För mig har Josefin Nilsson mest varit Ainbusk Singers med barndomens " Jag mötte Lassie"  och att de gjort en av mina absoluta favoritjulskivor. Sen gillade jag henne skarpt i "Adam & Eva". Mycket mer än så har det inte varit. 

Men även jag har sett dokumentären. En fantastisk dokumentation över ett väldigt feministiskt band - tack för den ögonöppnaren. Men så också en helt hjärtskärande berättelse av och om en kvinna som misshandlades ihjäl. En sann berättelse om allt för många.

Älska mig för den jag är.. visst är det vad vi alla vill? 

Men män som hatar kvinnor , ni skall aldrig aldrig annat än föraktas för vad ni är och gör. 

#tystnadtagning och #metoo och alla andra ack så viktiga hashtags av samma sort och fotnedsättande att det måste fan vara bra nu, det är nog.. det var inte nån liten rörelse en engångsgrej en höst. Det var en början på nåt som måste få ett slut NU. 

Vi har kommit en liten liten bit på väg. Men många många steg kvar, lång väg kvar. Det är bortom all rim och reson och logik och förlåtelse att någon ska behöva dö på detta sätt.

Att nån ska behöva vara så stark så länge för att ens överleva. Men vilken styrka att även efter sin död sedan bli upphovskvinna för en ny kraftansamling att försöka förinta mäns våld mot kvinnor.

Idag meddelade Dramaten att föreställningen med Aset läggs ned.  En liten liten vinst antagligen ingen tröst.

Men våldet och hatet.. det måste ta slut nu. Och så även skyddandet, klemandet, curlandet, vurmandet och bortförklarandet för dessa män som begår det.

Kommentera 0 st