Hemma igen efter doktorsbesöket.
Är så jädrans arg och ledsen.

Bedrövelsen började med att jag fick betala 300 kronor för besöket - 300 kronor och vips var väl en fjärdedel av mina endaste pengar borta som ska räcka till slutet av januari. Bye bye till vissa uttänkta julklappar, Hello misär.
Sedan fick jag sitta ner i ett väntrum en stund för att sedan, för andra gången i år, göra hörseltest. Jag skulle trycka på en knapp så fort jag hörde pipljud. Och eftersom jag blir så nervös av sådana test tror jag alltid att jag hör ljud hela tiden och vill vara på den säkra sidan så jag trycker i princip hela tiden och hörseltjejstestaren tittade konstigt på mig.
Sedan fick jag sitta ner i väntrummet igen där det satt två stycken damer i sjuttio - åttioårsåldern.
När de samtalade lät det så här, och ha i åtanke att vi är på öronmottagningen

_{Dam 1: Har du hört om Monica är frisk än?
Dam2:  vaaa?
Dam 1: Va sa du?
Dam 2: Vaaaee?
Dam 1: Ja jag har då aldrig vart med om att julafton och sista advent är på samma dag
Dam 2: Va säger du för nåt?}

Dock kan jag faktiskt minnas att julafton och sista advent inträffat på samma dag tidigare...kändes konstigt att jag varit med om det, men inte 50 år äldre tanter..??

Sedan fick jag efter en tids väntan gå in till doktorn. Han var otrevlig från början.
Han läste den remiss som läkaren i somras skrivit och den diagnos han satt. Då vart jag förbryllad och sa att jag aldrig fått någon diagnos för mina problem. Då sa doktorn att det har jag visst fått. Men varför var jag då där, undrarde jag...?
Sedan fick jag beskriva mina problem och symptom varpå läkaren sa att jag måste känna fel för et stämde inte med diagnosen.
Allt jag sa var fel, för det kunde ju inte stämma med diagnosen eller det han trodde det var.

Nähä..är inte det tecken på att diagnosen då är fel och de måste göra en ny???
Eller funkar det så med allt? Säger de till en med lungcancer att cancersymptom inte stämmer in på deras förkylningsdiagnos så tack och hej?
Inte för att  jag jämför mina problem med cancer alltså...men principen.

Nästa gång, känn efter hur det egentligen känns så ska du se att det inte är så du säger. Sa han.
Jag har känt efter i snart 6 år, jag kan inte känna efter mer!
Nästa gång jag hade problem med öronen skulle jag gå och lägga mig och se att det går över.
Jaha, dels är det inte lätt att bara gå och lägga sig om man är i skolan eller jobbar 8 timmar i butik, dels vaknar jag ofta - och då ligger jag ju, med problemen.
Men det hae jag tydligen också känt helt fel. För det var omöjligt med den diagnos de ställt.
Fan ta dig, hade jag lust att skrika.
Istället kämpade jag emot darret på rösten och gråten i halsen. Fan att jag blivit så gråtmild.

Fick i alla fall en 210 cm hög plastgran och en fin guldstjärna av pappa efteråt.

Kommentera 2 st