Ända sedan bloggar blev ett faktum och att detta var, och fortfarande är, en arena där tjejer och kvinnor är ledande och mer framgångsrika än män, främst inom modebloggsgenren där shopping, stil och dagens outfit är stående inslag, så har det ifrågasatts och debatterats vilt huruvida det är sunt och legitimt att lägga till exempel en månadslön på en designerväska. 

Men det ifrågasätts sällan huruvida det är ok eller inte att lägga motsvarande summa på teknikprylar eller kanske bildelar, ja helt enkelt mer "klassiskt manliga" hobbys.

Du beundras litegrann om du köpt en dyr, stor tv men ses ner på du lagt samma summa på en väska. Viss sorts konsumtion får "wow!" och annan sorts får "what?".

Jag har köpt många par skor den senaste tiden.

Kanske för många enligt somliga.

"Men Anna! Hur många har du köpt egentligen?! Vad har det kostat?! Nu får det väl ändå vara nog?!"

Somliga ställer sig också frågande vad jag ska med alla klackar till. När ska de användas? Egentligen? Hur ska jag hinna?

Jag vet inte.

Ofta och mycket är drömmen.

Sanningsenligt - vissa kanske faktiskt inte kommer hinnas användas alls. 

Men jag älskar dem.

Jag älskar skor. Det spritter i hjärtat. Pirrar i magen.

Det behöver inte vara Prada, Louboutins, Manolos eller dyra skor alls. Nej jag äger inga "märkesskor" överhuvudtaget om man inte räknar ett par tusenkronors från en specialkollektion som släpptes när första Sex and The City-filmen hade premiär. Inköpta i en liten skobutik i Kiel.

Ett par ljuvliga zebramönstrande 13-centimetersklackar med tillhörande rosa skokartong och påse med Sex and the City-logo. Aldrig använda som just skor, men väl använda som inredningsdetalj och framförallt glädjekälla.

Jag kan bli lika kär i ett par 99-kronors på en lågpriskedja som ett par 1999-kronors på lyxigt varuhus.

De skor som inte hinner användas, ja de blir till en del av hemmet. Somliga i väntan på att kanske få användas nästa år. Vissa spenderar hundringar och tusenlappar på kreddiga brickor, vaser och glaspjäser att ha som prydnad. Sådana inköp ifrågasätts sällan. Antar de ses som mer värdiga. Mindre ytliga kanske.

Men jag ser mig omkring där jag sitter, låter blicken stanna på ett par svarta 70-talsaktiga platåskor till vänster, ett par leopardfärgade pumps till höger, ett par strassbeklädda guldfärgade sandaletter därborta på byrån och ett par neonrosa klackar vid en bukett nyplockade syrener.

Jag ser scenarier, outfits, miljöer, drömmar.

Vissa kanske tycker att jag bara försöker förklara bort ett beroende.. Ursäktar. Kanske.

Men jag skäms inte.

Jag älskar.

Och i en gråtrist vardagslunk är längtan och drömmar viktiga.

Passion... som trumfar disk och tvätt.

Skor är min.

Och just passion och drömmar... Kan de någonsin sättas pris på sådana?