Jag var i valet och kvalet över en löprunda ikväll. Lite trött i benen efter två jobbdagar på betonggolv , lite taskig sömn.. men så kändes det plötsligt viktigt och jag blev påmind om att det är 5 år sedan jag kände en märklig ångest och sedan hostade blod, kände mig mosig och febrig med ihållande smärta i axel och ena sidan. Jag gick och jobbade ändå tills det kändes som att överkroppen gick itu och jag blev dom förstenad . Smärtsamma 13 timmar på akuten och jag skickades hem med diffus diagnos: lungsäcksinflammation . Vaknade i enorma smärtor efter några få timmars sömn. Sjukhuset ringde upp och bad mig komma tillbaka. En andra läkare hade sett en propp i lungan på röntgenplåtarna som de missat kvällen innan, vilket sen visade sig vara flera i båda lungorna. Jag lades in, blodförtunnande via sprutor . Lyckades dra på mig en uvi på köpet. Andra natten var det absolut värsta jag varit med om. Smärtorna i ryggen och sidan , som om nån högg mig gång på gång på gång. Snedtändning på morfinet , jag ringde desperata samtal till sambo och mamma . Skrek och grät . 

Men det gick över. 

Jag lever. 

Jag är tacksam för livet och för min kropp att den funkar och att den lärt mig hyfsat bra att lyssna när nåt är fel. Oändligt tacksam för sköterskorna som fanns där. Som höll handen. Som tröstade. 

Framförallt satte sig de där propparna psykiskt . Men även de ärren och minnena bleknar allt mer . Men det är fortfarande jobbigt att känna blodsmak i munnen eller känna huggsmärta i ryggen vilket man ju kan få av massa anledningar. 

Men ja idag är jag lite extra tacksam över livet.

Över mig själv. 

Jag kan nästan känna tacksamhet över propparna också eftersom de gav mig distans till jäkligt mycket och lärdomen att försöka njuta här och nu. Att försöka släppa på dumma nojor och fixa idéer .

För när du ligger och har så ont att du nästan bara vill dö för att slippa , ja då undrar man sannerligen varför man ödslat dum tid på att bry sig om lite daller och celluliter och bristningar . 

Jag mår som allra bäst i bikini, vid en pool i solen. 

Förra året lät vi bygga en lite liten altan ( Stefan kallar den mest för "Bryggan") på framsidan av huset då det är där vi har kvällssolen och som jag satt där förra året...den där underbara långa varma sommaren.

 

Vi har en altan under tak på baksidan, med den fantastiska klättrande inramande grönskan och denna altan älskar jag högt.

Vi har även en onödigt stor trädgård. Över 800 m2. Samt att det utanför baksidealtanen var ett gäng tråkiga stenplattor som mest samlade ogräs.

Och soldyrkare som jag är så ligger jag ju i solen cirka 8 timmar om dagen dom dagar vädret tillåter det. Men bucklig gräsmatta, getingar och andra kryp var inte optimalt för solstol och solsäng.

Så i år investerade vi att bygga över de tråkiga plattorna och ett större altandäck ut från den redan befintliga altanen.

Dessutom med plats för en liten pool på 3x2 meter. Ingen lyxig "riktig" pool, men denna duger så gott så gott särskilt när det bara är jag som badar.

 

Och vi blev så nöjda med bygget. Så skönt att bara kliva ut på trädäcket. Sittplatser, solsängar och en megatrapp.

Vädret har ju inte varit kanon så där jättemycket denna sommar men de dagar då det verkligen varit sommar har jag njutit järnet här och mysfaktorn är hög om kvällarna med solcellslamporna.

 

 

 

Juli sjunger på sista versen men med en väldigt stark slutrefräng med denna värmebölja som svept in. Klockan är närmare midnatt och ljumma vindar smeker min hud. Ärligt så faller några tårar nedför min kind när jag nu sitter på min nya altantrapp och ser sumakarnas löv vaja . Glädjetårar över värmen och den oerhörda sommarkärleken som fyller alla mina sinnen, men också de första förnimmelserna av att hösten närmar sig när jag hör rasslet i buskar och träd.

 

Men den lycka, den totala äkta lycka och glädje över att klockan elva på kvällen dra av sig klänning och trosor och ta ett nakendopp i poolen som värmts upp under dagen, varma underbara vatten och min kropp känns viktlös där under stjärnhimlen på min gata i stan och framför mig sitter den jag älskar och tittar på, skålar med öl i sin hand och vi skrattar och vi hånglar. 

Jag älskar så innerligt livet just

här,

där,

nu,

då.

Herregud..20 juli redan och sommarälskaren i mig vill bara skrika STANNA TIDEN! Och livsälskaren i mig skriker NJUT.

NJUT HÄR OCH NU!

Det har blivit en oväntat lång sommarledighet för mig.

Från att jag skulle ha haft uppdelad semester; en vecka i slutet på maj, två veckor efter midsommar, jobba ett tag och sen få semester nu på måndag och tre veckor så kommer det istället bli som det ser ut nu att jag kommer ha varit borta från jobbet i sju veckor när jag ska återvända vecka 33.

Jag åkte på en megaförkylning när jag hade semester vecka 27 och enligt semesterlagen avbröt jag semestern och sjukanmälde mig. För det vet ni väl om att ni ska göra? Har rätt att göra?

Sen har jag som jag nämnt nu flera gånger , de få gånger jag uppdaterar , att jag känt mig så fruktansvärt sliten under våren och den ena infektionen efter den andra har avlöst varandra plus enorma menstruella besvär. Jag har känt mig trött och orkes/energilös på ett sätt jag inte känner igen sen tidigare. Glömsk och tappar koncentrationen och humörsvängningar.  Plus at jag senaste tiden sökt vård för min vänstra hand som jag skadade i ett fall i slutet på april. Och efter en remiss till ortoped så blev jag sjukskriven för skada i muskel och sena och rådd till total vila för handen vilket ju inte funkar med jobb inom handel.

Och jag behövde sannerligen denna sjukskrivning. För vila och återhämtning. För att komma in i en andra andning mentalt och kroppsligt. Finna ett lugn. En sjukskrivning som dessutom tillåter att man ändå gör saker kontra den när man ligger sjuk i influensa och knappt orkar varken röra sig eller synas på stan nör man köper nässpray.

Jag vill finna tänket igen där jag lär mig att stå på mig. Säga nej till det som känns fel och ja till det jag bara verkligen vill. Släppa alla dessa jävla skuldkänslor och dåligt samvete för allt och inget.

 

Så jag läser böcker. Jag lyssnar på poddar. Jag har börjat att skriva på mer allvar igen. Flera olika skrivprojekt som jag ser fram emot att få utveckla. Jag tränar på att göra exakt ingenting.

Vi har tagit några små trippar. Några nätter i Göteborg. En roadtrip och några nätter i Strömstad. Och så kommer det bli några nätter i mitt älskade Stockholm.

Men mest njuter jag på vårat nya altandäck, vid vår lilla pool. Och den renoveringen/Bygget kommer jag visa i nästa inlägg. Jag bara älskar det och lycklig över att jag nu, trots att vädret varit sisådär stor del av sommaren, nu får så lång sommar att bara njuta här hemma och tanka kraft och energi.

 

Jag vet inte exakt vad det är som doftar, jag vet bara att det är den absoluta sommardoften. Kanske är det en perfekt blandning av soluppvärmd asfalt , lite schersminbuske , kanske lind och gräs. Men jag vet inte. Jag vet bara att doften är å totalt ljuvlig och när den fyller mina näsborrar så där nån gång efter att midsommar har firats så blir känslorna övermäktiga. Bröstet fylls till bredden av en sprängfylld kärlek men också av en melankoli. Tomas Ledin har verkligen satt en av livets sanningar på pränt och sång när han författade ”Sommaren är kort”.

 Varje år går mitt hjärta sönder och det är inte på grund av att jag går in i nya stormiga kärleksrelationer utan för att varje år tar min älskade Sommaren slut. Mitt hjärta börjar att läka någon gång där i mars eller april när man återigen börjar förnimma och hoppas och se att vintern är över och sommarmånaderna ligger framför en. När första maj kommer är mitt hjärta helt läkt och det bultar och det bankar och slår kullerbyttor i takt med att världen blir grönare , dagarna längre och ljusare och de vintertrötta fuskpälskarna och kängorna kan ställas undan och fram kommer jeansjackan och sandaletterna. De där första ljuva varma majmorgonarna. Ojojoj.

Så kommer juni och den magiska syréndoften övergår till schersminen och kvarteren fylls om kvällarna av grillarom. Det tappra försöket att få rent köksfönstren efter höststormar och snöoväder och avgaser är förgäves när de täcks av flugskit och flugorna surrar ikapp med fläkten i sovrummet . Midsommar kommer och midsommar går och i trädgården är det doft av kaprifol och nånstans här börjar hjärtat mitt så smått att krackelera igen. För hur kan det vara i slutet av juni allra redan?

Med lika delar lycka och vemod sitter jag den sista tisdagen i juni under altantaket med ett glas rödvin och läser ut en fantastisk bok medan ett försynt sommarregna spelar mot plåttaket och årets storspindel gör sin kvällentré i hörnet mellan några brädor och inspekterar dagens fångst. så hör jag premiären av Allsång på Skansen dra igång på tv:n och när det sjungs om Mälarens kärlek till havet , en blandning av sött och salt brister det i mig. Om jag kunde stanna tiden hade jag stannat den i detta nu och försatt den i ett evigt vackert juni med en temperatur på 24 grader och lummig grönska. För mer fylld av liv än så här blir inte naturen och ej heller jag.

Ahh som jag älskar trädgården vår just nu när nästan allt är utslaget och grönt.

Syrénen är ju tyvärr överblommad men Schersminen sprider sin ljuvliga doft, doften som jag älskar än mer än syrén och var kväll tar jag in några kvistar och sätter inne i badrummet, i köket, i vardagsrummet... mmm.

Och så har vi sumakarna..

Sumaks sumaks everywhere..

De poppar upp överallt i trädgården.. små små skott och vips är det stora buskar. Lummiga och gröns och ger en utlandskänsla i trädgården.. och superbt insynsskydd. Många har vi tagit bort, många har verkat döda men de tar om sig.. bildar en armé .. en djungel. Älskart!

Annars underbart härlig ledig lördag. Flera timmar i solstol, svärföräldrar som varit här och monterat en grill, bokläsning och så en svettig löprunda. Blev även en igår och är så glad att jag är igång igen med flera löprundor i veckan. Lite sega ben emellanåt men flåset är det inga problem med. Nu får det bli ett glas svalkande bubbel som mamma var här med förut och surfa runt lite på nya altanmöbler för måndag ska vår altan byggas ut med stort trädäck och en pool i. 

 

Vi har nått mitten av maj och jag är i mitten av två resor. För tio dagar sedan kom jag hem från min första tripp till London och om 10 dagar åker jag, inte för första gången till Grekland men första gången till ön Korfu. Maj månad har hittills inte bjudit på någon värme, den kom och gick under påsken. Och även om jag är blekare än vad jag önskar så är inte majälskande jag jätteledsen över att månaden hittills inte blivit en repris på förra året.

Nej för det är ändå maj. Syrenérna har börjar blomma så smått och varje kväll hämtar jag in en kvist eller två från trädgården så att den ljuvliga doften sprids i huset.

Det är grönt ut. Sprängande grönt. Lysande grönt. Grönskan är magisk. Allt väcks till liv, det lever. Och oavsett vad temperaturen visar så är maj magisk.

 

Jag kom ut på en löprunda i den försomriga vackra svenska naturen och skogen efter jobbet idag. Sex härliga kilometer blev det. 

Jag har så smått börjat få in några löprundor per vecka igen. Men våren har varit tung.

 

Som jag nämnt så söker jag vård och hjälp för alla mina menstruella problem. Smärtor, rikliga blödningar, mellanblödningar, andra diffusa smärtor. Magproblem. Plus svampinfektioner flera gånger i halvåret. Jag fick UVI för några veckor sedan. Sen har det varit andra magproblem. Nässelutslag. Halsinfektioner och influensa. Tre enorma körtlar/bulor som svullnade upp bakom örat och värkte som fanken innan London. .Allt detta bara under våren hittills. Och jag har känt mig trött och less på sätt jag inte känt förr.

Men maj..maj  ger mig hopp. 

 

Och så även löpningen. Benen kändes något tunga och sega idag men andningen och orken där inga problem alls. Och ända sedan mina blodproppar i lungorna för snart fem år sedan så har ju löprundorna varit mitt sätt att ändå checka av med min egna kropp att den i alla fall är hyfsat frisk på det stora hela. Trösten i att hade något varit helt jäkla galet fel så hade jag inte orkat springa.

Så tack både kropp och knopp ändå för att ni pallar med.

 

Efter löpturen satte jag mig på cykeln och åkte iväg till en av stans små livsmedelsbutiker tillika paketutlämningsställen.

Hade ett Booztpaket fyllt med bikinis att hämta ut.

 

Och liten stad som man bor i så man blir lätt lite tjenis med t ex butikspersonal.. Så när kassörskan frågade hur det var med mig.. där jag stod rödmosig o svettig i samma stund som jag såg den nya MArabou HAllon ligga på disken så svarade jag  ”jag har varit ute o sprungit  .. och nu ska jag prova bikinis men jag tar den här nya chokladen också.  Måste fan va balans va!”

Och då blev det både jubel och skratt i resten av kön.

Ett härligt litet moment så där en onsdagskväll.

 

Men ja..det är viktigt. Balans.

 

"...Och i aprilkvällens sjunkande gula sol skålade hon med plommonblom. För livet. För friheten. Att åter barfota kunna släntra ut i trädgården och nästintill timme för timme skåda hur allting pånyttföds. Den starka grönskan som tar överhand över det bruna. De varma tonerna som färgar över de kalla. Kvarterets nydoppade asfalt och garageuppfarter som fylls av hemhämtade husbilar inför annalkande långhelger med doft av grillad karré och rosé i bag-in-box. Fågelkvitter och humlesurr blandat med tunga joggsteg och flåsande andhämtning. Skål för möjligheten och privilegiet att inte längre behöva frysa och låta altandörren stå på vid gavel och fylla det vinterinstängda huset med syre och låta solen strålar den vinterbleka huden rasa ut i våra fjällar..."

 

Ja det där var nån rödvinspoesi jag skrev härom kvällen men jag kände bara just då en sådan enorm glädje till livet, för at det änligen är vår med hela sommaren framför oss. Påsken kom och med den ett underbatrt somrigt väder och grönskan är i startgroparna för explosion av grönaste klorofyll. Den sprittande nästintill tårframkallande glädjen jag känner över friheten att nu kunna ha altandörren öppen igen och njuta av morgonkaffe och kvällste utomhus.

Den där första magiska morgonpromenaden till jobbet som fullkomligt badar i solsken till ljudet av det mest glädjefyllda fågelkviter hela vägen .

 

Jag har känt  sliten och urlakad det senaste. Jag kämpar för att få hjälp inom vården för mina  enorma mensproblem, misstänkt endometrios, blödningar och smärtor. Bara sen nyår har jag haft flera svampinfektioner, halsinfektion, influensa, nässelutslag, magproblem..bara senaste veckan en urinvägsinfektion, fler mensproblem  och så idag på väg till jobbet imorse snubblade jag på nån vajer som låg på trottoaren och ramlade ..skrapade upp vänster hand och kom blodig till jobbet och nu spränger det i både handled och tumme.

Men ändå, jag ser hur trädgården, ja allt ändras varje dag, ja timme för timme. Plommon och äppelträden som slår ut allt mer i blom, syrénbusken som snart står redo att sprida sin ljuvliga doft, humlor och fjärilar ovan gräs och maskrosor oh hur min hud redan fått en mer gyllene ton...och jag äldkar det, det fyller mig med liv, energi och glädje.

 

Och nu är det bara dagarna två kvar av april innan magiska maj är här. Och majs första helg kommer att tillbringas i London med min karl och majs sista helg på Korfu med min bästa vän och helgerna och dagarna däremellan skall det bara älskas och njutas.

Det är en ljuvlig tid att leva.

 

 

Det där är en teckning från 10 år tillbaka i denna blogg. Den ska föreställa en av de största kändiscrusher jag haft : Luke Perry . Eller snarare hans rollkaraktär Dylan McKay från Beverly Hills 90210. Hela den serien är en så stor del av mina förpubertala år och tidiga tonår.  Hur jag fick en bild över hur det skulle vara i skolan när man väl kom upp i gymnasiet ...självklart blev det inte alls som i serien med att hänga vid skåpen, sitta på hamburgerhak efter skolan, tillhöra inneklicken, att det fanns ett DJbås mitt i skolan eller massiva megamanifestationer så fort vi elever tyckte nåt var fel. Men ändå, serien skapade drömmar och det har för evigt satt en stilgarderob för mig mentalt med de blommiga klänningarna, skjortorna, jeansen mm. 

Och i spetsen fanns den svårmodige, grubblige , djupa lite mörke och så skulle det visa sig vid blott 16 års ålder alkoholiserade surfaren Dylan McKay . Han som "valde" bort alla beautyqueens och tog MinnesotaBrenda till sitt hjärta. Han som vurmade för haven och vågorna och grät i hjärtat över nedskäpning och miljöförstöring. Med en hippiemamma på Hawaii och en pappa i fängelse som senare sprängdes till döds på en båt.

 

Luke Perry har gjort många fler roller än Dylan och senast har jag nostalgiskt njutit av honom som Archie Andrews pappa Fred i tvadaptionen av barndomens favoritserietidning Acke.

 

Och självklart ska han ha cred för sina andra rollprestationer men för mig var han Dylan. Och nu är Luke Perry död och jag måste säga recis som han fångade mitt väldigt unga naiva hjärta så blev hans död lite hjärtekrossande.

 

Ledig fredag lördag och söndag hör inte till vanligheterna och dessutom inga planer överhuvudtaget dessa tre dagar. Inga krav inga måsten.

Fredagen började med en långpromenad med mamma och sedan tog jag och sambon varsin våning och varsin toalett och städade.

Belöning i form av jordgubbscheesecake.

Bokläsning, vin och snacks innan jag kockade ihop en krämig kycklingpasta. På Spåret och lite diverse serietittande.

Lördagen började som fredagen med en långpromenad med moderskapet. Vi gick och tittade på köksutställning då jag drömmer om utbyggnation och där och då fick jag smsrapport från Karin att hon i sin tur fått rapport om att Fredrik Wikingsson skulle befinna sig på stans fik. Jajamänsan djungeltrumman skallade . Karin skälv befann sig på gymmet.

Mamma hade redan tänkt att vi skulle gå och fika så vi traskade dit och mycket riktigt , när jag står och beställer min cappuccino står den väldigt långe Fredrik där och tja så ocool är jag inte att jag inte kunde låta bli att smyga upp telefonen.

Jag hann uppfatta att han var på genomresa och skulle hinna med bolaget innan han satte sig i bilen igen och så ställde han upp på en selfie med personalen .

Efter cappuccinon blev det ett bokköp innan jag traskade hem, gjorde en omelette i min omelettemaker ( gud jag älskar den) målade i nån  timme, hällde upp glas vin och läste halva boken.

Vegoburgare, godis och mer serietittande med sambon.

Denna söndag har bjudit på en lattepromenad i slask med Karin, köpte hem lite frukt och bär. Tecknat och läst och snart blir det en carbonara. 

Ja så lider då ännu ett år mot sitt slut och ett nytt skall ta vid. Jag tänker väl inte göra någon megasummering av året. Det började ganska segt och slitit med långdragen bronkit och akuten men så blev det maj och sommaren kom och höll sig så fast i månader. Värmen, hettan, ljuset. 

Julen var mysig och lugn med lite firande hos svärföräldrarna och lite hos bror och svägerska med brorsbarn, mina föräldrar och svägerskans syster och svåger.

Kvällen spenderade vi hemma , bara jag och Stefan och bytte lite klappar då och då. Och jag har återigen blivit så bortskämd. Av alla.

En favoritklapp blev verkligen den här gula blommiga morgonrocken från Topshop jag fick av Stefan och förutom när jag har haft jobbkläder på så har jag bott i den. Älskar den!

Och jag känner att nu, nu får min lilla inre lyxbohem äntligen så leva ut till fullo. Nya blommiga tapeten, blommiga rocken , rutiga pyjamasbyxor , bubbel eller rödtjut och så bokplöjande.

Så underbart!

Så äro vi då här, dagen före julafton!

23e december, dagen jag gillar näöstan mer än själva julafton. I år är jag ledig både jul och nyår , så skönt.

Senaste veckan har jag diock dels legat hemma sjuk i någon flunsaförkylnings och dels har det varit målare/tapetserare här..äntligen. Alltså det här med hantverkare...tid..planering..herregud får kli i kroppen bara jag tänker på det..och att efter dels ha flyttat i juletid 2 ggr samt kaosartade renoveringen av fönster och fasad för 2 år sedan ville jag aldrig någonsin ha hit hantverkare i juletid igen...men så blev det så ändå.

 

Och färgen den sprack, något de aldrig sett förr så de fick spackla om flera gånger ovanpå färgen. Och tur i oturen att jag låg hemma sjuk och kunde se att tapetseraren satte tapeten uppochner och kunde säga stopp efter 2 våder...men ja..det blev så bra. Äntligen känns tv-rummet verkligen som hemma och nu ska jag ta ett glas bubbel och se mitt absoluta julefilmsmåste no1 : " Walsh family christmas". Julavsnittet från Beverly Hills 90210 från 1993. Nu är det jul!

 

 

God söndagskväll på er blogosfären! Hoppas ni haft ett skönt veckoslut.

Även denna helg spenderades i Göteborg för min del. Denna gång med min bästa vän för en hotellnatt, stros, tjöt, vin, shopping men framförALLT : No more fucks to give med Mia Skäringer.

Ojojoj så bra det var.

För det första var den rent visuellt så jäkla snyggt gjord! Sto reloge för det. Men för det andra och viktigast så var det en så tight och jäkla viktig tvåtimmarsshow. Perfekt avvägning med sångnummer, en hel del "enkel" skratta-rakt-ut-humor men också allvaret och mökret.

Om att vara kvinna, inte vara kvinna. Om att få ha rätten till sig själv och sin kropp och att det är ingen annans rätt någonsin att vare sig objektifiera den eller sexualisera den eller sätta den i olika fack .

Din rätt att bara få vara. Din kropps rätt att bara få vara.

 

Det får vara nog nu. Med bodyshaming. Kvinnoshaming. Sexualisering. Självhart självskadebeteende. Att så mycket bara blir förlåtet och accepterat om du har en snopp mellan benen men aldrig är ok om du inte har det.

Det måste bli ett slut på det här med att kvinnokroppen ständigt ställs i en sexuell kontext. Att du alltid ska stämplas som kåt, villig och uppmärksamhetssökande beroende på vad du har på dig eller inte. Den här helt ofattbara konstiga laddningen den kvinnliga patten och bröstvårtan har. En kroppsdel både män och kvinnor föds med. En kroppsdel som kommer i alla storlekar och former. När ska det avdramatiseras?

 

Därför blir jag bara så extra less. Jävligt less när en som Johanna Toftby, ja jag vet inte antagligen vil göra nåt försök till provokation antar jag, genom att göra en grej av offentlig amning som något för henne störande, nåt hon äcklas av särskilt om barnet inte längre är ett spädbarn. För det var tydligen ok upp till den ålder hon själv ammade sina barn...alltså det här med att sätta någon egen moralisk måttstock som sedan  skall gälla generellt utefter vad man själv har gjort..jisses. Den här typen av människor som sätter sig lite "över" alla andra och inte kan se bortom sina egna referensramar och bara bestämt att de har rätt och sedan dömer ut övriga som inte är exakt så. 

 

Men åter till Mia Skäringer. Det var mest Mia i showen men hennes två ytterligheter i form av Tabitha och Gulletussan var också med. Tabithas mentalitet och självsäkerhet är ju vad de flesta av oss borde sträva efter. Många av oss bär nog tyvärr mer på Gulletussans osäkerhet, så in i bomben nedtryckt av åratals patriarkala strukturer om hur vi kvinnor "borde" bete oss och behaga. Ta bort vår egna identitet och sätta mannen främst och först.

Vilket mörker Gulletussan är under det glättiga.

Vilket jag hoppas, på ett sätt att alla kvinnor kan relatera till för att antingen bryta sig loss från det eller aldrig själv hamna där i.

Så för igenkänning och kanska Eurekakämslor att göra nåt åt det hoppas jag så många kvinnor som möjligt ser den. Sen kan man ju bara hoppas att så många män som möjligt också ser den, borde se den...för att FATTA.

 

 

 

Elfte november

I år Fars Dag

Tydligen också nåt kommersiellt "singles day".. men äsch det enda värt att fira 11/11 är ju 100årsdagen av vapenstilleståndet av Första världskriget och så Leonardo DiCaprios och även min födelsedag. Hipphipphurra!

Några år på raken nu har jag spenderat födelsedagen i hufvudstaden med min sambo. Bott på hotell, ätit gott och unnat mig nån dyrgrip...ny kamera..en vuittonväska. För två år sen var det snökaos i Stockholm. Förra året regnade det och min Vuittonpåse fick en egen poncho.

I år valde vi Göteborg , men fredag-lördag så årets födelsedag har spenderats i hemmets lugna vrå.

Prosecco och omelette till frukost innan lite fotojobb. Därefter lite lunch med de närmsta och sen bara gött soffhäng och netflix.

En jättelugn födelsedag och göteborgstrippen var mysig och kärleksfull.

Jag tror 37 blir ett bra år.

 

 

Jag har redan publicerat texten på instagram men kände att jag vill publicera det här med för ärligt talat är jag så trött på allt dömnde, bedömande, förutfattande meningar och nedvärderingar inlindat i "välmenande" råd och jag är så ofantligt än mer trött på att en kvinna inte bara kan få vara..sig själv , äga sig själv sin kropp och vad den står för eller inte står för alls.