En glammig, rosa 70talsvibbig lady jag tecknade förra veckan.

 

Ibland slår det mig verkligen hur mycket jag älskar att teckna. Och måla. Men framförallt teckna. Timmar som mest känns som minuter passerar medan jag sitter försjunken.  Jag när väl fortfarande den drömmen någonstans att kunna leva på tecknandet. Eller på tecknandet och måleriet. Kanske blandat med lite skrivande. Det vore sannerligen en drömtillvaro och fan om inte pengar hade styrt så mycket i ens vardag, liv och leverne hade jag ju levt den drömmen.

Ibland får man kanske dock tänka att det är drömmigt nog att i alla fall unna sig tiden, ta sig tid för skapandet. Detta är en av de anledningar till varför jag valt att aldrig skaffa barn - för att jag aldrig vill tumma på MIN tid. Utöver de timmar man måste lägga på rent jobb och då och då kanske i alla fall hålla hyfsat rent här hemma, den tiden vill jag bara ska vara min min min och fri att göra vad jag vill.

Så även om jag inte lever "konstnärsdrömmen" som lyckad konstnär så lever jag ändå på ett för mig drömmigt sätt. 

 

Lägg därtill att jag verkligen kommit underfund med hur jäkla introvert jag faktiskt är. Jag har inget behov av att umgås med massa människor, parmiddagar, fester, sammankomster och rikt socialt liv. 

Nu har jag haft ett väldigt socialt yrke de senaste sex åren och det har varit helt ok, jag klarar den rollen galant,  men det har också gjort att jag varit än mer mån om min ensamtid efter jobbet. 

Jag kan absolut säga ja idag till att "visst en fika nästa vecka, jajamänsan!" för jag tycker på allvar att det låter kul. Men ju närmare det kommer till just det fikatillfället börjar det kännas motigt och jag börjar i huvudet hitta på än den ena än den andra ursäkten till att kanske boka om. Jag fattar att vissa människor tröttnar på mig. Slutar höra av sig. Att jag kanske uppfattas som en svikare i vissa lägen. Samtidigt, jag har inga problem med att förstå om andra mår dåligt eller inte har tid, eller får förhinder...så varför är det egentligen många gånger så svårt för andra att ta in att man bara inte orkar/vill?

 

Men, det finns några få människor som jag kan umgås med, dygnet runt, vilken dag i veckan som helst men så accepterar dom mig också helt för den jag är. En är  min sambo ( hade fasiken blivit jobbigt om jag inte tålde att umgås med honom haha), en är min bästa vän och en är min mamma.