Jag sms:ade med min bästa vän nu under kvällningen och ville bara beskriva för henne vilken ganska så övergöttig måndagseftermiddag och kväll jag har för mig själv medan sambon jobbar sena skiftet denna vecka. För det slog mig medan jag beskrev det att det var just det som det var: Så himla simpelt men ack så jäkla livskvalitétsförhöjande i sin fantastiska vardagsrealism.

 

Jag kom hem vid 16tiden efter en småt kaotisk dag på jobbet. Slängde bh:n direkt och på med de allra slappaste byxor och ett enkelt baslinne och håret upp i slarvebulle.

Öppnade altandörren och lät den 18gradiga småkyliga temperaturen friska upp inneluften och så drog jag fram mopp, rengöringasprodukter, wettexduk, kökssvamp och annat och satte igång att storstäda..för vem har väl orkat göra det ordentligt under värmeböljan som varit?

 

Och i 2,5 timmar svabbade, skrubbade, moppade, torkade, dammade, sög, gned och putsade jag, till tonerna av Sheryls Crows första plattor och mitt egna gnolande medan regndoft blandades med Cif lemon.

Jag hällde upp ett glas rött och gjorde mig sedan en stor pastagratäng som lät sig väl gräddas i det nystädade köket medan jag till slut tvagade mig mig själv.

Och sedan slevade jag upp en riklig portion på tallrik, tog vinglaset och satte mig i soffan och bestämde mig för att ge serien Nashville en chans.

 

Och här sitter jag nu kvar och talar litegranna för mig själv med en southern accent, drömmer om en amerikansk södernveranda till huset och bara njuter...att en kan ha det så gött med så enkla medel ändå va..