Följer min bloggkollega Tyras inlägg om självförtroende/självkänsla och att det hela inte sitter i utseendet – hennes utseende att hon har bra självförtroende/självkänsla.

Läser också kommentarerna och Bloggkommentatorernas replik på det hela. Och jag håller med båda sidor till viss del.

Dels så är det allt som oftast väldigt snygga smala tjejer som just uttalar sig om att de är nöjda med sig själva och att de har bra självförtroende/självkänsla ( vet inte riktigt skillnaden på de båda om jag ska vara ärlig). Det är sällan man faktiskt läser att storväxta, kraftiga, finniga, skalliga etc  – de som inte tillhör det ”vackra idealet” är helt nöjda med sig själva. Som bloggkommentatorerna skriver så är det ju ofta mulliga som TROTS sin mullighet är självsäkra. Det ska liksom ändå alltid dras upp att de är vackra TROTS det ena TROTS det andra ”felet”. De som inte tillhör iealet har hittat en nöjdhet trots allt..och det stör mig. inte att de är nöjda men att det ändå ska uppmärksammas att de ändå inte riktigt är vackra som ”vackra bör vara”.

Vilket jag själv kan känna igen bland kommentarer här på min egna blogg. Jag får komplimanger för att det är skönt att jag är ”inte pinnsmal”, att jag ” är lite mer normalviktig” än de smala bloggarna. och helt plötsligt blir normalvikt en kontrast till smalt medan jag själv växte upp i tron om att normalvikt just är = smalt.

Å andra sidan finns det ju väldigt många smala söta tjejer där ute som förstör sig själva  t ex med anorexia, en sjukdom som ofta bottnar just i taskigt självförtroende/självkänsla,. Och då kan de även ha varit väldigt smala innan de hamnade i sjukdomen. Så nej absolut lycka sitter inte automatiskt i en smalhet, definitivt inte. Och som Tyra ofta visar så duger inte ens de allra vackraste människorna utan även de går igenom retuschering för att bli en ouppnåelig version av sig själva.

Jag tror, som bloggkommentatorerna, att de smala och bekräftat vackra människorna – de som får synas, som blir beundrade och kan leva på sitt utseende kan ha ett försprång vad gäller att tycka om sig själva och  accepterar hur de ser ut. Jag tror att vi som vaknar upp med ett antal nya finnar i nyllet varje morgon, som har svårt att komma i de vanliga storlekarna på t ex H&M för at ideal/Storlekarna blir allt smalare/mindre, vi som absolut inte kan äta vad vi vill utan att det syns på midjemåttet, vi som är så korta att de flesta ser över våra huvuden och inte syns och vi som sägs åt att vi är fina trots att vi är mulliga och trots att vi är det ena och det andra ibland kan ha det lite svårare att känna att vi faktiskt duger som vi är..när det ibland blir så tydligt att vi inte gör det.

Jag vet att jag är smart, jag är kreativ, jag kan klara mig själv i de flesta situationer, jag är rolig, jag kan en massa saker. Men när det kommer till mitt utseende är jag verkligen expert på att dels klanka ner på mig själv vad gäller allt och jag känner verkligen allt som oftast att jag inte duger. Men jag kommer ju aldrig få veta om jag hade känt detsamma eller motsatsen om jag sett ut som t ex Tyra heller..För ja kanske, kanske sitter allt i min skalle ändå.