GARDEROBSGRUBBEL & BYRÅBEKYMMER -

Sverige, jag vet också att ni kan mer!

2014-09-14 | 12:49:07 | Krönika/Politik/Tankar,

 
 
 
Idag är det val i Sverige.
 
Jag hoppas så att vi imorgon, eller redan ikväll när vi går och lägger oss har fått ett maktskifte i Sverige. Att vi får en rödgrönrosa regering.
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att främlingsfientligheten besegras , att den får så lite utrymme som möjligt.
 
Jag vill ha ett varmt, kärleksfullt, tryggt Sverige för ALLA.
 
Idag är det val i Sverige.
Om tre dagar är det årsdagen av att Kristian Gidlund gick bort.
 
En av hans allra bästa mest sanna texter bör sannerligen läsas om idag.
Han var så klok den där Kristian.
Jag hoppas vi kan förändra det Sverige han så tragiskt och för tidigt lämnade.
 
http://www.aftonbladet.se/debatt/article16207536.ab
Kommentera 2 st

därför röstar jag rött

2014-09-04 | 21:41:00 | Krönika/Politik/Tankar,

 
Drygt en och en halv vecka kvar till riksdagsvalet 2014.
Mest skrämmande såklart är att SD bara växer och växer.
Och tyvärr tror jag inte att det hjälper att vi som är totalt emot deras politik ska försöka "visa" de som tänkt rösta på SD vad SD egentligen står för..jag tror nämligen att de allra flesta som sympatiserar med Sverigedemokraterna vet exakt varför de gör det.
 
Jag har redan röstat. På alla tre valsedlarna stod det Vänsterpartiet och jag hoppas så att att det blir en rödgrön regering den 14 september, gärna med F! inblandat.
 
Framförallt tror jag på alla människors lika värde.
Jag varken tror eller tycker att sexuell läggning, etnicitet, hudfärg, religiös uppfattning, kön, ålder skiljer oss åt i värde.
Jag tycker heller inte att en människas enda värde ligger i huruvid denne jobbar eller ej.  Det kan aldrig avgöra varken ditt eller mitt värde som människa eller medborgare i detta land eller på denna jord.
 
Jag avskyr mantrat från blåröstande att röd politik är en bidragspolitik.
Men fine.
Vi kan ALLA hamna utanför i samhället. Vi kan ALLA bli av med jobbet. Vi är ALLA dödliga och mottagliga för sjukdomar och jag ser verkligen hellre att det finns stöd bidrag och hjälp till ALLA när vi väl behöver det. Om det är bidragspolitik så tycker jag det är vackert.
 
Jag har en människosyn där jag faktiskt tror att de allra flesta av oss faktiskt VILL göra något av våra liv.
Hålla på med något, jobba, utvecklas, vara sysselsätta på ett eller annat sätt.
Tyvärr kan inte alla.
Det gör dig inte mindre värd som människa.
Medmänsklighet framför girighet.
Jag tycker att det är en så totalt vidrig människosyn att se bidragstagare som samhällsparasiter och nåt ovärdigt.
 
Att säga att det finns mindre bidragstagare nu och kalla det lyckad politk bara för att man gjort det svårare att just få hjälp är ju lika idiotiskt som att säga att färre är sjuka bara för att det finns färre vårdplatser för folk att söka.
Behov finns oavsett.
Och folk slutar inte bli sjuka bara för att det sparas in på vård.
 
Att det finns folk som utnyttjar systemet kommer det alltid finnas precis som det alltid kommer finnas de som begår brott  även om det finns fler poliser eller hårdare straff.
 
Jag tror i grund och botten ända in i själen att 6timmars arbetsdag faktiskt bara gör gott för enskild individ, för företag, för folkhälsan för befolkningen och för ekonomin på längre sikt.
 
Jag tror egentligen på en lika lön för alla. Låt säga att alla som jobbar oavsett jobb skulle få en och samma lön. Sen är det upp till dig själv vad du faktiskt gör för den lönen.
"men då skulle ingen bry sig om att plugga och sträva efter bra jobb"..kanske en del av er säger..
Kanske är det intresse och passion som faktiskt ska vara det som styr ditt yrkesval mest ,inte att tjäna mer än någon annan.. säger jag..bara en tanke. En personlig tanke utanför partiprogram. 
 
Jag tycker fortfarande det finns massor kvar att göra för att uppnå jämställdhet mellan man och kvinna, mellan alla människor. Feminismen och den kampen behövs. Kanske mer än nånsin. Hur kan någon inte vilja ha jämlikhet ? Hur kan en enda kvinna inte kalla sig feminist? 
 
Jag tror på trygga anställningsformer och skyddsnät för anställda på arbetsplatser.
 
Jag tror på att betala skatt så att ALLA har rätt till lika bra skola vård och omsorg när vi behöver det.
Jag gillar inte tanken på att tänka ekonomisk vinst när det kommer till människors hälsa och vård.
 
Jag tror och tycker att människan är fri när vi har ett skyddsnät som tar emot oss, inte genom dyra försäkringar och att kanske inte kunna betala för utbildning eller sjukhuskostnader den dagen vi behöver utnyttja det.
 
Jag vill att barn ska få vara barn och inte behöva betygsättas i tidig ålder och känna press och krav..det kommer det nog av senare i livet.
 
Jag tror på kärlek, jämlikhet, ödmjukhet, på människan.
Jag tycker att vi alla har lika stor rätt att vistas på denna planet och gränser och länder bara är nåt hittepå i kartböcker.
Är man stark och frisk och har det bra så kan man gott dela med sig lite till sina medmänniskor.
 
Därför röstar jag rött.
 
Kommentera 18 st

Ska det vara så svårt!?!

2014-08-20 | 19:58:07 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,


Drog fram akvarellådan idag.. Var nog år sen sist och jag hittade bara en enda pensel.. Men men övning ger färdighet.

Mår äntligen ganska ok. Inga tårar eller panikkänslor idag. Har lite värk till och från men inte så farligt. 
Och när det äntligen höll upp i hällregnandet en stund och solen kikade fram och graderna steg så följde Stefan med mig på en vääääldigt långsam promenad .. Runt kvarteret . Fem minuter drygt och jag fick ont och blev trött men ack vad skönt med luft, sol och ljus för första gången på en vecka. 
För ja idag är det en vecka sen vi satt där på akuten.. Så ont så ont. Rädsla prover röntgen för att sen bli hemskickade nära midnatt med nån diffus diagnos av inflammation i lungsäck.. För att tolv timmar senare åka tillbaka efter att de ringt och sagt att de hittat flera proppar i lungorna. 
En vecka kan så märkligt på en och samma gång kännas som både kännas som igår som en evighet. 

Men för att bryta snacket om min hälsa litegranna då har jag lite andra rädslor så här med knappt en månad kvar till Valet.. 

Blir återigen helt bedrövad av att se hur mycket hat och idiotier man får se i sociala medier och framförallt facebookflödet. Tänk att det finns åsikter som ligger så totalt helt frånvänt vad man själv tycker och känner. 

Att folk ens kan fortsätter traggla och bedyra att feminismen är skit och inte behövs och i deras brandtal enbart slänger ur sig saker som bara visar på att de känner sig totalt hotade av total jämställdhet och mest bara vill att stereotypa könsroller skall bevaras.. Vad är det ni tror ska hända med lika löner villkor och värde??Likaså alla dessa människor som gång efter annan hela tiden måste hitta alla fel, brott och annat där invandrare är inblandade och skylla precis allt på dessa människor . Aldrig tar de upp situationer där svenskar själva ställt till det.. Och buhu stackars dom de får ju inte uttrycka sina åsikter om invandrare för då blir de kallade rasister i det här "jävla pk landet" .. Men ja det är ju så viktigt att hela tiden visa vilka problem det är aldrig något positivt nån gång. 

Fy fan.. Vad är det för fel på folk?  Fan människor! Ödmjukhet förståelse respekt hjärta medmänsklighet rättvisa jämlikhet! Ska det vara så jävla svårt!?!


Kommentera 3 st

Sommarregn och reflektioner

2014-08-02 | 22:59:10 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,



Godkväll blogosfären .
Hoppas ni har en fin helg. 
Min består mest av jobb, 7-18 idag och ungefär samma imorgon. 
Kom hem vid halv sju , ställde mig i duschen, knäckte sen en öl medan min karl grillade kvällsmat .. Och vi skulle ätit ute men 1000 flugor och 567 getingar gjorde att vi flyttade in. 

Just nu sprider sig doften av sensommaren in från altandörren och jag sitter under en filt och äter godis. 

Tänker..
Nu när jag jobbar så som jag gör, i livsmedelsbutik möter och träffar jag, ser och hör sådan mångfald av människor. 
Unga och gamla, de med synliga handikapp och de som till synes verkar helt friska, svenskar, invandrare och flyktingar . Kvinnor, män och hen. 
Så många olika möten under en dag. 

Och jag ska inte säga att jag är fördomsfri , oh nej. Jag skulle kunna vara än öppnare i sinnet på många plan. Och jag försöker och vill.
 
Men jag blir uppriktigt rädd av att se märka och höra det allt mer bubblande hatet från svenskar mot dom som inte är svenskar. 
Jag blir ledsen och illa berörd. 
Kunden har alltid rätt sägs det.. Men när en kund uttalar sig väldigt rasistiskt och automatiskt verkar anta , att jag den blonda vita kassörskan , håller med hen i hens åsikter...nej då försöker jag ändå vänligt men rakt och bestämt ändå visa och tala om att jag inte håller med. 

Vi är alla invånare och medborgare på samma planet. Och det finns plats åt oss alla.. Resurserna är bara väldigt och jävligt snedfördelade. 

Jag skrev i senaste inlägget om att vinden vänt.. Det blåser höst.. Och är det nåt jag hoppas på just höstmässigt är det att den blir varm och röd. 
Solidarisk och jämlik. 

Jag är så glad att jag och Stefan tänker och tycker så lika politiskt och att vi ofta just pratar politik och samhälle och har lika syn på hur vi tycker det ska se ut. 
Och jag älskar honom lite mer var gång han ger en tiggare några kronor om han har det löst istället för som så många andra titta med avsmak och fnysa åt en människa vi inte har en aning om vad hen varit med om. Att han väljer att vara varm ickedömande medmänniska istället för aggressiv skeptiker. 

 Kärlek. 
Det behöver vi alla . 
Kommentera 4 st

För fan!

2014-05-26 | 10:43:06 | Krönika/Politik/Tankar,

 
 
Jag är inte rasist eller emot demokrati MEN , Sverigedemokrater: jag vill verkligen inte veta av er. Jag tycker att era åsikter och intentioner är smutsiga och fula. Tidaholm är en del av Sverige , Sverige är en del av Europa, Europa en del av VÄRLDEN och ingen oavsett hudfärg, etnicitet , kön, sexuell läggning eller religion har mer eller mindre rätt att finnas på denna planet än någon annan. För fan! Skapa kärlek , möjligheter och frihet och insikt över de här osynliga endast på kartor utritade landgränserna istället för hat, inskränkthet och trångsynthet . Vad fan är ni så rädda för? Vad?
Och kom inte och säg att "man inte behöver vara rasist" för att rösta på Sverigedemokraterna, " för de vill så mycket gott för Sverige". De är, har alltid varit och kommer förbli ett främlingsfientligt parti där de flesta av deras så kallade hjärtefrågor ändå alltid bottnar i att de skyller det mesta på just invandrare och med en partiledare som ständigt hittar på egna siffror och uppgifter för att styrka deras politik.
En del kanske inte har läst på och röstar på SD och liknande partier i andra länder av ren okunskap men jag tror de flesta vet exakt, exakt varför de röstar på dessa partier och det är dessa som är de skrämmande.
Och ja jag är rädd, jävligt rädd för vad som komma skall om det fortsätter så här.
Kommentera 6 st

Survive

2014-05-13 | 11:10:03 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

Lite blandade prints/plagg i egen design..label Avanna.
 
Ja som jag nämnt lite här och var senaste veckorna så har jag nu nästan helt landat i den verklighet att Avanna som klädmärke och Webshop snart inte finns mer.
Det börjar kännas allt mer lugnt i hjärtat och magen.
Men ibland kommer sorgen och besvikelsen. Ibland kommer tvivlet över mig själv.
Ibland kommer rädslan över vad det ska bli av mig nu.
Jag ville ju bli nånting. Nånting mer. Något mer än ingenting alls.

Mest kommer jag väl sakna själva processen efter att ha skapat, framförallt tecknat och sen se själva bilden som print.
Det är där passionen låg eller fortfarande ligger.
Skapa prints.
Det är något magiskt med snygga illustrationer och bilder på snygga linnen.
Det är det jag fortfarande vill göra.
Jag bara hoppas att nån kanske vill anlita mig i framtiden till det.
 
Så efter en del självrannsakan senaste tiden. Mycket grubbel och funderingar kommer jag inte sakna själva drivandet en egen webbutik, av orderpack, kundtjänstmail, postande och allt annat ikring.
Men skapandeprocessen.
 
Jag har alltid brunnit för fotografering. Men även där har jag det senaste känt att det är mer och mer privat fotografering, fotografering av det jag vill föreviga själv som är det viktiga.
Mina bilder, mina minnen, min vy av det vackra.
Fotograferandet för mig själv är ett andningshål.
Får jag fotouppdrag är jag tacksam för det alla gånger, men vet inte om jag kommer jobba så aktivt för det.
Vi får se. Kanske när jag mer hittar min egna nisch igen inom det. Kanske mer åt mode/lookbookhållet.
 
Nej det som ligger mig varmast om hjärtat om jag verkligen känner efter. Vad det är jag vill och vill fortsätta driva Avanna som företag med så är det framförallt tecknandet.
Det är där den riktiga kärleken ligger.
 
Mat, luft och vatten är vad som skapar liv åt människan..
 
Fotandet är min mat
Skrivandet är mitt vatten
Tecknandet är min luft.
 
Så håller jag bara på med dessa på ett eller annat sätt så kommer jag leva. Överleva.
Överlever jag är jag mer än ingenting.
Så får vi se om jag blir mer än nånting.
Kommentera 5 st

go left is always the right thing to do

2014-05-01 | 19:43:58 | Illustration/Teckning/Konst/Design, Krönika/Politik/Tankar,

illustration: jag
 
 
Första Maj idag!
Den rödaste av alla röda dagar, i dubbel bemärkelse!
Dagen då vi rödhjärtade får fira , skandera, visa power, hopp, historia, ståndpunkter, rättvisa, jämlikhet och solidaritet lite extra.
 
Men jag får erkänna. Denna Första Maj var första gången sedan 2005 som jag inte gick med i nåt Första Majtåg och sjöng Internationalen bland röda fanor.
Precis som det året så var det nu en fotskada som stoppade mig.
Min knäckta tå.
Den kändes hyfsat Ok igår morse men efter 8 stressiga timmar på jobbet igår så kändes den redo att gå av när jag kom hem närmare kl 21 igår kväll.
Om knappa 38 timmar så ska vi sätta oss på ett plan mot Mallis och jag vill gärna kunna gå och ha skor på mig.
Men lite ont i mitt röda hjärta gör det att jag inte gick.
Men jag vet var jag står, jag vet vad jag ska rösta och jag vågar alltid visa det Första Maj eller inte.
 
 
..var ju väldigt typiskt att det var min högra fot som satte P för tågandet..haha.
 
Kommentera 2 st

Jag och min jogg

2014-04-25 | 10:06:00 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
 
Imorses så slängde jag lite klämkäckt socialtmediatrendigt upp en morgonhurtig statusuppdatering på Facebook om att jag för andra gången denna vecka slagit nya rekord vad gäller min löpning.
Om man nu kan kalla det jag gör löpning. Jag tror det är mer jogging om man ska se till fart och så där.
 
I alla fall fick jag en kommentar från en följare om jag inte kunde skriva just mer om mig och mitt joggande/springande.
 
Och visst kan jag det.
 
Jag är för det första ingen expert alls.
Jag är heller ingen sån där som läser tidningar som Runners World, Hej Löpare, Spring för livet eller vad de nu kan tänkas heta.

Jag har ingen koll på puls eller så eller vad som är ett perfekt löpsteg.
 
Men att ut och springa är för mig den enda motionsform utöver raska långpromenader och yoga som jag gillar.
För mig innebär det frihet.
Frihet & Meditation.
Bevis på att min kropp funkar och är frisk.
 
När jag rör på mig vill jag komma någonstans. Känna att jag faktiskt RÖR på mig och SE att jag rör på mig.
Att stå på motionsband eller sitta på motionscykel är inte min grej. Varför stirra in i en vägg när man kan få frisk luft, dagsljus, solljus, naturupplevelser och komma nånstans på köpet?
Motionscykeln blir ett nödvändigt ont om det är is och massa snö eller om jag känner av t ex benhinnor eller hälsena.
Sedan svåra öroninflammationer under 2000/2001 har jag dessutom problem med att träna inomhus och särskilt styrka eller mer statiskt tränande då det gärna slår lock och jag bara blir "gäspnödig".
Detta slipper jag också med löpningen.
 
Jag har använt löpning/springa/jogging som motionsform mer eller mindre regelbundet sedan min första viktresa under gymnasietiden 1998-2000.
Då hade skolgympan alltid varit ett mindre helvete och jag var väldigt överviktig.
Jag började tillsammans med mamma ta långpromenader och sedan prova på att jogga mindre rundor själv.
Vilken glädje det var när jag orkade lite längre sträckor.
 
Jag har haft långa uppehåll med min löpning, ibland bara hållt det till sommaren.
Ett tag sprang jag med en kompis, i omgångar har jag och min sambo sprungit tillsammans.
 
Nu har jag sprungit regelbundet sedan ett år tillbaka och jag ska inte sticka under stol med att den utlösande faktorn för ett år sedan var att jag åter behövde gå ner i vikt och att det kändes som om promenaderna inte räckte till.
Men ganska snabbt blev löpningen åter till vad det är helt och hållet idag: GLÄDJE och MIN STUND.
 
Det finns inget bättre sätt för mig att starta en dag på än att bara dra på mig ett par tights, sportbh och nån tröja, snabbt sätta ihop en spellista på Spotify och dra ut.
Särskilt så här års och se hur våren exploderar men att springa några gånger i veckan nästan året runt och uppleva årstiderna - magiskt!
 
Idag kändes det nästan Disneyaktigt när jag sprang, solen sken, det grönskade kring mig och det kändes nästan som om ett gäng små morgonglada kvittrande fåglar följde mig på min runda.
Men jag älskar även att springa t ex sommarmorgonar som pre
 
Jag använder mig av RunKeeper för att höra tid och distans samt "current speed" och "average speed".
Jag har inga jättemål med min löpning mer än att känna att jag orkar.
Andningen har varit ett mål att få till bättre och även att ha en ganska jämn fart per kilometer vilket jag verkligen har lyckats med och det känns bra så jag inte svänger upp och ner en massa.
Jag är inte sådan som människa att jag vill pressa mig tills jag nästan spyr när jag tränar, det ser jag ingen mening eller glädje med.
Jag slutar hellre när jag känner att jag kanske hade orkat lite till och tänker att jag kanske klår den tiden nästa gång..men gör jag inte det så är det helt ok.
Jag tävlar inte med någon annan när det gäller löpning och ger sällan ut varken distans eller tider för tycker alltid det bara blir att nån sen ska försöka "klå en".
Jag tävlar inte ens med mig själv när det gäller detta för som jag nämnt - detta är min stund.
Detta är njutning för mig.
 
Och Frihet som jag nämnde.
För det ligger en frihetskänsla i att kunna springa.
Lite som Forrest Gump.
Att känner jag för att springa ska jag kunna göra det och springa tills jag inte vill springa mer.
 
Men om jag ska komma med konkreta tips:
1) Det enda du egentligen behöver investera i är ett par bra skor! Kolla om du har neutralt löpsteg eller pronerande. Spring inte i slitna, fel och dåliga skor. Då kommer skadorna ganska snabbt.
2) Börja med små distanser och små mål. Har du inte sprungit tidigare eller på väldigt länge. Var kanske nöjd med att springa 1 km första veckan/veckorna några dagar i veckan. Öka sedan successivt men stressa inte. Och var inte besviken om du en gång orkar mer och sedan inte orkar lika långt gången efter.
3) Låt det bara vara glädje inte nåt ångestfyllt måste.
4) Hitta en runda du gillar och som du kan "bygga på". Jag bor i ett ganska naturskönt område med en angränsande kyrkogård. Ett varv runt kyrkogården är cirka 0,7 km. När jag vill testa längre sträckor lägger jag helt enkelt på ett varv eller två mot vad jag brukar springa.
5) Tävla inte med nån och jämför dig inte med andra och andras distanser och tider. Gör det enbart för din egna skull.
6) Skulle du åka på skada eller förkylning eller så..Vila! Det är ingen katastrof. Det fina med löpningen är att den alltid finns där för dig att börja om med igen. När Du vill.
 
 
 
Kommentera 6 st

Lyx för mig

2014-04-14 | 10:59:51 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
Det pratas ofta om lyx och kanske framförallt vardagslyx här i blogosfären.
Och det är ju sannerligen en definitionsfråga det där vad det innebär.
Personligt rent av.
 
Idag kan jag känna att jag haft en lyxig måndag.
Vardagslyx i dess renaste form , för mig.
 
Jag vaknade av mig själv, helt utvilad kl 07.19 i en säng med nytvätade sängkläder och med nyinköpt tunt och svalt täcke.
Klev opp och möttes av kelsjuka katter samt att solen strålade in genom fönstren.
Efter att ha gett katterna klapp och mat satte jag mig vid datorn och loggade in på internetbanken och betalade in en hög med räkningar.
Inte för att räkningar i sig är kul att få eller ha men det är sannerligen en LYX att kunna betala dom.
Är det något jag aldrig tagit eller kommer ta för givet så är det pengar.
Är det något som provocerar mig så är det när folk med pengar säger att pengar inte betyder någonting. Folk med pengar kan givetvis må jättedåligt, vara deprimerade och sjuka...men att säga att pengar itne betyder någonting...tänk om de befunnit sig i samma sits men dessutom haft oket att bära att inte ha pengar och kunna betala för sig.
Nej för mig är det en lyx att att kunna betala.
 
Efter att ha betalat räkningarna svidade jag om från pyjamas till träningskläder, gjorde iordning en playlist på spotify och begav mig ut på en halvtimmes löprunda. Kändes som om jag var ensam i världen. Bara jag, min musik, min andning, mina joggingskor, solsken och kvittrande fåglar där jag sprang på härligt vårgrusiga landsvägar.
 
Med en skön känsla i kroppen svängde jag in på gruset som leder in till vårat solgula hus, möttes återigen av tre stycken pälsklingar.
Satte på kaffe, satte på Oasis första platta och satte på en maskin tvätt.
Klev in i duschen , och när jag klev ur luktade det kaffe i hela huset.
Smörjde in mig, gjorde frukost och satt sen i vårat femtiotalskök och njöt av java, av smörgås och av tidning och av musik.
 
Nu får dagen fortsätta hur den vill. Jag fick en väldigt bra start.
Jag fick för mig en stor portion av vardagslyx där den satt som allra bäst!
Kommentera 9 st

när får man dyrare smak?

2014-04-01 | 19:28:37 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

illustration: jag
 
 
Jag har alltid undrat över varför skaldjur anses som lite finare mat. Vid bröllop, större fester, nobelmiddagar så tycker jag att det nästan alltid serveras pilgrimsmusslor eller räkor eller ostron. Kanske är det för att jag aldrig riktigt gillat skaldjur och sedan också utvecklade en allergi och hade en leitim anledning att heller aldrig äta det som det för mig är så oförståeligt varför det alltid dyker upp på finare menyer.
 
Likaså undrar jag en hel del över om man med mer pengar på kontot faktiskt helt tappar greppet om vad som är billigt och budget och per automatik föredrar dyrare saker och märken..bara för att man kan..?
En del större bloggar jag följer eller bloggar skrivna , i de här fallen av kvinnor, som lever lite mer i lyx än vad jag gör så kan jag förundras över shoppingen.
De har "fyndat" när de hittar en blus nedsatt med 70% men som ändå kostar tusenlappar, ja mer än vad jag spenderar på ett helt år på hela garderoben.
Eller att de har varit ute och köpt lite nytt till sin gansk så nykläckta bebis och det är mest dyra märken..behövs det verkligen dyr garderob på en bebis? Blir kräkset och bajset mindre stinkande på bodys Ralph Lauren än på sådana från Lindex?
Om man innan rikedom gillar H&M, Maybelline och en vanlig jäkla fickalmanacka från lokala bokhandeln för 69 kronor duger att skriva " att göra " i...när kommer magiska brytpunkten att man istället bara kan köpa Alexander Wangtshirts till basgarderoben, YSLmascara och måste ha en filofax för flera tusen med Vuittonlogga?
Blir man torrare efter en dusch av en Missonihandduk än en från Ellos?
Och när man når man punkten då man tycker att det är helt rimligt att betala 600 kr för ett doftljus?
 
...men visst, jag sitter här och bläddrar i mina modetidningar och drömmer lite om att nån gång kunna köpa den där Chanelväskan..även om jag egentligen inte tycker att den är snyggare än snarlika från t ex Gina Tricot.
Ett par Pradaskor som ser ut om bakelser skulle jag också vilja köpa men skulle jag gå i dom?
Och visst skulle det se underbart fantastiskt ut med lite härliga lådor och shoppingkassar med guldiga loggor på inne min walk-in-closet...om jag hade vett nog att hålla ordning där inne..Fast å andra sidan kan jag, trots mina ringa 157 cm över havet knappt ens stå upprätt i min walk-in så hur mycket tid skulle jag spendera med att titta på de där kassarna?
Kommentera 9 st

Kyss mig där bak sa (H)Anna !

2014-03-30 | 17:19:16 | Krönika/Politik/Tankar,



I fredags efter att Karin sms:at att barndomsfavoriten Orup ska vara med i årets Så Myckey Bättre , så satte jag på en favorit från förra säsongen : " Hanna från Arlöv" tolkad av Agnes. Låten har varit en favorit i många många år med Nationalteatern.. Men Agnes version.. Den är mäktig. 
Jag har lyssnat på den på repeat många gånger under helgen och orden har lika många gånger slungat mig tillbaka till sista året på gymnasiet när jag var som mest "politiskt brinnande " och hade visioner om att förändra samhället, Sverige, Världen. 
Jag kan få tillbaka de känslorna och den önskan. 
Tankarna på att byta bana. 
Att åter engagera mig .. Mer. 
Ställa mig upp och ryta ifrån "nu går det fan i mig vara nog" . Skrika om Medmänsklighet, Rättvisa, Jämlikhet. 
Det finns så jäkla mycket jag tycker är så helt galet och fel. 
Saker jag inte ens fattar att de fått börja eller ske än mindre fortgå. 
Jag kan banna mig själv för att jag tappa just gnistan att vilja förändra.. På riktigt. Även om jag då och då t ex i denna blogg verkligen försöker vida både vad jag tycker och tänker och står med en förhoppning om att jag kanske får nån mer att i alla fall tänka till och tänka efter nån gång. 
Jag är aldrig rädd för att visa mina åsikter. 

I år är det två viktiga val, både eu-val och riksdagsval. 
Jag hoppas så att det röstas fram röda varma vindar igen istället blå och kalla. 
Kommentera 1 st

när blev vikt och dieter det allra mest politiskt laddade?

2014-03-13 | 11:00:00 | Krönika/Politik/Tankar,

 
Att det ska vara så förbaskat känsligt idag det där med vikt..utsende...dieter.
 
Det finns cancer, svält, krig, barnarbete, mord, våldtäkter, diktaturer, det diskuteras forfarande om homosexuella ska få vara just homosexuella..ja världen är full av problem, ondska och hemskheter och väldigt viktiga saker att ta tag i.
Ändå verkar det som att just vikt och vilken diet hen eller hen väljer eller inte väljer är det som upprör och engagerar folk mest.
Herregud vad laddat det är.
Varför?
 
Jag har inte följt hela debatten och karusellen kring det här med Mia Skäringer.
Hon skrev en i mina ögon totalt genomvettig krönika i Aftonbladet om att hon mixtrat färdigt med sin kropp nu. Hon är färdig. Färdig med det destruktiva beteendet.
Poängen och essensen var att hon är färdig. Och jag struntar då rakt i om hon fått betalt av Proviva för att skriva den och för att blogga på deras sajt.
För hennes ord var ändå av vikt..om vikt...viktiga.
Mest verkar LCHF:are tagit åt sig av artikeln med Kostdoktorn i spetsen. Varför?
Varför är sådant här så känsligt för just många, inte alla ( jag drar inte alla över en kam), lchf:are?
Många som går på denna diet..eller livsstil som det kallas , gör ju det ändå väldigt många gånger för att gå ner i vikt. Bara att surfa in på lchfklubben t ex..hur många av bloggarna där är det inte som just bantar och precis som vilken viktväktare, jojobantare, självsvältare, 5:2are också uttrycker frustration när vågen står still. Och när vanlig lchf inte funkar tar till fasta, mejerifritt och utesluter än fler grejer ur sin kost i jakten på lägre vågsiffror?
Räkna kolhydrater eller kalorier - vad är skillnaden? Allt går att göra till en livsstil om just ens liv kretsar kring det.
Men vad vi alla som kanske har eller haft ett konstigt förhållande till mat och egna kroppen är just att sluta vara destruktiva.
Nu skrev Mia från sitt perspektiv som mamma och kvinna men det gäller män och pappr också naturligtvis. Sänd inte ut de där dubbla signalerna till barnen att de ska äta upp på tallriken när du själv hoppar över måltider eller äter "senare" osv.
Träna, banta, gå ner eller upp i vikt men gör det aldrig på ett skadligt sätt för dig själv.
Nånstans får det banne mig vara nog med hur viktigt vikt är.
 
Och inte blir jag sugen på Proviva eller tror att det är en magisk lösning på allt samtidigt som jag tror att det i så fall finns värre saker att stoppa i sig än det. Proviva i sig är väl inte boven här utan det är hela det här idiotiskt överkänsliga infekterade sjuka idealbaserade samhället vi nu lever i där det viktigaste för många är att hålla koll inte bara på sin egen men också andras kost.
 
Va fan lägg den tiden och energin på nåt annat..kärlek kanske. Både till dig själv och andra.
Kommentera 10 st

I år vill jag ha rosor och nejlikor

2014-02-28 | 12:45:00 | Krönika/Politik/Tankar,

 
I år är det valår.
I dag är det 28 år sedan Olof Palme mördades.
 
Idag tänker jag lite extra på denna människa och politiker. Han gjorde absolut många fel som så många andra människor och politiker gör.
Men han gjorde skillnad.
Han hade mod.
Han var stor.
Han vågade.
 
I år hoppas jag verkligen att det blir en röd regering igen.
Och jag hoppas att det i år blir året då ett främlingfientligt och lögnbaserat parti återigen inte har någon plats i vår riksdag.
Medmänsklighet och jämlikhet och en statsminister som kallar sig feminist. Det är vad jag vill ha.
 
Kommentera 8 st

Skämmes ta mej fan!

2014-02-12 | 22:06:25 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
 
Ska jag sluta kalla mig människa för att det finns människor som beter sig illa med andra åsikter än jag själv?
Ska jag förneka att det finns rasism för att jag inte råkat ut för det själv?
Inte kalla mig svensk för att det finns idoter till svenskar?
Sluta kalla mig kvinna helt och hållet för att jag omöjligen vill  vara av samma kön som Blondinbella som har så otroligt , enligt mig, helt från vettet konstiga åsikter och uppfattningar om vad feminism ens är? Även om det så ens är mest för provokation och sidklicks och pengakåthets skull, hur kan hon med?
Att ens börja säga att man inte kan tacka vad feminismen utfört förr  för vad som är möjligt för oss kvinnor i bättre lyckligt lottade samhällen idag..då undrar jag på allvar hur världsfrånvänd man kan vara.

..Fast att vi lever i skilda världar visste jag förstås allra redan.
Och jag är glad att jag inte lever i Blondinbellas värld.
 
Jag är feminist men jag hatar inte män.
Jag är feminist och älskar människor.
Jag är feminist och vill ha jämlikhet för ALLA. Jag vill inte att män ska få det sämre men jag vill att kvinnor ska få det lika bra precis som jag vill att det ska vara lika för vita som för färgade som för hetero som för gay.
 
Jag är feminist och avskyr de fortfarande inpräntade maktstrukturer som finns där kvinnan på många sätt fortfarande är underordnad mannen.
Att män kommer undan med så mycket för att de är just män och att folk säger just " äsch men han är ju kille ha lite överseende".
Jag avskyr att det fortfarande ens kan bli rubriker över en kvinnas kroppsbehåring eller att en kvinnas bröst oavsett storlek kan vara tabu att visas nakna medan en man kan gå topless utan problem.
 
Att det ens blir hetsiga diskussioner kring kvinnors rättigheter och kamp och ses som ett tproblem, ja det är sannerligen inte feminismens fel utan visar väl snarare på fortfarande obekväma sanningar.
 
Vi  kvinnor har inte haft rösträtt i det här landet ens i 100 år än.
I världens supermakt nummer 1 - USA är det fortfarande inte en självklarhet att kvinnor ens ska få göra abort om de vill.
Det är löneklyftor för lika arbete.
Kvinnor bedöms utefter utseende långt mer än vad män gör.
I lång utsträckning så får kvinnor ofta " skylla sig själva" om de blivit våldtagna.
Vi har inte nått jämlikhet.
 
Skämmes ta mej fan varenda kvinna och man som inte vill kalla sig för feminist. Skäms!
Var feminist och var humanist!
 
 
Tack alla kvinnor ( och män) som fram till idag kämpat för att jag jag ska få rösta, rätt att välja preventivmedel, kunna starta eget företag, fritt få säga och tycka vad jag vill utan att tystas ner och tack till alla Er som fortsätter kampen!
Kommentera 7 st

SATC - then, now and forever

2014-01-11 | 13:07:00 | Krönika/Politik/Tankar, SATC-Sex&theCity,

 
Började min lördag med en löprunda ty snön var borta och inget slask och inga minusgrader eller snöoväder som det hade pratats om. Jag älskar att starta en lördag med en löprunda ute i friska luften med bra musik i öronen. Bara jag, naturen och min takt.
Dusch och sen goda äggmackor...åh vad jag älskar mackor, en kopp och nu myser jag i soffan med modetidningar, tända ljus, filt och SATCboken jag fick i julklapp av Stefan.
 
Det har ju varit lite SATC-debatt senaste veckan i blogosfären i och med att Blondinbellas make starkt dissade serien och att den forna SATClovern Blondinbella själv sen i ett inlägg höll med sin man.
 
Men Blondinbella likt många andra verkar ha kollat eller kollar på SATC "bara för att" ... som en romantiserad bild av hur det ska se ut en "typisk" tjejkväll, särskilt när de är singlar då.
 
Jag har aldrig kollat eller använt SATC på det sättet.
Jag har älskat serien lika starkt 20åring som nu som 32åring.
Jag har älskat den när jag varit singel och naivt trånat efter karlar som tydligt visat att de inte egentligen velat ha mig och jag har älskat den senaste tio åren i tryggt förhållande med en och samma man.
Den jag bor med har alltid dissat serien, men jag har ändå fått ha den i fred och hans åsikter har han aldrig försökt påtvinga mig. Han respekterar att jag älskar det.

Här är 4 starka kvinnor med olika drömmar och mål som har egna karriärer, som tjänar pengar och tar för sig sexuellt utan att nånsin be om ursäkt för det , ta skit för det eller stämplas som giriga eller slampiga.
Sex och förhållanden och karriärer på deras villkor och där det heller inte måste skaffas barn för två av karaktärerna för att känna sig hela eller kompletta.
 
Självklart är vissa saker totalt överdrivna och det finns absolut dravel i serien, men jag tycker man får skilja lite på det som ska vara underhållningsvärde för en större massa och på själva budskapen.
Självklart blir även karaktärerna överdrivna här och var med ytterligheter då det just ska vara 4 olika personligheter.
 
En del kallar dom för väldigt sterotypa...men sådant skiter jag i för vad är egentligen stereotypt i det här sammanhanget och i slutändan kanske man får rannsaka sig själv i den kritiken...hur stereotyp är jag kanske själv...? Det har varit intressant att se vissa bloggare vars bloggar just nästan enbart handlar om yta och shopping och länkar till sponsrade gåvor kritiserar serien för att vara ytlig.
 
Men trots mitt väldigt idoga tittande i över 13 år på denna serie så har jag inte skadats.
Jag shoppar inte sönder mig, jag äger inte en enda designerväska eller ett par Blahniks.
Jag har inte en romantiserad bild på förhållanden eller att jag måste ha en karl jag kallar för Mr Big eller att Stefan måste agera si och så för det gör de minsann i SATC. Ja för detta är väl vad somliga, som Odd verkar tro att man formas att tycka och tänka. Jag förstörs i mitt tänkande.
Jag kallar mig feminist ut i fingerspetsarna och tror inte att lyxkonsumtion är svar på nåt problem..
Jag är oerhört politikst medveten med starka åsikter och vet var jag står och vet att det heller inte rubbas av lite underhållning.
 
För mig är serien först och främst en historia om 4 starka kvinnor som sätter dels sin vänskap sinsemellan först men också sig själva framför en man.
Som Big säger i näst sista avsnittet " en man har tur om han kommer på fjärde plats".
För mig har serien väckt en del intressanta frågeställningar och undringar för mig själv. Jag imponeras av den rappa dialogen och de kvicktänkta smarta replikerna och hur smådetaljer från en scen vävs in i en annan.
Den ger mig en hög dos kreativ inspiration och den har en förmåga att alltid ge mig en ny upplevelse, stor som pytteliten hur många gånger jag än sett ett avsnitt.
Ibland en stor känsla av igenkänning ibland en tröst.
 
Jag har den stora turen att ha en allra bästa vän i Karin, som förstår ...Som förstår och fattar och älskar serien på precis samma sätt som jag och det är i Karin som jag har min egna Samantha/Miranda/Carrie/Charlotte i en och samma människa.
 
Serien avgudar jag och jag kommer fortsätta värderna den högt, väldigt högt. Ingen kan få mig ändra åsikt om det.
Filmerna har jag skrivit min kritik om förr och även om jag på senare tid lärt mig uppskatta Film 1 så har jag absolut fortfarande svårt för att "seriens själ" är ganska bortblåst i de två långfilmerna.
Så hade jag bara sett dom två och inte de sex säsongerna hade jag kunnat förstå en del av kritiken.
Men frågan är om inte de som ödlsa en massa tid på att avsky SATC och hitta massa fel ändå har mer problem än de som väljer att kanske ha den som nån slags "livsbibel".
Kommentera 8 st

tack för musiken: Oasis

2013-12-29 | 15:39:20 | Krönika/Politik/Tankar, Musik/Böcker,

foto från januari 2009, sista Oasiskonserten jag var på.
 
 
När det ändå är årskrönike/årsresumé/walking down memory lane-tider så passar jag på att vara lite nostalgisk.
Inatt, helt nykter, så satte jag igång ett gäng Oasislåtar på Youtube.
Och nästan som en stor käftsmäll, om än en behaglig sådan då, blev jag så påmind om hur jäkla fantastiskt övermäktigt bra Oasis var...är.
 
Jag satte på Wonderwall och direkt slungades jag tillbaka till julen och nyåret 95/96. Jag mindes dofter från mitt barndomshem, rengöringsmedel och julgran och hyacinth och jag kände nästan soffan under mig som mina föräldrar hade då.
 
Jag mindes helt plötsligt den magiska bubbla och eurfori jag levde i då med min kärlek till både Suede och Oasis men kanske framförallt Oasis. Det var MITT band.
Hur jag, ofta tillsammans med Karin,  satt efter högstadieskoldagarna redo framför MTV med VHSband laddat i videon redo att spela in intervjusnuttar och musikvideos.
När internet forfarande var så nytt att de enda hemsidorna som fanns var hemmasnickrade Q&Asidor med fanbilder i knäpp upplösning som man gladeligen ändå sparade ner på diskett efter att man AltaVistat i timmar och fick lägga pengar i en burk som skulle täcka modemkostnaden på telefonräkningen.
 
Jag hade inte jättemycket vänner under högstadiet och inte egentligen under gymnasietiden heller. Och det var först under sista året på gymnasiet som jag ens började gå ut, festa och sådant.
Men jag hade Oasis och jag hade Suede, jag hade musiken och det intresset och den världen att uppslukas av.
Och mycket tack vare dessa två band fann jag ändå tre av de vänner och personer som jag sedan fick uppleva helt galna konsertupplevelser och resor med och en vänskap som fortfarande sitter djupt i hjärtat även om jag knappt träffar två av dom längre..så vet vi ändå var vi har varandra.
 
På en direkt fråga om favoritband, band som betytt mest skulle nog ett snabbt svar bli Suede.
Men får jag tänka efter en gång och verkligen känna efter så är svaret Oasis.
Definitely Maybe, What´s the story (morning glory)? och Be Here Now är tre magiska plattor som inte har en enda dålig låt på sig. Tyvärr blev det inga fler jättebra plattor från Oasis även om efterföljande plattor ändå har en eller två magiska låtar vardera.
Jag är så glad att jag hann se Oasis live i alla fall 3 gånger innan de splittrades och jag är så tacksam för musiken och vad den gjorde för mig.
Nu ska jag ha lite Oasismaraton, så gott för själen.
 
Kommentera 1 st

2013, årets som tog..och som gav

2013-12-28 | 14:44:00 | Krönika/Politik/Tankar,

 
Förra årets årskrönika var ganska mörk, för 2012 var , som jag då uttryckte det, ett pissår.
Jag minns att kära Bloggkommentatorena länkade till den krönikan och kallade mig för "Årets Modigaste" eller nåt sånt..antagligen för att jag vågade skriva om att allt inte är en dans på rosor. Och jag minns att det var flera efter det som vågade skriva om att de haft ett just jobbigt år.
Och det ska inte vara tabu att erkänna.
Det ska inte vara tabu att man har det kämpigt ekonomiskt eller att man gått in i väggen eller mår psykiskt dåligt eller att man varit med om andra kämpigheter.
 
2013 började mysigt med att jag återigen fick stå i kyrkan och bli fadder/gudmor, denna gång åt min lilla brorson.
Men sen fortsatte 2013 ungefär som 2012 kändes.
Det var urinvägsinfektioner, bronkiter, visdomtands och hälseneinflammationer som avslöste varandra. Det tillsammans med en del andra bekymmer på hemmaplan som jag fortfarande inte vill prata om offentligt. Allt kändes bara tungt. Och jag var så trött.
Jobbmässigt fortsatte företaget att gå väldigt trögt och det hjälpte inte att hela min tryckutrustning totalpajjade i april och all produktion blev stående.
I mars hamnade jag på sjukhus. Då hade jag haft extrem huvudvärk i en vecka och på lördagen började kräkas och kunde inte sluta. Till slut var det bara blod som kom och jag trodde att " ja nu har allt grubbel och alla bekymmer resulterat i ett blödande magsår".
Och jag lovade mig där och då att om jag fick diagnosen magsår så skulle jag faktiskt lägga ner företaget. För inget är värt att riskera hälsan för.
Det var inte magsår. Det var en extremvariant av vinterkräksjukan.
 
Idag kan jag dock känna tacksamhet över den kräksjukan. För den fick mig att värdera om vissa saker, inte minst mig själv.
Jag fick reda på min vikt där på sjukhuset och även om det egentligen inte är särskilt viktigt - ja vikten alltså,  så tog jag tag i min hälsa. Jag lade om kosten litegranna utan att utesluta nånting och tog äntligen upp löpningen igen och så här 9 månader senare har jag på ett mycket hälsosamt sätt tappat lite över tio kilo och självklart med det fått lite bättre självförtroende utseendemässigt men största vinsten är att jag nu har en helt annan balans och relation till mat och kost. Jag får inga skuldkänslor längre.
Balans och Harmoni är vad jag känner. Vilket även den underbara yogakursen min mamma tog med mig på i november lärt mig.
Min mamma ja. Hon är min räddande ängel här på jorden och är det nån jag önskar jag kunde ge allt är det henne.
 
Efter den tunga våren så åkte jag och mamma iväg till Mallorca en vecka i slutet på juni, en vecka av sol, värme och återhämtning och ett tillstånd av "bara vara" utan måsten, utan sociala medier, utan tvång.
Och hem kom vi till den bästa och varmaste sommaren på många år som förgylldes av eftermiddagskaffe i små blommiga mormorskoppar.
 
Jag lade alltså inte ner företaget och det har varit ett tufft 2013 precis som 2012 men jag fortsätter kämpa på. Jag har ett jävlar anamma och jag har ju när det kommer till kritan faktiskt klarat av ännu ett år som företagare och det kan ingen ta i från mig. I november fick jag till och med erkännande för det genom att kommunen och Svensk Handel Tidaholm och Företagarna Tidaholm utsåg mig till Årets Rookie.
 
Så 2013 sög en hel del energi till en början men det har gett mig många lärdomar. Jag har blivit allt mer säker på mig själv och insett än mer vad som är viktigt. Jag har insett hur en del människor funkar och inte funkar och det inklusive mig själv.
Jag tar ingen skit.
Så jag kommer gå in i 2014 med en ödmjukhet och en tro på att även det värsta kan lösa sig...och minnas de bra stunderna. Som Winnerbäckkonserten i Göteborg, alla kvällar och dagar jag får vara med min Stefan, myset med mina katter, alla blöta pussar och kladdiga kramar från mina brorsbarn, alla bubbelbad i vårt badkar vi köpte i våras, drömma om kommande sköna stunder i vår nya soffa i vårt älskade lilla hus, Bad Religion på Gröna Lund i somras, löprundorna i grönskande sommarhetta, alla promenader på berget med mamma. Samtal och möten, erfarenheter och utveckling.
 
 
Kommentera 6 st

Mitt julevangelium

2013-12-23 | 23:08:46 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,





Tänk imorrn .. Om dryga timmen.. Ja då är julafton här. Jag hoppas att ni känner ro och kärlek och tacksamhet. 
Att ni inte spiller tid på att känna er stressade eller har ångest över sådant ni  inte hunnit med eller att nån drömbild kanske inte infrias. 
Låt inte bitterhet krydda julmaten eller att ytligheter får ta överhand. 
Tänk lite längre än vad näsan räcker och sträck ut en hand . 
Se lite utanför egen bubbla och bjud int till gemenskap. 
Älska och låt dig älskas. 
Förargas och provoceras inte över saker du ändå inte rår på. 
Håll inte fast vid en massa saker över hur det var förr utan lev i nuet. Här och nu. 
Många klagar över kommersialism men det är Du som sätter värdet på din egna jul och dig själv. 
Ord , skrivet som talat kan såra så var snäll och önska när som kär en God Jul. 


Kommentera 1 st

Av ren kärlek

2013-12-02 | 20:40:25 | Egocentrerat&Vardagligt, Krönika/Politik/Tankar,

 
"Par Affection"...av ren kärlek.
Ja det är Avanna det, för mig...Det är JAG.
Vad vore jag utan mitt Avanna?
 
Det är allt som oftast en standardfråga från folk "hur går det med företaget?" och innan man ens svarat så har folk redan bestämt sig på förhand att "det går bra".
Så när man säger att det är kämpigt som fan och så har varit nåt år nu blir de liksom ställda. Tysta. Tror man skämtar och säger " jaså..näää!?!?...Det som verkar gå så bra!"
Då är det jag som blir Paff..Tyst..för vad sjutton baserar de den uppfattningen på? Egentligen?
 
Jag har ju varit ärlig med det här i bloggen. Att allt är inte guld och gröna skogar med ett företag. Långt därifrån.
Att kreativitet absolut inte ska blandas ihop med framgång.
Att bara för att man har  mycket att göra betyder inte det massa pengar.
Att i den rosaskimrande kåta entrepenörsbubbla som blogosfären lätt bygger upp måste man ju även våga visa att det är svårt. Man får inte miljoner på kontot bara för att man startar ett företag. Alla har inte guldkontakter inom företagslivet och får sponsorer och investerare i alla idéer man har och vips får en succé från start.
 
Jag blev tillfrågad för ett tag sedan av en författare att vara med i hennes kommande bok om unga entrepenörer/företagsledare. Jag tackade ja, om än med viss tveksamhet i bröstet och att svara på frågorna var lite jobbigt. Särskilt när det kom till frågorna om man upplevt djupa dalar med sitt företag och hur man tog sig ur dom och var man ser sig själv och företaget om 10 år.
Även här var jag ärlig och mailade till författaren att jag på ett sätt just nu befinner mig just i en dal..kanske borde jag inte vara med i boken trots allt...för tänk om jag inte tar mig ur den?
 
Men hon skrev tillbaka klart jag skulle vara med ändå för hon liksom  jag verkar ha inställningen att man måste våga visa att det är kämpigt. Det får inte vara ett sådant tabu att misslyckas eller att ha det svårt.
Och när jag svarade på frågorna om vad jag gjort hittills med mitt företag och fick tänka igenom vad jag faktiskt åstadkommit ja då kände jag mig ändå på ett sätt framgångsrik.
Jag har ju gjort massor! Åstadkommit mycket!
Startat eget, klarat av det helt själv i över 6 år , startat klädmärke, mina plagg har synts på några av de största bloggarna och kändisarna i Sverige, jag fick lanseras som eget märke hos Nelly. com och ha kollektioner där i över 2 år, självaste Tyra Sjöstedt modellade för m i g och mitt märke och jag var väl överhuvudtaget den första bloggaren som fick släppa egna kollektioner på Nelly även om det verkar vara långt mer flashigare idag när sådana som Angelica Blick, Rebecca Simonsson och Fanny Lyckman gör samma sak. Startat egen webshop som jag också sköter helt själv, jag skriver krönikor, får fotojobb och år då och då lite samarbetsförfrågningar från andra företag och märken.
 
Och jag kan ju bara försöka fortsätta kämpa för att jag och Avanna finns kvar just om 10 år.
För när tystheten och paffheten släppt på en del av de som frågat om företaget så säger de "Kämpa på! Det är ju det här du ska hålla på med. Det du brinner för ju!"
För det är ren kärlek..och jag hoppas och tror att kärlek kan övervinna allt. Jag vill inte hålla på med nåt annat.
 
Det är nog därför "Årets Rookie"utmärkelsen som jag fick av kommunen/svensk handel Tidaholm/ företagarna Tidaholm för några veckor sedan betydde och betyder så oerhört mycket för mig.
Att man blev uppmärksammad och belönad för allt slit och kämpande.
Att det blev till en tro på en ljusare framtid..och att det faktiskt börjar kännas som att vindarna börjat vända igen.
 
 
..och skulle det ändå skita sig ändå,  ja då är det som min älskade karl säger " det betyder inte att du är en misslyckad människa, du vågade vilket det inte är alla som gör och det ska du alltid vara stolt över".
Kommentera 7 st

vill vara en del av kreativitetens creme de la creme

2013-11-12 | 21:35:00 | Krönika/Politik/Tankar,

earth without art, ekologisk, tygkasse, eko, eco, mode,trend, design, Avannaearth without art, ekologisk, tygkasse, eko, eco, mode,trend, design, Avannaearth without art, ekologisk, tygkasse, eko, eco, mode,trend, design, Avanna
 
tykassar från www.avanna.se
 
Ibland undrar jag om jag har nån slags bokstavskombination..i alla fall vad gäller skapande och kreativitet.
Varje dag vill jag skapa. På ett eller annat sätt.
Skissa - måla - skriva - teckna - fotografera - inreda. Det uppstår en enorm klåda om jag inte får göra det.
Jag kan inte med ord ens förklara hur mycket jag brinner för det här med kreativitet och skapande.
Hur jag fullkomligt pyser och bubblar över ibland av idéer och vilja..
Hur mycket det kliar och bränner inuti mig när jag surfar in på sajter som ELLE eller DAMERNAS VÄRLD och känner att jag vill vill vill!
Vill skapa de där plaggen som får synas i reportagen. Vara en del av kreativitetens creme de la creme.
Få illustrera och teckna modeillustrationer likt Cassandra Rhodin och Liselotte Watkins.
När jag ser snygga foton och lookbooks vill jag skapa plaggen och foto de fantastiska bilderna.
När jag läst eller ser fina böcker vill jag också skriva.
Jag har så många drömmar ..
Jag vill bli författare.
Jag vill bli en kändare designer än vad jag är.
Jag vill kunna leva mer på fotograferandet än vad jag gör.
Jag ser nåt, jag inspireras, jag känner klådan och jag vill skapa och göra mer göra bättre.
En del av mig, och det är inget jag hymlar om, vill tjäna väldigt mycket pengar på just det här med skapande.
Framgång och tillfredsställelse, nya utmaningar , nya avklarade mål. Känna inre lugn och än mer inspiration.
Jag får egentligen inte ens ihop någon mening med det här inlägget..mer än slutsatsen att jag älskar att skapa. Jag älskar det.
Och jag önskar att den kärleken hade tagit mig lite längre än vad jag kommit.
 
oh well
 
Kommentera 3 st
Tidigare inlägg Nyare inlägg