Det är mys och det ska tändas ljus och drickas varm choklad - bara för att det är så "man ska säga och låta".
Hur jäkla mysigt är det egentligen sen när årstiden väl är här?
Och hur långa semivarma höstar brukar vi egentligen ha innan det faktiskt bara med en gång blir för kallt för den så kallade mysiga stickade tröjan som ytterplagg?
Hur kan man längta efter att få klä på sig mer?

Kommentera 40 st

I helgen på krogen så kom det fram en kvinna till mig. Hon sa att hon saknade mina krönikor i Västgötabladet och att just mina krönikor är det bästa som nånsin gått att läsa i den tidningen.
Ni skulle bara veta vad en sådan kommentar gör för mig. Hur den stärker värmer lyfter mig.
Jag älskar att fotografera - jag skulle känna mig väldigt halv utan en kamera.
Jag älskar att teckna och rita och jag får abstinens om jag inte har en penna i handen under en dag.
Men det där med att skriva. Jag kan inte säga att jag älskar det för det vore inte en stark nog beskrivning.
Skrivandet är en dröm. En passion. Ibland en omöjlighet. Det är ett andningshål. Kanske är det min luft och kanske är det så svårt att andas ibland när jag inte skriver.
Visserligen skriver jag en blogg varje dag flera gånger om dagen. Och snart är sommaruppehållet för krönikorna slut så jag får komma igång med det igen.
Men det är inte nog.
Jag hade drömmarna och visionen för tio år sedan att jag skulle bli författare. Jag skulle ge ut en bok, flera böcker.
Jag skrev. Jag gick skrivarkurser och jag brann och glödde. Jag fick fina ord tillbaka om det jag skrivit och det gjorde att jag skrev mer.
Men skrivarkurserna tog slut och sakta men säkert när vardag, jobb och annat tog överhand så slutade jag skriva.
Varför?
Så dumt.
Nu har jag gett mig fan på att jag ska börja skriva igen. Jag ska ge mig själv i uppgift att skriva lite varje dag. Nu ska min Macbook användas till det som jag såg framför mig i skallen att den skulle användas till: Skrivande och författande.
Så får vi se om det blir en chiclit, en deckare, en novellsamling eller kanske bara en bok med en massa samlade olika krönikor och korta berättelser.

Och med det här tänker jag dessutom ansöka om LG´s drömstipendium på 25 000 kronor.
Tänk att få de pengarna och inte behöva oroa sig för inkomsterna några månader och bara skriva skriva skriva. Kanske unna mig en Parisweekend och samla inspiration intryck och upplevelser och sitta och skriva där.
Åh.

.....

Nu har jag ansökt om stipendiet. Gillar ni min dröm får ni gärna lägga en röst HÄR. Samtidigt tycker jag att  Du ska anmäla dig med Din dröm!

Kommentera 15 st

 

Ibland finns det inget godare än en kanelbulle..

 

Igår kändes det ju väldigt märkligt att ens blogga, ja utan att nämna de hemskheter som hänt i Norge och det känns väl fortfarande lite märkligt..jag menar blogga om en kanelbulle medan jag sitter och tittar på Nyhetsmorgon och de frutansvärda bilderna från massakern och bombningen.

Men jag känner mig tom. Tom på känslor.

En del bloggare har skrivit jättefina sorgeinlägg. Och det som hänt är så himla jävla fruktansvärt på alla sätt som finns. Sånt här får inte hända vare sig i Sverige Norge Uganda Usa Indien Turkiet Spanien ...ingenstans! Jag kan inte ens börja förstå hur det ens kan rymma så mycket ondska fientlighet hat som det gör och gjort i han som utfört dåden. Hur är det möjligt? Och ja det gär mig lite extra ont i hjärtat över att se att dådet utförts mot människor som delar politiska åsikter med mig själv.

Samtidigt så undrar jag över mig själv..jag jämför mig med en del lamslagna bloggare och sådana som lämnat kommentarer hos bloggare. Ja jag tycker det är skithemskt och kunde jag önska det hela ogjort skulle jag gjort det bums. Men jag känner mig inte bedrövad. Jag känner ju ändå att livet dagen vardagen helgen bloggen jobbet företaget intressen skapandet ja allt jag håller på med rullar på. Jag har inte blivit handlingsförlamad.

Kanske är ändå det hela, trots att det är i vårat närmsta grannland, ändå för stort för att greppa vidden av? I alla fall för mig. Jag vart liksom mer bedrövad när Anna Lindh mördades eller när prinsessan Diana omkom. Men då kanske det ändå var enklare att greppa..en person en hemskhet. En människa med ett ansikte som man kände till som man kunde rikta sorgen till..?

Kanske är det i Norge så nära att man innerst inne vet att de kunde lika gärna hänt mig, dig, alla man känner, här där man själv bor..för den där ondskan finns tyvärr överallt. Se bara här på nätet där folk dagligen spyr ut hat och elakheter bland anonyma kommentarer. Folk som verkar leva för att vilja få andra att må dåligt. Eller bloggare som faktiskt skriver rent rasistiska inlägg där de önskar livet ur vissa folk och folkgrupper.

Men man måste få låta livet gå vidare och få känna och visa att det även finns godhet kärlek och glädjeämnen.

Och bara för att man, jag, folk inte bloggat/inte bloggar om det i Norge  eller sätter flaggor på Facebookprofilbilden eller ändrar statusen till en massproducerad sorgestatus betyder inte det att man, jag, folk inte bryr sig.

Kommentera 18 st

Jag skrev ju för några veckor sedan om mig och min o-längtan efter barn. Att jag aldrig sett mig själv i framtiden som mamma eller känt en längtan efter barn samtidigt som det känns väldigt jobbigt att var och varannan människa runt en blir gravid är gravid ska ha barn eller har fått barn och att man känner att det är lite "vi" och "dom" ju äldre jag blir.

Därmed inte sagt att jag inte har vissa moderinstinkter.
För jag tror nog att det är dom som sätter in när det gäller mina tre katter. Vad skulle annars förklara att jag utan att sucka torkar deras spyor och diareer när de har det . När jag vaknar som ett ryck mitt i natten precis innan de börjar hulka och flyger upp ur sängen redo att trösta hålla om vyssja och lova att allt blir bra, allt ordnar sig samtidigt som jag skurat väggar lister golv och mattor rena.. När jag fullkomligt vänder in och ut på mig själv av oro ångest panik och tårar när de är sjuka. Jag förlorade en liten katt vid namn Harry den 26 januari år 2001. Han blev ett halvår gammal. medfödd sjukdom. Den smärtan när han lämnade detta jordeliv är den värsta smärta jag känt och jag sörjer honom fortfarande.

Och visst infann sig en viss föräldrasituation både idag och förra torsdagen när jag och darling satt där i ett litet veterinärsundersökningsrum och väntade och väntade med vår lille plutt. Vankade av och an och sen satt som på nålar dagen efter i väntan på att de skulle ringa och berätta hur det var med honom.

Och nu är vi där igen. Ozzy har återigen lagts in på Djursjukhuset...nu kan vi bara vänta.
Och det är så tomt så tomt här hemma och de två andra små kattpojkarna får ta emot extra mycket gos och kärlek..och vakande öga.

Kommentera 22 st

 

Angående gårkvällens inlägg.

Det är inte bara att folk runt om undrar var när och hur vi ska skaffa barn och sen tycker det är konstigt att vi inga vill ha eller så snällt säger att vi kommer ånga oss sen eller ändra oss.

Jag älskar att jag kan göra vad jag vill om dagarna precis när jag vill. Att jag och sambon inte behöver anpassa oss efter nån liten annan varelses schema och önskningar.

Nej det är inte gjutet i sten att vi inte ska ha barn. Jag kanske vaknar en dag och har bebissug.

Faktum är att en stor del som tynger mig just nu är att jag faktiskt undrar " Varför är jag inte normal, som alla andra och vill ha barn?"...Varför?

Just nu så har så många jag känner just fått barn eller så väntar de barn och vänners vänner väntar barn och massor av bloggare jag följer väntar barn. Och det är ju fantastiskt.

Alla tycker ju att ett gravidt par är fantastiska och en nybliven mamma är fantastisk. Så fort nån får höra att nån är gravid eller fått barn så blir det ju världens största "åh" och det skulle kvitta om man stått bredvid och just mottagit, hm låt säga Nobelpriset, det skulle ändå bara vara graviditeten i fokus.

Det är nån sorts ullig söt fantastisk bubbla och att alla dessa människor har förstått nån hemlighet. Kanske rentav av den där mytomspunna meningen med livet.

Jag är faktiskt livrädd att vi kommer sitta här en julafton om 20 år och vara helt ensamma och totalångra oss.

Men det är ju ingen anledning att skaffa barn.

Jag har aldrig sett mig själv som mamma, aldrig pratat om "när jag får barn" , jag har aldrig känt att jag vill ha barn. Och det är ju trots allt det viktigaste om man nu ska ha barn. Det ska vara önskat och efterlängtat.

I höst blir jag faster. Jag älskar redan den lille eller lilla som ligger i min svägerskas mage . Det vet jag av hela mitt hjärta. Gud vad jag älskar Dig Bebis! Och jag ska bli den bästa fastern i världen som just du kan få. Men jag ber om ursäkt i förväg lill♥ bebis om du kanske också får världens knäppaste faster och som kanske när du föds kommer gråta en tår, dels av lycka av att du kommit till världen men kanske också en tår av lite avundsjuka att du nu är en liten del av en bubbla jag inte förstår.

Kommentera 41 st

Ja här sitter jag alltsom oftast varje dag, framför min stora iMac och bloggar, läser bloggar, redigerar bilder, jobbar, bloggar lite till och läser än fler bloggar. Och sjåpar mig framför Photo Booth i brist på annat bildmaterial till inläggen.

Jag är absolut ingen storbloggare, aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Men visst , lite "känd" här och där inom bloggvärlden kan jag väl känna att man ändå är, man länkas och "tas upp som ämne" då och då hos t ex Bloggkommentatorerna - där det ofta kommer fram andra åsikter kring mig bland deras läsare , än vad jag själv får möta här bland mina egna kommentarer i min egna blogg.

Ibland känns min blogg oerhört yttepytteliten, ibland ekar det totalttomt på kommentarer, statistiken sjunker osv.. Ibland känns det som om jag ändå har lite av den där beryktade bloggmakten då jag vet att en del inlägg jag skrivit lett till störe saker sedan.

Vissa inlägg engagerar nada, sen kan det trilla in 25 kommentarer snabbt på en dagens outfit, tävlingar lockar alltid besökare och små footprints och en del väldigt personliga texter kan svämma över av fina och kloka ord från Er. När jag fyller år får jag fler Grattis än nånsin.

Men jag undrar...kommer man nånsin få kommentarer från ALLA som kikar in?

Det är ju bara en bråkdel som kommenterar .

Tänk om varenda kotte som under en dag tittar in faktiskt bara skrev ett HEJ..?

Vore inte det trevligt?

Eller att alla som kikar in, svarar på

"Varför läser du min blogg? Vad är bäst respektive sämst?"

Kommentera 76 st