Ska jag sluta kalla mig människa för att det finns människor som beter sig illa med andra åsikter än jag själv?

Ska jag förneka att det finns rasism för att jag inte råkat ut för det själv?

Inte kalla mig svensk för att det finns idoter till svenskar?

Sluta kalla mig kvinna helt och hållet för att jag omöjligen vill  vara av samma kön som Blondinbella som har så otroligt , enligt mig, helt från vettet konstiga åsikter och uppfattningar om vad feminism ens är? Även om det så ens är mest för provokation och sidklicks och pengakåthets skull, hur kan hon med?

Att ens börja säga att man inte kan tacka vad feminismen utfört förr  för vad som är möjligt för oss kvinnor i bättre lyckligt lottade samhällen idag..då undrar jag på allvar hur världsfrånvänd man kan vara.

..Fast att vi lever i skilda världar visste jag förstås allra redan.

Och jag är glad att jag inte lever i Blondinbellas värld.

 

Jag är feminist men jag hatar inte män.

Jag är feminist och älskar människor.

Jag är feminist och vill ha jämlikhet för ALLA. Jag vill inte att män ska få det sämre men jag vill att kvinnor ska få det lika bra precis som jag vill att det ska vara lika för vita som för färgade som för hetero som för gay.

 

Jag är feminist och avskyr de fortfarande inpräntade maktstrukturer som finns där kvinnan på många sätt fortfarande är underordnad mannen.

Att män kommer undan med så mycket för att de är just män och att folk säger just " äsch men han är ju kille ha lite överseende".

Jag avskyr att det fortfarande ens kan bli rubriker över en kvinnas kroppsbehåring eller att en kvinnas bröst oavsett storlek kan vara tabu att visas nakna medan en man kan gå topless utan problem.

 

Att det ens blir hetsiga diskussioner kring kvinnors rättigheter och kamp och ses som ett tproblem, ja det är sannerligen inte feminismens fel utan visar väl snarare på fortfarande obekväma sanningar.

 

Vi  kvinnor har inte haft rösträtt i det här landet ens i 100 år än.

I världens supermakt nummer 1 - USA är det fortfarande inte en självklarhet att kvinnor ens ska få göra abort om de vill.

Det är löneklyftor för lika arbete.

Kvinnor bedöms utefter utseende långt mer än vad män gör.

I lång utsträckning så får kvinnor ofta " skylla sig själva" om de blivit våldtagna.

Vi har inte nått jämlikhet.

 

 

 

Tack alla kvinnor ( och män) som fram till idag kämpat för att jag jag ska få rösta, rätt att välja preventivmedel, kunna starta eget företag, fritt få säga och tycka vad jag vill utan att tystas ner och tack till alla Er som fortsätter kampen!

När det ändå är årskrönike/årsresumé/walking down memory lane-tider så passar jag på att vara lite nostalgisk.

Inatt, helt nykter, så satte jag igång ett gäng Oasislåtar på Youtube.

Och nästan som en stor käftsmäll, om än en behaglig sådan då, blev jag så påmind om hur jäkla fantastiskt övermäktigt bra Oasis var...är.

 

Jag satte på Wonderwall och direkt slungades jag tillbaka till julen och nyåret 95/96. Jag mindes dofter från mitt barndomshem, rengöringsmedel och julgran och hyacinth och jag kände nästan soffan under mig som mina föräldrar hade då.

 

Jag mindes helt plötsligt den magiska bubbla och eurfori jag levde i då med min kärlek till både Suede och Oasis men kanske framförallt Oasis. Det var MITT band.

Hur jag, ofta tillsammans med Karin,  satt efter högstadieskoldagarna redo framför MTV med VHSband laddat i videon redo att spela in intervjusnuttar och musikvideos.

När internet forfarande var så nytt att de enda hemsidorna som fanns var hemmasnickrade Q&Asidor med fanbilder i knäpp upplösning som man gladeligen ändå sparade ner på diskett efter att man AltaVistat i timmar och fick lägga pengar i en burk som skulle täcka modemkostnaden på telefonräkningen.

 

Jag hade inte jättemycket vänner under högstadiet och inte egentligen under gymnasietiden heller. Och det var först under sista året på gymnasiet som jag ens började gå ut, festa och sådant.

Men jag hade Oasis och jag hade Suede, jag hade musiken och det intresset och den världen att uppslukas av.

Och mycket tack vare dessa två band fann jag ändå tre av de vänner och personer som jag sedan fick uppleva helt galna konsertupplevelser och resor med och en vänskap som fortfarande sitter djupt i hjärtat även om jag knappt träffar två av dom längre..så vet vi ändå var vi har varandra.

 

På en direkt fråga om favoritband, band som betytt mest skulle nog ett snabbt svar bli Suede.

Men får jag tänka efter en gång och verkligen känna efter så är svaret Oasis.

Definitely Maybe, What´s the story (morning glory)? och Be Here Now är tre magiska plattor som inte har en enda dålig låt på sig. Tyvärr blev det inga fler jättebra plattor från Oasis även om efterföljande plattor ändå har en eller två magiska låtar vardera.

Jag är så glad att jag hann se Oasis live i alla fall 3 gånger innan de splittrades och jag är så tacksam för musiken och vad den gjorde för mig.

Nu ska jag ha lite Oasismaraton, så gott för själen.

 

Tänk imorrn .. Om dryga timmen.. Ja då är julafton här. Jag hoppas att ni känner ro och kärlek och tacksamhet. 

Att ni inte spiller tid på att känna er stressade eller har ångest över sådant ni  inte hunnit med eller att nån drömbild kanske inte infrias. 

Låt inte bitterhet krydda julmaten eller att ytligheter får ta överhand. 

Tänk lite längre än vad näsan räcker och sträck ut en hand . 

Se lite utanför egen bubbla och bjud int till gemenskap. 

Älska och låt dig älskas. 

Förargas och provoceras inte över saker du ändå inte rår på. 

Håll inte fast vid en massa saker över hur det var förr utan lev i nuet. Här och nu. 

Många klagar över kommersialism men det är Du som sätter värdet på din egna jul och dig själv. 

Ord , skrivet som talat kan såra så var snäll och önska när som kär en God Jul. 

 

tykassar från www.avanna.se

 

Ibland undrar jag om jag har nån slags bokstavskombination..i alla fall vad gäller skapande och kreativitet.

Varje dag vill jag skapa. På ett eller annat sätt.

Skissa - måla - skriva - teckna - fotografera - inreda. Det uppstår en enorm klåda om jag inte får göra det.

Jag kan inte med ord ens förklara hur mycket jag brinner för det här med kreativitet och skapande.

Hur jag fullkomligt pyser och bubblar över ibland av idéer och vilja..

Hur mycket det kliar och bränner inuti mig när jag surfar in på sajter som ELLE eller DAMERNAS VÄRLD och känner att jag vill vill vill!

Vill skapa de där plaggen som får synas i reportagen. Vara en del av kreativitetens creme de la creme.

Få illustrera och teckna modeillustrationer likt Cassandra Rhodin och Liselotte Watkins.

När jag ser snygga foton och lookbooks vill jag skapa plaggen och foto de fantastiska bilderna.

När jag läst eller ser fina böcker vill jag också skriva.

Jag har så många drömmar ..

Jag vill bli författare.

Jag vill bli en kändare designer än vad jag är.

Jag vill kunna leva mer på fotograferandet än vad jag gör.

Jag ser nåt, jag inspireras, jag känner klådan och jag vill skapa och göra mer göra bättre.

En del av mig, och det är inget jag hymlar om, vill tjäna väldigt mycket pengar på just det här med skapande.

Framgång och tillfredsställelse, nya utmaningar , nya avklarade mål. Känna inre lugn och än mer inspiration.

Jag får egentligen inte ens ihop någon mening med det här inlägget..mer än slutsatsen att jag älskar att skapa. Jag älskar det.

Och jag önskar att den kärleken hade tagit mig lite längre än vad jag kommit.

 

oh well

 

Igår var det dags för min krönika igen i lokaltidningen, något jag är stolt och glad över att få skriva då jag älskar att just skriva.

 

Och som nästan alltid publicerar jag ju krönikan här i bloggen i efterhand. Varsågoda:

 

----

 

” Det är ju du ! Du som skriver i tidningen ”

Ja, detta var en ganska så frekvent replik sista helgen i september när jag och en massa andra härliga och kreativa Tidaholmare ställde ut under ”Konstnatta”.  Jag hade min alldeles egna utställning i Rudbecksgymnasiet under lördagen och söndagen och det kändes nostalgiskt och logiskt att ställa ut just där, där mycket av mitt fotointresse och passionen för fotografi tog fart. Skolans korridorer luktade fortfarande likadant som när jag tog studenten därifrån för lite mer än 13 år sedan.

Jag ställde inte bara ut  foton utan även en del av mina målade tavlor, digital konst och delar av min webshop/klädmärke. Men för tidaholmarna verkar jag just vara mest känd som den ”som skriver i tidningen”. Och inte mig emot, jag älskar att jag får ordet här var sjätte vecka och jag får tacka så himla mycket till alla er som kom fram och berömde mina ord här i VB och ja även mitt andra skapande...och de smaskiga snittarna min mamma gjorde.

Några helger senare så var jag med mitt Avanna och åtta andra företag/butiker med på ”Ladies Night” som Restaurang Gränden anordnade. En trevlig modekväll endast för kvinnor. Mingel, mode, mat – kan det bli bättre? Jag stod där och kände mig stolt. Stolt över att vara en del av företagstidaholm och stolt över att vara en del av just det kvinnliga företagandet i Tidaholm. Vi har faktiskt ett grymt modeklimat här i vår stad. Vilket jag åter igen påmindes om denna afton. På denna lilla yta som Gränden var vi alltså nio stycken företag som erbjöd alltifrån hårstyling till manikyr till snygga accessoarer och ekologiska kläder , kläder i bara ett fåtal exemplar, snygga glasögonbågar och ja det mesta en garderob och en personlig stil kräver och behöver. För mig som verkar mest på nätet är sådana här tillställningar dessutom guld värt eftersom jag får möta kunder öga mot öga och prata om det jag gör och mina produkter. Visa upp mig.

Extra roligt var det att det var så blandade åldrar och stilar på de kvinnor som kom. Från 18-20åringar till underbara, häftiga pensionärer. Jag sålde ett likadant linne till ung tjej som till en äldre dam och det är det som är det underbara med mode! Strunta i ålder och konstiga påhittade regler om att man inte kan bära ditten och datten om du inte har en viss kroppstyp eller passerat en viss ålder. Låt din personlighet styra och låt kläderna visa vem du är ! Det är är när du trivs i kläderna och vågar bära vad du vill som ditt vackraste jag kommer fram, både för dig själv och andra vare sig du har valkar eller tvättbräda, rynkor eller babylen hy, hot dogs eller prinskorvar till ben.

Så varför inte bege dig ut här på stan nu en dag, ta en riktig shopping-och unna-dig-dag! Köp dig de där mönstrade byxorna du vill ha men inte trott du kan bära eller den där tröjan du inte kan släppa tanken på men också tänkt att ” vad ska andra säga”..För tja..en dag kanske nån kommer fram och säger till dig ”Men det är ju du! Du som har så grym stil!” 

 

 

 

"tack för en blogg som ger nått annat än pekpinnar åt allt man lyckas göra fel. fortsätt så!"

 

Så löd delar av en kommentar jag fick här på bloggen idag och det gjorde mig så fantastiskt glad.

För jag vill verkligen att denna blogg ska vara en plats där DU får må bra och även JAG.

 

Jag tycker det fullkomligt svämmar över av bloggar nu för tiden som bara skapar hets, skuldkänslor och dåligt samvete över hur man äter eller inte äter, eller hur man tränar eller inte tränar hur man ser ut eller inte ser ut hur man skapar eller inte skapar.

 

Jag vill inte att min blogg ska vara en plats där du mår dåligt för att du tycker vardagsmotion är nog med träning eller att du föredrar svettiga styrketräningspass framför skogspromenader eller få nån må dåligt över att de ätit en bulle eller att nån ska känna att man lika gärna kan gå och lägga sig i graven direkt bara för att man ätit nåt E-nummer eller faktiskt kan njuta av en gräddig pasta. Det har varit nog med fokus och skuld över min egna kropp och vikt i den här bloggens historia. Aldrig mer.

 

Jag vill heller inte att nån ska sluta älska sitt skapande och ge upp drömmar inom fotografi, tecknande, skrivande etc genom att säga att det där och det där är fult eller "fel".

Jag vill uppmana alla att tro på sig själva och tycka att NI är svinduktiga på det ni älskar.

 

 

Jag vill ha en blogg som sagt där NI mår bra.

Och där jag mår bra.

Jag mår bra genom att få visa upp och förmedla sådant jag brinner för.

Min blogg är MIN. Därför godkänner jag inte längre några som helst kommentarer som bara skrivs för ren elakhets skull. Det hör inte hemma här. Jag har inget behov av att se det. Det ger mig ingenting.

Konstruktiv kritik absolut. Men rent nedvärderande ord eller taskigheter om mig eller andra åker bort med en gång.

Det finns så många andra sidor och forum på nätet där det skrivs sådant ändå. Där jag/mig/mitt diskuteras. Antingen öppet eller så är det gliringar mellan raderna.

Jag har sparat en del ipadresser på en del kommentarer som raderats..för att upptäcka att vissa "anonyma dumheter" skrivs av ipadresser som sedan återkommer med namn när det skrivs nåt snällare. Vilket ju bara är tecken på att de där lite taskiga grejerna är inget personen i fråga kan stå för ändå.

 

Jag har faktiskt hellre bara en enda läsare som just får måbrakänslor av min blogg än 5000 läsare som bara går in här för att de stör sig eller väntar på nåt stort misslyckande de kan gotta sig i.

Så var det söndagskväll igen. Ja en vecka går sannerligen så fort.

Jag har haft en jätteskön helg..ja förutom att jag drämde i två tår i en tröskel då. Aouch!

Massa frisk luft, fotografering, motion, umgåtts med några av de finaste i världen, massa god mat, gott vin och godis och film.

Det har varit en vecka fylld med eftertanke..mycket då på grund av Kristian Gidlunds bortgång.

Jag lyssnade på hans sommarprat häromdagen.

...och det blir väl ganska naturligt att man tänker lite de där banorna själv..hur man hade hanterat att få en sådan "dödsdom".

Och som jag skrev härom dagen så blir ens egna mörka bekymmer med ens ändå ganska så ytliga och jag känner bara en sådan otrolig tacksamhet för det jag har.

 

För mina få men fina underbara vänner.

För att jag träffat den stora kärlek och har lyckan att få vakna upp med honom varje dag och så fått göra i snart 10 år.

Tre underbara katter som skänker mig glädje vareviga dag.

Jag bor i ett hus jag älskar och har en egen trädgård.

Har en mamma och pappa som stöttar mig i allt och som hela livet talat om för mig att de älskar mig.

Tacksam över att jag har syn så jag kan hålla på med skapande: fotografering, skrivande, målande, tecknande.

Och även om jag då och då tycker att mina ben är både för korta och för tjocka så fungerar dom , jag promenerar, cyklar och springer flera mil i veckan och får dagsljus, frisk luft och se natur på köpet.

Jag är frisk och kan njuta av mat och läckerheter känna smak och njuta!

Två öron som gör det möjligt för mig att höra världens alla underbara ljud och musik!

Vi lever i en ytlig värld där det är just perfekt yta som verkar vara målet för många.

Men jag tror, att om man skulle få en dödsdom så är det nog inte lycka man känner där på slutet för att man kanske är en size 0, kommit i en storlek mindre jeans eller flera gånger bara tagit en sallad på en restaurang framför den där krämiga pastan man egentligen ville ha. Nej jag tror snarare man ångrar sig det man förvägrade sig själv istället för det man tillät sig. På alla plan.

 

 

"Life is what happens while you are busy making other plans." sade John Lennons så klokt en gång i tiden och det är verkligen sanna ord. Och i dagens samhälle känns det att livet är det som händer medan somliga är alltför upptagna av sig själva och skapa nåt drömliv på bloggar, på instagram och ha för mycket åsikter om andras liv och leverne.

Jag ska inte säga att jag är ett Sugarplum Fairyfan eller att jag slaviskt läst och följt Kristian Gidlunds blogg och kamp mot cancern. För det vore bara falskt.

Jag har väl följt i periferin. Lite då och då. När jag känt att jag orkat och velat. Önskat att denna starka unga kloka man , yngre än mig själv, med så mycket vettigt bakom pannbenet bara skulle klara det omöjliga, få bli frisk, klå detta avskyvärda ting som kallas cancer.

Jag har väl varit en av dom som kanske inte orkat ta till mig allt det tragiska. Inte velat ta in det eller läsa om det.

För jag hatar döden.

Men igår fylldes nyhetssändningar, internetsidor, Facebookflöden och bloggar med nyheten om Kristians död och mot kvällen ja efter 22nyheterna ja då brast det.

Då satte jag på "Sweet Jackie" på repeat och tårarna rann.

Inte för att jag egentligen kan sörja en människa jag aldrig känt... men jag kände. Känslorna rann över.

Jag kan sitta här och må väldigt dåligt till och från...bara se mörker och känna rädsla för att ens gå upp om morgonen vissa dagar, men så får man en käftsmäll av en sådan här tragisk grej och man blir genast igen bara så ytterst jäkla tacksam för att man faktiskt lever och än mer tacksam för det man faktiskt har och inte längre sörjer det man anser man inte har.

 

Jag fortsätter även idag att lyssna på Sweet Jackie och låter tårarna falla. För de behöver tydligen komma ut.

 

Så jag får väl i efterhand tacka Kristian Gidlund ändå för hans enorma fantastiskhet. För vad han åstadkommit och lämnat efter.

 

Men det där som kallas livet, är det nånsin nånsin rättvist?

Igår var det dags för min krönika i lokaltidningen igen, något som jag älskar att jag får hålla på med. Älskar att skriva och det är något jag gärna vill hålla på med mer.

 

Brukar allt som oftast publicera krönikan här i efterhand och denna är inget undantag i alla fall.

Så här kommer den.

 

-------------------------

 

En av sommarens höjdpunkter varje år tycker jag är ”Sommar i P1” och sommarpratarna. Vissa mer intressanta än andra såklart. Jag minns än idag hur jag som tioåring sommaren 1992 totalt fängslades av Britt Eklands sommarprat om sitt liv som bondbrud, äktenskapet med Peter Sellers, förhållandet med Rod Stewart etc. I år hann jag lyssna på en hel del medan jag låg ute på en filt i trädgården och en av favoriterna var Sveriges kanske största modebloggare, i alla fall internationellt sett, Elin Kling.

Det var ett ganska så enkelt prat, men det som gladde mig var att höra att hon ändå var så pass medveten.

Medveten om att hon som modebloggare som endast visar upp det bästa i sin blogg, bästa outfitbilden, snyggaste egofotot, framgångarna och lyxköpen också bidrar till den hets och press som ändå råder idag bland unga tjejer och kvinnor och att man i detta prat ändå fick en lite djupare bild av henne än vad hon tyvärr inte ger sken av i sin blogg.

Även om jag själv tillhör denna värld då jag driver egen blogg sedan 2006, lever och verkar på nätet karriärsmässigt är jag så glad för att jag faktiskt växte upp i en tid då modebloggen inte fanns och inte skapade en världsbild där unga tjejer ständigt visade upp ”måsteha”-märkesprylar, dyra väskköp, kallar sig för det lite luddiga ”entreprenör” och alla startar företag till höger och vänster som man inte riktigt vet vad det är för företag egentligen eller var själva inkomsterna kommer ifrån som finansierar senaste Celinéväskan eller Chanelesparadillosen.

Jag är glad att jag växte upp utan detta ständiga krav på självbekräftelse geonom Facebookstatusar eller illusioner av andras perfekta liv genom varmtonade Instagramfilter. Att jag inte behövde få min Oboy och koktmedvurstmackefrukost se ut som en nobelmiddag eller få 17 kommentarer om att jag kolhydratsförgiftar min kropp.

Något som kanske inte ändrats så mycket från förr till nu är väl kravet på att vara ”rätt” klädd. De som var mest poppis i skolan på 90talet var ju de som hade ungefär likadana kläder och man kunde bli utstött om man inte hade den där Aqua Limonetröjan. Även om jag tycker att det kanske börjat komma fram lite fler modebloggare som vågar gå sin egna väg och också blir hyllade för en egen stil så är det ändå en oerhörd ickevariering på den så kallade ”modemaffian”. Många ser ut att vara stöpta i exakt samma form.

”Opium för folket” sa ofta min gamle samhällslärare Sven Athley ( som för övrigt är en man med egen stil och signaturplagg i form av lite tweedaktig kavaj) och även om det var politik som kanske diskuterades då så är det ett uttryck som kanske allra bäst stämmer in på modevärlden och som märks så markant just inom modebloggsfären.

Under sommaren kunde jag och min sambo observera en invasion av tjejer , ja en del killar med, som gick runt med linnen och tshirts med ett tryck som sa OBEY. Var och varannan kotte i Stockholm gick runt med det och det blev verkligen så talande just för ovan nämnda uttryck och det faktum att många just är slavar under vad som är ”rätt och fel”. För mig handlar dock mode, kläde och stil om det motsatta – det handlar för mig om individualism och gå sin egna väg. Så kära läsare. Lyd inte. Var medveten.

 

Igårkväll så kollade jag äntligen på Svt:s Nineties och avsnittet om Britpop. Intervjuer med Noel Gallagher (oasis), Gramham Coxon (blur), Brett Anderson och Mat Osman (suede) och jag slungades tillbaka till en för mig väldigt magisk tid kring 1995-1998.

Suede och framförallt Oasis är en så djupt rotad del av mig och kom till mig i de där känsligaste tonåren kring 14-17 när man desperat försöker platsa in men ändå hitta sig själv och samtidigt till slut kommer fram till att man bara skita i vad andra tycker och köra sitt egna race. Ja lite Oasisattityd helt enkelt.

 

Oasis och Suede var de första band som jag gillade SJÄLV: inte för att brorsan lyssnade och jag lite så där samgillade för att jag ville att han skulle tycka att lillasyrran var lite cool. Inte för att jag växt upp med det eller att mina föräldrar lyssnat på det.

Jag hade inte många kompisar alls under denna tid.

Men jag hade Karin. Och det är åter en punkt till varför Karin är så pass viktig för mig. För hon var med då och för att hon fattar precis det magiska med kombinationen VHSband, video, MTV.

Hur vi 1996 och 1997 med spänning satt och väntade in videopremiärer av Suedes nya musikvideos eller satt som klistrade och väntade på eftermiddagarna framför MTV och det var utlovat att Brett Anderson skulle komma in i studion för att svara på lite frågor eller dramaföljetongen kring Liam Gallagher och Patsy Kensit..blir det bröllop eller ej?

Den otroliga lyckan när man på gamla VHSband hittade rena rama undangömda skatter då man på nått sätt spelat in gamla klipp och intervjuer med Bröderna Bus aka Bröderna Gallagher och Suede kanske för att de varit innan nåt annat man ställt videon att spela in.

En tid då inte allt var så himla tillgängligt som det är idag och internet inte var en självklarhet, hemsidor såg ut lite hipp som happ och man sparade bilder på disketter som sedan blev helt konstiga i utskrift och man fick lägga pengar i en burk hemma för den tid man använt det uppringda modemet.

Sommaren 1997 och den otroliga spänningen och väntan på albumet Be Here now och den episka inledningen på D´ya know what I mean? Som tillsammans med Bittersweet Symphony, MmmBop och Thorn skapade ett soundtrack för tiden mellan högstadie och gymnasie.

 

Den totalt underbara upplevelsen när vi entrade Hultsfredsfestivalen i juni 1997 och fick se Suede live för första gången och se och höra Wild Ones, By the Sea och Europe is our Playground medan Brett gjorde sin höftdans, Neil Codling såg sitt sötutråkade jag ut vid keyboarden och Rickard Oakes se ut som han nådde gitarrklimax. Denna första magiska Suedeupplevelse med både halsfluss och ögoninflammation i kroppen...men vad gjorde väl det? Jag fick ju se Suede! Det blev både en till Suedekonsert den sommaren då ända uppe i Östersund och vi fick även prata med Mat och Simon, och så fick jag se Oasis senare på hösten.Totalt har det sen 1997 blivit ialla fall 3 oasiskonserter innan de gick skilda vägar och 9-10 suedekonserter + 2 Brett Anderson solo. En del med Karin och en del med min vän Martina som jag också fann via kärleken till Suede.

 

När jag såg programmet igår vaggades jag tillbaka till en tid som för alltid kommer betyda en massa för mig och jag kunde riktigt känns doften av det rengöringsmedel som användes hemma 1996, känna doften av det Charles Worthingtonschampoo jag använde sommaren 1997 och känslan av flanellskjortan jag jag använde 1995 när jag gick i åttan.

 

Idag ska jag lyssna på Suede och Oasis hela dagen.

 

Igår var det dags för min krönika i lokaltidningen igen och så här löd den :

 

-----

 

Kate Moss har sina stuprörjeans, Magnus Uggla sin skinnpaj och solbrillor, Miss Li sina slokhattar, Michael Jackson hade sin handske, Kurt Cobain sin stickade kofta och Jackie O sina pillerburkshattar och A-linjeformade klänningar. Jag pratar om signaturplagg. Plagg och accessoarer som är så ”typisk” vissa personer att så fort du ser något liknande så tänker du genast på denna människa och när du tänker på denna människa tänker du genast på plagget. Lite som min bästa vän Karin som jag tänker på så fort jag ser en randig jumper med lite trekvartsärm.

Jag har i många år nu eftersträvat just ett egent ”signatur”plagg. Nåt som är så typiskt jag att folk kring mig genast utbrister ” Åh så Anna”. Jag har försökt med utsvängda jeans som jag älskar även om jag ganska så omedvetet senaste åren tenderat köpa redan nämnda stuprörsbyxa, ur en mer rent praktiskt outfitsvinkel skall tilläggas.

Sen försökte jag nog ett tag med röda klackar men då jag inte har en stil i övrigt som passar med röda klackar har de röda klackarna snarare blivit till en rolig inredningsdetalj.

Kanske är det för att jag har en ganska så splittrad stil överlag som gör att jag itne kan finna ett signaturplagg, nåt väldigt typiskt mig har jag sedan tänkt. Jag menar jag dras ju både åt hippie/bohemstil och till en mer rockig såväl som jag finner inslag av en preppy chiclook ganska så fin. Det kanske är omöjlig att med en så blandad kompott i garderoben ha just signaturplagg?

Fast nu under sommaren visade det sig att jag tydligen hade ett visst typ av plagg som är ”så jag” utan att jag visste om det själv. Efter en fredagstur till Skövde med sambo och svärföräldrar, då jag absolut INTE skulle köpa något, ja då kom jag självklart hem med en hel del. Ty är det inte alltid så att man hittar massor när man inget ska köpa? Dagarna innan var vi t ex i Göteborg just för shoppings skull och då fick både jag och min karl 30 minuter innan tåget hem nästan tvångsköpa nåt eftersom vi då vi hade siktet inställt på just konsumtion inte hittade nåt...fast de där klackarna jag till slut hittade är å andra sidan nu mina favoriter..

Men tillbaka till den där fredagen. I en butik hittade jag det ”perfekta” virkade linnet som jag letat efter en längre tid samt en tunika i härligt skirt material. Och i en butik hittade jag två vanliga klänningar. Ja vanliga var vad jag trodde de var men när jag visade mina fynd för mamma hann jag knappt mer än öppna påsen innan hon konstaterade ”Åh Annaklänningar!” . Jag tittade först lite smått förbryllat på min ömma moder ” vadå Annaklänningar ?” tänkte jag. Men så tänkte jag lite till och självklart, som alltid, har ju mamma rätt.

Långa , ganska tighta klänningar, lite ribbstickade och gärna randiga är ”mitt plagg”. De är så JAG och finns inget plagg jag känner mig snyggare och bekvämare i.

Så nu kramar jag ur det sista av sommaren och struttar runt i dessa klänningar med de där nya favoritklackarna och i den oundvikliga analkande hösten kommer jag matcha klänningarna med kängor, grova strumpor och skinnjacka.

För er som inte vet, så skriver jag krönikor i lokaltidningen om Mode-Stil-Design, nån gång i månaden sedan några år tillbaka.

Och en del av er har skrivit att ni saknat att jag inte publicerat några av dom här i bloggen på ett tag.

Självklart ska de ju publiceras även här.

Här kommer min senaste som publicerades den 26/6.

 

....

 

Så har Midsommaraftonen passerat och precis som varje år så regnade det och man satt där återigen bland blöta, uppluckrade pappersfat, lite småfrusen och fuktig. Och när jag senare på kvällen plockade ur hårnålarna från den lite mer avancerade frisyren jag hade vågat mig på aftonen till ära och hängde upp min blöta klänning på tork och tog mig en varm dusch så sade jag högt till den immiga spegeln ” Varför brydde jag mig ens?”

Varför tog jag mig ens den tiden att bekymra mig vilken av alla mina fina klänningar jag skulle bära denna sommarens högtid när det verkar som det vilar en förbannelse över att det ens ska kunna vara hyfsat ok väder på Midsommar?

 

Men så tänkte jag ett varv till och nej, det var inte bortkastad tid att göra sig lite extra fin, felet är att man gör sig fin eller till sitt finaste jag alldeles för sällan och sätter så mycket förväntningar till just dessa dagar som Midsommar och Nyår.

Jag skrev för några månader sedan ett inlägg på min blogg ,som fick ganska mycket positiv respons, om att det var dags för mig att sluta gå i samma jeans och tröja vareviga dag och i alla fall nu dessa få sommarmånader då vädret tillåter faktiskt ta mig mina älskade fina klänningar och kjolar, satsa lite extra på makeupen och kanske låta det långa håret jag envisas med att ha faktiskt få hänga fritt istället för att sno ihop det i en trasslig knut.

 

Anamma lite mer av den stil och stilikon vars garderob jag älskar mest och som inspirerat mig mest de denaste 12 åren: Carrie Bradshaws från Sex and the City.

Våga mixa och matcha olika mönster, ta på en typisk festklänning till vardags och istället för att känna mig uppklädd eller hmm utklädd bara känna mig nöjd, snygg och vacker.

Kan hon strutta ner och upp för New Yorks gator och Central Park en tisdag i en skir och underbar vitt klänning och ett par höga klackar så kan jag göra detsamma i stadsparken och på torget och upp och ner för Norra Kungsvägen.

Sen att jag närmar mig en ålder av 32 och i sinnet då och då låtsas att jag faktiskt ÄR Carrie – The Tidaholm version, kanske vi inte behöver prata så högt om, hehe. Nu inser jag ju dock att jag har den stora lyxen att kunna klä mig som jag vill varje dag då jag är egen företagare och frilansare och inte behöver rätta mig efter klädkoder eller regler.

Men mitt sommarmoderåd till Dig, kära läsare, är att när du har möjlighet, när du är ledig och har det ”gött” vänta inte på festinbjudningar eller speciella tillfällen för att använda en viss klänning eller dräkt eller finkjol som du längtar efter att bära. Ta på dig dina finaste kläder en vanlig onsdag och strutta fram till stan och gör fina torgfynd och känn dig vacker! Njut av dig själv och din garderob , det finns inga fel, inga måsten. Och som lite inspiration tipsar jag dig att se just Sex and the City, regniga dagar och heta sommarkvällar.

Glad Sommar kära ni! Kanske ses vi mellan blomstånd och brödförsäljare på torget och tänker om varandra att ” där går Miranda..där går ju Charlotte ohh titta Carrie och Samantha!”.