Kommentera 3 st

Kommentera 2 st

Kommentera 2 st

Kommentera 10 st

Kommentera 4 st

Kommentera 19 st

Kommentera 5 st

Kommentera 11 st

Kommentera 4 st

Kommentera 2 st

Kommentera 21 st

Kommentera 6 st

Tänkte ni skulle få läsa min krönika som publicerades i lokaltidningen förra veckan.

--------

Ahh sköna maj! Bästa månaden på hela året är äntligen här! Månaden då allt spricker ut i sin vackraste mest grönskande prakt och hela sommaren fortfarande ligger framför en. Det är väl också nu högsäsongen för bröllop drar igång på allvar och två förhoppningsvis kära människor säger Ja till varandra.

Bröllop ja. Bröllopsklänning. Har ni sedan ni var små fantiserat just om den där brudklänningen ni en dag kanske kommer få bära eller kanske redan rentav burit? Nu är jag inte i närheten av att gifta mig, jag lyckas ju inte ens få min sambo till en liten förlovning. Men då och då faller jag in i de där fantasierna och drömmarna och visionerna om den där eventuella, möjliga bröllopsklänningen jag en dag kanske ska bära.

Vilket kanske inte är så konstigt. Ända sedan jag var liten har ju bröllopsklänningar florerat i mitt liv på ett eller annat sätt. Först via Barbie. Vilken dröm det var när man fick en brudBarbie eller när man fick en ny bröllopsklänning att sätta på en av alla dockorna ( ja jag hade nog en 30 stycken..) och sedan leka bröllop och sitta där på flickrumsgolvet och säga I do till Ken så där som de gjorde i alla amerikanska filmer och serier man såg på kanal 1 och 2.

Ja för alla dessa Dallas, Falcon Crest och romantiska komedier skapade ju också bröllopsdrömmar och sådde fröna till att börja försöka ”se” sin egna känning framför sig. Det mäktga kostymdramat Nord och Syd med alla fantastiska klänningar med enorm vidd och åtstramande korsettliv. Som väldigt litet barn och första bröllopsdrömmarna såg jag mig själv nog som nån väldig marängbrud.

Sen kom nittiotalet och då läste man i tidningarna Okej och Frida om kändisar som gifte sig barfota på sandstränder och det lät ju så himla romantiskt och helt plötsligt var all spets och tyll utbytt mot nåt bastkjolsaktigt och blomkrans runt halsen och visionen om att vara en bikinibrud i solnedgång med lite lyckosamt kärlekshoppande delfiner i bakgrunden.

Sagan om ringenboomen i början av 2000talet skapade lite drömmar om nåt alviskt lite överjordiskt med nåt glittrande skimmer över hela bröllopsceremonin och bröllopsklänningtänket gick då i lite trumpetärm och långt släp, ja kanske rent av en cape? Och blivande maken, i det här fallet då nån Aragorngestalt , skulle se så där lagomt halvskitig och vildvuxen ut.

År 2008 kom första Sex and the Cityfilmen och det enda braiga med den rullen var de minutrarna som Carrie gör en bröllopsphotoshoot för Vogue och visar upp en rad , helt fantastiska bröllopsutstyrslar från alla stora modehusen. Dior, Lanvin, YSL med flera. Ojoj. Den snutten kan jag se hur många gånger som helst. Vad som särskilt fastnat i min bröllopshjärnbalk är ett maffigt pärlhalsband Carrie har på sig med jättestora pärlor. Samma år kom dock också Mamma Mia och visst skulle det vara väldigt romantiskt att rida iväg så där på en åsna på fina klippor bredvid turkost vatten iklädd en enkel spetsdröm med lite hippievibbar med en väldigt vacker gyllene solbränna istället för massa blingblingsmycken.

Å så var det ju den 19 juni 2010 då. Nu är inte jag en rojalist överhuvudtaget men jag satt bänkad och klistrad framför tv:n hela den lördagen och följde det kungliga bröllopet när Victoria fick sin prins. Hennes klänning av Pär Engsheden var så enkel men ändå så vacker. Och det är väl nånstans där mina bröllopsdrömmar fastnat, nån personlig egen blandning av den där åsnan och prinsen.

 

 

Kommentera 7 st

Ibland undrar jag om jag ska vara egen företagare.
Eller funderar på om jag är en kass företagare...på grund av att jag har vissa principer.

Det är ju ingen nyhet längre att man kan komma långt med sitt företag och sina produkter om större bloggare gör reklam eller visar upp ens produkt och nämner och länkar till ens sida.
Det var ju mycket tack vare att Kenza back in 2008 visade upp två linnen jag skickade till henne som ledde till att min business tog fart, att jag jag fick släppa kollektioner hos Nelly.com med mera.
Då var inte Kenza i närheten av att vara så stor som hon är idag men det gav ändå genomslag trots att linnena i sig faktiskt mest skickades som presenter då man för fyra år sen kändes lite  hmm närmare varandra i denna nu enorma bloggosfär.
I denna bloggs begynnelse finns det till och med kommentarer från just Kenza för då kändes bloggvärlden lite som en småstad där alla kände alla på nåt sätt och vi kommenterade hos varann.
Jag kan verkligen sakna den närheten.

Men jag har ganska så hårt hållt på vissa principer de senaste åren med vilka bloggare och personer jag frivilligt skickar Avannaplagg till och sponsrar.
Jag vill ju helst att bloggaren har åsikter och uttrycker sig på ett sätt som gör att jag känner sympati för henne/honom eller som överensstämmer med mina egna på ett eller annat sätt.

Senast igår fick jag mail från en av de större provokationsbloggarna där de uttrycker hur mycket de gillar Avanna och mina grejer och att de i meningen efter i det närmsta tigger och ber om att få lite plagg hemskickat i utbyte mot att visa upp dom på bloggen.
Och även om dessa tjejer kanske mest spelar en roll och karaktär på sin blogg och kanske är en skitsöt personlighet privat så säger jag nej till sådana "samarbeten".
Det kanske är svindumt av mig, kanske ger det en massa reklam och sälj ( eller helt fel reklam om det nu finns sådan..).
Men jag tycker att sådana som ständigt skryter om dyra köp, hur mycket pengar de tjänar och utåt sett ser ner på och uttalar sig väldigt nedlåtande om vissa sorters människor och grupper i samhället  och gör så bara för att väcka uppseende och provocera, de kan gott köpa Avannaplagg själva för "alla sina pengar" .

Kanske skjuter jag mig själv i foten på grund av mina principer och för att jag själv vill kunna gå och lägga mig med rent samvete om kvällen och kunna stå för det jag gjort och gör.
?

Kommentera 26 st

Igår var det dags för krönika i lokaltidningen igen och så här löd den:

Halleluja! Den sovande modebjörnen har vaknat från sitt raggsocksfyllda vinteridé! Äntligen är det kul att klä sig igen. Ahh! Som jag längtat. Jag har till och med fått hyfsad ordning i min lilla walk-in-closet! Nu hänger alla mina klänningar där på rad, så gott det går efter längd och efter färg. Under står massa klackar och ballerinaskor, upputsade och bara väntar på att få känna på vårluften, på bar asfalt och lite vårdoftande semigrönt gräs.

...sen kanske vi inte behöver bry oss om just nu de två säckarna och den ena resväskan som är kvar att sorteras och som på nåt magiskt sätt också ska få plats i denna gå-in-i-garderob...

Just nu är jag lika svältfödd som en som levt på Nutrilett i tre månader, fast på kläder då. Nu vill jag bära alla klänningar, alla kjolar, alla luftiga och icke svarta skor och alla solbrillor på en och samma gång. Jag vill ta igen allt för alla dessa mörka månader i mysbyxa och kofta.

Just så här års behöver jag heller inte shoppa ( halleluja säger min plånbok) eftersom det blir som att shoppa bara genom att återupptäcka alla kläder i garderoben nu. Gud så ekonomiskt!

Men självklart har jag spanat in utbudet hos kedjorna ändå. Och som varje vår blir det ju en färgexplosion. Inte bara de klassiska pastellerna utan även lite knalligare kulörer och det främst på byxor. Lindex lanserade nu i dagarna en kampanj med Hollywoodstjärnan Gwyneth Paltrow, en preppy look med bl annat orange byxor. Så vill ni vara helrätta i vår sätter ni inte bara solfärg på benen . Vår betyder ju även i klassisk mening lite romantik och det börjar dyka upp lite virkade detaljer här och var, som på linnen men även på shorts. Virkade applikationer som man nog lätt kan göra själv med kanske loppisfyndade små mormorsdukar. Vi kan nog lita på att det kommer komma en hel del blommigt också samt lite bohoinfluenser i form av fransar, minetonkas och fjädersmycken.

Dessutom fortsätter det för mig ganska så obegripliga modet med amerikanska och engelska flaggan som tryck på kläder att fylla butikernas hyllor och galgar. Överallt ser man the Star Spangled Banner och the Union Jack och folk går gladeligen runt och gör amerikareklam , ett land med enorma klassklyftor, där det fortfarande finns dödsstraff, starkt abortmotstånd och folk som inte får vård för att de inga försäkringar har. Vi är så gärna nationalister åt andra länder än vårat eget för usch och fy en svensk flagga tyder på rasism..? Ja det är märkligt det där tycker jag.

Kanske är det, som alltid, skomodet som lockar mig mest. Senaste åren har det varit mycket klumpiga klackar, klossklackar och lite klumpigare skor överlag och även om det fortsätter kanske främst tack vare Jeffrey Campbells överhypade skor som även kopieras här och var av olika webbutiker. Men det kommer mer och mer nu nättare klackar och nättare enklare sandaletter. Även vad gäller skorna så är det mycket mer färg nu som gäller än sedvanliga svart och brunt. Tänk er en tiocentimeters hög sandalett i blekrosa till ett par brunbrända fötter och en lite slarvigt upprullad baggyjeansmodell...

Mmm fotgodis.

Ja tänka sig, det blev vår i år också och jag vågar åter tro även på att det blir sommar och flera månader nu när livet barakänns härligare, luftigare, ljusare och skönare.

Och skottpengar på den som vågar ens yttra sig om halsdukar och stickat innan september!

 

 

Kommentera 2 st

God förmiddag blogosfären. Hoppas ni mår finfint!

Igår innan vi skulle hem till mina svärföräldrar på midag, så fick jag ett mindre tjockispsykbryt när jag skulle klä mig. Och genast började min hjärna tänka " ikväll ska jag abolut inte äta så mycket av det som bjuds, från och med imorgon så ska jag skippa de omtalade dumma kolhydraterna, jag ska bara äta ägg  försöka äta så lite som möjligt helst inget alls och springa en mil osv".

Darling ser att jag är på krigsstigen mot min egen kropp och säger att jag är fin.

Sen kommer vi hem till svärisarna efter några kilometers cykeltur och får jättegod middag, god sås, gott kött, god potatis, goda tillbehör. Vin och öl. God efterrätt. Och så kände jag bara att det finns ta mig fan alldeles för mycket gott att äta och njuta av för att jag ska orka bry mig om bantning och ha massa skuldkänslor för vad jag stoppat i mig.
Jag orkar inte. Jag vill inte.
Jag gick ner 22 kilo under gymnasiet bara genom att äta bra mat och röra på mig två gånger i veckan. Då var jag iofs väldigt överviktig  så var väl lättare att gå ned då med väldigt enkla medel som aboslut inte funkar idag.
Under hela mitt vuxna liv har jag sedan dess  tampats och kämpat med vikten och enda gången jag varit någorlunda smalsmal så blev jag det genom att utesluta kolhydrater - förutom väldiga mängder vattenmelon, äta ett ägg till frukost och sen ett ägg till lunch och sen springa 7 km och efter det cykla 1,5 mil på motionscykel. Så jävla tråkigt. ...och jag tyckte ju ändå jag var fet.

Jag vill vara smal, absolut, men jag orkar bara inte kämpa så inhelvetiskt för det.

Kommentera 17 st

Tar en paus i mitt klädkammarprojekt och surfar in på lite bloggar.
Läser Bloggkommentatorerna och....och blir så fantastiskt jäkla förbannad.
Eller kanske mest trött.
Återigen diskuteras det ANDRAS vikt (återigen Blondinbellas) eventuella orsaker till viktökning och alla dessa faror med övervikt.

Återigen varför varför varför hålla på och kommentera andras vikt överhuvudtaget?
Jag har aldrig upplevt det som nåt tassa-på-tå eller tabu kring "tjockisar". Är det några som alltid får höra på ett eller annat sätt eller att det kommenteras vilt bakom deras ryggar hur de ser ut/klär sig/beter sig/ så är det väl tjocka?
Och jag tror det är väldigt få tjocka som inte vet om att de är just tjocka.

Jag skulle faktiskt inte fråga en vän hur denna egentligen mår på grund av sin eventuella stora viktökning eller eventuella övervikt. Om denne inte själv hela tiden skulle prata om det, då skulle jag försöka hjälpa på de sätt jag kan men nu har jag själv tendens till övervikt så skulle antagligen inte vara till nån större hjälp ändå.
Men de jag upplever må allra sämst av sin vikt är de som inte är nöjda med att vara normalviktiga utan hela tiden vill pressa sig till size zero för normalvikt i deras öron är ju "på gränsen till tjock". Jag upplever överlag att de som mår sämst - både psykiskt och fysiskt,  är de som redan är smala men som vill bli smalare inte de som har en övervikt som faktiskt mår helt ok med den.
Jag upplever det som att de som själva hela tiden vill bli smalare även ganska så besatt hittar fel på andra och genast blir både hobbydoktorer och kostexperter och tyckare och tänkare kring hur andra ska leva.
Varför?

Sen kan ju jag säga, som både varit väldigt tjock och varit smal och nu ligger nånstans mittemellan, att rent psykiskt mådde jag bäst när jag var tjock. Jag var nöjd då. Jag visste inte om nåt annat.
Dock var inte klasskompisar och samhället runt mig det. " Du borde röra dig mer", "Ska du verkligen äta det där?" , " Anna ska du inte försöka gå ner  i vikt?".
Så då gick jag ner i vikt, 22-23 kilo närmare bestämt och det är först efter jag provat på att vara smal som jag blivit "ätstörd" i mitt tänk. Det är nu jag får skuldkänslor när jag äter, det är nu jag ständigt tänker på kroppen, det är nu jag ständigt tänker att jag ser bättre ut om jag bara går ner några kilon.
Nu när jag vet om det smala paradiset..eller smala helvetet...och hur mycket mer värd man kände sig av alla runtikring.



Ja övervikt kan vara en hälsofara precis som undervikt. Du kan få en jävla massa sjukdomar fast du är normalviktig också. Kan vi bara sluta kommentera andras vikt punkt slut nån gång och spekulera i orsakerna till viktnedgång eller uppgång och sluta upp med att ens våga lägga oss i hur dessa personer mår när vi egentligen inte ens känner människan i fråga?
Men fan lets face it du är ju en fara bara genom att födas och finnas till.

Kommentera 18 st

I måndags var det dags för ännu en krönika av mig i lokaltidningen.
Och så här löd den:

Vet ni vad? Nu har vi bott här i huset i 1,5 månad och jag har fortfarande inte packat upp mina kläder. Den där gå-in-i-garderoben jag nämnt tidigare är en enda röra fylld med säckar och lådor med mina kläder i. Det enda jag ställt upp är mina finaste skor. För skor är ju inredning. Skor är i en klass för sig.

Och som det känns nu så kan vi lika gärna åka till tippen med dessa säckar med kläder.Fashionistan i mig ligger djupt begraven i det allra mörkaste vinteride.

Jag funkar inte klädmässigt så här års. Nej jag går dag ut och dag in klädd i samma jeans, samma tjocktröja, samma kofta och samma tjockstrumpor. Utomhus är det samma tjockjacka och samma tjockskor hela tiden. Och ingen snygg väska i världen passar till tjockjacka och tjockskor. Om man nu ens kan ha väska på sig på allt det bylsiga.

Grå, glåmig och fnösketorr hy är ju inte heller nåt som gör att man känner för att klä upp sig.

I butikerna hänger nu de sista resterna av mellandagsreorna och några ledsna stickade tröjor fullkomligt luddar ner varenda svart byxa man ser på klädställningarna. Nyårsglitterplaggen ser lite trådiga ut och tappat paljetterna på sina ställen. Det har dock börjat komma in lite våriga pasteller här och var men nja jag känner mig inte redo för mintgrönt eller gammelrosa än.

På nätet ser jag tappra modebloggare som står och posar i halvmeters snöhögar med antingen tunna strumpbyxor på sig eller lite chict ankelkorta byxor och lågskor alternativt pumps och som sedan oförståendes undrar varför de är så frusna och förkylda jämt och försöker kurera sina onda halsar med lite Ben&Jerrys glass innan de några dagar senare sätter sig själva på sockerdetox.

Kanske borde jag ta tillfället i akt och göra någon typ av garderobsinventering? Se över vad jag vill ha ( mer skor) , vad jag inte behöver ( mer skor), och vad jag behöver ( ehh mer funktionabla och promenadvänliga skor utan höga platåer och 13 centimetersklack). Jag skulle verkligen vilja ha, jag menar, jag behöver ett par svarta jeans som är lite så där perfekt slitna och urtvättade så de är lite gråa på sina ställen.

Dessa jeans skulle jag då ha till kanske en enkel vit slapp herrskjorta eller bara enkla t-shirts och så lite rockiga smycken. Till denna drömoutfitbild är jag dock också ca 20 centimeter längre, plattbystad och så där rockchict gänglig.

Äsch.

Får ni också sådana där drömbilder i skallen om hur vissa kläder och looks ska se ut och så ser ni er själva framför er hur ni lycklig med vita tänder leendes struttar fram i visionen klädd i dessa kläder och bara ser helt fabulous ut? Sen väl i provrummet ser det ju inte ut så där som i visionen överhuvudtaget. Så blir man varm, arg, förbannad, köper på sig ett lager Nutrilette, sätter sig på motionscykeln och tokcyklar i 40 minuter och stretchar sedan i hopp om att det finns några dolda centimetrar som bara längtar efter att få se dagens ljus. Näe, lika lite som jag är redo för pastellerna är jag för jeansprovning. Jag fortsätter nog att kura ett tag till här i mitt lilla vinteride. Raggsockor är ju väldigt skönt trots allt.

Kommentera 15 st

Blondinbella pensionssparar inte.
Hon kan jobba när hon är gammal och tycker att alla som nu är emot det Reinfeldt sagt om att höja pensionsåldern till 75 år skall vakna upp och inse verkligheten, i en skriven krönika på svt.

Ursäkta Blondinbella men vilken verklighet lever du i?
Det är väl jättebra att du tänkt jobba och nu lever i en egen sorts verklighet där gamla inte är sjuka, dåliga, skröpliga eller ens tänker att det kanske kanske kan drabba dig..ja det är väl lite så jag tycker det alltid funkar med  de borgerliga - vi blir inte dåliga sjuka arbetslösa utförsäkrade med mera och skulle vi bli det så får vi ju skylla oss själva.

Men verkligheten är den , Blondinbella, att alla ÄR INTE och  KAN INTE ha egna roliga framgångsrika företag. Några måste slita dag ut och dag in på kalla fabriker eller städa upp andras skit eller vårda just dessa sjuka gamla eller sitta i kassan på Ica. 9-5jobb kommer alltid existera så länge det finns människor och människor som är beroende just av att andra människor tillverkar saker eller utför serviceyrken.
Alla kan inte välja kul yrken Blondinbella, ibland väljer samhället, arbetslösheten, pressen, desperationen ekonomin arbetet åt dig.

Och visst jag tycker i den bästa av världar ska folk få jobba så länge de vill och att pension inte är ett måste men i den världen så ska det heller inte finnas arbetslöshet - vilket det gör och alla jobb ska vara jätteroliga och välavlönade - vilket de inte är.

Arbetslösa mellan 45 och 60 idag är redan ganska så oattraktiva på arbetsmarknaden vad jag upplever det och sett på nära håll. Att dessutom då tycka att man kanske ska sadla om i karriären vid 50-60 om man har ett tråkigt jobb och sätta sig i skolbänken och dra på sig studieskulder som ska betalas av med hmm..pensionen? Nja.
Och det är inte så lätt vid den åldern , tror jag, att lära sig något helt nytt och dessutom då konkurrera med färska nyutexaminerade 25åringar.


Ja Blondinbella, det kommer fram en ny generation unga entrepenörer idag men långt ifrån alla lyckas långt ifrån alla kan leva det liv du gör. Men detta är också farligheten med just dagens lilla entrepenörs och bloggbubbla. En del tjänar pengar på att göra nästintill ingenting och inser heller inte vad det menas med att en del faktiskt inte älskar att gå upp tidigt varje morgon och ställa sig på ett fabriksgolv eller åka och tömma folks sopor eller sätta in lavemang på en gammal. Och efter de gjort detta ska de sköta hem hushåll kanske umgås med ett barnbarn, kanske få tid till att träna eller ta en fika. Är det så konstigt att dessa människor faktiskt vill pensionera sig och längtar efter en tid då jobb inte är ett måste och få ha tid till att göra sånt de aldrig annars hinner eller som unga entrepenörer idag tar för rena självklarheter eller tycker blir alldes för stressigt och utbrändheten är nära så fort de har lite mycket att göra?
Är jobb det enda som livet ska bestå av?

"Om fler jobbar kan vi ta hand om de som inte kan". Svar ja. Men sluta då också sänk skatterna så kan vi också ta hand om fler som hamnat utanför.

Kommentera 46 st

Blondinbella är på solsemster med en stor lyxbåt.
Ser megahärligt ut.
Häromdagen lade hon upp bikinibilder på sig , glad vacker välmående lycklig.
Underbart!

Men nästan alla kommentarer till det inlägget handlar om hennes vikt.
Ena sidan som hyllar hennes mod att våga visa upp sin kurviga "kvinnliga" icke trådsmala kropp. Andra sidan som tycker hon är fet och ohälsosam och dålig förebild som visar upp bukfetma.
MEGASUCK!
Varför varför varför varför alltid denna jävla kroppsfokus?

Och att utomstående människor ens tar sig rätten att hålla på och kommentera någon annans kropp på det där sättet, som så ofta sker på nätet vare sig personen är smal, spinkig, mullig, tjock, ...varför?
Att man ens kan med att börja skriva att någon är ohälsosam när man inte vet ett piss eller skit om en annans värden som en eventuell hälsoundersökning skulle visa.
Jag förstår inte?

Jag har inte en enda kropssförebild, jag funkar inte så.
Och jag tycker inte man ska ha det heller .
Eller ens dra in kropp, kroppsbyggnad, vikt i ordet förebild överhuvudtaget.

Däremot Psykisk hälsoförebild!

Och säga vad man vill om Blondinbella, men en jävligt bra Psykisk förebild är hon.
En ung kvinna som vågar visa sin kropp och stå för att hon älskar den hur den än ser ut - för det har hon alltid gjort i bloggen oavsett hon väg 50 kg eller 75kg, det är det vi behöver i dagens sjuka idealsamhälle.

Kommentera 21 st