Jag blir 35 år i år. Känns konstigt. Inte för att jag har någon åldersnoja utan för att åldern i sig känns så konstig att ha nått.

Med denna ålder och det faktum att jag och Stefan varit tillsammans i tolv år nu så har det återigen blivit en period då folk kommer med "de där frågorna"...

"Ska ni inte skaffa barn snart?

"Men hur länge har ni varit ihop egentligen? Inga barn?"

"Tror ni inte att ni kommer ångra er sen?"

"Vem ska ta hand om er när ni blir gamla?"

"Det är ju meningen med livet!"

 

Och svaren blir som de alltid blivit:

"Nej vi ska inte ha några barn."

Jag kan ju inte veta NU om vi kommer ångra oss sedan när vi sitter där på ålderns höst men det är ju inget skäl att skaffa något nu som vi inte vill ha nu ifall om att vi skulle ångra oss sedan. Eller hur?

Jag hoppas och sätter också min tillit till att samhället ändå kommer fungera så pass i framtiden att äldre tas om hand om, om det behövs. En unge är ju ändå inte någon garanti för nån slags äldrevård och bör ju heller inte ens vara ett barns livsmening. Risken finns ju alltid att den relationen fuckas upp helt och hållet.

 

Och meningen med livet..denna abstrakta fråga med lika många svar som det finns människor...tro mig, man kan njuta, älska och uppskatta livet utan barn. Man kan känna en mening med det , jag lovar.

Det är andra som har problem med att vI valt att inte skaffa barn. Många blir rent av provocerade känns det som.

Jag och min bästa vän, också barnlös, har diskuterat det där fenomenet just att somliga med barn blir så upprörda när man säger att man inga vill ha. Gissningsvis känns det som att det för en del då går upp för dom som ett rungande smärtsamt EUREKA att det fann ett alternativ till just normen med "klassiskt" familjeliv.

 

Jag hade ingen taskig barndom, nej både min mamma och pappa sa ofta hur mycket de älskade mig och min bror, jag hörde aldrig att de ens yppade det här med egentid eller behovet av "date night, och jag minns knappt att ens skällt på oss eller att tålamodet tröt när vi var mindre. Jag tvingades inte till aktiviteter utanför skolan, jag behövde inte träna sporter utan jag fick sitta med mina Barbiedockor, pyssla, rita.

Dock vet jag inte om jag gillade att vara barn...?

Tänkte på det nu denna söndagsafton när jag och Stefan tog en promenad i skymningen och vi passerade stadens ena gymnastikhall/badhus och ännu så här 25 år senare får jag den enorma söndagesångestkänslan i magen av att just se dessa byggnader och tänka på just simskola, gympapåsar, skolscheman, läxor etc.

 

Vi har ett liv. Ett enda liv ( vad vi vet) och tänk vad lite av tiden som faktiskt är vår egen.

Du har 12 års skolgång där du är bunden till ett schema med tider där du måste vara och göra som lärare säger. Därefter måste du lägga ett visst antal timmar av din fritid på just läxor hemma.

Sen måste de flesta av oss på ett eller annat sätt jobba och tjäna pengar, somliga lyckas med att vara egna företagare och styra över sin egna tid på så vis och ändå håva  in pengar, somliga av oss har försökt men insett att det är skönare och tryggare med anställning. Men det är ändå mycket av livets tid som går bort.

Jag värderar den tid som är över så mycket att jag vill lägga den på mig själv allra helst. Göra det jag vill och känner för. Har alltid funkat så.

 

 

Jag har alltid haft jättesvårt för att planera och boka saker då det gett mig ångest ju närmare det bestämda kommer. Detta slår igenom på det mesta, allt från min träning så som löpning då ställa upp i tävlingslopp inte är nåt för mig till att bestämma att jag ska träffa en kompis eller gå på fest. Vilket väl också gjort att jag kanske ses eller uppfattas som lite osocial och enstörig...men ja jag är ganska mycket ensamvarg. Så vilken lycka att jag funnit en bästa vän som accepterar det fullt ut och likaså funnit en livskamrat och sambo som det aldrig är jobbigt att vara tillsammans med och ett förhållande där det finns utrymme att vara både för sig själv och tillsammans på samma gång.

 

Jag älskar mitt barnlösa liv och att jag kan sitta en hel dag och okynnessurfa på internet, maratonkolla på Sex and the City för 5673:e gången, dra ut på löprunda när jag vill och aldrig igen behöva gå igenom skolåldrar, läxor, känna klordoft i badhus om jag inte vill, dra till Stockholm och gå på konsert utan dåligt samvete.

Jag vet värdet av egentid...annars hade jag inte värderat den så högt och just valt att ständigt ha den.

 

 

Sen hoppas jag på en snällare värld 2016 och att alla reflekterar lite mer över just medmänsklighet, solidaritet, tolerans och öppenhet.