Jag är ledig idag och var så även igår. Blir ju så när man jobbar inom handel att ibland har man sin "helg" mitt i veckan. Ibland jobbar man en dag, ledig en, jobbar två, ledig igen..och ibland blir det som när jag går på igen imorgon att min kommande arbetsvecka består av jobb 7 dagar på raken varav två morgonar börjar jag redan klockan 5 ..bröööl. Jag är verkligen ingen morgonmänniska.
Men gårdagen var verkligen en perfekt ledig dag!
Jag kom ut på en härlig löprunda på 6,5 km och prickade in den lilla stund som solen sken.
En härlig dusch efterföljt av insmörjning av min favoritbodylotion från Rituals.
Tog på mig en ny favoritklänning från Mango, som så här års passar perfekt att mysa inne i alternativt matcha med strumpbyxor och kängor för en retro 90talslook, men ser mest fram emot att få matcha den i sommar med sandaletter och en solbränna.
Lite småpiff och städ här hemma för att skapa lugn, tände massa ljus tidigt på eftermiddagen och sjönk sedan ned i soffan , först med en stor kopp kaffe och choklad och på kvällen blev det en pizza och rödvin...och mer choklad. Under tiden såg jag färdigt på den sista av originalsäsongerna av Gilmore Girls och påbörjade sedan de nya avsnitten som kom i höstas.
Så det var sannerligen en perfekt ledig dag...om man bortser från menskramper....och det faktum att två av katterna simultant lyckades bajja ned sig och spy på samma gång...hoho. Nåväl, vad är väl en bal på slottet som den där Askungen sa.
I helgen, med Alla Hjärtans Dag bakom oss och 13årsjubileum framför oss inom några veckor, så tog vi oss en liten weekendgetaway till Sveriges framsida Göteborg i helgen som var. En hotellnatt på Scandic Rubinen, en pizza på Joe Farellis, bakverk på Cappucino, söndagslunch på Bryggeriet, Burger Kingbuffé på hotellrummet på lördagskvällen, hotellfrukost och så shopping shopping shopping. Dessutom givetvis lyxen att bara få komma hemifrån litegranna, mysa lite extra och bara vara...jag och han♥
Jag hade bestämt mig innan att jag verkligen bara skulle packa nattnecessär och typ ombyte underkläder...Ändå lyckas jag liksom packa ner 3 par byxor, en tjock bok, en extra handväska utöver den jag bar på och även ett par extra boots? Alltså det där med att packa lätt, hur gör man? Och varför tror jag att jag ska använda mer grejer på 36 timmar borta än vad jag gör på 5 dagar hemma? Särskilt när jag ändå har tänkt att liksom shoppa.. Ja jisses.
Dock lyckades jag ju packa två par boots som jag normalt inte går jättelånga sträckor i, än mindre i storstad och på mycket kullersten..så orutinerat, så fötterna brände, fick skav och blåsor..men hey! Anledning att köpa ett par sneakers! Som kändes som att gå på fluffigt, vispad grädde när jag satte på mig dom i jämförelse med skoskavspjucksen.
Jaja, jag gör verkligen skäl av mitt bloggnamn ibland.
Vill bara tacka för alla kommentarer på förra inlägget, både skrivna här på bloggen och ni som skickat sms, mail och även en del som kommit fram till mig på jobbet. Tack till er som också öppnat upp er ♥
Det var nervöst och med liten klump i magen jag publicerade det. För tyvärr är det ju fler personer än jag själv inblandade i det där. Och tyvärr känns det, ja jag vet inte, tabubelagt fast det är det sista det ska vara.
Kanske därför jag allra mest bryter min egna tystnad.
För sanningen är, en alkoholist är beroendesjuk, och vi runtomkring blir ofta medberoendesjuka och hjälper till med lögner och bortförklaringar och ursäkter, döljande hit och dit och kors och tvärs. Till slut vet man knappt själv ens vad som är sant och inte och är man en familj så finns det dessutom de andras uppfattningar som ibland går helt stick i stäv med ens egna eller så har man upplevt saker annorlunda helt enkelt.
Jag bor i en liten stad. Det är väldigt många som känner till min pappa och det är väldigt många senaste åren som kommit fram till mig på jobbet och frågat om honom, en del är bara groteskt nyfikna på ett fult sätt, en del bryr sig ..och så är det en klick som man så tydligt ser själva har alkoholproblem som liksom frågar om saker för att jämföra sig med sig själva eller nästan berättiga sitt eget missbruk.
För det är inte bara en liten stad, det är en stad med bruksmentalitet och alkohol på många sätt en del av denna industristadskultur känns som det som. Överlag har jag blivit så medveten de senaste åren om hur just alkohol och bruklandet av det är så mycket norm och normaliserat kontra synen på "onormalt" det är med nykterhet.
Men som jag skrev i förra inlägget, ingen frågar hur JAG mår..eller min mamma ..eller min bror. Förutom de allra allra närmsta som ens bästa vän..eller dom som fattar, verkligen fattar.
Jag är glad att jag jobbar där jag gör för där vet ingen vem min pappa är så de har bara fått höra min version och det har varit så skönt.
Det blir alltid så mycket fokus på själve alkoholisten, både under och efter missbruk.
Jag vill väl öppna upp för mer fokus på oss som levt och lever med missbrukare. Våra känslor och hur vi mår och hur vi drabbas.
Något som kom väldigt lägligt i mitt liv var Sanna Lundells och Ann Söderlunds tvserie "Djävulsdansen" där för 3 år sedan. Ibland kändes det som att få en käftsmäll när man såg det och ibland som en varm och trygg filt runt sig. Tycker dom ska ha stor eloge för den produktionen.
Som jag också skrev i min förra text så är det en strid och kamp inuti mig nästan var gång jag själv ska dricka alkohol.
Jag smsar ofta just mamma om det. Jag är inte nykterist. Jag gillar ett glas vin eller två till maten, en öl när jag tar ett bad eller rosé en varm sommardag på altanen. Jag dricker alkohol nästan varje vecka. Men jag gillar inte känslan av att bli full, även om jag blivit det många gånger och säkerligen kommer bli det många gånger i framtiden. Men jag är aldrig ute efter "ruset". Jag dricker aldrig för att "glömma" eller sörja något. Och jag kan lämna ett icke urdrucket glas.
Att jag har spärrar och dessutom får någon sorts skuldkänslor och reflektioner när jag ska dricka alkohol är en tröst för mig att jag inte ligger i riskzonen själv att bli alkoholist. Men att just få de där enorma skamkänslorna över att vilja ta just ett glas vin en tisdagkväll är också en del av ärren till av att vara barn till en missbrukare.
Nedan följer en text som jag skrev för ett år sedan, men som jag sedan valde att aldrig publicera. Jag har skrivit ett antal texter kring samma ämne senaste åren men när det väl kommit till att trycka på "Publicera" har det tagit stopp. Och jag vet inte riktigt varför. Kanske räckte det för mig att bara få ner orden, för mig själv...för att själv försöka börja sortera känslorna och tankarna någonstans... men sen stannar det ändå kvar inne i en själv och man "tar hänsyn" och "vågar inte"...konstigt nog. För är det något jag lärt mig senaste åren så är det just att det är bättre att just VÅGA och det där med att ta hänsyn, vem är det riktat till?
Varför jag nu väljer att publicera just denna text vet jag inte riktigt mer än att jag faktiskt vill hitta tillbaka till bloggandet igen. Till mitt forum, mitt space på nätet , till min plats där jag får göra min röst hörd om det som är viktigt för mig och om saker och ting jag tycker om, saker jag tycker är fel och saker jag brinner för och älskar. Jag har varit väldigt frånvarande bloggare senaste åren och nedan text är en av flera anledningarna till det. Senaste åren överlag har varit så totalt utmattande på så många sätt och vissa dagar är jag så trött att jag knappt orkar prata. Men samtidigt i den tröttheten har jag hittat just livet också. Det som betyder nåt för MIG. Var och hur jag kan tanka energi och glädje för att just orka fortsätta prata och inte låta vare sig sorg, ilska eller trötthet ta över.
---
”Öl. Dubbelbokstav.Tolv poäng.Nej det kan jag ju inte skriva.
Gin då. Nio poäng, inget extra.
Nej..inte gin.
Ön. Ön tio poäng, det blir bra. Eller… påminner ön för mycket om öl?
Jag skriver ”Ni”. Sju poäng.”
Skicka.
Lägger ned iphonen men tar lika snabbt upp den igen.
”Jag tar ett glas vin nu till maten mamma”. Ser att mamma är redo att svara med en gång i imessage så låter telefonen vila i handen.
”Det är helt ok gumman, skål!”
Andas ut och häller upp ett glas.
Via rosaskimrande Hollywoodfilmer så växer man upp med, matas med, en viss bild av alkoholism. Efter lite tårfylld konfrontation så erkänner alkoholisten att denne har ett problem. Kanske väntar lite behandlingshem där ett gäng sköna typer med lite olika bakgrund finner varandra och pratar ut lite granna om sitt beroende , de sitter i ring och säger ” Hej jag heter blabla och jag är alkoholist”, lite mer tårar, lite applåder och ett känslofyllt tal sen poff är de nyktra alkoholister och efter ett litet förlåt till familj och vänner så lever de alla lyckliga i alla sina dagar. Allt är frid och fröjd och förlåtet.
Telefonen piper till.
”Bärs. 38 poäng…Va fan! Hur kan han med?”
Vad de där filmerna inte visar är allt det andra. När man konfronterar gång på gång och skriker på hjälp tills varken ork, röst eller tårar finns kvar. Varför lyssnar ingen? Varför fattar ingen?...Varför gjorde jag inte mer själv?
När alkoholisten ändå, till slut, erkänner att han är just alkoholist, men att det gått så långt att han räknas som för sjuk att ens få komma in på behandlingshem för att bli frisk.
När man inte ser röken av något som heter Anonyma Alkoholister överhuvudtaget.
När man vet att det inte finns något lyckligt slut på historien alls då alkoholisten utvecklat skrumplever och skrumplevern har blivit till levercancer och enda räddningen är en transplantation som kanske inte ens är möjlig att genomföra trots att jag sett det göras på Greys Anatomy.
Filmerna visar inte det.
Så är det då så konstigt att man inte har en aning om hur man ska hantera det? Alls. Ett enda virrvarr och en bergochdalbana utan ände med hat, kärlek, sorg, förakt, förvirring, bitterhet och det ständigt gnagande varför, varför och åter varför?
Jag dricker ur mitt glas vin.
Gott.
Jag häller upp ett halvt till men får genast dåligt samvete. Det är ändå bara en simpel torsdagskväll, men jag är ensam hemma. Jag är ju ledig imorgon.
Är jag alkoholist nu?
Nej det är jag inte.
Jag har kontroll.
Eller?
Ja det har jag. Bara för att bevisa det häller jag upp lite till. Jag vet vad jag gör. Jag är inte som han. ” Hej jag heter Anna och min pappa är alkoholist”.
Jag har haft en "alkoholistpappa" i över tjugo år. Ändå var det först för två år sedan som han själv erkände. Då dansade jag nästan en segerdans och skrek ”Yes” rakt ut i luften och höjde näven i en vinnande gest. För ja det kändes som om jag vann.
Det var inte som jag inbillat mig. Det var inte bara i mitt huvud. Alla lögner, allt som inte stämt nån gång, allt som bara känts fel. Det var inte inbillning. Sen kände jag förlust. Förlust över en pappa som jag inte hade haft på väldigt länge och som nu aldrig kommer komma tillbaka heller. En familj som trasats sönder och samman likt ett fotografi som rivits i tusen bitar. Förlust över all tid som gått till spillo.
Det sägs att alkoholist är en sjukdom. Det är det nog. Men det är svårt att känna samma sympatier för en dödssjuk alkoholist som ändå kunnat ändra sitt öde , som gjort aktiva val, mot en dödssjuk cancerpatient som kanske inga val hade alls utan bara ren otur i livets lotteri.
Jag känner att alkoholismen i sig drabbar oss runtikring långt mer än alkoholisten själv som under lång tid mest lever i ruset…och vi andra får ta själva baksmällan, gång på gång på gång. När vi försökt stoppa drickandet fått höra att vi var tråkmånsar "Låt honom vara" och nu när han är jättesjuk är det synd om honom. Ingen..Ingen frågar oss hur vi mår.
”Helgdagar. Alla bokstäver, Trippelord och en dubbelbokstav. 104 poäng”
Skicka.
”Nej varför skickade jag det nu då..nu leder jag med 176 poäng, stackars pappa"…
Fast är väl inte mitt fel att han supit bort hjärncellerna heller”.
Och så håller det på. Så har det alltid hållit på. Som en pingismatch utan slut där Dåliga Samvetet spelar mot Skyll Dig Själv .
När inga ord finns kvar får Wordfeud vara den enda sociala kontakt vi har kvar, men även där tar orden slut och sorgen ekar i huvudet.
Jag vinner matchen som vanligt, men ändå känns det som om jag förlorat.
Skål då.
Noll poäng.
Canon 6D, Canon EF 24-70mm f/4L IS USM
Jag har haft en del plåtningar under hösten. Bröllop, familjefotograferingar, gravidporträtt, bebisar i studion och det är ju fantastiskt roligt.
Men roligast är nog, att sen när jag gav mig själv ny kamera och nytt objektiv i 35årspresent ( får göra eget inlägg om just det) så har återigen funnit glädjen i att bara ta med mig kameran ut på promenader och fota naturen..så som jag gjorde mycket förr.
Det är ren njutning och terapi. Det behöver inte bli nånting alls, men fasen vad mycket vackert det finns som är gratis.
Julen den kom och gick och likaså har snart 2016 helt passerat.
Ett märkligt år.
Kanske det allra sämsta rent bloggmässigt för mig. Eller kanske, det ÄR det sämsta. Jag har knappt varit här inne, detta mitt tionde bloggår.
Men samtidigt så har detta året på flera plan varit mitt allra bästa på andra sätt så länge jag varit bloggare. Så jag koncentrerade mig helt enkelt på att leva 2016 och på så sätt faktiskt kanske ha mer att skriva om 2017.
2016 känns på många sätt som det innehållit flera år i ett. Det började mörkt och ängsligt, som en fortsättning på de oerhört jobbiga 2014 och 2015. Jag trodde och det såg ut som våren 2016 skulle präglas av behöva begrava min pappa. Det blev inte så och någonstans där i kampen mellan liv och död, ljus och mörker och tusentals känslor däremellan så hittade även jag själv en livsglädje jag ine känt på jag vet inte hur många år. Om jag ens någonsin känt den.
Jag släppte en massa självhat, släppte nojjor om både kropp och knopp och föreställningar om hur man borde vara eller bete sig. Jag började gilla mig själv på ett helt nytt sätt, jag började äntligen leva och vara så som JAG vill och inte i nån föreställning om hur jag tror ANDRA tycker jag ska vara. Aldrig mer.
2016 kommer vara året då jag blivit än mer medveten om hur galen världen är, hur präglade vi är av miljö och uppfostran. Patriarkatet, maktstrukturer, maktutövningar, vanföreställningar, könsroller, orättvisor, jävla skitgrejer rent ut sagt..ifrågasättande..hur , var, varför, varför därför, varför inte. Jag blir säkrare och tryggare i mig själv vad jag vill, vad jag kan, vad jag tror på, vem och hur jag är men att det heller inte behöver vara hugget i sten.
2016, året jag fyllde 35 och eventuell åldersnoja fick inte tillstymmelse ens att komma fram eftersom jag aldrig känt mig snyggare eller bättre.
2016 gav mig en resa till Mallorca och en till Grekland. Jag såg Suede och Winnerbäck. Kalmar, Öland, Göteborg och Stockholm.
Ny kamera, ny dator. Husrenovering. Ekonomiskt lugn. Kul på jobbet.
Många fantastiska kvällar och samtal, som varje år, med den bästa vän man kan ha.
Diskbänksromantik med min karl. Nya vänner och bekantskaper.
Jag har hittat tillbaka till en harmoni och balans som företagare nu. Jag säljer tavlor, jag behöver inte jaga jobb utan kan tacka både nej om jag inte har lust eller känner att det inte är rätt. JAg behöver inte pruta med mina egna priser i desperat jakt på pengar. Jag har fått många fina fotojobb i år, och gjorde till och med årets sista idag på Nyårsafton i form av ett nyårsbröllop.
2017, du kommer börja tungt med begravning för en vän, men 2016 du lade grunden för en styrka och hopp om att saker kan bli bra, de kan ordna sig och det blir lättare och ljusare emellanåt.
2016 du gav mig tillbaka mig själv.
GOTT NYTT ÅR ALLESAMMANS!!
Skriv inläggstext
Älskade bloggosfären .. jag hoppar in här denna 23:e december , i uppesittarmyset när julefriden till slut , sakta men säkert sänker sig även i min kropp medan regnet smattrar mot fönstren..
Det har varit väldigt mycket jobb det senaste.. lite sorger .. en del tid till eftertanke och så välbehövligt umgänge med dom som betyder mest och de som ger energi och kärlek.
Nu ska jag vara ledig i dagarna två innan jobb drar igång igen.
Jag ska ha mysiga juletröjan på, äta snuskiga mängder choklad, bara vara hemma.
Jag önskar er alla en helt fantastiskt God Jul och helg . ❤
Nu är det en vecka sedan jag blev 35 år. Jag har ingen åldersnoja Men det känns konstigt att ha uppnått just denna ålder.. att jag har funnits till i 35 hela år.
Och tänk att det skulle krävas mitt 35:e levnadsår för att jag skulle idé mitt egna värde, landa i mig själv, inte ta nån skit.. i alla fall inte på det stora hela men ibland lämnar man ändå hjärtat naket och öppet och sårbart..
Att det skulle ta så här länge för mig att faktiskt börja acceptera mig själv, älska mig själv, min kropp istället för det uttröttande självhatet.
Att det var när jag gick mot de 35 som jag skulle känna mig snyggare, starkare och bättre än vad jag någonsin gjort.
Och med flera mörka år bakom mig, fruktansvärda dippar och stora sorger, ja även första halvan av detta år var väldigt smärtsamt och vilset.. så vad var väl just en perfekt present om något om inte just "Jag älskar Mig"..?
Nånstans där i maj månad släppte jag mig själv fri och jag har vågat leva.. livet... kan vara ganska jävla fantastiskt om man bara vågar vara sig själv.
Att tala är silver , tiga är guld.. Men nu får det vara slut på bloggtystnaden för denna gång.
Livet med utdragen husrenovering, massa jobb, höstdvala och bara vanlig vardag har kommit emellan.
Jag lyckas vara aktiv nästan dagligen på Instagram med inte mindre än tre konton , två för företaget @fotografannalarsson och @avannaillustrations och så det gamla vanliga då @avanadesign .
Med blogg blir det allt svårare , när tiden inte finns eller lusten eller behovet att längre "fläka" ut sitt liv eller "sälja" in sig för företags skull.
Instagram är mer ögonblick, som ju är grundtanken, med blogg känns det i alla fall för mig att man ska säga nåt.. Vilja nåt mer, få ur sig både mer bild och mening än nån oneliner och lite hashtags för uppmärksamhet och klicks skull.
Jag saknar bloggen , bloggandet och bloggosfären . Så hoppas jag hittar tillbaka hit igen, lite mer frekvent med lite mer att säga.
Nu i denna mörka tid då en sexistisk, rasistisk, homofobisk, kvinnofientlig tillika mansgrisigt svin blev vald till President på andra sidan Atlanten , ska jag dock fokusera och njuta av det faktum att jag imorgon fyller 35 år.
35... Wow.
foto: Michaela Zabel @kostologik
I söndags kväll efter att jag slutade jobbet så var jag bara hemma och bättrade på sminket litegranna och rafsade ihop lite kläder och accessoarer i en kasse innan svägerskan min hämtade upp mig. Vi har båda köpt varsin liten Canon Eos M3 i sommar som komplement till våra stora systemkameror och nu tyckte vi
1) att det var dags att leka lite med våra nya fina "leksaker"
2) att det banne mig var dags att vi fotade lite snygga bilder på varandra.
Som fotograf är det ju annars mer att hårdiskar och minneskort är fulla med bilder på andra människor och sällan man har annat än instagramtagna bilder på sig själv i sneda vinklar eller kanske nån enstaka som man fått sambon suckandes att ta.
Det kändes dock nästan lite tabubelagt att just stå framför kameran så här och vilja ha bilder på sig själv.
Men varför?
Det får vara nog med jantelagstänk, bodyshaming och bespottande. Sociala medieflöden tillhör inte bara unga, supersmala tjejer med milslånga ben och enormt lårgap..om det ens gör det för de unga och vackra får ju även de en hel del kritik.
Ni som följt denna blogg vet att jag att jag i perioder lidit av BDD. Ibland mer ibland mindre och det har blivit bättre med åren. I år är första gången i mitt vuxna liv som jag verkligen känt mig jäkligt tillfreds med mig själv, med bara några mindre svackor och kanske helt vanlig "pms-fan-vad-ful-jag-är".
Och det är och ska vara självklart att det är helt ok att älska sig själv som 30plussare.
Det ska vara ok oavsett ålder.
Oavsett storlek.
Oavsett kön.
Att vara nöjd med sig själv och att posta bilder på sig själv och det man gillar mest med sig själv behöver varken vara desperata skrik efter uppmärksamhet i form av massa komplimanger eller få penisbilder skickade till sig.
Och skulle du ändå faktiskt bara vara ute efter lite uppmärksamhet eller faktiskt må bra av att få höra att du är snygg..är det så jäkla fel?
I slutändan så är det ju som så här. Oavsett om det är du som väljer och vill blogga, instagramma, Snappa, twittra - ja det är ditt val. Det är dock inte du som tvingar nån att följa dig. Det är helt upp till följaren.
Låt ingen annan än du själv definiera dig.
Ta kontroll över dig egna kropp.
DU äger DIG.
Jag vill bara säga SKÅL till livet lite extra och särskilt ikväll. Det är nu två år sedan jag låg på sjukhus med fruktansvärda smärtor och minst lika mycket ångest och rädsla och med båda lungorna fulla med blodproppar .
Men jag överlevde. Både det och en massa prövningar efteråt. Det har varit så jäkla mörkt stundtals de två senaste åren så jag fattar det knappt.. Men!
Jag känner mig stark, frisk och lycklig idag.
Tacksam för mycket och jag försöker mer och mer för varje dag att bara njuta.. Av stort och av smått. Älska mig själv och min kropp. Aldrig ta vare sig den eller livet för givet.
Skratta
Älska
Uppskatta
Inte ta nån skit, inte låta mig dömas och inte låta någon annan definiera mig.
Lyssna på mig själv och på min kropp.
Omge mig med människor som älskar mig för den jag är och inte lägga energi på saker och människor som jag ändå inte kan göra nåt åt. Sluta älta sånt jag ändå inte kan göra något åt men istället ta hel och full kontroll över det jag kan.
Jag själv är viktigast i mitt liv, jag har huvudrollen i min egna bok. Som tur är har jag också ett fantastiskt persongalleri runtomkring mig att bygga berättelser med.
Ja semestervecka 1 och 2 bjöd på Kalmar, Öland och Kreta och innan jag går på resorna och bortavistelserna semesterveckorna 3 och 4 så kan jag ju bjusa på lite bilder från hemmaplan. Ty semester är ju inte bara , kanske snarare undantaget, att resa bort utan snarare kanske att äntligen få njuta av hemmet, trädgården, tid till vila och bara vara och umgås med nära och kära.
Det har blivit en del öl och roséhäng här på vår altan. Med Karin och Mickan. Några öl med min jobbarkompis Marcus. Grillkväll med svärföräldrarna. Långpromenader uppe på berget med mamma och underbara löprundor bara jag, naturen och musik i lurarna. Varit iväg med mamma, svägerskan och mina guldklimpar till brorsbarn och plockat massa jätteblåbär. Bio förra veckan då vi såg Suicide Squad och så blev det i alla fall några dagar med värmebölja här hemma efter Kretavistelsen där jag bara kunde lata mig i solstolen och lyssna på musik, poddar och läsa bok.
I fredags förresten tog jag , Karin och Michaela initativet till att bjuda in till "Kvinnohäng i Parken" där vi ville vina, snacka och skratta med andra kvinnor. Vi bjöd in en massa på facebook och uppmanade dessa i sin tur att ta med sig vänninor. Tyvärr semestertider så det blev ingen jättesammankomst men det blev ändå ett härligt Female Powergäng.
En solig eftermiddag i slutet på maj hemma i mina föräldrars trädgård, när jag och svägerskan min satt och blev serverade öl av mamma och solade i bh:n så bestämde vi oss bara så där för att vi skulle dra iväg på en tjejresa. Inga sambo/make och inga barn. Bara njuta av sol, värme och ta outfitbilder utan trötta protesterande karlar. Bara lata oss, bara njuta.
Veckan därpå berättade jag om detta beslut för min bästa vän i världen, Karin medan vi sörplade rosé en onsdagskväll här på trappen till mitt hus och hon ville givetvis följa med och givetvis ville vi ha henne med.
Reglerna var:
-ingen skulle känna några som helst tvång..vill en ligga i skuggan så får den göra det medan andra solar, vill nån ut o dansa o nån sova är det ok etc etc
-inga skuldkänslor och inga måsten
- kroppsnojor och bodyshaming stängeligen förbjudet
-vi skulle inte boka mindre än fyrstjärnigt
-halvpension eller alinclusive
-NJUTA!!
Jag har aldrig förr varit iväg på någon utlandsresa med tjejkompisar så det var banne mig på tiden.
Jag och svägerskan scrollade alla resebyråer efter lyxiga kap tills vi vart precis snurriga och rådvilla och snart inte visste varken ut eller in. Så till slut mailade jag helt enkelt Solresor och sa som det var att vi var tre kvinnor som ville unna oss kravlös lyx med mycket sol, värme och bekvämligheter, nära till beach, gratis wifi och sköna sängar.
Solresor svarade snabbt och gav oss ett kanonpris på femstjärniga Galini Sea View Hotel i Agia Marina nära Chania på Kreta.
Och helvete så jävla bra vi hade det!
Så jädra superfint hotell med all inclusive plus en kinesisk och en italiensk restaurang utöver den vanliga restaurangen där man fick boka varsitt besök gratis under vistelsen och där man fick lyxig femrättersmeny.
Hotellet bestod av flera byggnader, två poolområden, poolbarer samt en egen strandbar dessutom på stranden nedanför hotellet.
Dock var det ganska blåsigt hela vår vistelse så efter att ha fått sand och saltvatten överallt en dag på stranden så bestämde vi oss för att bara hänga vid poolen på hotellet. Inte emot nån utav oss.
Fast en dag tåg vi en kryssningsutflykt och besökte Gramvousa och Balos, två jätefina stränder med turkost vatten. Och kväll/natt nummer 2 gick jag och svägerskan ut och dansade på några stycken klubbar och drack lite drinkar.
Annars så såg våra dagar mest ut som följande:
06.45 gick en eller två av oss upp och ut och paxade solstolar
06.49 gick vi och la oss igen och snoozade
09.25 började vi masa oss till frukosten
09.30-10.15 frossade i yoghurtar, påannkakpr, nutella, bröd, vattenmeloner, smoothies, omeletter, juicer etc.
10.30-18.30 låg vi i solen och läste böcker och lyfte bara ändan för att antingen doppa oss i poolen, fota lite härliga instagrampics, hämta öl, sparkling wine, pommes frites och vattenmelon.
18.31-19.30 låg vi på rummet i sängarna, andaktsfullt drickandes resorb, slösurfade och smörje in oss i krämer, lotions etc efter dusch..Jag och Karin var redan stora krämjunkies tillika serumanvändare...min svägerska hade enorm kladdfobi...men nu är hon omvänd..mohahaha. Dock höll på allvar på att kräkas de gånger jag smörjde in Karins fötter med Scholl mjukgörande fotkräm.
19.31-21- nånting så åt vi middag som ibland efterföljdes av en liten promenad nere på den myllrande turistiga storgatan och insöp atmosfären innan vi återvände till hoellet, tog några kvällsdrinkar innan vi återvända till rummet och våra sängar.
Så jädra skönt och gött hade vi det och nu hoppas jag vi kan komma iväg på en resa varje år. Vi var bara så i total samklang vi tre , så avslappnat härligt gemytligt stöttande peppande...Ja vi och hela resan var bara som en enda stor välgörande återfuktande perfekt lotion för själ och hjärta!
Karin och Michaela - ni två ♥
Så var det då söndag vecka 31 och ute blåser det och likt varje år vid den här tiden har det nu börjar låta aningen höstigt ute i lövrasslet och det lysande sommargröna har mattats av.
Imorgon är det vecka 32 och mina fyra semesterveckor är officiellt slut.
Så nu är det väl dags att göra lite semesterinlägg.
Detta var min första fyraveckorssemester på tio år tror jag efter år som egenföretagare och deltidsanställningar.
Fyra härliga veckor där jag varit mer borta än hemma.
Första dagarna vecka 28 hade jag och sambon bokat några dygn i Kalmar. Vi brukar normalt ta tåget om vi ska nånstans längre bort än grannstäder. Jag har inget körkort, bilen är lite ksruttig och Stefan är inget stort fan av köra lämngre sträckor.
Men till Kalmar tänkte vi ungefär som så här
" Vi ska inte testa det där med roadtrip i år då?!
"Hmm jo kanske det"
"Tänk så mysigt, ta med fikakorg, stanna längs med vägen, åka över till Öland..kanske stanna vid nåt B'n'B på väg hem..vi är ju så fria utan barn"
"Jo men för fan vi tar bilen."
Ungefär halvvägs ner till Kalmar började bilen låta konstigt. För att sen cirka 5 mil innan Kalmar bli totalt o-körbar. Vi fick stanna mitt på stor väg och bilar bara blåste förbi oss medan de tutade arg och pekade finger.
Vi försökte få tag på varenda bil/verstad/bensinstation/versktad vi kunde hitta i närområdena, men alla hade ssemesterstängt.
Tll slut fick vi tag på Assistanskåren och vi fick åka bärgningsbil in till Kalmar..nån meter till med den bilen och vi hade tappat hela vänsterframhjulet då bultarna hade gått av.
Så bilen fick snällt övernatta på Toyota men vi hade inte så ont av det, vi slapp tänka på parkeringsplats och Assistanskillen visade att hotellet låg tvärsöver gatan där vi lämnade bilen.
Dock hade vi ju bokat ett Scandic - där vi fick ett jättefint Superiorrum, men som låg lite utanför Kalmar City, men vid bokning trodde vi ju att vi skulle ha bil. Men vad gjorde väl det när Scandic har utmärkta cyklar man kan låna. Så mysigt så.
Vi hade tur med vädret nästan hela tiden förutom nån skur men då var det ju bara att hoppa in på nåt fik och äta kaka.
Kalmar Slott
Så sjukt mycket kaniner/harar ÖVERALLT i Kalmar. Så jädra söta dessutom så man ville ju bara ta med ett gäng hem.
Ölandsbron! LAgom tills vi skulle åka hem så hade bilen blivit lagad så vi bestämde oss för att i alla fall åka över bron.
Men det blev så att vi åkte in till Borgholm, åt lunch ( så jävla god pizza!) i strålande sol och värme, turistade lite vid slottsruinen och bara kände oss fria med inga tider att passa. Borgholm vill jag absolut åka tillbaka till nästa år!
Vi kom hem på onsdagskvällen med både bil och liv i behåll och nöjda att vi klarade av vår första "roadtrip".
Sen var det bara att pcka om väskan för min del, för två dagar senare stack jag ju iväg till Kreta med bästis och svägerskan. Men det får ju bli i nästa inlägg det.
Nu ligger jag nedkrupen i en fluffig vit säng på hotell Anglais i Stockholm.
Ja vi kom iväg, något som var oklart tills sent inatt då jag fortfarande mådde skit av den förmodade matförgiftningen, men jag sov gott och vaknade utan de förbannade värken i hela kroppen, ingen feberfrossa, inga spykänslor och med bara lite småkramper i magen.
Och jag ångrar absolut inte nu att vi åkte...för Stockholm i mitt hjärta ♥
Direkt jag kliver av tåget och sätter klacken på Centralen så liksom landar jag och känner mig hemma. Alltid gjort.
Idag har vi bara strosat runt. Åt lite på Fridays, strosade lite till och sen gick vi den vackra vägen till Gröna Lund och såg en skymt av Whitesnake och efteråt satte vi oss utanför Grönan och åt varsin pizzaslice på papptallrik och rödtjut ur plastglas. Så ljuvligt ända in i själen, med sådan ostig enkelhet..och ingen matförgiftning i världen kan komma i vägen mellan mig och en redigt go pizza. Sedan traskade vi strandpromenaden tillbaka igen i ett alldeles totalvackert sommarnattsStockholm...den vyn är svårslagen i sin mäktiga prakt.
Hej på er blogosfären! Hoppas ni har det underbart i semesterlunk och njuter av sommaren så här den sista kvällen i juli..Tänk imorrn är det augusti..Galet!
Men jag har det underbart. Eller haft i allafall och tänker komma igång med uppdateringarna så snart semestern är över, sista veckan börjar imorgon och då drar vi till mitt "andra hem" - mitt älskade Stockholm. Ja om jag piggnar till. För som sagt, jag har haft detunderbart hela sommaren och semestern fram tills imorse då jag på ett hotellrum i Göteborg vaknade av plågorna i vad jag tror är en matförgiftning. Fy fasen.
..och visst hade jag väl kunnat lägga upp en selfie med kräksigt ansikte här, men vem hade blivit gladare av att se den "verkligheten"? Vilket leder mig in på vad jag mest ville skriva om när jag loggade in här i afton.
Jag har bloggat i snart 10 år , twittrat, Instagrammat, Facebookat etc utöver det i flera år också. Sociala medier är en del av min vardag. Och jag har nog aldrig under dessa tio år upplevt att följare av sociala medieprofiler är så förbaskat ängsliga och dömande som de är nu.
?
Är du för smal och visar dig är du en ätstörningstrigger, är du tjock så föregår du med dåligt exempel och sprider fetmasjukdomar. Lägger du upp bilder på din mat så måste du i efterhand helst gå in och redigera hur mycket av portionen du tog till dig du faktiskt åt upp, för gud förbjude om du blivit mätt och inte ätit upp men ändå låtit folk tro att du åt allt så att de i sin tur överäter.
Har du äntligen kommit till ro i dig själv, skiter i vad andra tycker , gillar din kropp och att både fotografera och fotograferas ja då säljer du ut dig själv.
Vi kan nog bara komma överens om att vi alla mer eller mindre är dömda att misslyckas och vara dåliga förebilder med vad vi än tar oss för från den dagen vi föds. Vi kommer aldrig kunna göra alla nöjda. Men behöver vi det? Behöver man ens försöka vara en god förebild, vad det nu än är, bara för att vi väljer att vara offentliga eller vida upp vissa sidor av våra liv, passioner och intressen?
Ibland förstår jag mig inte på anhängare/läsare/följare som mest bara går in för att kritisera precis allting den de följer gör. Det ska även kritiseras och gormas om saker som bloggaren inte ens hävdat motsatsen. Det ska kritiseras för kritiserandets skull.
En stillbild kan aldrig visa verkligheten på det sätt som ett face-to-facemöte gör. Folk kan sitta och störa sig på uppsärrade ögon eller plutande läppar eller ush och fy "posande"..men det är ett enda foto , det kan aldrig visa mimik, rörelser, daller, valkar, kropp, knopp etc som verkligheten gör. Och tänker kritikerna nånbsin efter hur de själva agerar när en eventuell kamera åker fram vid familjeträffar eller dylikt.
Jag tror att så länge folk haft en kamera så har de valt att sätta de bästa bilderna i fotoalbumen och kasta de dåliga.
För ska man föreviga nåt vill man ju oftast i efterhand se det bra, minnas det vackra och det glada..det dåliga minns man oftast ändå tills det bleknar i jämförelse..och är det inte så det ska vara?
Nej när ska folk sluta vara så förbannat ängsliga och bara börja leva sina liv, sina egna liv och inte söka efter andras eventuella misslyckanden att grotta ned sig i eller greppa efter halmstrån att " hmm har inte den där smala bloggerskan en valk där minsann, vad fet hon blivit!"?
Som jag sa till mamma i helgen. Kan folk inte ta att andra är lyckliga så kan de ju ta sig i röven och skita ned sig.
En liten hälsning ifrån Agia Marina, Kreta.
Jag har det underbart. Det är soligt hela tiden, det är jättevarmt , hotellet är lyx och vyerna helt fantastiska. Jag, min svägerska och min bästa vän .. Vi bara är. Vi njuter. Inga måsten. Inga krav.
Vi äter, dricker, läser böcker, solar, badar, är tysta långa stunder utan att det känns jobbigt precis som vi pratar om det allra mesta.
Livets liv!
Jag vill känna att jag lever..
Äntligen ! De senaste veckorna har jag verkligen kommit tillbaka i min älskade löprutin med i alla fall några mils spring i benen. Drogs ju med knäproblem och bara oflyt hösten och vintern och en bra bit in i våras.. Sen blev jag sjuk i maj efter Mallis i flunsa, tappade matlusten ( väldigt olikt mig) och ingen ork. Vilket var DN sorg för löprundorna är ju som allra härligast tycker jag just sommarmånaderna.
För mig är mina löprundor, när flowet finns där och skador obefintliga, livet! Löpning för får mig är att känna att jag lever! Det är nu två år sen sommarendå jag sprang på fast nåt var"fel".. Tungt och motigt och jag trodde mest jag var ur form och lat och tjock och stressade mg själv.. Men det var lungemboli- proppar i båda lungorna som tog över min kropp med trötthet och smärta och sedan mitt psyke med ångest...
Aldrig nånsin igen att jag pressar och stressar min kära kropp att göra nåt den inte vill när den skriker på hjälp. Men löpningen har också just lärt mig den läxan - att se och känna skillnaden. Löpningen visar mig också att jag är frisk, kan och lever!
Löprundor, korta som långa, ljumma sommarkvällar innehållandes samtal om allt och inget medan rosévinet flödar med min bästa vän , livespelningar med favoritband, sex med Honom, borra ner näsan i mjukaste kattpäls, en flottig fantastisk pizza på uteservering, ligga i solen i timmar och lyssna på nostalgimusik.. Det är livets liv!
Jag känner mig ganska high on life sen nån månad tillbaka och det bottnar mest i det jag skrivit om här det senaste: Jag vill fylla livet med liv! Det är mitt liv ingen annans. Jag har hittat hem i mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förr och jag tar ingen skit. JAG äger MIG ingen annan.
Min senaste krönika i lokaltidningen:
Vi har nu nått den ljuva månaden juni då syrénerna blommat över men jasminen tagit över. Nybakade studenter har vrålat sig hesa och nu vankas det EM-feber och vi kommer antagligen få se den ene fotbollsspelaren efter den andre ta av sig sina svettiga tröjor och visa sina bara bringor efter att de gjort mål och hyllas av fans, folket och pressen.
* * *
Män som visar brösten glorifieras. Kvinnor som gör det samma stämplas, sexualiseras, bespottas, ja till och med raderas.
För det är ju så att på sociala medier som till exempel Instagram så kan dina bilder och konton raderas om du som tjej väljer att visa bröstvårtorna. Du blir censurerad. Nån gång, nånstans av nån i världshistoriens bestämdes det att det är skillnad på bröst och bröst och att om de sitter på kvinnor är de av sexuell art och väcker anstöt oavsett storlek (ja för det finns ju män med större bröst än kvinnor).
* * *
Vad har nu detta med mode att göra undrar ni kanske, läser ni fel krönikör? Men faktum är ju att vi nu har nått den tid på året då det stressas och pressas till ”perfekta strandkroppar” vad än det nu är, det peelas och filas, rakas, vaxas, plockas och smörjs lite extra och hetstränas in i det sista i hopp om lite glapp mellan låren.
Och jag säger inte att män inte har press på sig eller att det finns vissa ouppnåeliga ”manskroppsideal” men det är ändock kvinnokroppen och kvinnan som äger den som döms hårdast. Naken som påklädd. Kjollängden kan avgöra om du är tant eller slampa och faktiskt får skylla dig själv om du nu valt att visa lite hud.
* * *
Jag minns så väl sommaren 1997 och dagarna innan modeikonen prinsessan Diana så tragiskt omkom…hur dagstidningarna hånfullt förstorade bilder på henne i baddräkt och ringade in eventuella celluliter på hennes lår med tillhörande taskiga rubriker. För sedan efter hennes död hylla henne. Hur vore det om vi helt enkelt bara var lite snällare mot varandra medan vi lever istället? Respekterar och uppskattar varandra här och nu.
* * *
Denna sommar önskar jag utfärda ett sommarmanifest. Låt detta bli sommaren då framförallt vi kvinnor tar tillbaka rätten helt och hållet till våra kroppar. Vi äger oss själva och således är det också enbart vi själva som överhuvudtaget har att göra med hur våra kroppar ser ut och vad vi väljer att klä den med, visa eller inte visa. Feminism sitter inte i smink eller spetsunderkläder eller i rakhyvlar precis som ditt värde inte räknas i antalet magrutor.
* * *
Som jag så ofta mantrat tidigare: Livet är alldeles för kort för att inte ha på sig det man vill. Så i sommar, snälla, dra på dig vilken klänning eller shorts du vill, strunta blankt i ideal och bär vilken bikini eller baddräkt du så önskar! Sluta noja över valkar eller över huvudtaget vad folk ska tycka och tänka. Bär dina finaste skor på väg till jobbet, skapa tillfällen att känna dig som ditt snyggaste och bästaste jag. Det mina kära läsare är ett mode att hålla fast vid säsong efter säsong.
Glad LevaLivetSommar önskar jag er!
