GARDEROBSGRUBBEL & BYRÅBEKYMMER -

... and just like that

2021-12-11 | 16:54:52 | Film/TV/Kändisar

(illustrattion: jag)
 
OBS: Inlägget kan innehålla spoilers för "Just like that", har du inte sett de två första avsnitten än, läs på egen risk.
 
Ok, då har jag sett de två första avsnitten av Just like that. En ny säsong av Sex and the City som ju sändes 1998-2004, sex underbara säsonger.
Som ju tyvärr några år senare fick två katastrofalt dåliga filmer som uppföljare. Finns det någon som på allvar gillar de där två filmerna? De var ju allt som serien inte var.
 
Så det var sannerligen med en stor portion NO NO NO som jag tidigare i år såg nyheterna om att en säsong - icke film, hade satts i rullning, men utan en av de fyra hörnen: Kim Catrall/Samantha då det framkommit senaste åren att hon och SJP är ovänner (milt uttryckt).
Men så, under sommaren och hösten läckte det behind-the-scenes-bilder och en massa outfits och jag började ändå att känna ett visst pirr. Och ett hopp. Kanske kanske, lärde de sig nåt av filmernas magplask?
Och i torsdags, Anna-dagen till ära hade de två första avsnitten (av totalt tio) premiär på HBO Max och....ME LIKEY!
Visst det var några skämskudde-moments - jag menar jag vill inte se Brady ha sex och nej, nej jag behöver inte se Mr Big påbörja en runk heller. Men ändå, skämsögonblicken tyckte jag var få och de gjordes ändå med en glimt i ögat tycker jag.

Tonen och karaktärerna känns som förr men med tid som format dem. De har blivit äldre- både irl och i serien. Från thirty-something till fifty-something. Somliga, vad jag läst här och där, tycker att de fokuserar för mycket på åldern i de här avsnitten, men hallå - de har faktiskt alltid pratat om just det i serien. Och jag tror även att de var tvungna att adressera det på nåt sätt, jag menar off-screen har de ju ändå åldershånats.
 
Jag har även läst att de tycker att det är helt olikt Carrie att hon helt plötsligt är så pryd och inte ens kan prata onani i poddcasten som hon nu är en del av. Men hey! Om Charlotte och Samantha var ytterligheterna i säsong 1-6 så låg Carrie alltid närmare Charlotte än Samantha och ärligt talat, var nog Charlotte många gånger mer vågad än vad Carrie var. Så, nej, det var inte så surprising.
Men det kanske bara är vi hardcore-fans som inte  hakade upp oss på det där.
 
Och jag saknade Samantha mindre än vad jag trodde och tyckte att det hela sköttes ganska så snyggt i serien om varför hon inte är där, eller så bra det kanske kunde skötas.
Fast det var  faktiskt svårt att avgöra ärligt talat om det vara karaktärerna eller skådisarna som pratade i de scenerna där det togs upp... kanske att det även var menat som en utsträckt hand?
 
Och ja, jag bölade. Hallå - Mr Big dog! Det kan aldrig skojas bort. Men jag tyckte att det spelades väldigt fint och utan too much drama.
Och de som tycker att 50-60års åldern porträtteras helt jätteavskyvärt i och med Bigs död och Steves hörapparater och Charlottes gråa-hår-noja. Nja..jag ser det inte riktigt. Bigs hjärtproblem är inga nyheter, han gjorde ett ingrepp redan i säsong sex och det alltså i fyrtioårsåldern.
 
Det var kul att en gammal härlig karaktär som Susan Sharon fär en av de tidigaste säsongerna dök upp i ett litet gästspel, likaså Bitsy von Muffling från säsong 5/6. 
De nya karaktärerna, framför allt Sarah Ramiez gillade jag skarpt. Och var det verkligen så farligt att Miranda gör bort sig och säger fel saker till svarta lärare? Hon förklarar det ju senasre med att hon var så nervös för att säga nåt fel att allt istället blev fel.
För att vara helt ärlig - är vi inte alla, hur woke eller PK vi än tror att vi är, ändå smånervösa för att säga/göra fel? Eller inte har full koll på allt vad som OK att säga/göra eller inte?
 
Nu hoppas jag att de två fruktansvärda filmerna bara kan begravas och glömmas. För nu har serien fått sin rätta fortsättning. En uppföljare som jag tvivlade på och inte ens visste att jag ville ha - nu vill jag ha mer.
Kommentera 0 st

Kommentarer

Namn:


Mejl: (endast för mig)


URL/Bloggadress:


Kommentar: