Jag ska inte säga att jag är ett Sugarplum Fairyfan eller att jag slaviskt läst och följt Kristian Gidlunds blogg och kamp mot cancern. För det vore bara falskt.

Jag har väl följt i periferin. Lite då och då. När jag känt att jag orkat och velat. Önskat att denna starka unga kloka man , yngre än mig själv, med så mycket vettigt bakom pannbenet bara skulle klara det omöjliga, få bli frisk, klå detta avskyvärda ting som kallas cancer.

Jag har väl varit en av dom som kanske inte orkat ta till mig allt det tragiska. Inte velat ta in det eller läsa om det.

För jag hatar döden.

Men igår fylldes nyhetssändningar, internetsidor, Facebookflöden och bloggar med nyheten om Kristians död och mot kvällen ja efter 22nyheterna ja då brast det.

Då satte jag på "Sweet Jackie" på repeat och tårarna rann.

Inte för att jag egentligen kan sörja en människa jag aldrig känt... men jag kände. Känslorna rann över.

Jag kan sitta här och må väldigt dåligt till och från...bara se mörker och känna rädsla för att ens gå upp om morgonen vissa dagar, men så får man en käftsmäll av en sådan här tragisk grej och man blir genast igen bara så ytterst jäkla tacksam för att man faktiskt lever och än mer tacksam för det man faktiskt har och inte längre sörjer det man anser man inte har.

 

Jag fortsätter även idag att lyssna på Sweet Jackie och låter tårarna falla. För de behöver tydligen komma ut.

 

Så jag får väl i efterhand tacka Kristian Gidlund ändå för hans enorma fantastiskhet. För vad han åstadkommit och lämnat efter.

 

Men det där som kallas livet, är det nånsin nånsin rättvist?