GARDEROBSGRUBBEL & BYRÅBEKYMMER -

Fortsättning följer...

2007-03-06 | 16:38:21 | Krönika/Politik/Tankar

Tänkte i detta inlägg göra som en liten uppföljning till gårdagens " Det var en gång, för 26 kilo sen..", då det är ett av de mest kommenterade inlägg jag fått med väldigt mycket känsloyttringar, åsikter, stöd, era egna berättelser med mera. Så istället för att svara på era kommentarer och frågor " på vanligt sätt" så skriver jag nu detta inlägg.
Känns bäst och enklast så.

Först och främst skrev jag inlägget för att jag fick  en förfrågan från en läsare, som någonstans ville höra min historia och kanske  kunde finna stöd. Vilket det verkar som att hon gjorde...och flera läsare till.
Det hade jag verkligen inte väntat mig. Inte heller hade jag väntat mig att så många av er skulle anse mig som en stark tjej som dels klarat av det jag gjort och dels för att jag vågade lämna ut mig så på det sättet.

Jag tar verkligen era ord  till mg - kanske var det faktiskt starkt av mig att klara av det, jag har bara sett det som att det var nödvändigt.
Dock kan jag inte se det som att jag lämnat ut mig. För det där var ju en verklighet förr. Jag var rejält överviktig och det finns foton och människor, lärare och klasskamrater, släktingar och familj som ka n vittna om detta, som minns det...det är inget att hyckla om. Det var så jag såg ut, den jag var. Det var en del av mig och en ganska stor ( i dubbel bemärkelse) del av mitt liv. Det är ju, uppenbarligen, fortfarande en stor del av min identitet eftersom jag fortfarande ser mig själv som en tjockis, medan Ni i era kommentarer påpekar att jag är smal.

Det är som en del av er skrivit, från era egna erfarenheter -  att var det verkligen klokt att gå ner i allt det där i vikt då jag ju egentligen mår mycket sämre nu över min kropp än vad jag egentligen någonsin gjorde då?

Det talas så mycket nu för tiden om folkhälsan och fetman som en epidemi och att man för hälsans skull måste banta annars riskerar man hjärt - och kärlsjukdomar. Men är det bättre för hälsan när bantningen istället riskerar självhat, felaktig kroppsbild, anorexia, bulimi, självsvält och andra psykiska problem? Eller för den delen fysiska i form av överbliven hud och ärr?

Jag vet och visste att jag inte är ensam om att må som jag gör och många av er mår sämre och tampas med värre tvångstankar och problem än vad jag gör.

Jag har aldrig hetsätit eller spytt upp min mat och jag hoppas att jag aldrig når den punkten heller och jag vill krama om er alla som tyvärr gjort det, men ändå då säga till ER att ni är också Starka!
Jag vet inte hur man räknar kalorier om det inte står rakt ut på paketet  " att så här många kcal får du i dig om du mumsar i dig hela".

Jag förstår också er som tar illa upp om jag kallar mig själv för tjock, men ni vet att ni är större. Jag kan bara säga att dels vet jag hur det känns att vara rejält överviktig och bli ledsen över att en riktig smal person ojar sig över obefintliga valkar.
Jag är också i den position att jag tar illa upp upp om någon som är smalare än mig nu kallar sig för tjock... för ja jag kanske inte väger jättemycket längre, jag har ganska små storlekar på kläderna från H&M och Gina Tricot, men jag är inte trådsmal, jag är inte spinkig eller slank eller finlemmad, fast i hullet eller välformad.  Jag tar illa upp om någon på 160 cm kallar sig ör jättekort pygmé då jag är 157 cm lång. Jag blir ledsen om folk med perfekt hy ojar sig över en endaste liten blemma när jag har stora bölder. Det kommer ju alltid att finnas smalare och tjockare, längre och kortare människor än en själv hela tiden var man än befinner sig. Grejen är ju den, som många av er skriver, att man ska älska sig själv oavsett kroppens utseende.
Dock är ju det det som är svårt....man är ju i ständig närvaro av sin kropp, man kan knappt undvika att kännas vid eller av den, se den eller uppleva den. Speglar, skyltfönster, kameror och andras ögon...Den är alltid där - kroppen och utseendet och då är det också svårt att få distans om man hatar den.
Precis som att det skulle vara svårt att komma över den som krossat ens hjärta, varit otrogen eller liknande om den ändå sov kvar i din säng och följde dig överallt.

Jag vet inte hur jag lyckades gå ner alla de där kilona, de försvann ett efter ett med ganska så jättenkla medel egentligen, som absolut inte funkar  för mig idag.
Jag rör ju dubbelt så mycket på mig idag mot då, äter mindre fett, mindre socker, mer grönsaker, fullkorn och mest vegetariskt, långa perioder utan minsta godisbit och jag går inte ner ett gram.
Dock fanns det ju mer som ville försvinna då och kanske är det enklare att med enkla medel bli av med en rejäl övervikt än att bli av med några sista kilon...då krävs det kanske stenhård disciplin och mycket tuffare medel...och den orken och motivationen verkar jag ju inte ha.
Hatet finns, men inte orken. Dessutom är jag rädd för att om jag går ner någa kilon till så flyttar jag bara ribban mer och mer...målvikt på 52 blir till 50 som blir till 47 som blir till 45..

Det finns också ni som blir ledsna över det jag skrivit för att ni är väldigt smala och lider på grund av det - ni kallas för pinnar, plankor, anorexiafall osv och vill inget hellre än att gå upp i vikt. Det kan jag inte sätta mig in eller uttala mig om då jag aldrig varit i just den sitsen, emn kanske och antagligen är det väl samma typ av känsor som när man är överviktig kanske.

Inte för smal, inte för tjock utan man ska vara normal...men vad är normalt? och det onormala är att om man kallas för normalbyggd, anses man nästan som fet eller tjock ändå...
Kommentera 15 st

Kommentarer
Anonym
2007-03-06 - 16:51:27

Det är verkligen synd att så många tjejer känner sig tjocka fast än att dom verkligen inte är det..
Och jag känner då många som fått ätstörningar för att dom mått så dåligt över din vikt, trots att dom är jättesmala, eller normalviktiga. Min bästa vän tex, som bara åt en apelsin om dagen förut. Och en annan vän, som åt två knäckebröd om dagen, utan något på. Och båda dom låg under bmi skalan från början..
jag hoppas verkligen att det här kommer att sluta en dag.. det känns som att normalvikten bara sjunker och sjunker för varje dag..

Camilla
2007-03-06 - 16:52:51

Mycket bra skirivt! Har ställt mig samma fråga många gånger. Vad är normalt? Det finns ingen förklaring till det ordet i dagens samhälle (& det har väl aldrig gjort det heller?).
*kram*

Johanna
2007-03-06 - 17:08:37

Jag älskar detta inlägg. Jag har hatat min kropp sen jag var 11 år, då jag började banta. den ena ledde till det andra och helt plösligt hade jag gått ner 20 genom självsvält. På ett halv år.Sjukhuset väntade då.
Ätstörningarna flåsar mig i nacken hela tiden och verkar på senare tid kommit ifatt mig igen. Därför ber jag dig att stanna din målvikt på det du väger idag. för sänker du ribban så blir det antagligen inte sista stoppet. min målvikt var tillslsut 35 kilo. Jag försökte ta självmord miljarders gånger, drogade ner mig själv och spydde. duschade iskallt, satte mig halvt naken i snön för att frysa bort mitt fett. jag kommer aldrig kunna lägga den sjukdomen bakom mig eftersom den blev min bästa vän. Du är vacker nu, stanna där!

Sweetheart
2007-03-06 - 17:19:00

Det är så spännande och gripande att läsa om det här (och alla kommentarer till), att du delar med dig till oss om något så personligt, i något som är så tillgängligt för alla här på internet. Jag tror att du inspirerar och hjälper massor med människor genom det här. Många långa kramar till dig!

Anonym
2007-03-06 - 17:20:12

Har läst din blogg konstant sen jag hitta den när Ebba tipsa om den, beroende framkallande:) Tycker det är inspirerande när man får se dina maträtter mm. Å jag behöver gå ner i vikt kanske inte 22 kilo men 10 å efter ditt inlägg känner jag mig extra laddad att ta min dagliga promenad i dag. Tack för att du förgyller mina dagar:)

emelle
2007-03-06 - 17:20:15

instämmer med johanna. Bra att du replikerade ditt eget inlägg Anna! Kanske är det din "naturliga" vikt. Kroppen strävar efter sin egen målvikt. Ang "jag går inte ned ett gram trots att"

Åsa
2007-03-06 - 17:47:43

Vi var några stycken i klassen som inte passade in i "snygghetsmåttet" och sånt gör ont. Kommer man någonsin fram till att man är snygg nog?
Jag gick ju upp massor, för att sen gå ner och sen gå upp igen. Men så snart jag får lite mindre att göra kommer jag återigen att använda mitt gymkort.
Kram På dig!

Carolina
2007-03-06 - 18:12:22

Åh, jätans också vad jag blev sugen på Guylian sjöfrukter nu. Gav brorsan sånna i födelsedagspresent bland annat. Han fyller år idag. Borde nog ha köpt till mig själv med *skratt* Åh, den grodan och prinsessan var jättesöta by the way :D

min egen värld
2007-03-06 - 18:27:54

exakt...
alla människor KAN INTE se likadana ut..
Alla är skapta olika. så är de..
Och varför inte vara stolta för de kvinnliga former vi kvinnor ska ha? Vi blir inte lyckligare för att gå ned i vikt, så vi blir sjukligt smala.. tro mig jag vet och känner en som drabbats av anorexia.. hon är absolut inte lyckligare idag, än vad hon var för några år sedan, då hon var normal...
Men däreomt så stöttar jag och glädjer mig åt de som har lidit av fetma eller liknande, som går ned i vikt och blir lyckligare.. Det är inte mer än rätt..
Väldigt bra inlägg btw... jag brukar ha svårt att läsa långa inlägg, men detta tröttnade man inte en sekund på =)

**

min egen värld
2007-03-06 - 18:28:09

exakt...
alla människor KAN INTE se likadana ut..
Alla är skapta olika. så är de..
Och varför inte vara stolta för de kvinnliga former vi kvinnor ska ha? Vi blir inte lyckligare för att gå ned i vikt, så vi blir sjukligt smala.. tro mig jag vet och känner en som drabbats av anorexia.. hon är absolut inte lyckligare idag, än vad hon var för några år sedan, då hon var normal...
Men däreomt så stöttar jag och glädjer mig åt de som har lidit av fetma eller liknande, som går ned i vikt och blir lyckligare.. Det är inte mer än rätt..
Väldigt bra inlägg btw... jag brukar ha svårt att läsa långa inlägg, men detta tröttnade man inte en sekund på =)

**

Skogsstjärna
2007-03-06 - 19:36:23

Hej.
Din blogg är en av dem jag alltid kollar in. Så nu länkar jag till den :)

mia
2007-03-06 - 20:28:03

Jag hoppas att du även till slut lyckas inspirera dig själv genom ditt skrivande i detta forum så som du inspirerar oss läsare...
ha det gott

Lou
2007-03-06 - 21:59:48

faasen vilka känslor som kommer upp när jag läser det du skriver..mkt intressant och bra. Själv går jag upp i vikt bara av att titta på en clementin. Vissa har tur andra inte :S

Julia
2007-03-07 - 06:48:26

Det är tråkigt att normalt, enligt dagens ideal, numera är lika med tjockt. Förstår precis alla känslorna du beskriver i ditt inlägg, har upplevt dem själv. Fast ur ett annat perspektiv. Vet inte om jag någonsin kommer att bli fri från de ständiga tankarna på mat och vikt, men det blir faktiskt lättare med tiden. Tack för ett superinlägg och sköt om dig!

Renée
2007-03-07 - 09:49:01

Det är väldigt intressant att läsa din historia. Har du nu legat på 54 kg så pass länge verkar det ju som en normal vikt för dig om du förstår vad jag menar. Efter en viktnegång brukar ju vikten stabilisera sig och du kan tänja lite på dieten och ändå hålla dig kvar vid den vikt du har hamnat på. Jag skulle då vilja påstå att det är vikten för dig. Jag tror inte du ska hålla på att sänka ribban mer och mer så fort du når ditt mål. var nöjd med att du har klarat målet ist :D Se fördelarna med den vikt du har nu. visst du säger att du fortfarande ser dig som tjock på ett eller annat sätt, men nog måste det finnas fysiska fördelar med den storlek du har idag jämfört med förr? Jag har inte själv upplevt övervikt men jag kan tänka mig att du känner en viss frihet i att kunna röra dig obehindrat och kanske har du också lättare för att hitta kläder etc? Koncentrera dig på allt positivt så kanske du en dag tränger bort de negativa tankarna mer och mer? Överbliven hud och ärr kan, jag säger kan, för det är absolut inget måste, tas bort med hjälp av kirurgi och laserbehandling om man lider mycket av det.


Namn:


Mejl: (endast för mig)


URL/Bloggadress:


Kommentar: