Där ser ni en guldmedaljör🥇i livsnjuteri när det bjuds på sol och värme.
Något annat jag är ganska bra på är att skita i vad andra tycker om mig. Eller att ha något behov av att vara till lags. Anses vara en ”god” kvinna.

Vi spenderar hela tonåren med att försöka vara så lite barn som möjligt, tas på allvar, räknas som vuxna, ses som äldre än vad vi är. När vi är yngre är det det finaste betyget vi kan få - att vi verkar äldre. Sen, så fort vi fyller 18 börjar striden. Mot gammelhet och åldersnojjor, fina linjer och fula bedömningar, mot biologiska klockor och tiden som har sin gång. Så fort vi har blivit vuxna ska vi helst se ut som vi aldrig nått puberteten mellan benen men ändå gärna ha ett par stinna pattar. Pattar som vi ska visa när andra säger varsågod och dölja all övrig tid däremellan.

Omöjliga krav och ouppnåeliga ideal. Tacka snällt och ta emot de eftersträvansvärda kommentarerna att vi ser yngre ut än vad vi är för gud förbjude att vi skulle se ut som den ålder vi verkligen har eller än värre, se äldre ut. Eller så får man lite tacksamt så där fnittra och le, om man har turen, att i alla fall nå en åtråvärd plats på milf-pallen och det oavsett om man har fött fram ett barn eller ej. 

Madonna och hora, mamma och oskuld, älskarinna och förlegad. Det är de roller vi är förevigt satta att spela i ett manus vi inte ens får vara med och skriva. Våga inte vara en boss för då är du en bitch, som kvinna kan du fan aldrig vinna så jag kör på…för i slutändan, om jag ändå inte kan vinna, vad har jag att förlora?